Vägen till Skara

När detta inlägg publiceras är jag på väg hem igen. Tre år blev till tre dagar som gick till ända. Jag minns såväl dagen när jag gick hem från stationen där Fluffigt stigit på bussen hem till Stockholm sedan han spenderat den första natten i Skara med mig, så att jag fick chans att vänja mig lite. Innan dess avskydde jag att sova ensam. Kanske är det katten som varit min vän och sällskap under alla dessa år eller kanske är det bara det faktum att man tvingas anpassa sig och lära sig som gjort att jag nu är mer självständig än någonsin. Det visade sig att min mamma hade rätt, åtminstone för mig. Man bör bo själv någon gång i sitt liv. Det ger en styrka som är svårt att uppnå om man alltid har stöd och hjälp i en annan person.

 

Jag vågar påstå att jag är en bättre person nu än när jag först kom till Skara. På samma sätt som jag utvecklats som person har jag också vuxit i min yrkesroll. Nu mer än någonsin är jag övertygad om att en förbättring av världen enbart kan ske genom kunskap. Med kunskap menar jag inte enbart information och kunskap som vi genom olika medier tar till oss, utan också hur vi granskar och värderar den information som erbjuds oss. Detta för mig till vad detta inlägg skall fokusera på.

 

Vägen till Skara.

Jag skapade denna blogg året innan jag kom in på Djursjukskötarutbildningen. Jag skrev om mitt liv och mina studier då jag försökte höja mina gymnasiebetyg samtidigt som jag gjorde högskoleprovet. Sen kom jag in på utbildningen, och ni har kunnat följa min väg genom Skara under tre år. Nu är jag på väg från Skara, och då är frågan vad bloggen skall handla om nu. Jag kan inte beskriva vad jag gör på min arbetsplats, det anser jag inte är förenligt med god yrkeskodex, och dessutom är många upplysningar förbjudna att delge öppet på grund av en tystnadsplikt som även vi i djurhälsopersonalen har. Vad jag däremot hoppas på är att kunna informera och argumentera för olika områden inom djurhälsa och djursjukvård. Detta kan vara kopplat till vad jag ser ofta inom mitt yrke, även om det då inte kommer vara knutet till enskilda patientfall exempelvis. Målet är för mig att jag kan finna trovärdiga och relevanta källor för att styrka mina påståenden. När jag skriver något vill jag kunna tala om var jag fått denna information från, och detta är något jag tycker ni alla skall kräva ifråga om olika råd ni får och eller finner själva.

 

Jag vill även få använda bloggen för att sprida nyheter om spel, särskilt eftersom jag ofta skriver debatterande artiklar med koppling till genus och sexuell läggning, något som ligger mig varmt om hjärtat. Att jag får skriva för Ctrl Alt Elite är en ynnest, och jag är mycket glad över den möjligheten. 

 

Debatterande argumenterande inlägg tycker jag är roligt att skriva. Jag anser att man skall ha goda argument och fakta i ryggen innan man går ut och påstår eller tycker saker. Man skall också kontinuerligt utvärdera sina åsikter i olika frågor. Ett kort sidospår, detta är otroligt svårt! Jag var inte i närheten så bra på detta som jag är nu efter tre års akademiska studier! Och stort tack till Christina, min kommunikationslärare. Med hjälp av den sista kursen fick jag en helt annan förståelse för hur jag själv reflekterar, och det har givit mig en helt ny självkännedom.

 

Slutligen vill jag få skriva om sådant som gör mig glad att skriva om.

Om bilder jag ritat, spel jag spelat, vad katten gjort för knas och om böcker jag skriver.

Jag hoppas att just Du vill följa med mig.

Någonstans på E20 sitter Fluffigt, Nyman och Drakir i en bil på väg till Skara och mig! Det känns alldeles glatt i magen! Eftersom jag misstänker att de är lite sugna på fika när de väl kommer hit har jag köpt gifflar och mjölk. En stor favorit hos i alla fall Fluffigt, och varken Nyman eller Drakir har då tackat nej till godsaker jag erbjudit tidigare.

 

Köket är städat. I vardagsrummet står en låda som så småningom skall fyllas med det sista från badrummet, som är nästan klart, förutom själva badkaret och golvet. Jag tänkte att jag ska spara det till efter att jag har duschat. Allt annat utom det jag behöver just nu eller som är helt meningslöst att flytta på, det vill säga mitt skrivbord, soffan och sängen, är nu instängt i biblioteket. Illidan är mycket besviken och jamar högljutt så fort han får chansen att visa sitt missnöje. Dock vet jag exakt vad som kommer hända om han får röja runt därinne alldeles ensam. Han kommer välta något, och går inte detta något sönder finns risk att katten gör det. Summan av kardemumman, dörren förblir stängd och katten besviken. Jag kan leva med det.

 

Vet ni vad?

Imorgon är det dags!

Kapitel 1 har nu publicerat ett inlägg om vilka tre som gick vidare med hjälp av medlemmarnas röster. Vann gjorde Livet som vände av Ann-Britt Berglund, jag tror hon hade 65 poäng, jag kom tvåa med Bunden av lust på 55 poäng, och trea kom Den rätte av Mary-Linda Månhjort på 45 poäng tror jag. Kort sagt var det endast 10 röster som skiljde mig från ettan vilket betyder att det absolut inte är omöjligt att ta hem finalen i december, för det vill vi ju, eller hur?

 

I augusti fortsätter deltävlingarna och håller på under totalt fyra månader till innan det är dags för finalmånaden.

 

Tack så väldigt mycket till alla som har röstat! Det är tack vare er som jag nu är med i finalen! Om ni vill hjälpa mig en gång till, och kanske dra med en vän eller två i röstningsprocessen så kanske det till och med blir seger denna gång. Dock är det många bidrag med i december, ännu fler än det var nu, och konkurrensen kommer vara stenhård!

 

På återseende.

Redan under anestesikursen uttryckte CB det så fint. I mitt huvud har jag gått på sommarlov sade hon. Fast det hade vi ju inte förstås. Då var det ännu tre kurser kvar. I förrgår pratade jag med Caroline som uttryckte lite samma tanke om sin sista kurs. Den här kursen är jättespännande, egentligen, det är bara det att jag har tagit sommarlov nånstans på vägen... Idag pratade jag med ytterligare en som sa precis samma sak. Det är lustigt egentligen, hur vi försöker hålla humöret uppe, men egentligen visar det sig att vi alla är mer eller mindre utmattade och skoltrötta. Vissa tidigare än andra ska kanske tilläggas.

 

Jag och Martina läste varandras arbeten, skrev dit våra referenser och mailade in dem. Vi är klara nu. Helt klara. Det enda vi har att göra är flyttpacka och städa samt examen. Och sen är det sommarlov.

 

Tyvärr visade det sig att det inte blir något Dreamhack för mig iår. Hamsternator, som jag skulle åka med, var tvungen att arbeta, och jag kände inte för att åka själv. Istället ska jag skriva en reseskildring om det Magicevent jag, Fluffigt, Jocke och Spacy ska iväg på. Vi ska köra ner till Göteborg och det är ju kul bara det. 

 

Resten av tiden hoppas jag blir solig, för jag vill kunna passa på att bada! Känner jag mig själv rätt kommer jag nämligen bli helt utslagen den första tiden på jobbet och sova mig igenom mina lediga dagar. Och appropå solig, både yr.no och smhi är överens om att det inte ska regna på fredag. Vi hoppas att de har rätt!

Jahapp!

 

Det är inte klokt vad tiden går fort. Tre dagar kvar tills examensdagen, det är ju knappt så man kan tro det! Förmiddagen förflöt snabbt med massa intressant diskussion under kursens, och utbildningens allra sista lektion. Därefter satt vi ute på en bänk jag och Martina och gjorde en muntlig kommunikationsövning som handlade mycket om att utvärdera sig själv och sitt eget betéende i grupp. Efter kursens gång kändes det som om man fått en helt ny förståelse om sig själv. Solen sken och efter ett tag kom Karin förbi, hon går den andra kommunikationskursen tillsammans med resten av klassen som inte har tillgodoräknade poäng.

 

Strax innan lunch öppnade kåren upp och vi fick hämta ut våra fina gröna band som det står Aude Sapere 2013 på, vilket är latin och betyder våga vara vis, eller, våga veta. Det finns en förklaring om frasens ursprung från Wikipedia att läsa här, samt på Wiktionary här.

 

Efter lunchen satt vi väl en timma och så och fnulade med vår hemtenta som får vara maximalt två A4. Nu har vi skrivit precis det och ska bara använda morgondagen till att läsa igenom varandras och finputsa dem innan även de skickas in. Och sedan är vi klara. 

 

Det var tre år det...

Tiden har gått väldigt fort.

Sällan är vi nog medvetna om när vi gör något, ser något, eller säger något för sista gången. Jag gissar att det oftat är obetydliga saker. Sista gången vi plockade upp en femtioöring från gatan, sista gången vi behövde ringa reparatören av hyresrättsföreningens tvättstuga...

 

Ibland känns det betydligt mer symboliskt. Alla de som gick på examensbalen under fredagen var nog alla medvetna om att det var sista gången de behövde göra ett kandidatarbete. Sista inlämningsdag var nämligen också på fredagen. Jag har också en massa sista nu under den allra sista tiden som jag ska vara kvar här i Skara, det är mindre än en vecka kvar nu! Sista gången jag tvingades gå ner till den här avskyvärda tvättstugan, som dessutom bevakades av en särdeles envis spindel, sista gången jag får flytta från Skara. Snart är det sista gången jag vandrar bland bibliotekets hyllor. Min sista gång på KTC har redan varit, fast det visste jag inte då.

 

Är det sorgligt? Lite.

Skara kommer ju inte att förbli. Om jag av någon anledning skulle hälsa på programmet kommer antagligen mina lärare, de jag känt under den här långa perioden, inte att finnas med längre. Inte på samma sätt i vilket fall. Vi har haft en bra kontakt med våra lärare och högt i tak under min tid här.

Jag hoppas att det återstår och att det blir fler gånger.

När jag skickade in exjobbet för slutkoll av min handledare fanns totalt sex saker som behövde ändras.

 

1) Under framsidans bild måste det stå "Foto: Ardente Klint, 2013".

2) Jag hade missat ett l i ordet lämpligen, det stod ämpligen.

3) Det skulle vara parenteser runt mina statistiska värden.

4) En figurtext stod fortfarande ovanför figuren.

5) Jag hade skrivit både Box och gatuadress på framsidan av dokumentet. Det ska vara det ena eller det andra.

6) Jag hade inte fyllt i examinatorns uppgifter.

 

Nu när allt detta är åtgärdat och min handledare godkänt är detta inskickat till Urkund, som kör arbetet mot typ... eh... allt på internet? Jag vet inte hur det fungerar, men det letar efter plagierade arbeten i alla fall. Vanligtvis får alla några procents plagiering, då referenslistan tenderar att vara likartad av förklarliga skäl. Slutligen har jag skickat det även till examinatorn. Nu är det inget mer att göra, utan enbart väntan återstår.

 

Kan även meddela att resultaten från anestesiologi 2 är inrapporterat på Ladok. Mitt betyg? Det blev en 5:a. Mycket trevligt med tanke på att jag tyckte att tentan var plättlätt, och hur ofta har man den känslan i ärlighetens namn? Haha, sällan, om ens alls!

 

Jag och Martina som är de enda i vår kurs är dessutom nästan helt klart med vårt grupparbete i kommunikaton och har då bara hemtentan kvar. Jo, livet är onekligen bra just nu.

Mardröm och mardröm, jag tycker tvärtemot de flesta i klassen och uppskattar att stå och föreläsa!

 

Idag var sista dagen på redovisningarna, och jag tycker vi höll mycket bra kvalité, vilket även lärarna inte var sena att låta oss få veta. Kanske är det pressen eftersom det är vårt program som skall granskas av högskoleverket (såvida jag inte missminner mig nu) och att det är anledningen till de goda resultaten. De tyckte hur som helst att våra redovisningar var bättre än veterinärernas, och det tycker jag är högt beröm med tanke på det programmets långa historia och vana vid denna typ av arbete.

 

Redovisningarna är alltså slut nu. De påbörjades under måndagen förra veckan, och jag var först. Jag som aldrig brukar vara nervös drömde till och med mardrömmar om presentationen natten innan! Jag stod där på scenen och skulle klicka fram första bilden. En bortskämd unge med sin mamma från USA. Nästa bild. En rundkindad pojke. Ny bild. Ännu en rundkindad unge! Jag svävar lite på målet och försöker desperat koppla detta till djuromvårdnad. Jag klickar fram en ny bild. Ett videoklipp med två flygplan från andra värdskriget fladdrar förbi innan den sista sliden, som visar en hjort. I ett slutgiltigt försök att styra in på rätt spår säger jag något i stil med "och här ser vi hur evolutionen..." Därefter tittar jag på klockan, inser att jag har pratat i tio minuter och inte kommer hinna klart ens om rätt bilder från presentationen dyker upp. Jag sätter mig på scenkanten och börjar gråta. 

 

Ja, jag vaknade gråtandes. Det var hemskt!

Inte kändes det bättre under presentationen heller! Jag var nervös, jag sa inte allt som jag ville, och jag skulle bara ha skrivit upp de eländiga författarna på Power Pointen som alla andra gjorde så jag hade kunnat lämna lapparna hemma! Jag tyckte inte att det såg snyggt ut, men så gjorde alla andra, och det var ju en bra idé. Många hade löst det på ett estetiskt tilltalande sätt också. Klart det är lättare när man är ute sent, då kan man hämta inspiration från alla andras presentationer, ta det bästa från alla och slå ihop det till perfektion.

 

Tror inte jag var den enda som var drabbat av nerver. Jag har sett klasskamrater som studsat upp och ner innan det är deras tur att gå upp på scen, för att inte tala om min ena klasskamrat som berättade för mig om henens mardröm. Alla satt i aulan och lyssnade på en presentation när hon ser hur någon kastar sig fram mot stolsraden framför och börjar äta på en av åhörarna. Ingen annan märker något trots att hon skriker och försöker påtala uppmärksamhet.

 

Jag tror att exjobb tar på allas krafter...

Tiden lider mot sitt slut, på mer än ett sätt.

 

Mitt kandidatarbete i djuromvårdnad är inne på vad jag gissar är en slutlig kontroll innan den kan få godkänt för inlämning till examinator och kan köras genom urkund. Urkund är ett program för att finna plagierade verk helt enkelt.

 

Morgondagen bjuder på den sista dagen av muntliga presentationer, där den som presenterat sitt arbete bäst skall röstas fram. Efter det är kursen slut och den allra sista skall ta vid.

 

Jag tittar i min almanacka. Prydligt ditskrivet vid varje dag står en siffra. Söndagen den 19:e maj är markerat med en tolva. Tolv dagar kvar tills examen och den slutgiltiga flytten hem igen. Rummet som jag kallar biblioteket är stängt för katten. Här är dammsuget och våttorkat. Det som är färdigpackat står prydligt uppställt. Garderoben är nästan tom. Bara fönstrarna väntar på en genomgång.

 

Sju dagar kvar av röstning i novelltävlingen jag är med i. Därefter utses en vinnare. Fyra, är antalet röster som krävs för att jag ska gå om ledaren. Då behöver hon ju inte min röst tänker ni nu. Fel, alldeles alldeles fel. Jag behöver just precis din röst för att gå om och vinna denna deltävling, som snart lider mot sitt slut även den. 

 

Även sådana saker som inte direkt påverkar mig lider mot sitt slut. Staden jag bott i till och från i tre år tycks trots sina nyss upprustade kyrkotorn som under soliga dagar blänker kopparblanka, och trots de färgsprakande nyplanterade blommorna och trots sina små jippon och fester, sakta men säkert dö ut. Utbildningarna som drog mest nytt folk skall flytta. På vägen hem passerade jag en liten mysig godisbutik som slagit igen. En skylt är uppsatt i fönsterrutan. Lokalen går att hyra av Görans Fastigheter. Jag går några steg till och ser att bok- och presenthandeln har slagit igen. De enorma fönsterbrädorna där det en gång stod uppställda rader av böcker står nu sorgset tomma. Blomsterbutiken har stor rea eftersom de ska slå igen.

 

Nästa dag går jag en annan väg hem. Butiken som först var klädbutik och sedan blivit pryl- och designbutik är även den stängd. Lokal uthyres står det på en skylt. Butiken flyttade till Skövde istället. Om man går vidare, bort förbi butikerna som är i centrumets mitt och går mot SCAN och rondellen finner man resterna av en matvarubutik. Netto. Den fanns när jag flyttade hit. Som ett blekt minne står lokalen nu kvar. Inga varor på hyllorna. Inga hyllor på golvet. Dörrarna är låsta och butiken stängd.

 

Det tycks mig, som om det lider mot sitt slut.

Reseberättelse från onsdagen.

 

Jag tror att för somliga, mig inräknat, är det helt hopplöst att somna itid när man verkligen måste upp i vettig tid. Kort sagt steg jag upp tjugo över fem med drygt fem timmars sömn i ryggen för att göra mig iordning inför bussresan till Uppsala och Ulltuna där veterinärprogrammet håller till. Det är även dit som djursjukskötarutbildningen skall flytta. Nåväl. Eftersom vi inte får chans till att äta middag, och eftersom vår lunch kommer bestå av en baguett tog jag med mig en pastasallad, drickyoghurt och choklad. Resa hungrig i grupp är något jag försöker undvika i största möjliga mån. Kvart över sex rullade vår buss så ut från bakom KTC.

 

På bussen pratades det lite, och snarkades lite. Jag tror inte att jag snarkade, för jag gav stränga order om att det i sådana fall var fritt fram att slå på mig. Min kropp ska lära sig att sådant inte är tillåtet offentligt.

 

Väl framme fick vi en intressant föreläsning om akutsjukvård på hund och katt. Mycket av det kunde vi sedan innan, men vi fick värdefulla tips. Därefter fick vi gå en runda kring lokalerna och se bland annat IVA-avdelningen och deras KTC, alltså kliniskt träningscentrum. De ska flytta till nya lokaler inom en snar framtid, det är ju detta bygge som varit lite uppe för debatt, men det som jag först och främst insåg när vi gick in på deras KTC, var att det var litet och inte alls gjort för oss. Det som var bra var exempelvis en attrapper för jugularprovtagning på både plasthäst och plastko, samt blodprovsattrapper som man kunde fästa på riktiga hundar, vilket gör att man kan träna stick hur många gånger som helst utan att sticka en faktiskt individ. Vad saknades då? Jo, en narkosapparat, vilket är en enormt stor sak för oss eftersom anestesi har så stor plats i vår utbildning. Bandagematerial. Diskdesinfektor och autoklav. Material för steriltvättsträning.Attrapper för kateterisering. Allt som allt, vår del i det hela! De tänkte att de skulle ta med sakerna från Skara, men så kan de ju absolut inte göra, för det innebär att de elever som ska gå kvar där inte har något att öva på! De måste helt enkelt köpa in egen utrustning, och för övrigt göra lokalerna större! 

 

Efter lunch, som vi intog på en varm härlig gräsmatta, var det dags för etiktimmarna. Vi fick två bra föreläsningar, bland annat från en representant från RAID, och sedan delades vi in med veterinärstudenterna för att få diskutera fall. Allt det där var mycket spännande, men det fanns andra, mer viktiga aspekter som jag skulle vilja prata om.

 

Veterinärerna vet ingenting om oss. De vet inte vad vi gör eller vad vi får göra. Det vet inte vad djuromvårdnad är. Och varför skulle de? De studerar ett anant ämne, veterinärmedicin, och deras program har ännu inte tagit upp vad deras blivande medkollegor i Skara gör. Hur skulle de då kunna veta något? Vi vet vad de gör, för det har varit som något av en röd tråd genom alla våra kurser. Detta är veterinärens ansvar, detta är erat. Här får ni fråga veterinären. Detta kan ni göra efter veterinärens ordination. Vi har läst lagar och regler, pratat om organisationens nuvarande struktur. Delat erfarenheter. Flera veterinärstudenter önskade att de fick veta mer om oss, och jag måste säga att de verkar alla helt awesome! Det ska bli mycket roligt att få träffa alla kollegor ute i arbetslivet senare, och jag tror att det kommer bli ännu bättre om en god integrering kan ske. Om.

 

Om?

Om.

 

Om de inte slår ihop programmen till en klass vid vissa kurser utom möjligen statisitk och etik. Vi fokuserar på helt andra delar, och bara för att vi läser en dags mikrobiologi så är det inte samma sak som det veterinärerna ska fokusera på. När vi läser anatomi och fysiologi så är det inte alls på den nivån som veterinärerna läser det, och fokus är ett annat. När vi läser sjukdomar så studerar vi omvårdnadsbehoven hos dessa patienter, när veterinärerna gör det så ska de kunna finna symptomen, förstå sjukdomen och behandla den. Listan kan göras lång. 

 

Om djursjukskötarstudenterna få möjlighet att öva på moment tillsammans med veterinärerna där vi gör vår del och de sin.

 

Om vi får möjlighet att öva på omvårdnadsmoment.

 

Om programmet undervisas till merparten av djursjukskötare eller veterinärer som är mycket insatta i omvårdnadsaspekten av vårt yrke, såsom det är nu i Skara.

 

Vi är inte miniveterinärer, på samma sätt som sjuksköterskor inte är miniläkare. Vi har en egen profession. Ett eget huvudämne.

 

Runt nio var vi hemma igen efter en lång rolig dag. Katten var hungrig och kelsjuk. Jag tänkte att Ulltuna var mycket fint och jag har goda förhoppningar om flytten för de framtida djursjukskötarstudenterna. Om.

Fäsk tipsade mig via sin blogg om att TV4 nyhetsmorgon hade intervjuat en veterinär som svarat på vanliga frågor djurägare ställer, men vad som var betydligt viktigare, meddelat att veterinärförbundet gemensamt sagt nej till hund i rullstol. Bra. Mycket, mycket bra!

 

Jag hamnade i en liten diskussion med folk på 9gag efter en post med titeln "Animal Prosthesis". Den visar helt enkelt olika djur som har allt från näbbproteser till benproteser och som sitter i rullstol. Wow. Jag brukar aldrig kommentera, speciellt eftersom den är kopplad till ens Facebook, men denna gång kunde jag inte låta bli. Till höger och vänster skrev folk om hur "faith in humanity restored" och annat skit som jag rent ut sagt blir förbannad på! De som skriver sådant har nämligen inte sett hela bilden. Så jag skrev som följer:

"And yet people forget the amount of rehabilitation and pain control that is needed to make this happend. And even IF it succed, some of these animals can not express their natural behavior properly."

 

Två kommentarer följde på detta, där de tyckte att man fick chansa, för trots allt fanns chansen till liv, och en av dem tyckte att djuren såg glada och nöjda ut på bilderna. Det är just det, de kan se glada ut i den sekunden, men vad som sker bakom kulisserna så att säga, är nog dolt för de flesta. Efter dagens kursintroduktion och en väldigt spännande berättelse från min lärare var jag tvungen att svara följande:

 

" You are both right, ofc.
What I mean by natural behavior is, if we take a dog in a wheelchair for example, being able to jump, wag its tail, urinate and defecate. If it is a male dog then sure, it can probably stand up and urinate, but it couldn't possible defecate in a normal way. There is risk of soiling, which could lead to irritation. Also consider the fact that the dog can not lay down at will, it must wait for the owner to notice.

Besides this, as far as I know, phantom pain has not been studied enough in animals, but it is possible that this may occur. Even if no limb is amputated, some nerve pain can be pressent if the spinal cord is injured. My last statement is something I became aware of today after I got in contact with an owner to a dog with a healed spinal cord injury. After the injury she started licking at her hind limbs and biting at her own tail, probably because of pain since it stopped when pain medication was introduced.

All and all, there are two important factors, a) Quality of life and b) ability to express natual behavior."

 

Ursäkta eventuella felstavningar, engelska är, överraskning, inte mitt modersmål. Det min lärare berättade var helt enkelt att hennes hund efter ett diskbråck började uttrycka ett konstigt beteende. Hon slickade sig på bakbenen och bet sig själv i svansen, så till den grad att sår stora som femkronor dök upp. Först när min lärare, som i grunden är sjuksköterska, pratade med en väninna som fått en massiv ryggradsskada där disken klämts, och hon berättat om de mest underliga känselförnimmelser lade min lärare ihop ett och ett. Hennes hund hade ont! Nerverna var antagligen påverkade och skickade ut felaktiga signaler. Efter smärtlindrig så är hunden nu i omgångar bättre, men inte alltid. Nervsmärta är svårt att råda bot på, vilket min lärares vän gissningsvis håller med om till fullo.

 

Så, förutom detta, insåg vi under dagens diskussion snabbt, att djur med amputerade ben mycket väl kan uppleva fantomsmärtor. Det jag vill prata om nu, är däremot djur i rullstol. Det är egentligen som jag skrivit på engelska ovan, djuren är ofta inkontinenta, och i vilket fall som helst kan de inte rastas normalt. En hund sätter sig ju på huk och krystar när den ska bajsa, och är det en tik sätter de sig oftast på något vis när de ska urinera. Hur ska de kunna hoppa? Hur ska de kunna lägga sig ner! Det sista är liksom ett basbehov tycker jag, att få vila när man vill, och det kan inte bli uppfyllt om djurägaren inte är snabb som fasen med att se när djuret vill lägga sig ner. 

 

Via Sveriges Veterinärmedicinska smådjurssektion, hittade jag en länk till Jordbruksverkets yttrande i frågan som ytterligare stärkte mig i min ståndpunkt. Yttrandet går att ladda hem som PDF för den som vill läsa. De tar även upp problem som liggsår, infektioner och skrapsår. Sammantaget anser jag att allt detta är anledningar att inte sätta djur i rullstol som permanent lösning. För att citera en bra talare från gårdagens Ulltunabesök: "Bara för att vi kan betyder det inte att vi ska".

Vi är en mycket exklusiv liten klubb som går den valbara kommunikationskursen. Hitills är vi två tappra själar, eventuellt kommer det en till nästa tillfälle. Alla andra har tillgodoräknat sig kurser (vilket jag egentligen skulle kunna gjort) eller valt arbetsplaneringskursen.

 

Under den första timman tänker jag att detta kommer bli det flummigaste någonsin. Den skriftliga gruppuppgiften har vi inget sidantal på, hemtentan ska vi skriva max två A4 och referenshanteringen diskuterade vi ikring. Fem timmar senare, vi körde allt i ett svep och slutade tidigare, insåg jag att delar av min värdsbild helt omkullkastats.

 

Läraren i kursen, som jag tidigare inte förstått mig på alls, är otroligt kunnig. Jag förstod det inte från början, men allteftersom dagen fortskred och nya bitar till pusslet så att säga lades, blev min förståelse större och större. För ämnet, för henne, för mig själv. Jag tänkte att vi skulle få lära oss tekniker för att samtala med djurägare. Det vi kommer lära oss är ännu bättre, nämligen hur olika människor tänker och uppfattar saker, så att vi kan lära oss känna igen detta och därigenom utarbeta en strategi. Det gör att vi, om vi gör vår uppgift väl, inte bara kan hantera enskilda situationer, utan anpassa oss efter den unika individen.

 

Jag är glad att vår kurslärare kämpade för vår kurs. Detta kan bli en av de mest givande.

För alla som vill hjälpa mig att vinna delmoment ett i den erotiska novelltävlingen jag är med i går det nu att rösta på min novell!

 

Klicka HÄR för att komma till novellen ifråga.

 

1) Skapa ett konto på sidan. Det är gratis!

2) Klicka på länken, och klicka sedan på läs bok.

3) Scrolla längre ner och klicka på Rösta på den här boken till månadens novell.

4) Ge gärna också betyg i form av att klicka på hjärtat längst till höger för full poäng.

 

Jag förstår att det kan kännas motigt när det inte bara räcker med att gilla en bild på Facebook, utan att det krävs att man skapar ett konto. Tack i förväg för de som orkar, det betyder massor för mig!

Några av er har kanske läst om det massiva tågkaoset på exempelvis DN. Jag som ändå är en rätt trevlig prick, tycker jag själv i alla fall, börjar bli smått förbannad på SJ! Jag har åkt en hel del fram och tillbaka, inte bara nu när jag bor här i Skara, utan tidigare också, och det är #¤%& vanligare att man är försenad än att man är i tid!

 

Jag borde ha anat oråd när jag fick Fluffigts första SMS, skickat 14:54, tåget skulle då ha avgått 14:55.

"Kaos på centralen! Inga tåg har något spår! Tusen människor står och tittar argt på stora tavlan. En unge gråter. Någon spelar gitarr. Världen går vidare och snart kanske jag vet var jag ska. Skulle dock inte räkna med den tidiga bussen".

 

Eh nej... Om vi hade tur skulle nämligen Fluffigt hinna med en tidigare buss och anlända här i Skara till tio över sex, och sen hade vi kunnat gå och handla kvällsmat tillsammans.

 

Fluffigt höll koll på centralstation och jag använde mig av SJ:s internettjänst för att spåra tåget han skulle åka med. Tiderna ändrades hela tiden och avgångar både sköts upp och ställdes in. 17:42 fick jag ett nytt sms från Fluffigt.

"De säger att de inte vet hur lång tid resan tar eftersom de åker en annan väg, men jag sitter iaf på tåget nu. Det kommer nog ta ett tag innan det avgår dock, eftersom de ska klämma på så mycket folk som möjligt".

 

Mm, minst sagt... 17:49 lyckades tåget snigla sig iväg. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag fick det ena sms:et värre än det andra från en måttligt road Fluffigt som satt fast på det långsamtgående tåget.

"...De har signalfel på sträckan, så tåget måste krypa fram. Vi har stått still i en halvtimme. Jag borde ha väntat till imorgon, det här tåget kommer bli ett katastrofområde när folk har slut på mat och vatten..."

 

Vid det här laget började hans sms mer likna introt till en komisk katastroffilm, även om man inte ska ta alltför lätt på obehaget av att vara inständ med människor man inte känner, däribland barn med stor sannolikhet, utan tillgång till utrymme, frisk luft, mat och vatten. Vem som helst skulle ju kunna bli grinig av brist på något utav det, menar jag.

 

20:15 skickar Fluffigt ett sms där han konstaterar att de står i Kungsör. För er som inte har en karta framme kan jag tala om att det inte ens är halvvägs. Beräknad tid för ankomst i Skövde är 22:56, men den har å andra sidan ökat stadigt. Tusenkronorsfrågan blir således, kommer min fästman komma hit innan eller efter midnatt?

Takfönster har sin charm... När det regnar och dropparna smattrar mot fönstrarna kan jag inte låta bli att tänka på en varm pläd, en brasa och att ha det allmänt mysigt. 

 

Jag sitter och donar med min powerpointpresentation och inser redan nu att jag kommer få vara mycket tidseffektiv om jag ska kunna pressa in allt intressant på 15 minuter, och då har jag ändå skalat bort en hel del! Ta bara upp det intressanta säger ni... Jag brukar vara bra på detta, men det är betydligt krångligare när jag nu har en studie att redovisa, för att inte tala om metoderna! Nåja, jag tog tid på ett långt stycke text jag har skrivit, och det tog trettio sekunder. Baserat på detta har jag tid med trettio bilder och jag har nu tjugo... Detta borde alltså gå, eller hur?

 

Och ja just det ja, Fluffigt kommer hit idag! Idag när det är 23 dagar kvar...

Idag fick vi äntligen presentationsschemat som inkluderade information om opponentskap. Jag ska få nöjet att opponera på Elisabeths arbete Etik inom djuromvårdnad – attityder runt anmälningsplikt. Det ska bli riktigt intressant! Själv ska jag lämna in mitt arbete till en av våra många Sandror. Och ja just ja, jag är förste man ut! Hahaha. Kort sagt får min powerpointpresentation och medföljande tal lite mer uppmärksamhet än mitt skriftliga arbete just nu.

 

Tänkte visa er lite av de bilder som kommer dyka upp på presentationen.

 

En kvinnlig filmskapare får tips av sina vänner om att miljön inte är optimal för kvinnliga gamers. Vad har jag att säga om detta? Spot on! Även fast detta inte kan ha undgått någon kvinnlig gamer som tänker till, verkar problematiken inte uppenbar eller ens av intresse för många. För att läsa artikeln om den film som skall göras, om dess Kickstarterprojekt och diskussionen jag för på CAE kan ni klicka här. Det är väl värt er tid, jag lovar.

 

Ibland känns det lite tråkigt att jag som har intresse av dessa frågor är kvinna, det känns nämligen som att jag inte får lika mycket tyngd och genomslagskraft i det jag säger, eftersom jag så att säga representerar ett egenintresse. För att förtydliga, jag rapporterar här inte om ett problem som rör någon annan där jag måste ändra på mig, utan istället ett problem som berör mig där jag ber andra att ändra på sig. Inte för att det ska spela någon roll, relevanta problem och intelligenta diskussioner är just det, oavsett vem som för dem, men så ses det inte bland alla. Som exempel har jag två lysande idiotiska kommentarer att visa som jag hittade i Youtubes kommentarsfält för en kille som argumenterar mot den här dokumentärens skapande, behovet av den och dessutom mot filmskaparen själv.

Gårdagen försvann i ett töcken av trötthet. Jag steg upp på tok för tidigt för att slåss med tvättstugan, jag vann för ovanlighetens skull, innan det blev dags att ta sig till skolan och möta upp Linnéa.

 

Vi gick igenom hennes arbete eftersom jag är hennes kritiska vän, och sen så öppnade jag upp mitt arbete i Word för att kunna köra en stavningskontroll. Hm. Finns det något som heter utmattningsdyslexi? Om så är fallet tror jag att jag har det. Jag brukar vanligtvis inte stava fel. Nu var det stavfel både här och där och mittemellan. Allt från missade bokstäver till felstavade ord men också där jag bytt plats på bokstäver. Nu är i alla fall det gjort och planer är idag att börja ta itu med alla kommentarer min handledare har satt i mitt arbete.

Då har man fått exjobbet genomläst av handledaren och med några saker att åtgärda. Några? Ha! Oj vad jag bedrog mig. Mailet började bra, och jag tänkte att jamen detta var ju bättre än förväntat kanske, när jag läste raden: "Du har hela texten på plats men behöver arbeta lite mer med språk (stavning) och flyt" Jag drog hem dokumentet och började läsa. Sida upp och sida ner med småsaker att ändra. Puh! Det viktigaste ändå är att helheten fungerar, och det gör den ju uppenbarligen. Mycket positivt!

 

Förmiddagen ägnades åt design av bakgrunden till min powerpointpresentation. Det är ingenting man måste göra, men eftersom jag kör Open Office finns det inte så många fantastiska teman att använda, och hur som helst är det roligare att göra något eget. Vit bakgrund går fetbort! Vi ska alla titta på 42 presentatoner, och behöver inte mer snarkpiller än nödvändigt.

 

Detta ämne är något jag tänkt skriva om, men det har inte riktigt blivit av, förrän när jag åter blev påmind av ett inlägg på genusfolket.se som i sitt inlägg ""No sympathy for whores” – vad är våldtäktskultur?" tar upp just de två mest spännande fenomenen jag skulle vilja prata om, nämligen Victimblaming och Slutshaming. Eftersom Laci Green beskriver det så mycket bättre än mig, eftersom det var där jag lärde mig om det, så föreslår jag att ni först tittar på klippet nedan.

Detta är antagligen inte det första chockerande våldtäktsfallet man hör talas om. Jag tycker vi har haft sådana typer av skandaler även i Sverige, och ofta hör man någon som påpekar att tjejen, det är oftare tjejer som blir våldtagna, kanske ljuger. Med tanke på hur svårt det verkar vara att få någon fälld för våldtäkt, med tanke på att fenomenen victim blaming och slutshaming finns även i Sverige så finner jag det föga troligt att merparten tjejer skulle stå ut med det för att av någon anledning sätta dit en man för våldtäkt. 

 

Victimblaming går alltså ut på att det av någon anledning skulle vara tjejens fel. Exempelvis att hon bjöd in till det genom att ha utmanande kläder (och vad som nu är det kan ju debatteras i all evighet), blev för full, ville först men inte var tillräckligt tydlig med var gränsen gick. Slutshaming är ett fenomen där kvinnan degraderas från kvinna och person ner till hora. Denna del är den mest intressanta, för jag tror att det är något vi alla råkar göra, minst då och då. Oj, det lät väldigt anklagande, Jajemensan, och nu ska jag förklara varför jag tror det.

 

De som har tänkt efter inser nog snabbt att vi människor har en tendens att dela in folk i olika kategorier. I skolan kan det vara pojkar, flickor, de populära och resten, resten och de mobbade. Jag tror inte att jag är helt fel ute när jag vågar mig på en gissning att många av oss även delar in tjejer i kategorier såsom dum blondin, uppmärksamhetshora, och, min favorit, för denna gör jag nämligen själv, våp. Det är ett gammalt ord jag vet, jag vet. Jag har en stark tendens till att placera kvinnor i kategorin våp om jag tycker att de inte lever upp till ett starkt kvinnoideal, inte vågar stå för sina åsikter och blir flamsig inför män. Detta är ju fruktansvärt fördömmande. En tjej ska ju inte behöva ha ett starkt självförtroende för att vara kvinna, de ska inte behöva leva upp till mitt ideal av den starka fria kvinnan som ska fortsätta arbeta för jämställdhet, och jag ska, rent ut sagt, skita i hur de väljer att interagera med andra människor!

 

Jag har mina skäl för att tycka såsom jag gör, men det gör det inte legitimt.

 

En tjej jag känner till blev utsatt för ett våldtäktsförsök. Min första spontana reaktion var ungefär något i stil med att det var ganska väntat. Väntat? Det är helt fruktansvärt! Det finns alltså två fel i denna korta historia. Först och främst att jag har lyckats döma någon och degraderat dem till potentiellt våldtäktsoffer. Det andra felet är att någon annan uppenbarligen har gjort samma sak och därefter utnyttjat detta. Hängde ni med?

Summan av kardemumman är att många av oss har en hel del fördomar att ta itu med och att även de bästa av oss, suck, kan vara rejält fördömmande, vilket faktiskt inte är okej och antagligen hindrar oss från att träffa en hel hög trevliga människor.

Allra sist vill jag skriva att jag tror att bättre kommunikation kan lösa de flesta problem av den här typen, men då tror jag också att vi måste lära oss att kommunicera. Diskutera! Argumentera! Människor måste prata om vad som är okej och inte, och då menar jag inte bara de stora massorna och folk i debatter. Jag menar med varandra. Med sin partner. Praktexempel: Är det ok att ha sex med någon som sover? Tja, beror inte det på vad man har kommit överens om? En person kanske vaknar och är tänd varpå hen vill väcka den andra. Okej för vissa, inte för andra. Den ultimata lösningen: fråga varandra! Har detta något att göra med våldtäktsfall? Ja, om man ser till exemplet ovan. Hade killarna i detta exempel fått lära sig hur god kommunikation fungerar när man är sexuellt involverad med andra känns det ju som att våldtäkten uteblivit och ett samtal sjukvårdspersonal blivit aktuellt istället.

Det känns lite ledsamt, men efter att ha pratat med Linnéa beslöt vi oss för att lägga ner broschidén. Vi har lagt ner massor av arbete, även sådant som inte är uppenbart och tydligt syns utåt, och jag tycker vi får vara nöjda med vår insats helt enkelt. Vi försökte. Tyvärr blev det inte tillräckligt många som ville ha broschen, och efter ett klassrumsbesök med ettorna på programmet kände jag att det räcker nu.

 

Jag tänkte maila RAID i sommar och eventuellt höra lite mer med dem. Linnéa hade kontakt med dem och de är positiva även om de inte kunde engagera sig nu, men det betyder ju inte att de inte kan det i framtiden. Jag ger mer än gärna ifrån mig min design om broschen blir verklighet, det skulle kunna vara mitt lilla bidrag till en symbol för gemenskap, djursjukskötare landet över.

 

Drömmar.

Vi får la se.

Kapitel 1, en skrivarsajt där min tidigare bok Stall Blåklinten ligger uppe (länk finns längre ner här på bloggen under Länkar), har en stor novelltävling som pågår under hela året. Detta är sista månaden att delta innan sommaruppehållet, och därefter rullar det på från augusti och framåt tills december som är finalmånad. Temat är Fångad av Lust, och de tar upp 50 Shades of Grey som exempel på inspiration. Hm. Jag är inte så förtjust i just den boken av flera anledningar, men okej, vi skall skriva pornografi. Najs.

 

Mitt bidrag är nu inlämnat, det heter Bunden av Lust. Jag kan inte visa bokens framsida då den typen av bilder inte är förenliga med användaravtalet på blogg.se. Mellan den 15:e oc den 29:e kan man rösta på novellerna, och ni får gärna göra det om ni vill och orkar! 

 

Jag tillhör den kategorin av befolkningen som har lätt för att prata om sex, och tycker att det ska vara lätt att prata om sex. Nu talar jag inte om kassa sexskämt som bygger på stereotyper som många häver ur sig, det är inte att tala om saken, utan istället om det som faktiskt är relevant, nämligen, hur fungerar det?, vad tilltalas vi av?, och hur kommunicerar man om sex? Jag har planerat att skriva om flera av Laci Greens youtubevideor, hon är suverän på just detta, men det får bli till ett annat inlägg.

 

Till detta inlägg tänkte jag dock ta upp ett problem jag stötte på just på Kapitel 1. En person hade ställt frågan vad som skiljde romantik från erotik och porr. Jag gjorde som jag brukar göra numera, jag undersökte saken! Mitt första mål var en definition av orden, och jag hittade en länk till nationalencyklopedin (blev det rättstavat nu?) via Wikipedia. I NE stod att läsa som följer:

Erotik:"sexualitet med tonvikt på de sinnliga, sensuella inslagen i mötet mellan människor"
Pornografi: "...benämning på sinsemellan mycket olika, i underhållande och lustframkallande syfte framställda beskrivningar av människans erotiska liv..."

Kort därefter skrev en man (om pornografi) att ".... Paret är inte jämspelt. Mannen är den (fysiskt) starkare och allt går ut på hans tillfredsställelse. Makt alltså! Känslor existerar inte. Det är bara frågan om ett akrobatiskt ut och in, med eller utan andra sexhjälpmedel. Ingen frågar om kvinnan är redo..."

 

Om detta vill jag bara skriva: skitsnack! Rent ut sagt! Vad är det för en generalisering? Detta är ju rent faktamässigt fel, det finns massor med jämställd porr eller porr där kvinnan tar kommandot, och ytterligare massor som inte går ut på just penetration, men det som oroar mig mest med en sådan kommentar är att det svärtar ner ordet pornografi mer. Jag har personligen upplevt att män konsumerar porr men att det helt plötsligt beskrivs som erotik när det skall säljas till den kvinnliga massan, trots att det enligt NE:s deinfition tydligt är pornografi det handlar om. Känns inte det lite tråkigt? 

 

Gillar ni jämställd pornografi med ritade bilder och text  kan jag rekommendera Maran av Lina Neidenstam. Det var det hela om sex och pornografi för idag.

På förmiddagen den första maj brukade det vara tradition att jag och mamma ställde oss i hennes sovrumsfönster och spanade ut på gatan nedanför. Vi väntade ivrigt och lyssnade efter de första ljuden av orkesterns trummor, trummorna som banade väg för Haninges förstamajtåg.

 

Jag har inte sett något tåg här i Skara, men jag gissar att folk har tittat på ett och sedan ätit lunch, för när jag och Illidan var ute på en vårpromenad var det nästintill folktomt, för att vara Skara alltså. Det var lite som om zombieapokalypsen hade slagit till. Illidan var nöjd som fick gå och springa omkring och nosa, medan jag följde efter i trekvartsbyxor. Precis detta har jag längtat efter. Dagen som öppnar upp för trekvarts!

 

Appropå viktiga dagar så finns det några speciella sådana som är extra roliga att se fram emot.

1:a maj, alltså idag, då det är en månad kvar tlls jag får flytta hem! Antal dagar kvar: 30.

10:e maj, Fluffigt kommer förhoppningsvis och hälsar på.
17:e maj, här kan man börja rösta på min novell (vad pratar du om nu? Det ska ni få veta senare idag).
20:e maj, inlämning exjobb.
31:a maj, examensdag
14:e juni, skall exjobbet vara rättat och klart

24:e juni, påbörjar min anställning på Bagarmossen

 

Det är ganska mycket att se fram emot och vara glad inför! Med andra ord är det bäst att jag sitter och finputsar på mitt arbete innan inlämningen idag. Jag hittade tack och lov två artiklar som jag kan använda mig av, men jag ska livligt erkänna att det är lite på gränsen till onödigt, enligt mig. Till saken hör att man ska presentera nya källor till diskussionen, och mitt problem är att det finns väldigt få källor att utgå ifrån till att börja med. Det är enormt mycket skrivet om övervikt, men väldigt lite om hullbedömninsmetoder som inte är reviewartiklar. De jag hittade kan jag använda för att diskutera kring hullbedömning och ålder, då kattungar har lite annan uppbyggnad och studier verkar vara gjorda på katter över ett år.