Vägen till Skara

Precis när vi inte trodde att arbetsbördan kunde bli värre blev den det. På denna fempoängskurs har vi nämligen praktiska prov i diverse avancerade anestesimoment, inlämningsuppgift baserat på tre fall inom vår studiegrupp samt muntlig redovisning av dessa fall i tvärgrupper samt en salstentamen. Tills idag. Idag fick vi ytterligare en uppgift där vi skriftligt enskilt ska lämna in runt en A4 om narkos av tre riskpatienter. En har kolik, en är en högpresterande tävlingshäst och den sista har drabbats av ett stort trauma.

 

Jag och tre till satte oss i ett grupprum med en fantastiskt bra men dyr liten bok och gjorde uppgiften direkt. Nu har jag kvar att renskriva den innan den kan skickas in eftersom vi lämnar in denna uppgift en och en. Kvar därefter blir att renskriva allt föreläsningsmaterial, inte för att det krävs som inlämning såklart, men för att det är ett inlärningstillfälle för mig. Vi har inte haft en salstentamen sen nån gång förra året på vårterminen. Jag kommer knappt ihåg hur man gör. Allt jag minns är stress, press och högar med anteckningar, pennor, böcker och en och annan dota. 

 

Mer uppdateringar om eventuella framsteg kommer. Blandad med DO-anmälan som de ville ha i mer detalj och som måste in i dag samt matlagning som också är ett sådant där nödvändigt gott. Jag skriver gott, för idag blir det pannkaka! Jepp, jag är trött och knasbollig.

 Ett par vänner länkade denna på Facebook, Skara Studentkårs egen verision av Harlem Shake! Helt klart värt att dela med resten av världen. Snart finns det nämligen ingen kvar.

Förutom att gå upp alldeles för tidigt för att gå på ett mycket intressant programnämndsmöte med Linnea har jag varit fast med hemmets sysslor från lunch och framåt. Tvätt, disk, dammsugning och städning på samma dag gör att min hjärna blir mos. Nu ska jag egentligen inte klaga. Det är inte rörigt, egentligen. Jag dammsuger bara upp de katthår som blir på en dag i vilket fall som helst och plockar undan sådant jag inte vill att andra ska se. Från och med nu tycks min lägenhet nämligen visas för jämnan. Förra veckan var det ett par och imorgon kommer det en till när jag inte är hemma.

 

När jag går omkring och småplockar kan jag inte sluta tänka att jag mycket hellre skulle vilja plocka ner saker och ting i flyttlådor. Denna vecka hade jag tänkt få ringa och säga upp bredband och el. Det blir det andra steget i att få flytta hem. Det sista, att plocka ner saker i flyttkartonger, känns som om det får vänta i två månader i alla fall. När jag väl flyttar hem kommer det kännas skönt att få lite ro i kroppen igen. Inget mer flyttande förrän vi vill. Det kommer finnas en mening med att sätta upp tavlor. 

 

Jag undrar om inte alla längtar hem. Även fast man inte alltid vet var hemma är.

 När jag har skrivit den här boken har utgått från många självupplevda händelser. Givetvis har jag modifierat dem, men grundkärnan har funnits kvar. Den sluga nästan omärkliga typen av mobbning som förekommer i stall har jag blivit utsatt för, och är en stor del av den här boken. Jag har en förhoppning om att den som läser den får upp ögonen för att mobbning utan slag eller fula ord också är skadlig. Utfrysning, pikar och menande blickar eller ord är precis lika giltiga för att kvalificeras som mobbning. Boken hittar ni som vanligt här.

 

"Strimmor av torkade tårar syntes fortfarande över hennes kinder och hon vägrade resolut att titta upp på mig.

Någonstans djupt därbakom kudden hade det kommit ett trumpet litet svar."

 

Bara två kapitel kvar att titta igenom och snygga till som redan ligger uppe på Kapitel 1. Därefter blir det nytt aldrig tidigare publicerat material!

Under lunchen idag började vi så smått att diskutera studenters status och bostadsförutsättningar, framförallt med tanke på flytten till Uppsala. Själv är jag mycket skeptisk till att alla nya studenter ska få bostäder i staden, även om exempelvis alla Cecilias kompisar fått bostad där och inte upplevt att någon av hennes kompisar tackat nej till en utbildning på grund av bostadsbrist. När jag var i Stockholm på besök pratade jag med en av Fluffigts korridorkamrater som berättade att det gick att få bostad i Uppsala, om man nöjde sig med en korridor vilket gick relativt lätt att få. Kanske har jag helt fel, och att det kommer gå superlätt för alla, men det känns som om en stad så nära Stockholm borde lida av samma symptom.

 

Vad är då lite av problemet kring studenttänket? Jo, att det ibland känns som om studenter tänks på som en slags avpersonifierad (är det ett ord?) grupp som kan bo trångt, dela kök och i vissa fall badrum, äter nudlar och är strax över arton år. Sanningen lutar väl lite mer åt att många som studerar i Sverige är betydligt äldre. Många har barn och många av oss som går denna typ av linje (och andra linjer givetvis) har djur. 

 

Jag uppskattar det fantastiska utbildningssystem vi har i Sverige, där vi inte måste betala för utbildningar annat än i undantagsfall. I städer som Skara kan man bo billigt både vad gäller hyra och mat och faktiskt få riktigt rymliga lägenheter för sina pengar! Jag som är lite äldre, som har djur och som helst inte vill dela kök eller badrum med en eller flera personer jag inte känner föredrar helt klart det bostadsutbud som en mindre, inte lika populär, stad kan erbjuda. Vad vill jag komma fram till egentligen? Jo, att ett Universitet flyttar en utbildning som har bra bo- och levnadsmöjligheter för studenter till en plats där de troligen kommer behöva leva och bo i en miljö få arbetande vuxna skulle tycka vore acceptabel. För att det rör sig om studenter, tror jag. Jag kan ha fel och det är lätt att ibland trilla ner i hopplöshetsträsket. Nu kommer jag inte behöva oroa mig mer, men jag vet ju hur Fluffigt har haft det och hur lyckligt lottade vi är som har löst vår bostadssituation nu när jag flyttar tillbaka till Stockholm. För första gången med ett fast underbart jobb.

Jag har en tendens att rita väldigt mycket bland mina anteckningar under lektionerna. Sida upp och sida ner av mitt främsta anteckningsblock är fullkomligt tapetserat med ansikten, ögon, ponnyer, dinosaurier, monster och fantasykrigare. Bland alla dessa bilder fanns en som fångade Fäsks intresse. En liten, rund dinosaurie med glada ögon.

 

I förrgår blev jag så extremt uttråkad men hade svårt att somna att jag var tvungen att hitta på något oväntat. Det oväntade blev att skissa upp och tuscha linearten till den lilla dinosaurien till en större modell. Igår kväll, i brist på annan aktivitet sedan renskrivningen av föreläsningsanteckningar fullständigt hade utmattat mig, blev den lilla dinosaurien även färglagd. Jag hade tänkt måla den röd, men den färg jag använde blev mer orange än vad jag hade räknat med. Nåja, jag hade ändå problem att bestämma mig för om den skulle vara grön, röd eller orange så jag gissar att färgen valde åt mig!

 

Jag kämpade på rejält igår må ni tro! Så pass bra jobbade jag på att inte mindre än två kapitel blev renskrivna, och nu idag ytterligare ett. Det börjar dra ihop sig, jag är mer än halvvägs framme nu. Låt mig kort presentera de nya kapitlen i Stall Blåklinten. 

 

Kapitel 9 - Kaos

"”Robyn, du borde börja sakta ner nu” ropade jag.
”Jag försöker!” svarade hon med ett skratt. ”Det var länge sedan jag var ute med henne sist, hon är jättehet!”

Jag kunde knappast be Sara sakta ner för det visste jag att hon hade gjort om hon kunnat. Istället fick jag hoppas på att Robyn skulle få hejd på Leyley som nu med höjt huvud travade i ett rasande tempo."

 

Kapitel 10 - Ett förslag

 

"”Hoppa Ondine då.” Robyn tittade på mig och lät sista stavelsen falla.
Linda tittade bestört upp på Robyn och därefter på mig som om jag nu borde börja protestera och säga att hon absolut inte fick hoppa min häst. Men jag sade ingenting utan mötte först Robyns blick och nickade, därefter Lindas.
”Hon kan hoppa och hon är ledig” sade Robyn till sist. ”Då var det bestämt.”
Linda sade inte ett ord, men jag såg att hon fått något nytt att tänka på. En litet leende lekte i hennes ena mungipa, och jag förstod att hon började se möjligheter nu. Vad det än var som hindrade henne så hade det ännu inte ett fullständigt grepp om min brorsdotter."

Kapitel 11 - Linda börjar träna

"Ondine klafsade vidare längs med fyrkantsspåret och över det rättuppstående hoppade de återigen utan problem. Därefter såg jag redan i förväg hur stoet förberedde sig för att smita förbi krysset. Höger bog tog ledningen och strax innan hindret drog hon mycket riktigt iväg åt sidan.
”Gör om det, men håll henne i trav den här gången” ropade jag."

Det kommer vara mycket i skolan framöver, så vi får se hur fort det kommer gå. Jag hoppas på att bli klar under mars månad i alla fall.

Eftersom jag har goda nyheter vad gäller bostad, jag är i behov av nya kläder och detta var ett utmärkt tillfälle att hitta en kattpassarpresent till fäsk så kan de ha blivit en beställning från Sweden Rock. Om någon går in på min blogg för första gången idag, döm mig inte på förhand! Jag brukar inte visa upp bilder på kläder. Nu ska jag sluta försvara min blogg. On to ze clothes!

 

Min hurtiga fästman och hans hurtiga kompisar kommer inom kort befinna sig på tåget som ska ta dem upp till kalla snöiga marker. Det är någon form av specialtåg för just Vasaloppet, där de sover på tåget och sen åker buss till starten för att under måndagen skida tillbaka till målet och tåget.

 

Om man tycker att detta är roligt och vill följa hurtbullen ifråga (jag vet att du vill, mamma) så har han startnummer: 15709 och kan följas via följande sida.

 

Lycka till Fluffigt!

Efter det förra kapitlet som var helt nyskrivet kommer det gå lite snabbare att snygga till de kommande kapitlena. I just detta fick jag ta bort en hel del av ursprungsmaterialet som jag upplevde var helt oviktigt för storyn och stämningen, samt ändra om en hel del som i och med det förra kapitlet inte längre fyllde någon funktion. Det åttonde kapitlet kan ni läsa om ni klickar här. Klart ni ska få en liten inblick i kapitlet som vanligt.

 

"Djinns stenhårda ponnyhov hade träffat mig på benet och gav mig en skjuss in i Debbans spilta! Russvalacken tittade fridfullt på mig, han hetsade just aldrig upp sig, när jag dunsade in i honom och tog spjärn emot hans stadiga ljusbruna bak. Där tittade jag ner i hans hårrem och hämtade mig en smula. Låret gjorde rejält ont och jag kunde tänka mig vilken fin lårkaka jag skulle kunna visa upp om några timmar. Bäst som jag hängde över russets rygg fick jag syn på något svart. Faktum var att det var flera svarta små prickar som rörde sig runt i valackens tjocka vinterpäls."

 

Jag tog mig en titt på var jag låg någonstans i rankingen på Kapitel 1. Jag har 634 visningar nu vilket innebär plats 36 i kategorin Ungdomsböcker i kombination med Mest lästa. Det är dock på deras fjärde sida, och jag skulle behöva hamna på första sidan. Det finns nämligen en författare som skriver hästböcker och som publicerat massor utav böcker på förstasidan, så det borde gå! Hon har 1070 visningar just nu. Hur ska jag komma upp i detta? Genom hjälp av er som läser min blogg såklart. Gå in via länken och läs boken. Sprid den vidare till hästtokigt folk. Jag ska försöka att sluta tjata om detta tills dess att näst sista och sista kapitlet är klart, då ska jag tjata precis överallt!

Jag älskar bra verisioner av roliga internetfenomen. Det nya som sprider sig likt ett bra virus är Harlem Shake. Till och med frågesportsprogrammet verkar ha tagit detta till sig. Det absolut bästa, absolut bästa, är deras miner efter.

Det tog sin lilla tid, men nu har jag skrivit klart det helt nya, mycket nödvändiga, kapitlet där Djinn får åka iväg tillsammans med Elisabeth, Linda och Sara till veterinärkliniken som ni kan hitta om ni klickar här. Detta betyder att det för tllfället finns två kapitel sju på Kapitel 1. Det som heter Heldag på veterinärkliniken och som länken ovan går till är det rätta. Givetvis ska ni få ett smakprov på kapitlet.

 

  " ”Flytta på er!” skrek en panikslagen okänd röst inifrån kliniken.
Med en smäll som hördes vida omkring kolliderade fullblodshingsten vi tidigare sett med den skadade islandshästens bakdel. Skriande av smärta och överraskning kastade sig den raggiga valacken åt sidan medan hingsten med vitt uppspärrade ögon kämpade för att komma på rätt köl igen. Snö och grus skvätte åt alla håll när fullblodet åter tog sats för att fortsätta sin flykt med grimskaftet som var fäst i hingstens stigbett dinglade farligt nära de vilt fäktande frambenen."

 

Jag hittade en rolig blogg vars författare har försökt ta reda på hur många tecken och ord det går per boksida. Min bok består i nuläget (inklusive rubriker) av 50498 ord och 282007 tecken. Runt 50000 ord motsvarar ungefär 120 boksidor, vilket borde vara tillräckligt för en bok av den här sorten.

Nu när jag har kommit hem till Skara igen har jag haft lite mer tid att ägna åt mitt skrivande för CtrlAltElite. Inte mindre än två artiklar blev det idag. Det är särskilt en jag vill få berätta om, för jag tyckte att det var riktigt häftigt.

 

Min originalartikel kan ni hitta här. Givetvis hoppas jag att ni läser artikeln. Blir det jag skriver mer läst så hjälper det sidan massor. I alla fall, igår insåg jag att jag blivit tilldelad den här nyheten, och först var jag helt övertygad om att det rörde sig om ett datorspel. Det kändes ändå som om något inte riktigt stämde, jag fick liksom inte ihop texten alls när jag läste igenom sidan jag blivit hänvisad till. Till sist dök ordet larp upp. Larp, tänkte jag, vad är det? En wikipediasökning avslöjade att larp stod för Live Action Role-Playing, alltså det vi svenskar kallar för levande rollspel eller lajv! Helt plötsligt klarnade bilden betydligt.

 

I Göteborg ska de ombord på den gamla jagaren Småland lajva i tre hela dagar med ett tema som baserats på Battlestar Galactica. Vad som är riktigt coolt med det hela är att de kommer styra upp inredningen så att skeppets interiör blir tillfälligtvis förvandlat till rymdskeppet The Celestia. Inget fel på engagemanget där inte!

 

Förutom att jag fick nys om ett riktigt coolt event vars like jag inte ens visste existerade, har jag lärt mig ett nytt ord. Larp. Kanske man ska larpa någon gång i framtiden?

Väl tillbaka i Skara har det blivit dags att sammanställa resultaten från studien. Jag kommer troligtvis att träffa några katter till nästa vecka, men att digitialisera resultaten kan jag börja med i vilket fall som helst. Vissa resultat är lättare än andra att tolka, exempelvis hur många honkatter respektive hankatter som deltog i studien, åldersspannet på djurägarna och så vidare. Svårare blir att jämföra de två metoderna och framförallt, att jämföra mina resultat med djurägarens! Här kommer jag behöva hjälp av min handledare och av statistikboken som står uppställd här i bokhyllan till höger om mig. Det får dock bli ett något senare bekymmer. En sak i taget.

 

Jag har läst dem förut, men de är fortfarande lika roliga, så när en kompis postade dessa på Facebook kände jag att det var hög tid att dela med sig lite. Om man ska vara tråkig kan man ju tänka sig att detta är en lektion i hur man absolut inte ska uttrycka sig!

 

Jag har delat upp dem i två kategorier.

Har svimmat av. Minns ingenting förrän patienten vaknar i sängen med två sköterskor.

 

Oklart om blod i avföringen då patienten är färgblind.

 

Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i släkten.

12 cm långt, sårigt underben

Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett.

Söker p g a att ha slagit i vänster stortå som nästan helt har lossnat.Personalen får dock ej dra loss den, då det gör ont.

Fick dock besked om att hjärtat var bra, men att hon skulle återkomma om hon blev medvetslös.

Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna.

Har varit och fjällvandrat. Nedkom med helikopter igår.

Blöder ibland ifrån vänster näsa.

Avföringen har samma färg som dörrarna på avdelning 19.

1974 fick patienten en grävskopa över sig. Sedan dess ringningar i öronen.

Ibland mår patienten bättre, ibland sämre. Ibland mår hon inte alls.

När hon känner sig trött kan ansiktet vridas åt höger och där stå och smårycka en liten stund.

Hon beskriver huvudvärken som spännande.

Patienten har bedömts som osammanhängande.

Lymfkörteln skickades samma dag som patienten i taxi till Uppsala.

Idag till lunch får patienten akuta diarréer.

Patienten har inte ont för jämnan, bara för det mesta.

Patienten tål inte ost, mjölk eller smör, ej heller modern och en bror.

Mat får han från sonen som ligger infryst.

Har fått större hemsamarit men tycker inte att det räcker ändå.

Dåligt sexualliv - ingen partner.

Halsen som patienten hade besvär med nu i höstas är nu borta.

Cyklade i dag på eftermiddagen när plötsligt en liten flicka kom in i hennes framhjul.

Det senaste blodprovet är aldrig taget.

Mår alldeles utmärkt, har sökt läkare ett flertal gånger för det.

Patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit utan kläder.

Änka, bor med frisk make.

Dog troligen i hjärtinfarkt och därefter i lungödem.

Nu är det dags för väldigt roliga journalgrodor. 
Aktuellt: Ingen buksmärta men kan hålla tillbaka den lösa avföringen med vitt bröd.

Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på rygg.

Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken.

Har börjat få blodiga små matskedar i avföringen upp till 15 gånger per dag.

Patienten har varit placerad på ett hunddagis i Gävle med stöd av socialtjänsten.

Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd i vanliga fall.

Modern bostad och hustru.

Sköts i hemmet av maken som är militär.

Har nu fått rullstol och ämnar åka till Norrköping med denna.

Patienten informerad om obduktionsresultatet.

Efter att jag visat två bostadssökande runt i min lägenhet strax efter klockan fem kom jag på att jag ville skriva om mitt eget bostadssökande, något av ett äventyr i sig självt. Kort om besökarna, de kom, de såg, de vände på klacken. Lägenheten var betydligt mindre än vad de trodde och dessutom för högt upp. De bodde redan på tredje våningen. Haha. Det är så otroligt roligt hur stor skillnad det är beroende på var man bor. I stockholm hade detta varit en drömlägenhet med fantastiskt fördelaktig hyra.

 

Tyvärr sprack planen med att hyra i andra hand i Brandbergen. På bostadssnabben fanns det en sexrummare på tolvtusen i hyra vilket hade varit perfekt om det inte var för att den var långt åt skogen. Hur kan detta vara perfekt undrar ni då. Kollektiv. Vi hade kunnat bo minst sex nördar där och ha hur roligt som helst hela veckan, på riktigt. Det hade varit som ett evighetslångt lan ungefär.

Jag ska inte säga att tanken på att hitta en hyresrätt i Stockholm är helt hopplös. Igår träffade jag på en korridorkompis till Fluffigt som hade köat i tjugo dagar innan han fick tag på sitt rum. Alltså. Ibland ska man ha tur, men det var å andra sidan ett rum också. Nej, vårt nya hopp står till att köpa tio procent av Fluffigts halvbrors mammas bostadsrätt vilket gör att vi får bo där. Kvar är få ihop lite drygt etthundratiotusen kronor. 

Klart är i alla fall att vi måste hitta en lösning som är inflyttningsklar till den 31:a maj. Då rullar nämligen flyttlasset härifrån med tanke på att min lägenhet är oerhört uppsagt från och med då.

Nu har jag postat ett brev som ska ta sig hela vägen till Stockholm och Diskrimineringsombudsmannen. Oj, tänker ni, var har nu hänt? Det ska jag tala om. Jag var på flera arbetsintervjuer under min Stockholmsvistelse, och under en av dessa fick jag frågan var jag skulle bo någonstans. Troligtvis Nacka svarade jag, vilket innebär en resväg på mellan sextiofem till sjuttiofem minuter. Detta var för mycket, tyckte en av de som intervjuade mig, med tanke på när jag skulle skaffa barn. Jag poängterade direkt att jag inte ville ha barn alls, men fick till svar att det var självklart att jag skulle vilja ha barn och att resan då skulle bli för lång.

 

Är det inte sanslöst? Det var mer än en fråga som bubblade under min lugna fasad, däribland om hon hade ställt den här frågan om jag hade hetat Andreas och varit en man. Alltså en sådan utan bröst men med penis. Det vill säga, en sådan där varelse som inte har en livmoder med förmågan att bära barn. 

 

Förutom att det kändes som om detta faktum fick mig att sjunka på listan över tänkbara anställda var det värsta helt klart att de mer eller mindre förklarade mig inkapabel till att fatta egna beslut rörande min egen framtid. Och rent ut sagt, är det ens relevant? Det viktigaste är väl att jag kommer till arbetet i tid, inte att jag måste gå upp tidigt på morgonen. 

 

Det är givetvis bara en liten chans att DO väljer att ta upp just mitt fall, men jag tänker ändå hoppas på det. De betedde sig illa och det kändes som om de ställde frågor där jag inte är helt säker på vilka rättigheter jag egentligen har och hur detta bör bemötas. Tar de upp mitt fall får man det svart på vitt. På något sätt känner jag också ett ansvar över att tala om vad som händer. En anmälan fyller ett syfte i sig självt, för om ingen anmäler så får ingen officiellt veta att denna typ av behandling sker.

Någon annan som blivit konstigt behandlad på sin arbetsintervju? Säg då ifrån! Det får vara nån måtta på vad man ska behöva tåla.

Då var det officiellt då. Så officiellt att DN har en notis om det. Djursjukskötarprogrammet och Etologi/Djurskydd skall båda flytta från Skara till Uppsala. Säkert suveränt ur vissa vinklar, förhoppningsvis kommer vi liksom veterinärerna nu få praktisk träning på ett annat sätt. Tyvärr har jag dock hört från flera veterinärstudenter att det är riktigt trångt och svårt att ens få peta på de patienter som kommer in, eftersom de är så många. Kort sagt, det finns många nackdelar också.

 

Jag tänker på alla de lärare som nu kommer bli arbetslösa såvida de inte ska erbjudas att flytta till Uppsala, ett erbjudande som är som ett slag i ansiktet för många gissar jag. Dessa människor har ju byggt upp sina liv där de bor nu! Hästgårdar, familj, barn! Jag tänker på kompetensen som dessa underbara lärare har och som vi går miste om. Är det garanterat att vi främst får djursjukskötare som kommer undervisa oss, med tanke på att åtminstone jag märker skillnad på fokus beroende på om en föreläsare är veterinär eller inte. Dock ska tilläggas att många veterinärer vi har haft verkligen har fokuserat helt rätt i sitt val av material och anpassat det till vårt huvudämne, nämligen djuromvårdnad.

 

Jag tänker på KTC, vår byggnad anpassad för praktisk träning, som det lagts ner massor av pengar och resurser på och som har gett oss studenter massor.

 

Jag tänker på studenter som skall hitta bostad. De som går i Skara nu skall få gå kvar, men de som skall tas in 2014/2015 kommer få gå i Uppsala. Där det är svårt att hitta bostad. Kommer SLU i Uppsala hinna få klart fler studentbostäder tills dess? I annat fall riskerar man att endast Uppsala- och Stockholmsbor kommer kunna tacka ja till en plats på programmet. Kommer de som går utbildningen sen vilja flytta ut till resten av landet, eller drabbas resten av Sverige för djursjukskötarbrist? Jag hoppas lägenheterna kommer bli bra. I Skara är det inte svårt att få bostad för en relativt billig peng. Billigt är maten också.

Appropå bostäder. Hur ska det gå för Skara? Vi studenter hyr ju massor av lägenheter, handlar mat och fikar. Kommer Skara sakta men säkert dö? Är det verkligen bra att beröva en stad möjligheten att växa och istället tränga ihop ännu fler människor i en redan stor överfylld stad?

Jag tänker även på det faktum att SLU inte tycktes bry sig om de många yttranden från allt från sätet i Skara, Skara stad och studenter från både Skara och Uppsala som hade som gemensam nämnare att en flytt inte borde ske just nu - åtminstone. Ändå står vi där nu. Utan att ha blivit lyssnade på.

En vän berättade om vad de hade sagt på en praktikplats tror jag det var. Det var i alla fall roligt att ha varit ombord, sade hon och syftade på Titanic, skeppet som så småningom sjönk. Vilken tur att vi som går ut nu redan sitter i livbåtarna på väg bort, välkomnade av de som hann lämna skeppet ett år tidigare och redan står i hamnen och väntar på oss.

 

 

Idag kunde jag glatt konstatera att jag har lyckats samla ihop inte endast femton, vilket var minimigränsen, utan sjutton katter till min studie! Det är fantastiskt bra. Varje extra katt nu ger bara mer tyngd till det som jag kommer komma fram till. Ytterligare två väntar imorgon, sedan hoppas jag eventuellt på att få studera en till om min och Fluffigts gemensamma kompis Jocke orkar, samt kanske, kanske en till i Jordbro som inte kunde förra veckan. Det skulle innebära som minst två katter till och som mest fyra. I Västergötland finns minst en och som mest fyra tror jag. Totalt betyder det att jag skulle kunna komma upp i tjugofem vilket skulle vara otroligt bra. Vi får se, jag ska kämpa på.

 

Framförallt Patricio på Bagarmossen har hjälpt mig enormt. Under två dagar nu, idag och igår, har han pushat mig, hjälpt mig att få tag i katter till studien som varit på polikliniklistan genom att prata med djurägare och veterinärer. Suveränt! Det mest positiva var att alla veterinärer mer än gärna hjälpte till och verkade tycka det var roligt med studien. Patricio har till och med erbjudit sig att läsa igenom mitt arbete och hjälpa mig hitta fel, samt givit mig bra tips på var jag ska lägga fokus för att få mer power som han uttrycker det, alltså mer trovärdighet, i mitt arbete. Det är en ynnest ska jag säga er. Han har forskat en hel del själv, och skrivit massor. Bättre extra hjälp än så kan man omöjligt få. Jag vet med andra ord helt klart vem som ska få mest plats i min tacklista i slutet av arbetet.

Jag har gått i en klassisk fälla. Påståendet att det är förbjudet att sätta djur i rullstol i Sverige har om och om igen presenterats för mig på varierande etikseminarier tills jag har antagit att detta är sanning och att det har funnits någon förordning eller prejudikat som reglerade detta. Ack så fel jag hade.

 

Det hela började med artikeln Kulting på hjul vinner hjärtan som publicerades på DN.se. För en gångs skull kände jag att jag ville göra skillnad, så jag mailade han som skrivit artikeln och pratade om den oro många av oss som diskuterat denna fråga känner. Han svarade mycket vänligt och bad om källor som kunde styrka detta vilket jag inte kunde ge honom, särskilt inte här från Stockholm. Artiklar som kunde ha behandlat detta är nämligen svåra att få tag på ens i vanliga fall, och chansen att jag hade kunnat öppna dem utanför SLU:s nätverk är minimala. I vilket fall hade han kontaktat jordbruksverket som gav till svar att det inte fanns någon förordning som reglerade detta. Däremot riskerade man att bryta mot djurskyddslagen.

 

Vad gjorde jag då? Det enda jag kan göra. Jag bad om ursäkt och förklarade som i början av mitt inlägg här hur jag kunnat gå i den här klassiska fällan. Jag som ändå tyckt att jag är bra på att tänka kritiskt och inte svälja allt med hull och hår har tagit detta för en sanning. Här måste jag ta upp boken Mistakes were made (but not by me), som är en bok som handlar om kognitiv dissonans. Utan den tror jag inte att jag hade kunnat ta den här nyheten lika bra och ändra ståndpunkt så snabbt som jag gjorde.

 

Fortfarande vill jag dock framhålla att jag tycker att debatten om vad som är etiskt okej är direkt nödvändig. Jag tänker citera mig själv här: "Det jag oroar mig för är att människor i allmänhet, som inte är insatta och har den kunskap vi och veterinärer har, blir så vana vid den här synen att de börjar kräva denna åtgärd för sina egna djur om de blir förlamade". Varför är detta oroande? För att alla delar av ett djurs dagliga liv inte syns på youtubeklipp som visar glada hundar som rusar runt i rullstol, eller hur katter utan bakben leker och äter. Det visar inte hur djuren inte kan utföra normala beteenden som att exempelvis klättra upp i ett träd, kontrollera sin avföring eller signalera med hjälp av sin kroppshållning och svansföring. Det finns ju patienter som är förlamade i hela bakdelen och inte bara är lite svaga i bakbenen. Vad kan vi säga om deras emotionella stress? Har de ont? Blir de frustrerade?

Jag tycker inte att det är hugget i sten. I nuläget kan jag tänka mig att använda en rullstol under en rehabiliteringsperiod så att exempelvis en hund som vill kunna röra sig mer än vad kroppen klarar kan få utlopp för den energi och få bättre livskvalité vilket skulle kunna hjälpa under en läkningsperiod. Målet är då för mig fortfarande att patienten ska klara sig utan rullstolen! Det innebär daglig träning för att återfå så god funktion som möjligt, och beror ju givetvis på sjukdomstillståndet. Oavsett var man står i debatten idag tror jag det är viktigt att fundera på så många aspekter av detta som möjligt och inte vara rädd för att omvärdera sin åsikt.

Nu har totalt sex katter med djurägare varit med i studien, vilket betyder att jag som allra minst måste ha med ytterligare nio. Jag hoppas verkligen på att några snälla djurägare och katter har lust att delta i studien på måndag, det skulle hjälpa till massor.

 

När hela studien är klar kommer jag skriva mer om mina resultat och min uppfattning. Det jag tyckt varit intressant är alla problem som dykt upp som jag inte har förutsett. I mitt stilla sinne undrar jag hur de studier jag har läst egentligen har gått till. Kan ej avslöja mer än så, då det kanske finns någon som ska vara med i studien som läser bloggen. Det får jag ta om drygt en vecka då den praktiska delen av studien skall vara klar.

Igår blev det inget mer inlägg. Morgonen började med packning, diska upp från frukosten, dusch, springa iväg och köpa ett måttband, förbeställa en bok, skriva ut alla formulär till studien, arbetslivsdagen, hem och hämta packningen, vänta på tåget, åka hem, komma hem och så äntligen: sova.

 

Vet ni vad det bästa är med att träffa Fluffigt är? Vet ni vad han tycker det bästa är? Att vi äntligen kan sova. Vi kanske har blivit för fästa vid varandra, men nuförtiden har vi svårt att sova bra på varsitt håll. När vi ses däremot, då somnar vi direkt. Som om allting är fullständigt tryggt och inga sabeltandade tigrar lurar i skuggorna.

 

Nu är det morgon, vi har vaknat och Fluffigt har redan gått till skolan. Detta innebär att jag har vårdnaden om den enda nyckeln som finns till lägenheten. De gör verkligen allt de kan för att det bara ska bo en person i varje rum. Jag förstår i och för sig att det är för att köken inte är dimensionerade för fler, men jag lovar att bostadsbristen inte skulle bli fullt lika omfattande om folk som vill bo med varandra skulle få det. Tilläg: tillåt katter också!

 

Drygt två och en halv timma är det kvar tills jag ska bege mig iväg till tåget och resan till djursjukhuset och Stockholmsveckans första arbetsintervju. Det var ett tag sedan jag var på en intervju. Senaste gången var ju för ett år sedan när vi alla i klassen kämpade för sommarjobb. Nu är det ju helst en fast tjänst vi är ute efter. Det ska bli riktigt spännande detta. Framförallt ska det bli roligt att se hur de olika djursjukhusen och klinikerna vill arbeta med djursjukskötaren. Min uppfattning är nämligen att de flesta i någon mån omorganiserar sig med tanke på den nya kompetensen vilket ger mer utrymme för egna intressen och utbildning. Mycket positivt om man är intresserad av sådant, vilket jag ju är.

Imorgon har vi vår arbetslivsdag då Kommunal, Unionen och Naturvetarna kommer vara på plats för att hålla varsin presentation samt sitta och svara på frågor. Jag blev ombedd att vara en form av moderator och kommer ställa frågor och fördela ordet.

 

Vi frågade DSS-studenterna vad de ville veta och de skrev via mail och facebook upp frågor de ville ha svar på som jag nu har sammanställt.

1. Har ni, eller arbetar ni mot att få avtal med kliniker som ger förhandlingsrätt av bl.a. våra löner?

2. Våra löner är en fråga vi studenter brinner för. Vi kommer att ha en kandidatexamen efter våra tre år här i Skara. Vad kommer ni göra för att höja värdet på vår utbildning och våra löner nu och i framtiden?

3. Ute på arbetsplatserna har vi märkt att ersättningen för obekväm arbetstid, OB, är skrattretande låg. Vad kan ni göra för att höja ersättningen? Kan jag som individ förhandla fram bättre OB?

4. Känner ni att ni är tillräckligt insatta i vår bransch och våra behov? Vad är den viktigaste frågan för er just nu?

5. Varför representerar ni bäst oss som är legitimerade och utbildade i Skara?

6. Vilka är de vanligaste fackrelaterade problemen som har tagits upp inom vår yrkesgrupp? Hur har ni arbetat med dessa problem?

7. Vad har ni för avgifter och villkor som är viktiga för oss att känna till? 

8. Vi kommer ha ett riskfyllt yrke med tanke på bland annat smittrisker, läkemedelskontakt och rädda patienter. Vad finns det för försäkringar ni kan erbjuda?

9. Vad har man för rättigheter som visstidsanställd vilka många av oss blir? Har man exempelvis rätt att nyttja friskvård?

10. Finns det ett krav på att friskvård skall erbjudas? Vilken typ av aktivitet räknas?

11. Om företaget man arbetar på är anslutet till ett annat fackförbunds avtal, vad gör det då för skillnad för den enskilda personen som är med i ett annat fack?

12. Hur löneförhandlar man idag inom djursjukvården? Är det individuell lönesättning eller fast som gäller? Hur motiverar vi att nya arbetsuppgifter och vår baskunskap är värt mer i lön?

13. Hur ofta gör facken nya avtal med företag och när är det dags att förnya det som finns inom djursjukvården?

 Det var inte dåligt med frågor, eller hur? Vi kommer ha 30 minuter på oss, jag är nästan övertygad om att vi kommer dra ut på tiden lite. Tanken är att de ska ha korta svar för att vi ska kunna jämföra dem. Under den här frågestunden kommer det vara fritt för frågor också, så det ska bli spännande att se om svaren i sig skapar fler frågor.

Fäsk är väldigt rar och snäll och ska ta hand om min lägenhet och min kissekatt nu när jag är borta i en hel vecka. Imorgon går tåget från Skövde, och tills dess var jag tvungen att bombardera fäsk med allt som hon behövde veta, och egentligen redan vet om vi ska vara ärliga, om katten.

 

Fyra och två tredjedels matskedar av maten, gärna uppdelat på fyra måltider. Hans leksaker ligger i en av fyrkanterna i hyllan, favorit är den röda bollburen med en leksaksmus i och den rödguldiga glitterbollen. Fäsks reflex visade sig också vara populär. Kattmat i skåpet ovanför spisen, mer i skafferiet. Kattsand i städskrubben. Tandborstning en gång per dag! Lägger man honom ner på rygg med bakbenen mot ens mage och en hand som stöd under nacken går det hur bra som helst.

 

Jag antar att alla vi djurägare är lite småknasiga när vi ska lämna våra djur. Kanske är det för att vi får dåligt samvete. Personligen tror jag att det är för att jag ska kunna slappna av. Om jag vet att jag har sagt allt och katten är hos Fäsk, då kan det ju inte gå fel. Det betyder att jag kan njuta av att få vara kattfri i en hel vecka vilket innebär ostörd sömn, inget behov av att komma hem och mata katten och inte lika mycket katthår i näsan och maten. Jag kan inte skriva att det inte kommer finnas några katthår, för det vore en lögn. De följer med en precis överallt. Min svarta jacka är på sina ställen grå av alla de katthår som satt sig. På sätt och vis är det som att ha katten med sig i alla fall.

 

Ja, vi är definitivt knasiga.

 

Så, nu har jag snyggat till en av bilderna jag tog på KTC som ska användas i förklaringen för hur måtten till FBMI ska mätas. Dels ska omkretsen runt bröstkorgen i höjd med nionde revbenet mätas, och sen från knäskål till hasspets. Beroende på vilken källa jag läst så ser det ut som att man har använt sig av olika taktiker. I en står det att man ska ha katten stående vinkelrätt mot bordet och med huvudet uppåt. I en annan håller en person i katten medan den andra personen mäter bakbenets längd. Jag vet inte riktigt, men spontant känns det väl som att katter inte uppskattar att stå rakt upp och ned och bli tvingade till det? Jag tänkte försöka att göra enligt den modellen så långt det går, helt enkelt genom att den person som inte mäter gosar med katten framtill. Vi får se hur det löser sig. I annat fall är det absolut något man kan ta upp i diskussionen och skriva decimetervis om.

 

Snälla Linnea lånade ut sitt kort till mig i morse för att jag skulle kunna ta mig in på KTC. Det visade sig vara trippelt onödigt. Dels fick jag reda på att jag i receptionen hade kunnat be om att få ut koden till mitt kort vilken jag sedan länge glömt bort, och dels så hade det inte spelat någon roll i alla fall. SLU måste tro att KTC är det mest eftertraktade målet för samtliga tjuvar, terrorister och hackers i Sverige och resten av världen. Eller nått. Förutom att det krävs kort med tillhörande kod för att ta sig in till hallen säger en hel del. Ytterligare en sådan passage leder in till själva korridoren. För att sedan komma åt något annat än en toalett och ett omklädningsrum (vem vet, tjuvarna kanske vill bättra på krigsmålningen lite) så krävs sedan en nyckel för att ta sig in i något av de många rum som finns därinne.

 

Som tur var fick jag låna ett kort och en nyckel vilket tillät mig att öppna upp dörren och fotografera kattskelettet som jag efter lunch ska bearbeta till min instruktionsbild. Jag förstår att vi inte vill bli av med utrustningen, men om man har lyckats ta sig in genom två dörrar och då bevisligen har kort och kod, borde man inte vara behörig till att få gå in i övningsrummen? 

 

Oroa er inte, jag tycker mest detta är roligt egentligen. Säkerheten på KTC är något många av oss har skrattat åt, och inte för att den är dålig, utan tvärtom. Men tänk er sedan om någon väl skulle få för sig att ta sig igenom allt detta för att stjäla något, hur fånigt skulle inte det se ut? Två svartklädda tjuvar som hjälps åt att bära iväg med vår kära plasthäst som vi alla övat att lägga bandage på, eller varför inte bära iväg med de enorma gosedjur med ditsydda tygpenisar som vi fått öva kateterläggning på. Jag tror att det finns mer lönsamma mål, det är allt jag säger. Och mindre pinsama också, när tjuvarna samlas i någon avlägsen grotta för att visa upp sina skatter. Jag misstänker starkt att fryst räv, öppnad för att blottlägga muskulaturen och med potentiell risk för dvärgbandmask inte står så högt i kurs bland rubiner, iphones och WoW-konton.

 

Lunch var det ja!

Förklaringsformulären för BCS och FBMI, alltså Body Condition Score samt Feline Body Mass Index är nu översatta och nästan, nästan klara. Dataformuläret samt medgivandeformuläret är även det klart. Det enda som saknas är en bild jag tänkte ta på ett kattskelett som finns på KTC. Tanken är att jag ska rita dit var måtten är tänkta att tas inför FBMI-uträkningen. Har jag själv tagit bilden behöver jag inte byr mig om copyrightlagarna som mest krånglar till det.

 

När den sista detaljern är klar ska jag trycka upp kopior på det kombinerade data- och medgivandeformuläret. Hullbedömningspapprena räcker det med en kopia till, det går att återanvända dem eftersom de ska få bo i en plastficka. 

 

Det slog mig även att jag absolut inte får glömma min badrumsvåg. Det är ju inte säkert att alla som jag gör hembesök till har våg, och dessutom borde väl viktresultatet bli än mer osäkert om olika vågar används? Jag tänkte testa att väga objekt med känd vikt på min våg sen för att se om den är hyffsat korrekt. Tror jag kommer använda mig av metoden att man väger katt och djurägare och därefter bara djurägaren varefter kattens vikt går att räkna ut.

 

Nejmen... steka pannkakor kanske?

Jag tänker inte säga så väldigt mycket, filmen berättar sin egen historia. Man kan säga att filmen låter oss följa några av de människor som arbetat med The Pirate Bay och som varit föremål för de uppmärksammade rättegångarna. I samband med detta fick Piratpartiet uppmärksamhet, bra tycker jag. Det behövs en motpol till den stora massan av andra partier som inte hanterar de här frågorna.

 

 

Någon har sagt det för länge sedan, och jag håller med, att dagens problem är hur produkter distribueras. Det blir ett problem när vi i dagens snabba moderna värld kan se en TV-serie samma dag som den visas i USA med kriminella metoder men måste vänta bra länge för att få se den i Sverige, särskilt om vi vill köpa DVD:n! 

Jag brukar inte bli politisk, ibland gör jag undantag. Jag vill bara att ni som ännu inte har tänkt tanken ska fundera på andra möjligheter ni kanske ännu inte sett. Som Spotify! Utmärkt tjänst vars enda begränsning är att all musik inte finns där ännu, till skillnad från youtube. Den finns i flera betalningsvarianter för alla plånböcker. Jag kan till och med spela musiken offline! Netflix är baserad på samma idé men har stora begränsningar vad gäller utbud och framförallt snabba uppdateringar. Alla filmer man vill se finns inte, och det tar väldigt lång tid innan aktuella TV-serier dyker upp. Kommer HBO till Sverige som en liknande tjänst är jag garanterat på. För  de som tycker att denna metod är bra för att konsumera film och musik (även fast ni inte tycker produkten är perfekt) finns egentligen bara ett vettigt alternativ. Använd tjänsten. Om konsumenterna får visa vad de vill ha blir allting väldigt tydligt. Ju mer stöd desto större och bättre utbud, och så vidare.

Det var det hela just nu. Vem vet, jag kanske borde skriva mer debatterande inlägg i framtiden. Allt jag vet är att min närmsta framtid är i spelet Hoard med Fluffigt på Skype. Tjo!

Jag har översatt hela Purinas Body Condition System till svenska och min handledare tyckte det var bra och att det  bara var i något läge där jag skulle byta plats på beskrivningarna av de olika kriterierna så att allting kom i samma ordning hela tiden.

 

Till dessa kriterier kommer också bilder som en slags extra förklaringsmodell vilket ni kan se i mitt tidigare inlägg här. Här stötte jag på två problem. Det första är att det inte är självklart att använda andras bilder och det kan skapa en hel del problem vilket jag ville undvika. Det andra var helt enkelt att katten på bilden inte, i mina ögon, ser ut som någon katt gör! Den har jättekort mellankropp. Det ser ut som att det är fråga om en väldigt ung individ. Detta ledde till att jag bestämde mig för att helt enkelt rita egna bilder. Visst, det är en felkälla eftersom jag nu tolkat originalbilden och dessutom vågat mig på att rita nya, men vet ni, det kanske är vad vetenskapen behöver! Jag ska rita klart dem och sen skicka till min handledare. Säger hon tvärt nej får jag väl tänka om.

Jag var inte lite trött idag. Så snart jag ätit lunch lade jag mig i sängen och sov middag. Jättemysigt, för om jag väljer att lägga mig i sängen, då gör katten det också. Så nu har vi sovit middag vi två. När jag skriver detta sitter Illidan bredvid mig, noga med att monitorera eventuella rörelser som skulle betyda att jag är på väg att resa mig. Kort sagt, han är hungrig! När jag insåg det så insåg jag att det är jag också. Med andra ord ska vi strax äta kvällsmat, vi två.

 

Idag fick jag en glad överraskning när CB plockade fram mina jeans som jag lämnat till henne. Mina snyggaste jeans, men som fått ett hål på insidan låret och höll på att bli vansinnigt tunna i tyget generellt. Det blir ju så när tyget dras mot sig självt hela dagarna när man använder dem. Nu har hon lagat hålet och sytt på förstärkning - och det är så snyggt! Det ser helt naturligt ut med sömmen, nästan som om den hade kunnat vara där från början. Helt perfekt formade bågar, tre på var sida. Lika långa, lika böjda, lika perfekta. "You know, it's not my first time" säger CB och det är jag helt övertygad om stämmer. Hon har pluggat sömnad i London om jag inte missminner mig och är så duktig att hon stickar egna tröjor och ska sy en bröllopsklänning och brudtärneklänningar åt sin vän till sommaren. Är det inte fantastiskt vad man kanske inte vet om en människa vid första anblicken, och även när man vet att de har någon slags erfarenhet i bagaget så vet man inte till vilken grad de har den. Många kan ha pluggat sömnad här och var, men alla måste ju inte vara bra. Jag säger inte att CB kommer vinna Project Runway, men däremot att hon har räddat mina jeans!

Jag tänkte börja med två länkar till bra sidor. Den första är till en underbar kommentar till frågan om näthat, och framförallt om att skämta om exempelvis våldtäkt. Den andra länken går till Uppdrag Gransknings program om näthat riktat mot kvinnor. Det går att se i 141 dagar till.

 

Den första länken tar upp en studie som jag inte vet om den stämmer. Kanske gör den det, kanske inte. Det är egentligen inte relevant. Vad som är relevant är sammanfattningen och så att säga kärnan av hela inlägget:

"This is a perfect example of how social norms are insidiously perpetuating acts you might not expect. Just from a seemingly harmless activity like laughing as (at) a rape joke, a sexist joke, a racist joke and so on."

 

Detta är mycket likt det jag pratat om tidigare, framförallt i samband med Nörd på Pride och när vi i styrelsen tog fram Hazards värdegrund, nämligen att vi, genom att skämta om och trivilialisera denna typ av beteende skapar en normaliseringsprocess där det blir allmänt accepterat. Kort sagt, skämtar alla om det blir det okej. Det är givetvis inte okej, det anses bara det. Lite som när folk tycker det är okej att klottra på en vägg för att det redan är så mycket klotter där men inte skulle tänka sig att rita på ett helt vitt hus.

 

CB sade en så oerhört klok och bra sak idag under lunchen. Helt enkelt att män måste sluta gnälla när kvinnors problem lyfts fram. Ett evigt argument som kommer från oftast manligt håll när ett kvinnoproblem diskuteras är nämligen "men männen då, de utsätts ju också för <lägg här in vad som nu diskuteras, exempelvis tonårsdepressioner, hot om våld, otrygghet, sexuella trakasserier>". Ja, det är sant. Men det är inte det som diskuteras just NU! Det läggs väldigt mycket tid på mäns problem också, men ibland är kvinnors problem större och då får de prioriteras, och det innebär inte att det är berättigat att använda ordet feminist som ett skällsord!

 

Visst är det tråkigt att behöva förklara och försvara varför någon valde att inte göra ett program, ett inlägg, eller en fråga om en generellt manligt problem. Hade Uppdrag Gransknings program handlat om låt oss säga unga mäns depression hade det, gissar jag, inte blivit samma rabalder. 

Ett problem är att personer tar det personligt. Antagligen för att de är lärda att reagera negativt på feminism eller också för att de känner sig hotade för att de utövar dessa destruktiva vanor. Bara en gissning, men den kanske stämmer.

Idag hade vi en fantastisk och mycket klargörande föreläsning i vårdhygien. Helt klart den bästa hitills och ett extra roligt plus var att vi fick avsluta med en minitenta som vi gjorde på drygt en minut samt att vi fick möjlighet att testa hur väl vi desinfekterade våra händer. Man använder en speciell handdesinfektion med egenskaper att den lyser i vad jag gissar är UV-ljus. Sen håller man in händerna i en låda med sådan belysning och voilá, de ställen där man inte varit tillräckligt noggrann syns direkt. Vi har testat en sådan en gång tidigare under vårt första år, och det gladde mig att se att jag hade förbättrats betydligt! Jag minns att jag missade stora delar av tummen förra gången.

 

Något som uppskattades av mig och Linnea var möjligheterna att äntligen få svar på alla frågor vi haft om städning och städmedel framförallt. Nu har vi vissa saker svart på vitt. Skall man städa med Virkon (och Oxine) skall man använda ansiktsmask och skyddsglasögon. Städpreparat skall förvaras i sin originalförpackning, det vill säga, en behållare skall ej fyllas på, och inte heller vill man hälla över saker och ting i sprayflaskor. Framförallt sprayflaskor som används till Virkon, Oxine och ytdesinfektion var något vi frågade om. Det är helt enkelt dåligt. Framförallt för våra luftvägar! Det blir ett stort moln som vi andas in vilket retar våra andningsvägar. Virkon skall man hellre hälla på ytan som skall göras ren (om det är en mindre yta) och en av Virkon genomblöt trasa användas. Handskar på vid all sådan hantering givetvis, och det gäller även ytdesinfektion. Ytterligare en intressant sak hon tog upp var att över 90% etanolsprit inte dödar bakterier utan enbart virus. Istället skall 70%-85% användas på händer. För ytor skall 40% ytdesinfektion användas.

 

Jag gillade hennes motton.

"Det ska vara lätt att göra rätt"

samt:

"Det som händer händer med händer"

Det sista handlar om att vi helt enkelt sprider smittor mest med våra händer! Om vi använder tvål och handdesinfektion på rätt sätt (innan patient -> patient -> efter patient) så minskar spridningen dramatiskt! Och det behöver vi. Vi fick även lära oss om hur handspriten skall användas. Själva tekniken kunde vi alla sedan innan, nytt var att den inte skall lufttorka! Istället arbetar man in spriten tills händerna är torra. En stor fördel var att det minskar risken för eksem eftersom man inte går omkring med fuktiga händer, exempelvis om man spritar händerna och direkt därefter stoppar in dem i en handske.

Slutligen, vilket jag tycker är roligt att få bekräftat ytterligare en gång: läkta ansiktspiercingar (och ja, här ingår öronpiercingar) är helt okej! Däremot inte infekterade sådana, men det gäller alla sår. Men som vår föreläsare sa, ibland handlar det mer om en arbetsplats klädkod än någonting annat. Att skylla på hygienskäl går däremot inte. Bra va? Jag ser fram mot den dagen jag träffar en sjuksköterska med näsring!

Rolig omväxling från skolbänken idag måste jag säga. Redan innan solen gått upp steg jag upp ur sängen, åt frukost, duschade, klädde på mig och gick till KTC för bussfärd till ett djursjukhus som skulle prata med oss om vårdhygien. Bara sådär appropå. Helt plötsligt sedan igårkväll så fanns det snö på marken. Runt tjugo över sex på morgonen gick jag förbi någon slags morgonpigg människa som stod med en snöskyffel och kämpade. Det är krut i folket i Skara!

 

Bussresan var mysig, komplett med sovstund och upprop. Lite som en klassresa - fast rolig. Väl på plats fick vi en föreläsning om djursjukhusets uppbyggnad samt en rundvandring. Det unika med djursjukhuset var att de hade möjlighet att från grunden planera för att göra det så enkelt som möjligt att bibehålla god hygien. Lokalerna var ju i viss mån fasta, men interiören byggdes om. De hade tänkt mycket på luftflödet i lokalen och hade över- respektive undertryck i ortopedi- respektive tandsalen. Ytorna var snygga och stora. Det var lätt att överblicka och såg lättstädat ut. Några saker vet jag är ännu bättre där jag hade min smådjurspraktik. Exempelvis är deras isoleringsavdelning fenomenal på så sätt att varje patient har ett eget rum med två burar. Om det blir skitigt går det lätt att flytta patienten till den rena buren medan man rengör den smutsiga. Ytterligare en sak jag uppskattade där var att allt på operationsavdelningen låg i lådor eller i skåp med glasdörr. 

 

Kort om den skriftliga rehabuppgiften. Jag fick en hel del kritik på min meningsuppbyggnad på vissa ställen. När jag läste igenom den i efterhand insåg jag att jag blivit blind för mitt eget skrivsätt, ni vet, som om man läst en text många gånger och inte lägger märke till ett stavfel för att man ju inte läser hela meningen! Det lär nog lösa sig till exjobbet i alla fall, med tanke på att två kritiska vänner plus ett stycke handledare kommer läsa det. Det blev en femma kanske jag ska meddela. Mycket roligt! Hon tyckte jag hade bra struktur på stora delar av arbetet, bland annat min vårdplan, och det tyckte jag var roligt att se. Inspirerad inför exjobbet! Är det meningen att man ska ha så här roligt i skolan? Wiee!

På onsdag nästa vecka åker jag upp till Stockholm för arbetsintervjuer samt min studie! Jag har nu lyckats boka in en dag då min handledare i Stockholm, underbara Patricio, kommer göra det möjligt för mig att leta studiedeltagare på djursjukhuset. Appropå boka in, jag har redan nu bokat in besök hos totalt nio studiepar. Med ett studiepar menar jag nu en katt och en djurägare. Är inte det fantastiskt så säg? Min handledare här i Skara tyckte att femton katter var ett minimum för studien, och konstaterade att ju fler det blir desto bättre. Så är det ju givetvis. Materialet får mer tyngd ju fler som deltar i studien. Samtidigt får man inse att tiden är begränsad och att det är ett kandidatarbete. Men i alla fall! Nio stycken katter, bara i Stockholm. Då har jag inte ens räknat in de som kommer delta på djursjukhuset spontant, eller de som bor här i Skaratrakten. 

 

Eftersom studien är så snart så måste jag ha mitt material färdigt tills dess. Min översättning av Purinas Body Condition System är ivägskickat till min handledare för en snabb granskning. Min material- och metoddel är hjälpligt skriven. Den ska givetvis snyggas till och vissa siffror kan jag inte lägga till förrän studien är gjord. Ett exempel är hur många katter som deltog.

 

Kvar är att bestämma vad som är en långhårskatt och vad som är en korthårskatt, översätta bedömningsförklaringen för BMI-bedömningen, se till att studiedataunderlaget duger, göra grafiken till BCS-bedömningen samt inhandla ett måttband. Och boka tågbiljetter. Det är också väldigt viktigt för studiens genomförande!

Det känns så fruktansvärt tråkigt och ledsamt. I magen en stor klump. Inte så mycket för att vi fått ställa in lanet utan vid tanken på vad en viss typ av människor öppet och i det dolda kommer tycka, tänka och säga.

 

Jag vet inte hur mycket jag själv fått utstå för den här föreningen. Antagligen lika mycket som alla andra i ideella föreningar. Eller mer. troligen mer. Varför gör jag detta till en sådan personlig sak, jag som i regel inte brukar skriva om sådant? För att jag vet att det finns människor därute som vill att jag misslyckas. Som längtar efter det. Som gottar sig i det. Visst är det äckligt? Visst är det så fullkomligt meningslöst! Men sådana människor finns det. Överallt.

 

Vad är det som har hänt undrar ni kanske? Den korta historien är att föreningen står utan lokal till åtminstone vårens lan. Höjd hyra i kombination med krav vi inte har kunnat tillmötesgå har gjort att en flytt blivit nödvändig. Vi har kontakt med Lloyd på Studiefrämjandet och Calle på kommunen och jag tror att det kommer leda till ett bra samarbete så småningom. Dock tar sådana lösningar tid och går inte att ordna upp på några veckor.

 

Min framtidsvision är att föreningen får ett sunt positivt och utvecklande samarbete med kommunen, studiefrämjandet och fritidsgårdarna. Vi behöver en positiv miljö för att kunna hänga med i utvecklingen! Det känns, för mig personligen, som om föreningen stått och stampat på samma ställe alltför länge. All energi går åt till att överleva till nästa lan och det kan inte vara hälsosamt. En lokal och människor vi trivs med och där vi vet att vi är välkomna och att vi har ett lokallöfte längre än ett lan i taget är drömmen. Nu ska vi bara nå dit.

När Fluffigt var här gick förbi skyltfönstret till en av de två bokhandlarna som finns här i Skara och såg att del två av Jobas Gardells bokserie Torka aldrig tårar utan handskar hade kommit ut! Jag såg de tre delarna som sändes i samband med att den första boken släpptes. Något jag vet är att Gardells böcker tenderar att vara så mycket mer än bara del faktiska historien. Vad jag ser fram mot att läsa är inte bara själva berättelsen, utan de historiska händelser och uttalanden som han tar upp och diskuterar. Det är spännande, det berör. På något sätt är det ju dessa händelser som ligger till grunden för det öde som drabbade de som boken handlar om.

 

Resultat: Golvet i mitt kök har nu ett rektangulärt brännmärke, i samma storlek som en liten ugnsform.

 

Min spis är av en liten modell. Så liten, att den bara har tre plattor. Det är inte helt intuitivt vilket vred som är kopplat till vilken platta, Man kan säga att olyckan som skedde var ett samarbete mellan mig och Fluffigt. Fluffigt satte nämligen på fel platta. På den platta som blev påslagen men som vi ju trodde var helt avstängd stod den ugnsform i glas som vi senare skulle använda till vår potatisgratäng. 

 

Av någon anledning upptäckte jag att fel platta var på och tänkte ta av formen för att den inte skulle bli varm. Som tur var kände jag försiktigt på den först, kunde konstatera att den var varm och tog därefter i den med grytlapparna. Tråkigt nog för mig är de relativt tunna, och tro mig, formen var varm, riktigt varm! Jag, som inte brukar ha problem att hälla av pastavatten utan grytlappar, och klarar av att lite vattenånga, insåg att antingen måste jag ställa ifrån mig formen, eller också så tappar jag den! Spisen var uteslutet. Ovansidan på frysen är av plast. Diskbänken var full av ingredienser till maten. Så vad ser min hjärna? Jo, golvet, som är gjort för att likna klinkers! Bra, det är kallt och tål värme tänker jag och ställer ner formen på golvet. Det var fler än ett fel i den tankeprocessen.

 

Det tar ett litet tag och så känner vi att det luktar bränt och riktigt fränt. Jag undrar om det är spisen som luktar från den felaktit påslagna plattan som jag nu flyttat över kastrullen till. Fluffigt tror inte att så är fallet. Då först får jag syn på ugnsformen vars undersida antagit en svart nyans. Snabbt lyfter vi bort den och inser att formen har bränt plastgolvet, i ett tjusigt rektangulärt mönster. De illaluktande och säkert giftiga gaserna gör sig påminda och vi öppnar upp takfönstret i köket. Puh. 

 

Jag har visst överbevisat mig själv. Det är ibland actionfyllt även i Skara! Jag ringde vaktmästarna här efter lunch och frågade vad jag skulle göra. Ifall jag hade behövt ringa mitt försäkringsbolag så vill man ju helst veta det i god tid! Men han sa att så länge det var beboligt och jag kände att jag inte behövde fixa till det så gjorde det inget. De kanske åtgärdade det efter att jag flyttat i sådana fall. Jahopp. Skönt för mig. Men med tanke på att en lampa hängde i en tvättlina och att badrumsdörren inte gick att stänga så var väl inte en smärre förfulning av köksgolvet någon stor grej direkt.

Jag har inte hunnit skriva så mycket när Fluffigt har varit här, av förklarliga skäl. Jag har helt enkelt prioriterat honom lite. Nu när han har åkt hem däremot och jag har en lång kväll ensam, då tyckte jag att det var dags att passa på! Det märks att idén till den här boken kom på våren. I det här kapitlet har stallet sin äggletarjakt, och den är baserad på en riktig händelse, där jag var med och anordnade just en äggletarjakt på Skutans Gård. Det var så mycket snö! Min kondition är verkligen inget att skryta med och jag är säker på att jag måste ha fått massor av träningsvärk även fast jag inte minns det nu långt i efterhand. 

 

Veterinären har även åkt ut på gården i det här kapitlet. Det är dags att ta reda på varför Djinn betér sig såsom hon gör. Nyfikna? Det är jag också. Nästa kapitel kommer vara helt nyskrivet och inte tidigare publicerat. Anledningen till det är helt enkelt att jag började skriva på den här boken utan så mycket kunskap om hästsjukdomar. Det var för så länge sedan! Allteftersom jag har lärt mig mer har jag fått stryka saker ur boken och lägga till andra, speciellt när det kommer till Djinn! Hennes beteende var ursprungligen taget från ett sto som fanns på Skutans Gård, men där fick jag aldrig reda på vad felet var. Nu har jag varit tvungen att konstruera ett fel, och det har tagit längre tid. Lite hjälp har jag fått från klasskamrater som är särskilt intresserade av hästar och jag har även en klasskamrat som har lovat att läsa relevanta kapitel och faktagranska. Okej, smakprov på kapitlet som ni i helhet kan läsa här.

 

"I år hade jag tänkt att barnen skulle få gå som en slinga i skogen och leta efter äggen längs med vägen och alldeles i närheten av stigen. Det kunde bli en rolig utflykt och dessutom vackert nu efter snöfallet. Strax var vi inne i skogens grönvita djup där grangrenarna bågnade av tyngden från snömassorna.
”Ptroo gumman” sade jag och lät Ondine sakta in. Jag hade skådat en urgröpt stubbe, nätt och jämt synlig i allt det vita. Där placerade jag ett av de grällt mönstrade påskäggen. Ondine fortsatte stadigt längs med den av snön dolda stigen och plogade upp en litet dike med sin mule. Hon hade ännu en gång börjat med sin lek att skuffa undan snö. När vi återigen kunde se det svarta stalltaket var samtliga ägg gömda, och jag hade säkert tjugo minuter till godo innan det var tänkt att äggletarjakten skulle börja."

Distansförhållanden kändes som ett bra tema att skriva om eftersom Fluffigt precis har åkt hem till Stockholm igen efter ett besök här hos mig i Skara. Varje gång känns det lite som att en del av en själv åker iväg men att den största delen blir kvar. Nu är det inte alltför lång tid tills den efterlängtade flytten från Skara äntligen är här. Mindre än fyra månader eftersom vi är inne på februari nu, och sen är flyttbilen, pizzaätandet och E20:an ett underbart faktum.

 

Hur får man ett sådant här förhållande att fungera då? Ibland får jag känslan i TV-serier och böcker att det är den perfekta anledningen att göra slut. Också bland många vänner skapar väl själva avståndet känslan av att förhållandet och personen långt därborta inte är på riktigt. Lite som Fluffigt kan känna när han är på DH. Världen är så annorlunda att den verkliga världen utanför glöms bort lite granna. Jag tror att antingen så engagerar man sig eller också gör man inte det. Antingen hör man av sig, åker och hälsar på varandra och aktivt tänker på den andra personen eller så gör man det inte. Intresset finns där helt enkelt.

 

Vi har väl haft det rätt lätt antar jag. Vi är gamers båda två och det är inte så svårt att hitta på saker att göra. Vi spelar olika spel tillsammans och med vänner. Detta är för övrigt anledningen till att det är relativt lätt för mig att hålla kontakten med mina vänner i Stockholm. Ibland ser vi på en film eller serier tillsammans. Länkar konstiga saker från youtube. Roliga länkar från 9gag. Pratar på Skype. Tips är en webcam! Det hjälper oerhört mycket att faktiskt se att den andra personen finns därborta.

Nu har vi fått inbjudan till den årliga arbetslivsdagen som några duktiga studenter arrangerat. Om ni läser detta - ni är verkligen jätteduktiga! Vi har massor att göra, varenda en, och ytterligare en uppgift är inget man tar lätt på i detta skede av vår utbildning!

 

I år tycker jag de har ett riktigt spännande tema. Mycket på grund av vår klass önskemål har de bjudit in de för oss relevanta fackförbunden som finns. Hitills ska Kommunal och Naturvetarna komma och prata om varför vi ska välja just dem. Det ska bli ritkigt intressant. Jag har själv lutat mycket åt Naturvetarna för att det spontant känns som om de bättre kan hjälpa oss som är akademiker, men kanske är det så att Kommunal är bättre just nu. Vi får se vad de har att säga helt enkelt!

 

En annan rolig punkt på dagen är att Gill från Bagarmossen ska komma på besök och prata om deras förändringsarbete. Eftersom jag ju arbetat och haft min smådjurspraktik där ska det bli spännande att få höra om deras planer. Jag får ju en chans att ta till mig deras planer med en bakgrund av att redan veta hur saker och ting brukar gå till.

 

Som vanligt kommer många olika djursjukhus och djurkliniker dit för att presentera sig själva och givetvis ragga både sommarvikarier och oss som blir legitimerade till sommaren! Jag tyckte att det var väldigt givande förra året. Man får en chans att diskutera saker och ställa frågor i en miljö som inte är lika spänd kanske som på en arbetssintervju. Förr om åren var jag betydligt mer nervös än vad jag är nu när jag går på intervjuer. Nu är jag mer glad och nyfiken, kanske också för att jag söker arbeten som jag verkligen vill ha!

 

Hela schemat finner ni här nedan. Som ni ser blir det mycket roligt och intressant för oss blivande djursjukskötare!

13.00 Fackförbundet Kommunal presenterar sig
13.30 Fackförbundet Naturvetarna presenterar sig
14.00 Frågor till båda fackförbunden

Företagspresentationer från 14.40 och framåt i 20 minutersintervall
14.40 Stockholms Regiondjursjukhus, Bagaremossen - Gill Permansson och Maria Söderholm
15.00 Strömsholm Djursjukvård
15.20 Malmö Djursjukhus - Lena Fors, chefssköterska
15.40 Ev. ytterligare klinik

I månadsskiftet bestämde jag och Fluffigt att vi skulle börja leta efter en lägenhet inför min Stockholmsflytt. Vi vet att chanserna inte är sådär enormt stora att hitta något. Till sommaren har han stått drygt tre år i bostadskön vilket är precis på gränsen till att få något överhuvudtaget. Lite sent med andra ord. Den 31 maj, den dagen min examen är, tänker jag packa in allt i min lilla lägenhet här och bege mig iväg till Stockhlm igen och då vill jag gärna ha någonstans att packa ur mitt bohag. Vad gör man när man inte har en massa år i bostadskön då? Jo, man försöker få lägenheter genom en sista minutenfunktion. Snabbst vinner allts som oftast. Kort sagt, här gäller det att sitta med bostadssisdor uppe hela tiden och klicka tills fingrarna blöder och hoppas på det bästa.

 

Sen så kom den stora möjligheten. Igår, precis i månadsskiftet, hörde en kompis av sig som fått höra av min mor att jag letade lägenhet. Och hon vill eventuellt hyra ut sin beroende på var hon ska plugga någonstans. Om hon gör det är lägenheten lagom stor, den ligger bra till med tanke på motorvägsbussar, den är helt klart billig och vi får i sådana fall hyra den i drygt två år. Fluffigt skulle hinna klart med sin uttbildning också, jag skulle hinna samla ihop en del pengar. Perfekt helt enkelt. Innan den elfte februari måste hon ha bestämt sig, så innan dess vet vi om bostadsproblemet är borta för den här gången eller om det blir till att hänga på bostadssidorna. Hoppas, hoppas på att vi får hyra lägenheten!

Imorse klockan nio stod jag utanför forskningshuset för mitt första möte med min handledare. För er veka som flydde Skara redan i onsdags och tog långhelg (jag avundas er mycket) så kan jag berätta att det var iskallt! Jag försökte ringa Fluffigt efter mötet och bara meddela hur det gått och insåg att jag kunde hålla upp telefonen i högst en halv minut, sen ville mina stackars fingrar gömma sig i vanten igen.

 

Min handledare och jag bestämde oss för att runt 15-20 katter är en rimligt stor grupp att hinna med, och vi pratade mycket om vad jag behövde tänka på för att få studien så bra som möjlit. Bland annat kom vi fram till att katterna ska vara äldre än 1 år, då anses de fullvuxna, och att de inte får ha kända sjukdomstillstånd som ger svullnad eller ödem. Det säger ju sig självt att om jag ska palpera en individ för att göra en hullbedömning och det är vätska som täcker revbenen istället för fett så säger ju det inget om kattens eventuella övervikt på grund av riklig fettmängd!

 

Vi formulerade även syftet och frågeställningar och blev såpass klara att vi kunde signera arbetsplanen och lägga den till handlingarna 2 veckor innan deadline! Så vad är det nya syftet och de frågor jag ska besvara i arbetet?

 

Syftet med denna studie är att se om det finns en objektiv och enkel metod för att mäta katters hull samt att se hur djurägaren själv uppfattar sin katts hull. Studien syftar till att jämföra djursjukskötarstudenten och djurägarens bedömning samt de olika metodernas användbarhet. Studien syftar även till att få en bild av fördelningen i hull hos de undersökta katterna.

Följande frågeställningar skall besvaras:
1. Vilken av två valda metoder för hullbedömning på katt ger bäst överensstämmelse mellan djurägare och student?
2. Vilken av de två valda metoderna för hullbedömning upplevs enklast att använda?
3. Överensstämmer de två valda metodernas resultat?
4. Hur ser hullfördelningen ut på de undersökta katterna?

Det som är kvar att göra nu är att ragga tillräckligt många deltagare till studien. Jag ska fråga runt mer på Facebook bland de som jag vet har katt och sen prata med Patricio på Bagarmossen för att få förslag på hur jag kan få katter till studien i anslutning till djursjukhuset. Vill du vara med och bor i Stockholm eller Skara? Hör av dig!