Vägen till Skara

Igår blev det inget mer inlägg. Morgonen började med packning, diska upp från frukosten, dusch, springa iväg och köpa ett måttband, förbeställa en bok, skriva ut alla formulär till studien, arbetslivsdagen, hem och hämta packningen, vänta på tåget, åka hem, komma hem och så äntligen: sova.

 

Vet ni vad det bästa är med att träffa Fluffigt är? Vet ni vad han tycker det bästa är? Att vi äntligen kan sova. Vi kanske har blivit för fästa vid varandra, men nuförtiden har vi svårt att sova bra på varsitt håll. När vi ses däremot, då somnar vi direkt. Som om allting är fullständigt tryggt och inga sabeltandade tigrar lurar i skuggorna.

 

Nu är det morgon, vi har vaknat och Fluffigt har redan gått till skolan. Detta innebär att jag har vårdnaden om den enda nyckeln som finns till lägenheten. De gör verkligen allt de kan för att det bara ska bo en person i varje rum. Jag förstår i och för sig att det är för att köken inte är dimensionerade för fler, men jag lovar att bostadsbristen inte skulle bli fullt lika omfattande om folk som vill bo med varandra skulle få det. Tilläg: tillåt katter också!

 

Drygt två och en halv timma är det kvar tills jag ska bege mig iväg till tåget och resan till djursjukhuset och Stockholmsveckans första arbetsintervju. Det var ett tag sedan jag var på en intervju. Senaste gången var ju för ett år sedan när vi alla i klassen kämpade för sommarjobb. Nu är det ju helst en fast tjänst vi är ute efter. Det ska bli riktigt spännande detta. Framförallt ska det bli roligt att se hur de olika djursjukhusen och klinikerna vill arbeta med djursjukskötaren. Min uppfattning är nämligen att de flesta i någon mån omorganiserar sig med tanke på den nya kompetensen vilket ger mer utrymme för egna intressen och utbildning. Mycket positivt om man är intresserad av sådant, vilket jag ju är.