Vägen till Skara

Nu kan fyrverkerier skada oss tvåbenta också, men vi har ändå valet att stanna inne om vi är rädda för att få rakter skjutna på oss, och inte heller blir smällarna lika våldsamt höga om vi är inomhus.
För våra djurvänner är dilemmat dock ett helt annat. Inte nog med att de hör bättre än oss, ja om de inte är som Lussekatten Illidan den Eminente förstås, och är komplett döva, de besitter inte heller förmågan att förstå vad det är som händer. Vi kan på inga sätt förklara för dem att smällarna de hör och ibland ser, som då hundar är ute på promenad, är ofarliga för dem och att det strax kommer gå över. Djuren lever i nuet. Inte kan vi heller krama om dem och ömka dem som kanske hade lugnat ett skrämt barn, för då får djuren det bekräftat att det verkligen är någonting att oroa sig för, i de fall de är kontaktbara.

Min mors katt som vi hade när jag var liten, har jag för mig gömde sig längst in i garderoben tills eländet med raketerna var över. En superb strategi, men hur förklarar man det för de djur som grips av panik? Här finns säkerligen en mängd råd att ge angående lugnande preparat, men de tycker jag att var och en i sådana fall får samtala med sin veterinär om, i den mån det är nödvändigt. Och visst vet jag att jag troligen talar för öron lika döva som Illidans, men visst vore det toppen med en allmän lag som begränsar allt skjutande av nyårsfyrverkerier till förslagsvis enbart mellan den 31 december klockan 21:00 till den 1 januari 03:00. Och framförallt, någon form av straff om detta inte efterlevs! För givetvis kan en matte eller husse anpassa sig och gå på den sista kvällspromenaden innan klockan 21:00 en kväll om året. Men att ständigt, när det lider mot årets slut gå runt och vara orolig för sitt stressade husdjur, det tycker inte jag är rimligt.

Slutligen vill jag påpeka att alkohol och sprängmedel måste vara en av de sämsta kombinationerna människosläktet kommit på. Om det åtminstone var de som antände fyrverkeripjäsen som alltid går åt, dock kan jag tycka att det är aningens orättvist när någon oskyldig blir träffad, bara för att en onykter klant till människa failat.

Äntligen har jag kommit mig för att teckna lite för min framtida webcomic! Inte mindre än fyra olika hjältar lyckades jag porträttera under gårdagen, för att dagen till ära få dem inskannade. Nu är en klar, en av mina favoirthjältar ifrån Dota, nämligen Naga Siren. Anledningen till att jag väljer att färglägga och teckna min verision av dotahjältarna före mina egna huvudkaraktärer är flera, men bland annat är det så att jag måste öva mera på de karaktärer som skall finnas i mina strippar som rör Dota och WoW. De bilder jag lägger upp här blir som förenklade character sheets.
Det känns underbart roligt att få komma igång med webcomicen igen. Julen med omnejd innebär mycket stress för många, men dagarna därefter, innan jobb och skola, kan vara en tid att få vila upp sig igen. Kanske är det därför min inspiration kommer åter, och kanske är det så för flera!

Så småningom bör jag ta tag i de där framtida göromålen som jag så lätt skjuter upp. Att ansöka om CSN-bidraget till exempel. Lyckligtvis kan jag göra det via det moderna mediumet Internet, så nu gäller det ju bara att ta sig i kraget. Slutligen då, för första gången vill jag få presentera, Slithice, Naga Siren.

Jag misstänkte något redan när min pojkvän log lite hemlighetsfullt mot mig, och när min försenade julklapp väl anlände idag, var kärleken total! Mellan mig och Richard alltså.
För er som inte har läst den ännu, kan jag rekomendera denna serie med något morbid humor: Looking For Group.
Kram på dig Richard! Och på Fluffigt som gav mig en alldeles egen Baby Richard.

Efter en natt bestående av åtminstone sex timmars sömn, tack vare en julklappsinslagning som varade till någonstans strax efter tvåtiden på natten, steg jag upp och hämtade min julstrumpa! Ooh, jag tycker så mycket om min handstickade enorma julstrumpa som jag fått av mormor. På den finns en bjällra, ett tomeansikte, en krans, en katt, mitt nam, ja en hel massa saker instickade. Eller, instuckna? Det tål att tänkas på, för oss som gillar små ordvitsar. I den fanns den helt klart bästa looten i gamet. Chokladtomten.

Av min pojkvän erhöll jag en Epic Chokladask, med säkert +12 i Happiness.

"Games and adventures may not be enough,
even though your tauren warrior is tough.
Sometimes you might need an extra kick.
So I give you the color of epic..."

Slutligen vill jag tacka Varget för att han har gett mig löss. Tack!

Snart är granen färdigklädd, med guldglitter och kulörta kulor i drivor.
Stor julstämning har infunnit sig då jag under dagen mer eller mindre oavbrutet lyssnat på julmusik och knåpat med det sista inför morgondagen.

Kan nu också meddela att katten har fått ett nytt passande namn nu. Hans fullständiga namn är numera Lussekatten Illidan den Eminente, men han kommer kallas för Lusse. Illidan är, mycket kortfattat, en karaktär i Blizzards Warcraft-värld. Han är blind, och brukar säga "I'm blind, not deaf". Lusses nya slogan är således "I'm deaf, not blind". Mycket underhållande för oss inbitna Warcraftfans!

Slutligen en kort julanekdot. När jag var liten hade vi två katter, Celina och Felicia, och under jularna var min mor väldigt noga med att jag inte fick ha ömtåliga julgransprydnader långt ner, ifall katterna skulle dra ner dem, och se till att förankra dem noggrant. Däremot, till mins mors förtret, fastän jag är övertygad om att hon egentligen tyckte det var väldigt underhållande, hängde jag upp samtliga klockor och bjällror längst ner i granen. Tass efter tass pinglade på de där julen ut! Och om jag inte misstog mig så såg allt Lusse lite sugen ut på att tassa på julgranskulorna.

Så var han hämtat, den vita krabaten som numera kommer vara min bepälsade ögonsten. Hitills har han gått under namnen John och Ådi, och frågan är ju givetvis vad vi ska kalla honom nu. Inte för att det spelar någon roll, han hör ändå ingenting! Det var helt hopplöst att försöka ta bra bilder på honom, för då jag normalt sett kan prassla med en påse, knäppa med fingrarna eller vissla lite för att få ett djur att titta upp intresserat, så var detta helt meningslöst med lussekatten. Han hörde det ju ändå inte, så vad brydde han sig om att jag visslade eller viftade när han redan hade vänt helt om.

Namnet är ju dock ett annan fråga, för hitills har det blivit "Hej Katten" eller möjligtvis "Hörru du du", och det går ju inte i längden. Jag har funderat på följande namn: Illidan, Malfurion, Razor, Razer, Snöboll, Winterspring, Strygwyr, Visage, Snö, Paw och Tass. Men inget passar, känns det som. Jag vet ju att det finns några som följer min blogg, så om ni har några förslag efter att ha sett bilderna på honom är ni mer än välkomna med dem.

Mer och mer har jag insett att en blogg om enbart mina studier skulle vara ganska enformig, och inte bara för eventuella läsare, utan även för mig själv. Att studera är något som förändrar en människa. Vi växer alla genom åren, får nya intryck och uppfattningar, och det borde ju också vara en del av min väg till Skara.
Kunde det inte vara intressant att se om mina intressen förändras genom åren, som jag kommer skriva om här? Personligen tror jag det, så därför kommer även mina intressen som jag utövar få ta större plats, så att jag inte avsiktligt förminskar texten om dessa, för att ge utrymme till studieresultat som jag själv inte tycker är intressanta.

Så, Avatar, filmen som går på alla biografer världen över just nu, mer eller mindre. Den bästa filmen jag har sett hitills. Inte nog med att den hade en bra, genomarbetad handling, filmen var alltigenom vacker. Starka färger, detaljer, en miljö som kändes äkta.
Många kan nog vid första anblicken anse filmens handling vara något trivial. En person har ett uppdrag, blir kär och byter sida. Men jag skulle vilja att människor försöker tänka tillbaka på den, när de väl sett den, och sedan tänka på vår egen jord. Oavsett om det var med flit, vilket jag starkt tror, är filmen samhällskritisk.

Biologin i filmen var välarbetat. Designerteamet måste ha tänkt sig hur evolutionen skett på Pandora. Att samtliga, liknande våra däggdjur, tog sig fram på sex ben, med en anatomi och rörelseschema som överensstämde med varandra tilltalade mig. Precis som alla däggdjur på vår planet har två armar och två ben då vi härstammar ifrån samma förfader, faller det sig ju naturligt att detsamma borde ha skett på Pandora, då det är en fiktiv, men ändå realistisk värld. Så tilltalade blev jag iallafall av filmen, att jag, när jag väl är klar med min Harpy, ska försöka mig på en färgläggning av skissen jag lägger upp nu. Planen är att träna på ljuseffekter.

Oh, så många goda nyheter på en gång.
Igår fick jag ett mail som handlade om en döv vit skogskatt som hotades av avlivning. För mig, som levt med djur runt mig i hela mitt liv, och nu verkligen saknat en fluffig liten kompis sedan min fågel Herman dog, kändes det extra hårt när jag var tvungen att tacka nej. Jag har helt enkelt ingen lägenhet att ha den i. Min mor är allergisk och där jag bor nu är det inte tillåtet med pälsdjur. Jag försökte komma på möjligheter, lösningar! Vem kunde ta sig an en, förutom dövheten, i övrigt frisk katt? Utan någon annan lösning kvar ringde jag upp min mormor, och frågade om hon kunde ha katten i sin lägenhet tills dess att jag bodde på en kattvänlig plats. Mer om detta när jag säkert vet utgången och förhoppningsvis har katten i min famn!

Lussebullsbak ägde rum idag, så nu tänker jag dela med mig av mitt recept och tillvägagångssätt. Det är lussebullar, även om receptet heter Gotlandsbullar.

Gotlandsbullar
Ugnstemp: 250 grader Celcius

1dl sötmandel
6-8 bittermandlar
1hg jäst
4pkt saffran (2gram)
3,5 hg smör
1liter mjölk
2ägg
1tsk salt
4dl socker
2-3dl russin
2kg vetemjöl (till deg och utbak)


1ägg till pensling

Börja med att skålla mandlarna, och dra sedan av skalet, och finhacka dem med kniv.
Smält smöret i stor kastrull och passa samtidigt på att mortla all saffran tillsammans med en sockerbit.
Smula ner jästen i en stor degbunke.
När allt smör är smält, häll i all mjölk i kastrullen. Se till att blandningen är fingervarm.
Häll i lite av degspadet i degbunken och se till att få jästen utblandad.
Häll i all saffranblanding i degspadet. Se till att få med så mycket som möjligt ur morteln. Häll i lite av degspadet om nödvändigt och skrapa ur, t.ex med en slickepott.
Häll i resten av degspadet i degbunken.
Blanda i ägg, salt, socker, mandel och russin.
Börja sist röra i vetemjölet, tills dess att degen släpper ifrån kanterna.
Det kommer att kräva åtminstone 1.8 liter mjöl, så ett tips är att ha ett litermått till hands.

När degen släppt ifrån kanterna, även om den kommer vara lite klibbig, lägg över en bakduk och ställ degbunken på en dragfri plats.
Låt den få jäsa i åtminstone 30 minuter, gärna 45 minuter.
Stjälp upp degen på ett mjölat bord och börja knåda den och arbeta in mer mjöl i den.
Degen tar åt sig mer mjöl om den är klibbig. Forma de önskade figurerna, men tänk på att försöka hålla dem i lika storlek på samma plåt, annars är risken att någon bulle bli otillräckligt gräddad, eller ännu värre, bränd.
Om du gör de traditionella lussebullarna, formade som ett S, så försöker jag få plats med 16 stycken på en plåt.
När en plåt är full, lägg på en bakduk och ställ att jäsa i åtminstone 30 minuter på en dragfri plats.

Starta ugnen och börja pensla bullarna med ägg.
Grädda mitt i ugnen i ungefär 5-7 minuter.
Du ser att de är klara då de bitvis börjar få en brun färgton ovanpå.
Är du osäker, använd en bullsticka och se efter så de är genomgräddade.
När du tagit ut en plåt, lägg på en bakduk.
Då plåten med bullarna svalnat något, lägg över dem på en plats där du täcker samtliga bullar med en bakduk.
De du inte ska äta upp direkt lägges med fördel i fryspåse och läggs in i frysen.

Avnjutes med fördel med ett glas kall mjölk!

Under december månad nu har jag hitills kännt mig en smula tidsoptimistisk. Tills jag till slut insåg hur mycker det var som skulle göras på alldeles för få dagar. För mig är det inte enbart julafton som det ska handlas och donas till, utan även till min födelsedag, som är da'n efter da'n efter dopparedagen. Det kan komma som en överraskning, men även i år är det oerhört troligt att butikerna dagen efter julafton och framåt en vecka kommer ha begränsade öppetider. Detta försvårar inhandlandet av tårtingredienser dagen innan min födelsedag avsevärt, och på något sätt så måste jag nu planera en vecka i förväg, minst, och se till att allting är inhandlat och finns i kyl,frys och skafferi senast kvällen den tjugotredje.

Lussebullsdoft kommer på lördag att locka min sambos och mina besökare, och imorgon redan tänke jag ge mig i kasst med att göra ett nytt slags julgodis! Temat är snöbollar och svampar tror jag. Grundidén är att rulla saker till bollar, eller forma saker till svampar, och sedan doppa rubbet, alternativt hatten, i choklad. Material att tillgå är följande:

Mandelmassa
Marsipan Grön
Marsipan Rosa
Hasselnötter
Blockchoklad ljus
Blockchoklad mörk

Till sist insåg jag att jag äntligen ska få sätta ihop mitt älskade  årliga pepparkakshus den kommande helgen. Det har legat och väntat sedan förra julen, men det gör ingenting, för bäst föredatumet på de där är mycket frikostigt!

Igår firades det med tårta och mer tårta ibland maffian, bönder, en läkare och en sheriff hemma hos en av mina bästa vänner. Leken Maffia är en av de bättre, om än något morbid.
Tårtorna var som sagt till för att fira min vän som fyller... låt oss dra till med 17år, igen. Även jag börjar dras med åldersnojja, och jag är ändå bara... 20. Precis.

Gårdagen bjöd på mer än tårta, nämligen det sista provet den här terminen i min fysikkurs. Mitt mål var att uppnå åtminstone VG+ för att på så sätt ha chans till ett MVG i kursen som helhet. Trots missar på två svåra frågor om ellära finns det förhoppningsvis en chans till ett bra betyg ändå. Även om det känns surt att just det jag var osäker på angående elläran dyker upp på en uppgift som ger alldeles för många poäng.

Summan av kardemumman, och nejlikorna och pepparkakorna, är att jag nu har ett slags jullov framför mig. Till helgen har jag lovat mig själv att gå ut och göra snöänglar, för det är julkänsla det.

De flesta tjejer har varit med om det, och säkert många killar också. Förväntingarna på sig att vara duktig. Och skötsam. Och gärna hjälpa andra som inte förstår, ligger efter eller på något annat sätt tycks vara i behov av just din hjälp. Jag ska inte säga att det måste vara något väldigt negativt. Själv har jag erfarenheter av att lära mig mera genom att lära ut till andra. Dock är det själva förväntingen på en, att man ska vara redo att hjälpa till, att man dessutom alltid ska vara bra på det man tidigare visat viss fallenhet för.
Detta Fröken Duktigsyndrom börjar oftast på mer eller mindre samma sätt. En tjej eller kille visar sig vara duktig i skolan och svarar på en lärares fråga, eller visar framfötterna på jobbet genom att lösa ett problem. Helt plötsligt har människorna i omgvingen skådat en lämplig person att fråga om hjälp och råd när ett nytt liknande problem dyker upp. Så här långt är allting väl, men när det går så långt att folk förväntar sig att personen i fråga alltid har lösningar på problemen, eller ännu värre, alltid har lösningar, tiden och lusten att hjälpa till, då börjar det bli en smula ansträngande.
Idag fick jag en förfrågan om hur det hade gått på mitt högskoleprov. Jag svarade glatt att mitt resultat hade varit 1.7. Personen som frågat var mycket förvånad då han hade förväntat sig att jag skulle ha uppnått åtminstone 1.9, med motiveringen att jag alltid verkade så duktig.
Dags för mitt avslöjande angående mina tidigare studieresultat i Fysik A och B där jag nämnt att jag endast har godkänt betyg. Det var knappt att jag erhöll de där betygen över huvud taget. Jag har fruktansvärt svårt för fysiken. Det jag gör är att jag tar eget ansvar, och frågar min lärare så snart jag inte förstår, så att jag får en djupare förståelse, och inte enbart en lösning på ett svårt tal.
Att bli en Fröken Duktig handlar i grunden om att vilja bli bra, och sen på vägen råka attrahera en omgivning som hellre vill rådfråga än att själva bli en Fröken Duktig.

Man kan undra om det är möjligt. En hel decemberdag utan stress. Visst går det, kruxet är att man måste planera inför det, åtminstone måste jag det. Först och främst försöker jag se till att jag inte bokar in mig på något. Därefter måste jag även se till att få klart sådant jag kommer stressa upp mig över annars. Till exempel kapitel tolv i Fysik A som jag inte hade gjort ett smack på. Så med en god portion av fysik och World of Warcraft är numera kapitel tolv genomräknat, och kapitel elva är delvis avklarat. Det handlar om krafter åt alla håll. De vill åt ALLA håll utom åt mitt håll möjligtvis.

En endaste gång var jag utomhus, och det var för att handla till en mastodontlasagne plus extra köttfärssås som min sambo stod och tillagade, så nu har vi matlådor veckan ut och lite till. Väl i butiken upptäckte jag att de hade ett erbjudande man kunde utnyttja via bonuscheckar man får hem om man har Ica-kort. Ja, jag och min sambo har Ica-kort och har därmed inhämtat en vuxenpoäng var. Det de erbjöd var ialla fall ett gosedjur för sin 25kronorscheck, och däribland dem hittade jag ett hammarhajsgosedjur. Kampanjen var för World Childhood Foundation, så det är en extra anledning att få ytterligare ett gosedjur hem till sig.

 

Där sitter vi, jag och min sambo, inne på Stadium och provar ut vinterkängor då hans telefon ringer. I andra änden hörs min sambos far, och min första tanke var att han behövde någon slags teknisk hjälp. Eller hur. Han ringde enbart för att tala om att han hade skaffat sig en laptop, en PS3:a samt sex spel till föregående. Är det inte meningen att dagens föräldrar ska klaga på dagens moderniteter och inte förstå sig på dem? Åtminstone kan det ju bara inte vara tillåtet att ringa upp sin son enbart för att sukta honom med något han har velat ha sedan någonstans strax innan Dackefejden, och säkerligen inte kommer att ha råd med, eller tid för, förrän jag själv har en nyinköpt hundvalp i famnen. Och hundvalpsprognosen ser ganska dyster ut för tillfället, både pengamässigt och tidsmässigt. Kanske är det själva nyckeln till det konstiga betéende vissa föräldrar har börjat med? De har helt plötsligt tid till saker och ting sedan vi barn flög ur nästet. Betyder det då att vi utflugna barn måste skaffa en familj och sedan försöka få barnen att bli vuxna och fly familjen innan det blir tid för lek igen? Detta verkar dock lite tidsödande. Jag tror jag får försöka omprioritera min tid istället... Någonstans måste det ju finnas tid till vissa saker som jag vill göra, som jag kan stjäla från något annat oviktigt, t.ex tvättider.

Trupperna marcherade iland, fler och fler ubåtar dök upp ur djupen, flygsirenerna ljöd för fullt och de mullrande pansarvagnarna sköt iväg skott efter skott. Detta är anledningen till att jag glömde bort att skriva ett inlägg igår. Det var helt enkelt krig runt bordet i mitt vardagsrum! Där spelades nämligen Axis and Allies, eller som det även kallas, Tyskland förlorar, vilket helt enkelt är ett strategispel som mer eller mindre går ut på att återskapa andra världskriget. Det ryktas om att en spelar som vi känner till har lyckats vinna som Tyskland, men ingen har hitills kunnat konfirmera detta påstående.

Smått irriterad blev jag ändå på mig själv. Att jag glömde bort att skriva, när det var något jag bestämt mig för att göra i ett försök att få struktur. Det går ju att se det på ett sätt till, nämligen som en utmaning i att fortsätta köra på i de rutiner man har bestämt sig för, även då de rubbas för en stund. Det kan handla om vad som helst. Att sitta ner och plugga en halvtimma varje dag, att skriva ett inlägg, att inte äta godis. Det går att fortsätta med den goda vanan, men visst är det så mycket lättare att bara följa med, och börja slappa när något enklare alternativ dyker upp. Som att helt enkelt inte orka med att repetera. Eller skriva ett inlägg.

Men vem vill köra på Easy Mode?

Harpyjor heter det på svenska. Jag fick helt enkelt slå upp det på wikipedia. Harpy på engelska. De har funnits i urminnes tider inom olika mytologier. Gemensamt är att de är en slags mellanting mellan fågel och kvinna. I World of Warcraft finns de också, och det är främst därifrån som min bild av dem kommer. Jag har samtliga tre böcker som givits ut av Blizzard med teckningar, målningar och renderingar från spelen. De är en stor inspirationskälla, och bra att ha till hans om jag behöver titta närmare på proportioner, färgsättningar eller annat. I en av böckerna finns en harpy avbildad, och den har länge varit en av mina favoriter. Nu har jag äntligen lyckats med att rita en egen variant. Min förhoppning är att den ska färgläggas, även fast jag vet hur otroligt dålig jag är på att fortsätta arbeta på en bild. Jag ger upp halvvägs när jag inte kan teknikerna som behövs eller om det allmänt känns som att bilden blir menlös.
Den här får helt enkelt bara lov till att bli klar.

I kylen står det en fantastiskt god tårta, gjord efter mitt eget recept, och jag får inte äta den! Vad är det för slags rättvisa? Till saken hör att den är gjord av min sambo, och den är till en av hans arbetskamrater som fyller år, så jag antar att det får anses som en godkänd anledning.
Tidigare idag gjorde jag det som en god student bör göra en vecka innan ett prov, nämligen repetera. Ytterligare ett kapitel är genomgånget, så det är bara att fortsätta i samma stil. Jag kan inte låta bli att vara smått orolig över det faktum att många av oss, däribland jag själv, har stora problem med det näst sista kapitlet, och förra gången var vår lärare sjuk och således kunde vi inte få någon som helst hjälp med det. Nu är det endast två gånger kvar till provet, och på den tiden ska vi hinna med det sista kapitlet och på något vis hinna repetera tillsammans med vår lärare. Förra gången hade vi två lektionstillfällen på oss. Jag ser inte hur detta går ihop.
Min enda oro är att jag inte ska lyckas få ett MVG på det kommande provet, och det vore väldigt synd med tanke på det arbete jag har lagt ner på att förstå ett ämne som varit på sätt och vis skräckinjagande för mig. Oavsett betyg får jag försöka se till det positiva. Fysik är för mig inte länge lika komplicerat och abstrakt. Det ter sig oerhört mycket enklare numera.

Julen är numera inte enbart en högtid över en helg, utan inbegriper en tid som mer eller mindre sträcker sig över mer än en månad, om man räknar in NK:s julskyltning i Stockholm och julgransplundring. Jag vill påpeka att NK:s julskyltning visas upp tidigare och tidigare varje år. Innan min 30årsdag kan vi alla räkna med att få beskåda den någonstans kring midsommar.
Julen är en tid att umgås med familj och vänner, och i denna anda begav vi oss iväg, min sambo, hans systrar med pojkvän respektive väninna, mor och hennes sambo, på julkonsert i Gustav Vasas Kyrka. Musiken på julkonserten kan beskrivas som att det är vad man kan förvänta sig när tre män i 50årsåldern får för sig att kombinera elgitarr, synt och klassisk musik. Lasse Åberg var där dock, och han var kvällens höjdpunkt och hemlige gäst.

En rolig anekdot om den här kvällen torde vara då jag trodde att jag lyckats förarga min sambo, och det hade jag ju, men inte alls på det sättet som jag misstänkt. Saken var som sådan, att under de ljuva tonerna av elgitarr, vild och galen, om möjligt felstämd synt så ser jag att min sambo har slutit ögonen och lutar sig något bakåt med ett ganska nöjt avslappnat leende på läpparna. Lite smått förargat knuffar jag på honom då jag givetvis tror att han har somnat till. Argt tittar han upp på mig och jag skäms lite. Jag inser ju att han hade lutat sig tillbaka och njutit av musiken!
Efter föreställningen då vi är på väg hem vill jag be om ursäkt för mitt beteende. Till svar möts jag av ett skratt och en tack för ursäkten.
"Jo, visst blev jag lite arg, men det var för att du hade väckt mig!
Hädanefter kommer jag inte känna skuldkänslor då jag tror att jag bara har misstrott min sambo. Han lyckades verkligen somna. Det, mina damer och herrar, att lyckas med det, är ett riktigt konststycke.

Någon gång förförra sommaren fick jag för mig att låta min vän Veronica, som utbildade sig till frisör, klippa av mitt halvmeterlånga hår. Det visade sig vara en alldeles utmärkt idé och sedan dess har hon fortsatt att klippa mig. Inte blir det så värst ofta, men det beror på att jag är så fruktansvärt dålig på att höra av mig innan utväxten har nått Rapunzels hårlängder.

Så var det dags igen och denna gång tänkte jag låta henne färga mitt hår vitt, något hon har önskat sig ett bra tag. Jag är lite av hennes försöksdjur när det gäller konstiga färger och former, och för det mesta brukar hon få testa det hon får för sig. Idag hotade hon med att lägga in chockrosa slingor i mitt hår, även om jag nu i efterhand starkt misstänker att de faktiskt var menade att bli lila, som de ju blev och som är min favoritfärg. Om detta nu inte framgår är jag inte speciellt förtjust i rosa.

Håret blev härligt ljust efter två blekningar och försök att dämpa den kycklinggula färg det antog från början. Snäll som hon är, Veronica, stylade hon det åt mig också. Lite vax senare och jag kändes enligt min sambo som en kardborre. En vacker kardborre ska tilläggas.

Min sambo donade mjölk och kakor åt mig då jag började bli hungrig efter någon timma, mycket uppskattat.

Håret blev bra mycket vitare senare, det garanterar jag.

 

Många har det redan. Eller har åtminstone provat på det.
Att ha ett extrajobb utöver studierna är perfekt för att hålla ihop ekonomin, speciellt för en sådan som mig, som för tillfället inte får något CSN-stöd. Själv har ett arbete som i snitt innebär runt 4 timmar arbete i veckan, även om det kan bli mer, och i vissa fall mindre, och arbetsuppgifterna är att scanna journaler, remisser och andra dokument på en vårdcentral, samt att fungera lite som en allt-i-allo. Framförallt vårdcentralens akvarie verkar ha hamnat på min lott. Fördelarna med det här jobbet är helt klart att jag mer eller mindre kan välja mina arbetstider själv. Nackdelen är att det inte alltid finns så mycket jobb för mig att utföra. Utan arbetsuppgifter - ingen lön.

Av någon anledning hade jag glömt bort att fredagar är en av de två dagar som jag har fysiklektion på, och lyckades boka in jobb precis samma dag. Snabbt funderade jag ut en lösning som innebar att jag tidigt på morgonen skulle åka ut till vårdcentralen och scanna, därefter åka ut till skolan, ha min lektion i tre timmar, och sedan åka tillbaka till vårdcentralen och fortsätta jobba.
Det var en jättebra plan. Den hade varit betydligt bättre om det inte visat sig att vår fysiklärare av någon anledning blev sjuk just idag. Kort sagt två timmar borslösad tid som hade kunnat användas till något bättre, som till att tjäna pengar t.ex.

Hela kapitel sjus uppgifter är färdigrepeterade! Nu är det bara kapitel åtta, nio, elva och tolv kvar. Det gäller att se det positivt. Att tänka på vad som är klart, istället för på vad som är kvar. Det är lite av en inställningsfråga tror jag. Antingen så är man en människa som ser på ett berg av uppgifter som en hopplös situation. Det är för mycket för att få ett grepp om, och dessutom alldeles för mycket på så kort tid. Alternativet är att se på det som en härlig stor utmaning, där man får chans att strukturera, sortera och slutligen ta sig an en massa olika små utmaningar.

Igår gjorde jag något så hemmafruaktigt som att börja ge inredningstips angående gardiner, och det är ganska ovanligt för att vara mig. Till på köpet kan jag nu meddela att pepparkaksgrisar hänger i vardagsrumsgardinerna och två töltande, en stillastående och slutligen en travande pepparkaksfåle är uppsatta i köksgardinerna. Julig pepparkakslukt sprider sig genom lägenheten.

Själva dagen idag gick mest åt till att plugga och städa. Då jag dagen innan lyckades skära upp båda fingertopparna på tummarna på en bråkig, vass adventsstjärna, var mina möjligheter i viss mån begränsade. Att vända på ett papper på vanligt vis visade sig vara en stor utmaning. Givetvis kunde jag ha satt på ett plåster, som jag ju gick omkring med under gårdagen, men det läker bättre utan, och dessutom slipper jag att huden blir sådär fuktig. Det jag skulle komma fram till i alla fall, var att jag fick ett bra tips från en vän till mig.
www.julradio.se
Det är suveränt. Jag kopplade in mina högtalare till datorn och vips hade jag härlig julmusik att lyssna på medan jag räknade ut Den Okända Vätskans Specifika Värmekapacitet.

Som jag har letat efter de härliga julfotona på min guldmantlade rosella Herman som tyvärr dog för snart ett år sedan. Han satt vid adventsljusstaken i köksfönstret och försökte titta ut i mörkret. Tyvärr har jag inte hittat bilden, men kommer den till rätta blir den genast upplagd.
Adventsljusstake och stjärna är uppe, liksom modifierad gardin som nu är förklädd till julgardin. Ett tips att dela med sig av till alla därute som inte vill köpa, eller har råd för den delen, gardiner man enbart kan ha uppsatt en bestämd månad på året. Gör såhär: tag ett stycke vit gardin, eller röd, eller annan enfärgad. Äh, använd vilket som, bara den inte är vårmönstrad eller har små glada påskkycklingar på sig. Om det är långa hängande gardiner, där gardinen är tvådelad, då kan man knyta ett röd band kring dem och dra dem åt sidorna. Om det är gardiner som är korta, eller av medellängd kan man sätta i röda rosetter eller röda plastblommor med knappnålar. Eller varför inte pepparkakor. Julig lukt och utseende.
Förutom tusen juleljus som ska tändas är det även tusen tal som ska räknas. Bara två veckor kvar till provet, så det är dags att börja repetera. Bra för självförtroendet är det också, då man känner igen allt man läser och räknar på. Fungerar givetvis bara om det inte har gått för lång tid, så därför passar jag på att repetera efter någon månad.

Någon gång när jag var mellan en tvärhand hög och 167 centimeter gjorde min mor en adventskalender åt mig. Inte en sådan som man broderar, utan en välarbetad detaljrik gammeldags tomtebutik, med hyllor och knäckebröd av papper, korvar av tyg och polkagrisar av piprensare. Som liten kunde jag stå länge, länge, och bara titta på all detaljrikedom. Flytta på vågskålarna så att den vägde jämnt. Peta på godispåsarna.

Många år har gått sedan dess, för jag kan inte minnas en jul utan den. Faktum är att jag inte kan tänka mig en jul utan den heller. Det är något av en tradition som är viktig för mig, just för att den bär med sig så många bra minnen. Inte alls som traditioner man kan tänkas hålla fast vid bara för att. Detta kan liknas vid, eftersom jag ju försöker skriva om att studera och mina studier framförallt, vanan att göra som man alltid har gjort, även när det gäller andra saker. Till exempel då sina studier. Kort tänker jag påpeka att jag, som aldrig brukar fråga läraren utom i yttersta nödfall, svalde all stolthet och frågade om allt och lite till. Det är mina betyg det gäller, då har jag inte tid att försöka verka duktigare än vad jag är. Alla har något som de tycker är extra svårt. Då får man också be om extra hjälp.

Till sist då, bilder på julkalendern som min mor gjorde åt mig, här med paket som min goa sambo har ägnat hela gårdagkvällen åt att slå in och sätta upp.