Under många år kom jag på serieidéer till en nördig webcomic som aldrig riktigt blev av. I de tidigaste bilderna i Artwork-kategorin kan ni hitta bilder därifrån. De föreställer olika hjältar från Dota. Det fanns många anledningar till att den inte blev av riktigt, framförallt brist på kunskap i hur jag snabbt skulle kunna producera dem. Åtminstone tillräckligt snabbt.
 
Så gick åren och när jag började arbeta så kom den ena lustiga situationen efter den andra. Ja den kanske inte är lustig för oss utomstående, men den är lustig för oss. Ibland stöter vi på sådana dråpliga situationer att man bara måste skratta åt dem... Och ibland behöver man göra en webcomic om dem. Jag försökte leta lite för att se om det redan fanns en därute som just behandlade vad djursjukskötare eller motsvarande råkade ut för. Hittade inget. Det mesta är centrerat runt veterinärer eller i alla fall en veterinärklinik som helhet.
 
Det som då slog mig var att en webcomic på samma vis kunde vara undervisande på flera sätt. Dels för att visa vad vi djursjukskötare, eller motsvarande, gör i vårt arbete, men kanske också ge en inblick i djursjukvård och vad man kan se upp med som djurägare. För att göra detta delade jag upp min serie i två delar, dels själva bilden, och under den, en förklarande text.
 
Webcomicen blev på engelska, för jag tror det finns en bredare publik därute. Ni kan hitta serien här. Den utkommer varje onsdag, så det kanske kan vara idé att börja prenumerera på den, lägga till i bloglovin' eller något dylikt för att komma ihåg den. Ja om ni tycker den är underhållande förstås.
 
Rent teknikmässigt så arbetar jag genom att göra skissen till en bild i blyerts varpå jag sedan gör linearten digitalt och därefter färgläggningen likaså. Mer om karaktärerna och tanken bakom dessa vid ett annat tillfälle! Nu ska jag göra mig iordning för att åka och jobba!
Jag brukar generellt inte skriva om när saker och ting går på tok. En stor anledning till detta är att jag helt enkelt inte publicerar material som jag inte kan tänka mig att låta min värsta fiende, min arbetsgivare eller min familj läsa. Nu får ni följa med till ett av dessa sällsynta inlägg som faktiskt handlar om när något är fel.
 
 
I förra veckan slutade min katt äta. Detta är mycket anmärkningsvärt, för detta är en mycket matglad katt som säger till så snart han är hungrig. Och då ska det vara mat, pronto! I annat fall börjar han peta ner dyra saker från skrivbord, hyllor och bänkar. Sen kräktes han lite också. Dock är Illidan lite svår på det viset. Han kan kräkas enbart vätska om han har hunnit bli för hungrig, och det är en av anledningarna till att vi ger honom mat fyra till fem gånger dagligen. Ibland vill han inte äta om han ska till att kräkas upp en hårboll. Dagen gick och ingen hårboll kom upp.

Sagt och gjort, jag köpte hem torsk. Fisk är nämligen mums! Katten var intresserad av fisken under tillagningen och kunde tänka sig att äta lite. Lite, lite kyckling gick också ned. På morgonen kunde han tänka sig lite fisk igen. Det var allt. Började notera lådleveranserna också, och där fanns bara förstenade pölar, men inga högar så att säga.
 
Som den djursjukskötare jag är gjorde jag som alla vettiga djurägare gör. Drabbas av panik! 
Okej, nu skojar jag lite. Så farligt var det inte. Däremot så började jag fundera på allt det som man ska fundera på om katten inte vill äta och dessutom kräktes en gång. Bland annat: har han ätit något som fastnat i tarmen? Jag började också dra öronen åt mig eftersom han åt så fruktansvärt dåligt. En katt som svälter helt får snabbt skador på framförallt levern, där min kunskapskälla sade att tre dagar anses vara nästan lika med någon påverkan. Nu hade jag Illidan fått i sig mat, även om det var lite, så riktigt där var vi ju inte. Däremot behövde jag lite opartisk assistans varpå jag kontaktade en kollega. Så vi kom överens om att ge det en dag.
 
Ingen mat, ingen avföring. 
Illidan fick helt enkelt följa med till jobbet. Blodprov visade lite ändrade elektrolytvärden, framförallt sänkt kalium. Han fick lite aptitstimulerande och så ställde vi in mat. Och han åt. Ett tag. Sedan blev det matning, och det tyckte han absolut inte om! Jag kan inte säga att jag inte förstår honom, men alternativet var att behöva anlägga permanentkanyl och ge dropp. 

Dagen därpå tog vi om blodproverna och anlade kanyl. Allting var normalt efter att ha fått i sig en mera normal dygnsportion. En kräkning senare tog vi även röntgenbilder på honom. Misstänkt förstoppning, troligen på grund av hårboll! Aha! Kisse fick sitta på dropp med B-vitamin och vätska upp sig. Gjorde inte det susen så hägrade den fantastiska behandlingen: Toilax. Vad är nu detta, jo ett microlavemang.
 
Illidan tycker här lite synd om sig själv. Ingen avföring efter många timmar. Däremot liten olycklig kisse. Alltså blev det lavemang!
 
Just idag tog jag med telefonen ner för att kunna föreviga min kisses besök. Normalt sett ligger den avstängd och uppe i skåpet och är inte en sanitär olägenhet. I alla fall, här ser ni hur Toilaxen har effekt. Han sprang upp i lådan så snart vi fått i Toilaxen. Vad jag hittade? Totalt drygt en decimeter av mycket torr avföringstäckt hårboll. Inte undra på att det var svårpasserat. Illidan är ändå åtta år och detta har aldrig hänt förr. Så kan det gå.
 
En betydligt nöjdare katt efter lavemanget. Stolt bär han upp sin krage också. Han är en av de där katterna som verkligen inte bryr sig om den. Det enda jag märker är att han blir väldigt klumpig när han ska passera hörn eller gå in genom dörröppningar. Han stryker så nära väggen att kragen slår i.
 
Nåväl, slutet gott allting gott!
Så snart alltsammans var ute fick han tillbaka aptitet snabbare än kvickt. En dutt till med Toilax häromdan säkerställde att han fick ut lite till och nu är han sitt vanliga glada tvärjobbiga underbara jag igen!
Jag minns att jag en gång skrev ett inlägg som handlade om min natt på djursjukhuset. Denna gång får det handla om min jul på djursjukhuset.
 
Jag arbetade den 23:e på sköterskemottagningen, sedan julafton och juldagen inne på vårdavdelningen. Det var mycket att göra hela tiden, otroligt mycket faktiskt, men det liksom flöt på och blev aldrig stressigt. Kanske är det så att allt måste stå i kontrast till någonting annat. Jag som brukar tycka att julkraven är ganska stressiga, det är mycket att hinna med med kort deadlinge, tyckte att arbetet på vårdavdelningen under julen kändes lugn i jämförelse. Sedan hjälpte det ju också att vi hade få hundar och riktigt trevliga patienter. Det var så roligt också att få lämna hem djuren till sina djurägare. Det var som många sade, den bästa julklappen de kunnat få!
 
Julaftonen började tidigt. Ruggigt tidigt. Det har knappt övergått från natt till morgon innan man står vid busshållplatsen för att hinna fram i tid till jobbet. Lite julpyntat var det på avdelningen också. En fin tomte stod på vårt kylskåp, och i väntrumsfönstret hänger stora julstjärnor. I fönstrarna till alla polrum står en adventsljusstake. Jag började bli rejält hungrig där kring tio efter att vi sprungit med djur mest fram och tillbaka för uppföljande röntgenbilder, samt alla matningar och morgonmedicineringar. Då från ingenstans dök en gigantisk skål fylld med twistgodisar! Mums! Sen vet jag inte vad som hände men resten av dagen blev fylld av godis. Mörk Geisha och polkagrisstänger stod framme. Inne på poltorget fanns en Paradisask och de godaste praliner jag ätit. En fylld med hallonkräm och en annan med gyllene lysande saffransfyllning. Dessutom fick vi julbord till lunch! Jag rullade från jobbet ända bort till tunnelbanan och iväg till mormor där det bjöds på ännu mer julmat. Så vad gjorde jag under julafton? Åt godis och vårdade gosiga patienter!
 
Juldagen var lite i samma stuk men betydligt lugnare. Många av patienterna hade fått gå hem, mycket av godiset var uppätet vilket gjorde att jag rullade hem från jobbet inte fullt lika klotrund som dagen innan.
 
Nu är det strax nyår och eftersom jag blivit inkallad att jobba mer än vad som var planerat blir det hela nyårsdagen på vård. Åtta på morgonen börjar mitt pass och nio på kvällen går jag av. Jag hoppas att djuren är lika trevliga som i julas, för då kommer jag få en riktigt trevlig start på det nya året.
Tvärtemot vad jag gissar att många tycker är arbete på en helg inte så värst farligt. Vad som tröttar ut mig däremot, är det faktum att jag är ledig en dag, sedan arbetar två dagar på raken och sedan ledig en dag till. Jag hinner helt enkelt inte vila upp mig. 
 
Helg på djursjukhuset alltså! Jag hade en väldig tur. Alla mina patienter var helt fantastiska. Temat måste ha varit glada valpar och rädda men gosiga katter. Även om helgerna innebär färre i personalen och att man kanske inte hinner med att göra allt som man på vardagarna enkelt hinner med (nåja) så är just det minskade springet det som gör helgerna så bra. Det är inte lika mycket liv och rörelse, och jag uppskattar det, precis på samma sätt som vardagens enkelhet tycks så fullkomligt självklart överlägsen när jag kommer gå ner till vårdavdelningen imorgon.
 
 Efter två helgdagar på jobbet, plus hämtning av mormors bil och firande av Fluffigts pappa samt svåra omvälvande beslut som skall fattas (ja, mer om detta senare) så stupade jag i säng igårkväll och somnade med kläderna på. Någonstans runt fem på morgonen när mobiltelefonens larm ringde djupt nerifrån min väska, jag hade glömt stänga av den, vaknade jag till så pass att jag kravlade mig ur kläderna och somnade om.
Det är inte sällan som vi suckar lite på min arbetsplats.  Vissa raser gör att vi förväntar oss vissa problem. Vissa raser tycker vi synd om så snart de tassar in genom dörren, helt enkelt för att vi ser och hör symptom på konformationsproblem som ger besvär. Exempel kan vara kortnosiga raser där vi hör andningsproblemen, eller shar pei där vi ser irritationer kring ögonen. För de som redan är upplysta kan man ju ifrågasätta hur dessa individers problem inte uppmärksammats. De är ju så uppenbara! Eller? Jag tror faktiskt inte problemen är så uppenbara.
 
Jag minns när jag själv var yngre, innan jag började på SLU, innan jag sett Pedigree Dogs Exposed och lärde mig att söka bland vetenskapliga artiklar. Jag litade på djurbutiken som skickade med gnagarblandning till min kanin istället för att bara skicka med bra hö och säga att det blir bäst. Jag trodde inte att kortnosiga katter hade samma andningsproblematik som kortnosiga hundar. Listan kan göras lång. Det viktigaste är dock att jag inte trodde att det kunde vara något konstigt med någon djurras alls, för jag tänkte nämligen logiskt, att vore det något konstigt, ohälsosamt eller risk för lidande, då skulle ju de raserna inte få finnas. Såklart. Jag tror inte att jag är ensam om att ha trott så eller tro på det fortfarande.
 
Jag pratar ofta om en normaliseringsprocess när jag argumenterar för förändring. Jag tror att ser man något hela tiden och det verkar normalt, då blir det en norm. Vi är så vana vid att se bland annat kortnosiga hundar och katter i all möjlig reklam. Inte skulle väl reklambolag aktivt visa upp djur med problem? Människor skulle väl inte aktivt sätta nya djur till världen med betydande risk för problem? Vad som behövs, tror jag, är en aktiv normaliseringsprocess åt andra hållet. Osunda djurraser bör hållas borta från reklam och raser där hälsoproblem är få och ännu hellre avhjälpta få plats! Här vill jag dock också tillägga, att det exempelvis inte är någon höjdare om alla reklamfirmor aktivt börjar använda siberian huskys i sina reklamer. Det kommer bli lite De 101 dalmatinernaeffeken, och jag tror ingen skulle må bra av om fler huskys fick bo i stadsmiljö.
 
Så vad kan just du göra för att förändra? Jo, när du er en affishering för en osund ras, kontakta de som är ansvariga. Just detta har jag pratat om med mina bekanta. Idag tog jag äntligen mod till mig och skrev till Arken Zoo som har en affish vid Nacka Forum på en shar pei-valp med sloganen "Vi älskar djur". Det kändes fruktansvärt nervöst att skriva och argumentera för att de borde välja andra raser i sina kampanjer.
 
Så fram för raser som är mindre extrema och mer sunda. Mer shelties, mer retrievers, mer whippets, mer bondkatter och en och annan skogis. 
Bättre sent än aldrig?Idag kikade jag in på den gamla skolmailen och upptäckte att det imorse trillat in ett mail från exjobbsläraren. Tjoho! När jag rättat till eventuella fel så kan jag maila tillbaka mitt arbete till henne så att det kan läggas upp på epsilon, då till allmän beskådan. Kikade igenom kommentarerna, och där stod det faktiskt inget önskemål om korrigering alls. Min examinator påpekade några stavfel tidigare tror jag som slunkit igenon (slunkit är helt klart ett riktigt ord) vid min stavningskontroll, och de rättade jag med detsamma. Får nog gå igenom arbetet här i veckan, när jag inte ska iväg till arbetet inom en snar framtid utan har mer tid att gå igenom att allting är i sin ordning.

Nyfikna på kommentarerna?Betyget blev en 5:a, det har jag nog skrivit sedan innan. Först bedömdes den skriftliga presentationen. Helhetsintryck: Mycket ambitiös och välskriven studie.

Lärandemål och bedömningskriterier

 

Ja /Nej

Kommentarer

Mål 1: Redogöra för fördjupade kunskaper inom djuromvårdnad

Betyg 3

 

Visar god kännedom om facktermer inom djuromvårdnad

ja

 

Betyg 4

 

Visar hur det egna arbetet kan tillämpas.

ja

 

Betyg 5

 

Analyserar hur det egna arbetet är ett värdefullt bidrag till ämnet djuromvårdnad.

ja

 

Mål 2: Tillämpa ett vetenskapligt arbetssätt

Betyg 3

 

 

Använder relevanta och uppdaterade vetenskapliga referenser.

ja

 

 

Refererar korrekt till den litteratur och lagstiftning som används.

 

ja

 

 

Använder en vetenskaplig metod lämplig för typen av arbete.

 

ja

 

Betyg 4

 

Diskuterar för och nackdelar med den egna vetenskapliga metoden (både vad gäller experimentella studier samt litteraturstudier).

ja

 

 

Visar på styrkor och svagheter i den lästa litteraturen

ja

 

 

 

 

Mål 4: Göra en syntes av information och data ur vetenskapliga texter och material

Betyg 3

 

Studenten skriver på god svenska (eller engelska).

 

ja

 

 

Rapporten sammanställer och sammanfattar data, resultat och slutsatser.

 

ja

 

 

Drar egna väl grundade slutsatser av inhämtad information.

 

ja

 

Betyg 4

Föreslå möjliga nya frågeställningar för forskning, djurskyddsmässiga förbättringar eller nytänkande inom ämnet djuromvårdnad såväl praktiskt som teoretiskt.

 

ja

 

Betyg 5

 

Visar på konsekvenserna av sina egna frågeställningar för forskning, sina djurskyddsmässiga förbättringar eller sitt nytänkande inom ämnet djuromvårdnad såväl praktiskt som teoretiskt.

 

ja

 

Mål 5: Skriva en vetenskaplig rapport som har ett tydligt syfte och sammanhang till en bestämd målgrupp, enligt givna anvisningar

Betyg 3

Rapporten har ett tydligt syfte.

 

ja

 

 

Studenten har följt anvisningarna som gäller för det skriftliga arbetet.

 

ja

 

Betyg 4

Arbetets olika delar hänger ihop och slutsatserna återkopplar till syftet.

 

ja

 

 

Därefter var det dags för kommentarer på den muntliga presentationen.
Helhetsintryck: En mycket väl genomförd muntlig presentation.

 

Lärandemål och bedömningskriterier

 

Ja /Nej

Kommentarer

Mål 6: På svenska eller engelska muntligt presentera sitt arbete inom givna tidsramar, väl förberett och anpassat till målgruppen

Betyg 3

 

Presentationen är anpassad till målgruppen.

 

Ja

Mycket tydligt

 

Studenten håller tidsramen (15 min).

 

 

Ja

 

 

Presentationen ger åhörarna en bra bild av arbetet.

 

 

Ja

Väldigt tydligt och konkret.

 

Presentationen ger en bild av arbetets vetenskapliga bakgrund.

 

 

Ja

 

 

Presentationen innehåller vetenskapliga referenser.

 

 

Ja

 

Betyg 4

 

Presentationen visar en tydlig koppling mellan frågeställningar och slutsatser.

 

 

Ja

 

Betyg 5

 

Studenten presenterar nya frågeställningar för forskning, djurskyddsmässiga förbättringar eller nytänkande inom djuromvårdnad baserad på slutsatser ifrån arbetet.

 

 

Ja

Mycket bra och intressant.

Mål 7: Diskutera arbetets innehåll, resultat och slutsatser

Betyg 3

 

 

Studenten kan besvara frågor från åhörare om bakgrund, metod, resultat och slutsatser

 

 

Ja

 

 

Mål 8: Värdera och ge konstruktiv kritik på andras uppsatser och presentationer

Betyg 3

 

Studenten värderar och ger konstruktiv kritik på innehåll och form av en annan students rapport.

 

 

ja

 

Betyg 3

 

Studenten värderar och ger konstruktiv kritik på innehåll och form av en annan students muntliga presentation.

 

 

ja

 

 

Igår stack jag mig på en kanyl, modell grön. Rakt in i pekfingret gick den och det gör fortfarande ont! Kvar är en liten röd prick, och jag vill bara säga att varje gång jag använder fingret så får jag en påminnelse.
 
Hur gör folk som tar blodsockret i pekfingret? Är det en så liten nål att det inte känns såhär mycket? Eller är det bara så att jag är lite klen helt enkelt?
 
Akta er för kanyler säger jag bara!
Puh!
En kväll fick jag beordrad övertid, vilket innebar en arbetsdag från 8 på morgonen till 21 på kvällen. Under gårdagen arbetade jag en sådan dag till, fast frivilligt då det var kort om folk. Jag trodde förkylningsvirus skulle ha sin topp runt senhösten och vintern, men icke! Än så länge kände jag bara av lite svullen hals, och den dagen jag var trött hade jag som tur var ledigt. Om jag har riktig tur slipper jag undan helt.
 
Mycket att göra har det i alla fall varit och jag blir rejält trött efter ett trettontimmarspass på jobbet. På vård blir man liksom aldrig riktigt klar förrän det är dags att gå hem. Det är alltid något att göra, och det finns alltid något extra att göra om man mot all förmodan skulle vara sysslolös. Det är arbetsamt men också fördelaktigt, i alla fall om man fungerar som jag gör. Är jag väl uppe i ett bra arbetstempo så känns det bra att få hålla det hela dagen. Segar man ner sig under en paus så går det trögare därefter.
 
Fördelen nu när jag arbetat under helgen är att jag har haft hand om samma patienter, och har i stort sett fått rå om kattpatienterna själv. Det som kan vara lite knepigt är att man ofta behöver lite mer hjälp med dem, tycker i alla fall jag. Är de av den piggare sorten kan man ofta behöva hållhjälp för tempning, kanylkontroll och vissa medicineringar. Den svåraste sorten är också den bästa. Vissa katter är ju så oerhört kelsjuka! De lägger sig ner och rullar runt och vill gosa, snurrar på stället och stryker sig mot en och vill ha precis all uppmärksamhet i hela världen. Och samtidigt kanske de ska ha en tablett! Eller så är det dags för veterinären att lyssna på hjärtat varpå hela katten dånar av spinnande.
 
Idag är jag i alla fall ledig. Blir inte riktigt så pass utvilande som jag kanske behöver. Planen är att få åka förbi Gallerix som jag hört rykten om konkurrs flyga förbi för att införskaffa och rama in min legitimationshandling samt kandidatexamen. Nu ska jag bara fundera på var de ska få plats...
Det var länge sedan jag snubblade över följande artikel, jag har inte haft tid att skriva om det förrän nu. Kanske har många av er redan läst den, kanske blir detta en nyhet.
 
UNT.se, Uppsalas tidning har en artikel om en gatuhund från rumänien som nu blivit avlivad då den av en slump upptäcktes stå på cytostatikabehandling (cancerbehandling) mot Transmissible venereal tumour, en smittsam tumörsjukdom som vi inte har i Sverige. Ännu.
 
Jag väljer att skriva ännu av en mycket bestämd anledning. Risken för att vi i Sverige kommer få in sjukdomar av denna typ tror jag är ganska stor om man ser till hur hundar tas in till landet från riskländer. Denna hund kommer enligt UNT.se från den ideella föreningen hundhjälpen och de påstod att de mediciner som djurägaren gav var antibiotika mot polyper. Jag känner mig lite frustrerad över inte bara folks godtrogenhet som går med på att ta över en sjuk hund som skall ta ett läkemedel de inte vet exakt vad det är, men också ilska över en organisation som inte noga kontrollerar de hundar de förmedlar! Cytostatika är inte att leka med, vad mera är, hundar och de sjukdomar de riskerar att föra med sig är absolut inget att leka med!
 
Enligt. UNT.se är den aktuella sjukdomen det handlat om smittsam främst vid parning eller då hundar nosar på varandras bakdelar. Den är oftast inte synlig förrän tumören växt sig stor, och innan dess finns potential för stor smittspridning om hunden tillåts vara social. Med andra ord, det finns risk för att denna enda hund kan ha smittat flera andra i Sverige. Det finns också en risk att andra hundar tas in, vars egentliga tillstånd inte uppmärksammas och att smitta sker på det viset.
 
Även andra smittor kan riskera att föras in på detta vis. 
Jag är starkt kritisk mot så kallade hjälporganisationer, som jag egentligen tror gör hundar en björntjänst på lång sikt eftersom de uppenbarligen inte tycks ha rätt smittskyddskompetens och oundvikligen hamnar i en möjlig förtjänstsituation. Vad menar jag med det sista? Jo, att det finns en risk att, vilket uppenbarats även i TV i granskningsprogram, att verksamheten kan generera pengar och att hundar kan födas upp för att "räddas" av godtrogna människor. SVA avråder direkt från att ta emot gatuhundar och generellt hundar med okänd bakgrund på grund av smittrisken.
 
Det finns massor med hundar som behöver omplaceras i Sverige, och inte enbart problemhundar heller. Ta en av dem! Långsiktiga lösningar på gatuhundsproblematik är svåra frågor. Kanske är kastration det bästa? Hur som helst anser jag att riskera ett lands hundar för smittor vi hitills sluppit undan inte är ett alternativ.
 
Via pedigreedogsexposed fick jag nys om en mycket intressant debattartikel angående kortnosiga raser skriven av Fraser Hale som arbetat 28 år inom veterinäryrket varav 21 år har spenderats mer eller mindre i djurs munnar då han främst är tand- och munhålekirurg. Inlägget publicerades i The Canadian Veterinary Journal och går att läsa i sin helhet här.
 
Jag har tidigare varit bekant med den andningsproblematik som ofta är fallet med de kortnosiga raserna, men även problem med ryggraden, problem med olika leder, ögonskador och hudproblem. Under anestesikurserna läser man om och om igen om de svårigheter man kan stöta på när dessa individer skall sövas, och kanske framförallt, vakna upp igen. Jag har sedan tidigare vetat om att det blir trångt i munnen och att alla tänder som skall finnas kan ha svårt att få plats. Jag minns vagt en skissartad bild på en boxermun där tänderna lagt sig på tvären. I Hales artikel påtalar han problem som känns betydligt värre, och som inte enbart uppstår hos de kortnosiga utan även hos många miniatyrraser. Tänderna kan ligga så illa att hunden varje gång den stänger munnen biter sig själv. Ibland ligger inte tandköttet som det skall mellan tänderna utan istället skaver tänderna direkt mot varandra. Aj!
 
Kanske det viktigaste i hans debattinlägg är det faktum att han rakt ut säger det som många redan har tänkt, dessa raser har sådana deformiteter, som på intet sätt gynnar dem själva utan enbart är en produkt av människors jakt på "söta" individer, att det inte är etiskt försvarbart att avla fram fler. Det handlar alltså inte längre om att ytterligare ett hälsoproblem kommit upp till ytan, utan om ett definitivt svart på vitt ställningstagande.
 
Hales har exempel på specifika åtgärder han skulle vilja se för att veterinärkåren och samhället i stort ska ta ett större ansvar och lyckas förmedla den bild som många inte känner till, nämligen att det finns osunda raser med enorma hälsoproblem vilka orsakar lidande. Problemet är ju i dessa fall, vilket Hales påpekar, att det är skillnad på raser som är predisponerade för sjukdomar (juvertumör hos springer spaniel) och på raser vars själva konstruktion gör dem till troliga kandidater för sjukdom. Han föreslår att veterinärer ska sluta beskriva förstärkta andningsljud som "normalt för raser" och helt enkelt beskriva det för vad det är "abnormala andningsljud". Vidare bör karaktäristiska, men osunda, raser inte användas i reklam. 
 
I slutändan tror jag att det i Hales inlägg inte kommer som någon större chock för de som redan är införstådda med den problematik som ses idag, för andra bortförklaras dessa självklara fakta. Allt från att snarkande är gulligt till att problemen inte är så stora till att man kan avla bort andningsproblemen men ändå ha kvar utséendet som orsakar det. 
 
Det är inte helt lätt då detta anses vara ganska radikala åsikter. Människor känner sig anklagadet och sårade. Som vanligt tror jag på utbildning framför allt annat. Hur ska man annars kunna göra ett informerat val?
Nu är jag ute på tunn is, det är jag väl medveten om, men eftersom jag tror på utbildning och påtalande av problem är det en risk jag är villig att ta. Detta inlägg kommer inte att ha någon vetenskaplig bakgrund, det är endast baserat på egna upplevelser och de slutsatser jag har dragit av dessa. Detta är ett intressant ämne och något jag gärna skulle bli mycket bättre på. När jag har tid ska jag försöka gräva fram bra artiklar i ämnet. Tills vidare får ni läsare gärna tipsa om bra sidor där jag kanske kan inhämta mer kunskap.
 
Till oss kommer djur dagarna i ända. Alltsom oftast går allting mycket smidigt och lätt. Det är inte sällan djurägarna förundras över hur duktiga deras djur är trots att vi gör allt möjligt konstigt med dem som att titta i munnen, hålla fast dem för en röntgenbild eller rakar av dem päls på ett ben inför ett blodprov. Ibland går dessa saker utmärkt om djurägaren är med, ibland märker man att det går bättre utan. Ibland får man slå sina kloka huvuden ihop och komma på en taktik som passar alla inblandade. Ibland går det inte alls. 
 
Ofta har jag upplevt förklaringar till våra patienters betéenden som att de är rädda, de har varit med om en tidigare traumatisk upplevelse, de vill skydda djurägaren, de hatar små hundar eller att de är vana att gå lösa. Sammantaget är alla de förklaringar jag hör problem som jag gissar bör ställa till det även i det vanliga livet. Hur arbetsamt måste det inte vara med en hund som är osäker, en hund som drar i kopplet och kanske gör utfall ibland eller en katt som inte går att hantera. Kanske går allt detta att hantera på olika sätt. Hunden kanske är hemma på gården alltid, katten kanske inte behöver klappas på utan får själv välja när det är dags att närma sig.
 
Vad jag däremot vet blir ett problem är den dagen djuret skadar sig och behöver veterinärmedicinsk vård.
 
Vad jag uppriktigt skulle önska är att alla med djur inte bara rycker på axlarna åt problem som de tycker går att hantera utan att komma åt grundproblemen. Framförallt kanske detta gäller på hund, där det finns mycket bra hjälp att få runtom i landet. Brukshundsklubbar och privata tränare anordnar hundkurser titt som tätt och många specialiserar sig på mer specifika problem mer än bara grund- och vardagslydnad. Problem som vi ibland råkar ut för är hundar som nästan släpar djurägaren genom väntrummet och gör utfall mot andra hundar, hundar som det absolut inte går att klippa klorna på, hundar som hugger både mot oss och djurägaren och hundar som helt enkelt är opålitliga eller så farliga att det är en risk att ha dem inskrivna. 
 
Detta tror jag i slutändan främst drabbar patienten och i viss mån vi som vårdgivare. Vi skall inte behöva riskera att bli skadade på arbetsplatsen och jag tycker inte att patienterna ska behöva känna sig stressade vistelsen igenom. Det finns patienter som inte kan få den vård de behöver på grund av sitt temperament och det känns inte bra för någon inblandad. 
 
Vi har många patienter som trivs bra hos oss, de viftar på svansen när man kommer för att rasta eller spinner och myser så snart man närmar sig. Alla kommer inte vara som dessa drömpatienter, men målet för mig är patienter som känner sig trygga och lugna i sig själva. För att uppnå detta tror jag att bra kommunikation mellan djur, djurägare och oss är nödvändig och att patienten har en grundtryggghet i botten. Spontana råd jag kan ge är att hantera era djur! Vänj dem tidigt vid att bli upplyfta, uppsatta på bord, kika i munnen och i öronen. Kan också som en liten sidonotis nämna att patienter som ställs ut mycket ofta är rena drömmen, särskilt sådana som trimmas eller ställs upp på ett bord i vanliga fall.
 
Tankar på det?
Jag har nu kommit på det största hotet mot min egen disciplin vad gäller att korrekt använda handdesinfektion efter patientkontakt. Riv- eller bitsår.
 
Tidigt en morgon lyckades en katt ge mig ett rejält rivsår på insidan av handen. Det var inte meningen kan tilläggas, kissen skulle bara resa sig upp efter att ha röntgats och skulle ta tag i underlaget, min hand råkade vara i vägen. Det var knappt så jag kände av det, förrän jag gått till ett handfat och tagit för mig av handspriten. Aj! Ajajaj vad det sved! Klorhexidinspriten är absolut inga problem, den är snäll även mot bitna och rivna händer, men handspriten är ju tänkt att användas på hel hud så att säga. Tyvärr vill man ju inte gärna använda den förra då den är långtidsverkande och jag gärna vill ha min normala bakterieflora tillbaka efter ett arbetspass. Kort sagt fick jag gå genom dagen och nästan hoppa jämfota med plågad min varje gång det var dags för handsprit. Med andra ord, många hopp och många tänkta fula ord.
 
Undvik riv- och bitsår!
Natten mellan lördag och söndag var det så dags för natten. Natten på djursjukhuset.
 
Det var betydligt lättare än vad jag trodde kan jag helt uppriktigt avslöja. Dels för att det var relativt lugnt med en lagom mängd inneliggande patienter och ganska okomplicerade behandlingar. Till detta hade jag en av de bästa djurvårdarna med mig som har arbetat på vård hur länge som helst samt möjlighet att fråga en djursjukskötare som kan nästintill alla avdelningar och är van att arbeta nattpasset. Framemot morgonen hade det lugnat ner sig på akuten och även den sköterskan hjälpte till vid tempningar på djur som krävde hållhjälp.
 
Det var riktigt roligt, att arbeta på natten. Jag gillar att själv kunna planera mitt arbete, och det har man verkligen möjlighet tilll på natten, åtminstone om det inte händer något oförutsett. Korridorerna är lugna. Inget spring på natten. Katterna som kanske inte vågar äta dagtid smyger sig fram när lamporna släcks. Några timmar innan gryningen tar man ut hundar på nattrastning i mörkret. Mysigt! Sen ska jag väl erkänna att jag gärna är en till. Det är inte jättekul att rasta om man har hand om opålitliga hundar, denna gång gick det dock bra då vi bara hade snälla patienter.
 
Jag som skulle iväg på Tenacious D på söndagen hade packat över alla saker jag behövde för en övernattning i en ryggsäck från min ordinarie axelremsväska och glömt att lägga över min blipp och nyckel till skåpet. Suck! Instämpling går att göra ändå, men utan blipp kommer jag inte in genom dörrarna under rastningar! Inte heller kunde jag låsa upp mitt skåp vilket gjorde att jag stod utan saker såsom exempelvis skor, klocka och termometer. Tack och lov så har jag världens bästa arbetskamrater. Tina lånade ut temp och skor, Emma lånade sin sköterskeklocka och slutligen låg en rakapparat framme från vårds eget låsta förråd, så den plockade jag på mig. Ja jösses, snurriga jag.
 
Framemot morgonen hamnade jag oundvikligen i ett tillstånd av fnitter vilket nattveterinärern förklarade var helt normalt. Jag kunde inte sluta tänka på historien hon berättat om sina barn. De har nämligen fått för sig att "en mur" heter "lemur". Fråga mig inte hur, men det blir hysteriskt roligt när barnen ser på när deras två sköldpaddor (tror jag att det var) bråkar varpå de påpekar att de borde sätta en lemur mellan dem så att de inte ska slåss... Den inre bilden! Oslagbar!
 
Med fem timmars sömn i kroppen åkte vi senare iväg till Gröna Lund för att se Tenacious D. Tack vare Jockes 4G kunde vi köpa sms-biljett och komma in vid 16:00, en timma innan parken stängdes då den var full. Ibland ska man ha tur.
Denna helg kommer förflyta i något slags töcken, jag bara vet det. 
En kollega behövde hjälp och när min schemaläggare och mina närmsta chefer alla fick hundögon när de bad mig om jag inte kunde hjälpa till att arbeta natt kunde jag inte längre säga nej. Nattpass alltså. Med start klockan åtta på kvällen och pågående till kvart över sju på morgonen ska jag ta hand om våra inneliggande patienter. Bara någon vecka innan detta minns jag att jag kommenterade på att de som var mest hardcore var de som arbetade natt. Dessa människor är helt fantastiska. Framförallt de på akuten kan verkligen göra allt. Ett av mina mål är att bli lika duktiga som de, och nu får jag en chans att känna på hur det känns i alla fall.
 
Jag var lite fundersam över hur jag skulle orka. Det är inte så att jag bara ska vara vaken på natten, sen ska jag upp och till Gröna Lund på dagen för att se Tenacious D också. Sist jag var där och skulle se en konsert var förra året då Bryan Adams var där. Då blev det så stor tillströmning att det blev fullt i parken. För att vara säkra på att få plats behöver vi vara där i god tid, därav mina begränsade sovmöjligheter.
 
Jag har nu planerat detta så gott jag kan. När jag kom hem igår vid fem gick jag och lade mig för att sova middag. Sen visade det sig att jag lyckades sova till halv ett på natten. Sju och en halv timmas sömn med andra ord. Sen blev det Prison Break och Dota 2 tills gryningen och därefter ett nytt sovpass som varade i fyra timmar. Nu är planen att vara vaken, sova lite middag innan jobbet och sen köra på hela natten för att slutligen sova på jobbet tills jag måste åka iväg till Slussen och ta Djurgårdsfärjan till Grönan.
 
Jag har någon slags idé om att detta borde gå bra. Folk gör det hela tiden och jag är ju van lanare. Sen kom jag på att jag är en sådan där lanare som sover varje natt. Nåväl, jag har lyckats med den första delen i alla fall, vända på dygnet. Jag är dessutom utrustad med en godispåse av bibliska proportioner. Detta kommer bli roligt!
Nej, det är inte min replik, utan Jeanette Thelander, Ingrid Redbo, Sven-Erik Alhem och Katarina Lingehag-Ekholm som svarat på debattartiklen jag skrev om igår. Deras svar går att läsa här. De menar i korthet att myten om knivskärningar i sig självt ett förmildrande, och att det visst förekommer att hästar blir skurna, exempelvis genom att sedera hästarna först.
 
Vad som är absolut sant är svårt att ta reda på baserat på bara dessa debattartiklar. De hänvisar inte till specifika fall som kan kontrolleras och inte heller finns det länkar med för att kunna se någon data som de baserar sina antaganden och åsikter på.
 
Jag kan ha helt fel trots det resonemang jag nu skall föra. Det jag funderar på är helt enkelt hur pass troligt det är att detta skulle vara en betydande fara för hästar. Jag tycker att argumentet att hästar springer iväg eller sparkas om de blir skadade verkar rimligt. Om detta stämmer borde alltså förövaren behöva ta med sig sederande preparat vilka vanligtvis injiceras intravenöst, åtminstone inom djurvården. Kanske finns det sedativa som kan ges i ett äpple, vad vet jag. På något sätt måste alltså förövaren få tag i sedativa och därefter få i det i hästen. Sen behöver förövaren ett vasst föremål och göra vad den nu hade tänkt sig. Då tänker jag, hur många knivskärande galningar med sedativa kan det egentligen finnas i Sverige?
 
Ibland är den enklaste förklaringen, och den mest rimliga, den sanna. Det måste inte vara så i det här fallet, men det känns ändå som att djur skadar sig ofta, och att det är betydligt mer sannolikt att skadan skett på naturlig väg än av en galning. Därmed inte sagt att det inte kan hända.
 
Det var en himla massa fram och tillbaka känner jag. Tills vidare förhåller jag mig skeptiskt till att detta skulle vara en verklig risk och tror mer på att noga kontrollera stall- och hagmiljö för att säkerställa att där inte finns något som hästar kan skada sig på. Hästar kan skada sig på de mest besynnerliga vis. Min favorithäst från förr, Ondine, lyckades fastna mellan två träd varpå det ena fick sågas ner för att få loss henne. Vad jag vet är att hästar kan hamna i de mest besynnerliga situationer, helt på egen hand.
Det blir lite glapp mellan inläggen här när skribenten är trött mellan arbetspassen! Nåväl, här kommer ett nytt med ett ämne som jag snubblade över den 26:e juni efter att ha scrollat igenom DN på morgonkvisten. 
 

Mikael Fälth, Lars-Håkan Håkansson, Ingemar Isendahl, samtliga legitimerade veterinärer protesterar mot att Sveriges Veterinärförbund i år har gått ut med varningar till hästägare så att dessa kan skydda sina hästar mot knivskärningar. Anledningen till detta är att de tre veterinärerna som författat texten som publicerats i bl.a. DN menar att skadorna ofta är självförvållade, att det vore mycket svårt att skära ett sto på ett sådant sätt utan att stoet springer iväg eller skadar förövaren samt att bevis saknas för att styrka knivskärningsteorin.

De har alla behandlat sårskador och menar att det inte är ovanligt att skador, även i genitalområden, ofta orsakas av stoet själva, genom att klia sig hårdhänt mot något och enligt deras text kan ston uppvisa självskadebetéenden vid brunst då de trycker sig mot fasta föremål. Vissa skador uppstår på grund av olämpliga föremål i miljön eller på grund av en annan hagkompis hovar.

Jag finner detta intressant av flera anledningar. Först och främst för att en rekommendation går ut utan tydliga bevis för att oron är befogad. Dessutom skräms hästägare upp i onödan. Slutligen, och kanske det viktigaste, är att frågan om olämpliga miljöer riskerar att hamna i skymundan. Borde inte en bättre rekommendation vara att undersöka om ens hästar har stor klåda och skadar sig själv, om stoet vid brunst uppvisar dessa självskadebetéenden samt om det finns något olämpligt i stall eller hage som hästarna kan skada sig på?

Jag har tänkt att skriva om detta ämnet ett tag, för det är något som jag gissar är ganska aktuellt för många djurintresserade någon gång i livet. Vad pratar jag om nu? Jo, vilken ras man ska välja när man skall skaffa hund. Själv har jag läst och använt en hel del "vilken ras passar mig?" artiklar och test när jag var yngre och tycker de mer eller mindre är urdåliga. Vissa skulle jag till och med klassificera som farliga på så sätt att de invaggar eventuella hundköpare till falska förhoppningar om sin framtida hund. Tack och lov tror jag att de flesta hunduppfödare vänligt men bestämt skulle avråda spekulanter som vill köpa en hund mest som någon slags accessoar.
 
Så, nu när jag fått gnälla ytterst kort om dåliga hundtest tänkte jag presentera min taktik som kanske inspirerar någon. När det började göras reklam för SKK:s Köpahund.se insåg jag att den var rätt bra för att få en snabb överblick över olika raser, så den kan jag rekommendera när man gjort sin första utgallring över raser man inte vill skaffa.
 
Först ut är att exkludera raser som inte är aktuella. Det förenklar processen. Jag har fördelen att ha haft min djursjukskötarutbildning i grunden vilket gjort att jag lärt mig mycket om vad som är normal och onormalt, och vilka raser som, tråkigt nog, är så osunda att jag inte finner det etiskt korrekt att bidra till en fortsatt efterfrågan. För att läsa mer om typer av hundraser man kan undvika tycket jag att Dog Breed Health har gjort ett bra arbete för att insamla information. Som de själva skriver så är vissa rasproblem där mer lokalt bundna till landet, i detta fall England.

"Please note that this is a UK based website and whilst many of the breed related genetic diseases will apply all over the world, some will not.  There may well be populations which are relatively free from some of the conditions.  In breeds new to the UK, there may be genetic diseases which have not yet been flagged up."
 
Sidan är baserad på information från bl.a. Universities Federation for Animal Welfare (UFAW), University of Cambridge, Dr David Sargan, Inherited Diseases in Dogs (IDID), Canine Inherited Disorders Database m.fl. Listan finns till höger på hemsidan med länkar.
 
Så vad gjorde jag när jag valde ras? Jag tänkte ut det i flera steg. Först ut var att exkludera raser som har en anatomi som predisponerar dem för sjukdom. Bort försvann alla brachycephala hundraser (mops, fransk bulldog etc), hundar med många hudveck (shar pei), korta ben och lång rygg (tax, welsh corgi) och hundar utan päls. Här började jag även exkludera extremt stora djur och små eftersom de förra kan ha problem med leder vid tillväxt och de senare får ibland luxuationer av t.ex knän eller trachealkollapser.

Nästa steg var att välja bort hundar vars behov jag inte kunde uppfylla. Så trots att de är ursnygga så försvann huskyn på direkten.
 
Därefter var det dags att se till vad jag och Fluffigt ville, vilket i och för sig påverkade i den andra utsållningsprocessen också. Vi hade en del idéer på vad vi ville ha utav vår hund.
* En hund som vill samarbeta och träna tricks med (Shiba var ett alternativ men när jag läste om dem + frågade shibaägare så verkade det som om shiba var trevlig men kanske inte alltid intresserad av lydnad ex.)
* En hund som Fluffigt kan ut och springa med (Här försvann de mindre mer utpräglade sällskapshundarna)
* Fluffigt ville inte ha en stor hund. Det är fördelaktigt om den är lätt att ta med sig på kollektiva färdmedel, eftersom vi inte har egen bil utan åker mycket buss och tåg. (Främst pga Fluffigts önskemål försvann t.ex golden retriever, labrador etc.)
* En hund som skulle kunna uppskatta agility.
* En hund som skulle uppskatta långa promenader, och potentiellt kunna följa med om man är ute och rider. (Här är en anledning till att för små hundar försvann. Jag vill kunna se var de är!)
* En hund som inte ser skrämmande ut. Jag förstår att detta låter helmysko, men det är viktigt för mig att de vänner jag har inte blir rädda för min hund. Jag ser gärna att mötet blir positivt för båda parter.

Vi funderade bl.a. på mellanpudel och shetland sheepdog. I slutändan, eftersom Fluff sedan innan tyckt om shelties och jag gillar den typen av pälsvård som krävs, + att vi träffat så många trevliga shelties så blev valet enkelt.
 
I slutändan tror jag att man måste vara ärlig mot sig själv (och i förlängningen mot hunden) och välja ras/raser efter ens förutsättningar och önskemål och se bortom ett gulligt yttre. 
Kritiskt tänkande, det är väl viktigt, eller hur? Vi vill ju inte gå på vad som helst. Och det gör vi väl inte heller, eller? Faktum är att jag tror att de allra flesta av oss inte är i närheten så skeptiska som vi borde vara och jag tror att det finns en väldigt enkel anledning till detta. Vi är inte tränade.
 
Jag tänker slänga all falsk ödmjukhet åt sidan här och påstå att främst sedan min utbildning i Skara, boken "Mistakes were made but not by me" samt en god påminnelse då och då i form av Potholer54 videor på Youtube, är jag numera mycket bättre på att förhålla mig sunt skeptisk och kritiskt granska information som presenteras. I Skara blev vi tränade att sålla bland allt myller att information och påstådd fakta för att finna sådan kunskap som var tillförlitlig. Processen gick relativt långsamt under de tre år Dss10 kämpade med uppsatser och frågeställningar. Från början tilläts vi hämta information främst från böcker, allra helst från vår kurslitteratur. Därefter ökades kravet. Nu krävdes böcker baserade på vetenskapliga artiklar och vetenskapliga artiklar. Än senare godtogs dessa böcker bara i undantagsfall. Det skulle vara vetenskapliga artiklar, och inte bara reviewartiklar, och de skulle dessutom allra helst vara så nya som möjligt.
 
Jag förstår helt och fullt om många av er inte förstår vad jag har skrivit under de senaste meningarna. Vad är det för en skillnad på en bok och bok? Jag gissar att de som studerat på ett universitet kommer känna igen sig mer i min beskrivning. Kanske var kraven ännu högre för er? 
 
Vad är nu skillnaden på alla dessa olika källor till fakta som jag nämnt. Och vad spelar det för roll?
En vetenskaplig artikel som är publicerad är granskad. Den skall vara skriven på ett visst sätt, bland annat skall det tydligt framgå hur de resultat den presenteras har tagits fram. Exempelvis kan den beskriva hur ett experiment gått till (20 honkatter fick i hemmet tillgång till två kattlådor med olika strömedel, Eurokatt kattsand och Swekatt spån), eller vilka avgränsningar som gjorts i en litteraturstudie (Sökord som användes var cat, feline, FLUTD,  etc.). Vissa artiklar kan beskrivas som sammanfattande artiklar. Författaren har inhämtat fakta och tolkat denna från flera andra olika källor och därefter sammanställt detta enligt sin egen tolkning. Således är dessa inte lika bra som originalkällan eftersom det finns en risk att författaren tolkat sina källor på ett annat sätt än du kommer göra. Icke desto mindre kan dessa artiklar granskas innan de publiceras, vilket är som en slags kvalitétssäkring. 
 
Vetenskapligt tänk, att alltid kräva bevis för ett påstående, och att ny data skall kunna testas, mätas och utvärderas gör att den kontinuerligt förbättrar sig självt och kan skydda sig mot falsk information. Exempelvis skall experiment som tidigare gjorts kunna göras om. Om ny kunskap erhålls kan tidigare kunskap uppdateras eller vid behov omprövas. Att ha ett vetenskapligt tänk innebär att man måste vara försiktig, ödmjuk. Man kan inte med definitivt absolut säkerhet säga att någonting är på ett visst sätt. Det kan dyka upp nya bevis som kullkastar ens tidigare teori och då måste det finnas en mottaglighet för förändring. Det kanske kan låta veligt, men detta är vetenskapens, enligt mig, största styrka.

En bok som är baserad på vetenskapliga artiklar och som har referenser löpande i text är förvisso fortfarande offer för risken att författarna har behövt tolkat det andra har skrivit. En vetenskaplig originalartikel skall vara skriven så objektivt (och tråkigt, haha) som möjligt. En bok har inte alls samma krav på sig. Styrkan i denna typ av böcker, exempelvis mycket av min kurslitteratur och Mistakes were made but not by me, är att allt det som påstås kan kontrolleras. Referensen till den artikel som använts finns där! Allting går att faktagranska.
 
En vanlig bok, där vem som helst får tycka vad som helst och skriva ner det som om det vore väl dokumenterad fakta eller någon slags absolut sanning, eller ett forum, en hemsida eller en blogg för den delen, har absolut inget som helst krav på sig att visa varifrån faktan är hämtad. Borde ni då lita på det jag skriver här? Nej, inte utan vidare. Jag har inga referenser för den fakta jag presenterar och det är ingen som granskar mig. Vad borde man då göra? Jo, orka ta tiden till att ta reda på om påståendena verkar rimliga, och sedan ta reda på mer fakta, både för och emot påståendet. Fakta bör inhämtas från platser som verkar tillförlitliga för att de har vad jag väljer att kalla godkända källor. Hemsidor som länkar till andra hemsidor eller icke vetenskapliga böcker är inte trovärdiga. 
 
Det handlar ju givetvis mycket om kontexten också. Förvänta dig till exempel inte att få objektiv information angående en produkt från tillverkarens hemsida. Samma princip borde gå att applicera om du skall fråga om en bil av en bilförsäljare, eller kanske till och med om du undrar över hälsoläget i en ras och du frågar en uppfödare? Jag menar inte att alla är oärliga, men jag menar att man skall förhålla sig kritiskt till den information som presenteras varifrån den än kommer. Det är nämligen inte garanterat att den som skall ge dig information själv är bra på att finna ny kunskap som är testad, omprövad och uppdaterad. Jag tror att det inte är helt fel att våga fråga andra och sig själv: vad baserar du denna kunskap på?

I skolan skall vi lära oss denna färdighet, att tänka kritiskt. Ett sista exempel på att detta kan vara minst sagt svårt får avsluta detta långa inlägg. En vikarierande lärarstuderande undervisade vår klass på gymnasiet i historia tror jag. Ämnet var något krig, och jag gissar att det handlade om andra världskriget. Helt plötsligt kläcker läraren ur sig följande:

"Männen var långt ifrån sina fruar, och eftersom det inte fanns andra kvinnor där så blev de homosexuella"
Jag kunde inte hålla tyst och sa att det inte var så att män bara blev homosexuella. (Här kan man ju då undra om han omvänt menade att alla lämnade kvinnor helt plötsligt startade egna homosexualla förhållanden sedan männen åkt ut i krig). Läraren ändrade taktik lite.
"Ja men då var de väl bisexuella då"
 
Jag ska låta vara osagt om det helt plötsligt förekom en våg av homosexuell kärlek under världskrigen, det har jag ingen kunskap om, men vad jag däremot tycker är anmärkningsvärt är hur vår lärare kunde kläcka ur sig något sådant som han defintivit inte hade belägg för. Att män blir intresserade av män för att det finns en brist på kvinnor? Jag har i efterhand tolkat det som om han valde titeln bisexuell för att släta över sitt misstag lite. Detta behöver inte vara sanningen, men det är något jag tänkt mycket över i efterhand. Och vad mera är, hade han ens tänkt på att släta över det om inte någon protesterat. Det får en onekligen att undra över hur mycket strunt som människor trycker i andra människor som om det vore sanning utan att ens ha en tanke på att uppdatera sig och ompröva sin kunskap.
 
Med andra ord, kritiskt granska sin kunskap.
Och granska det jag har skrivit.
Ytterligare en dags ledighet idag. Har arbetat under gårdagen men fått vara ledig under fredagen. Jag vet inte riktigt varför, men helgerna känns inte lika tunga som vardagarna. Kanske beror det på att man ofta är på jobbet en timma  kortare tid eller att man bara har en kortare lunchpaus under de passen. Det känns lite som att man har ångan uppe, istället för som annars när i alla fall jag lätt saktar ner i arbetstempo precis efter lunchen. Hursomhelst är det roligt och igår var inget undantag.
 
Vad jag har märkt iår från alla de akutpass jag arbetat samt de fall som jag sett på avstånd när jag själv arbetat på polikliniken är att huggormsbett tycks mycket vanligt iår, och därtill att de kräver veterinärvård. Jag diskuterade det med en kollega. Under förra året sökte också flertalet veterinärvård för ormbett, men många av de patienterna var inte nämnvärt påverkade. I år tycks det hitills som om fler blir trötta och hängiga snabbt efter bettet och jag blir lite nyfiken på varför. Kanske var det bara slumpen förra året, och att de som inte blev trötta direkt kom till oss, eller har huggormarna ändrats på något sätt till iår? Eftersom jag har lite svårt att få tag på bra vetenskapliga artiklar och själv sätta mig in i ämnet här hemifrån letade jag lite på vårdguiden, som i alla fall borde vara någorlunda faktagranskad! De menar, precis som jag blivit lärd, att effekten beror på hur mycket gift ormen sprutat in samt var man blivit biten, samt indirekt, hur mycket man rör sig efter bettet. För de som arbetar inom djursjukvården eller är mer intresserade fann jag ett granskat examensarbete för Johanna Miemois specialistkompetens i kattens och hundens sjukdomar från 2008 som behandlar just frågan huggormsbett. Jag gissar att denna ligger till grund för den behandling Sveriges Veterinärförbund rekommenderar som också är från 2008. Jag hittar faktiskt ingen nyare artikel på SVF, så det är denna jag kan erbjuda i nuläget. Intressant läsning för den som är intresserad, och om man följer referenserna i Miemois (2008) arbete kan man lära sig mycket mer.
 
Hm.
Jag hade tänkt skriva om att min sambo är ute och ska simma Vansbrosimmet idag, att jag fick sova ensam nu under natten och helt fräckt släppte in katten i sovrummet så han kunde rulla ihop sig bredvid mig fastän han annars inte får och att jag ska baka muffins idag. Istället blev det funderingar kring huggormsbett. Nåväl, fler inlägg kommer i framtiden, kanske ett av dem behandlar de andra ämnena?
Sedan den 3:e juli då jag äntligen erhöll mitt brev från jordbruksverket kan jag nu titulera mig legitimerad djursjukskötare!
 
På hyllan i sovrummet står nu mitt examensbevis från SLU samt legitimationsbeviset från Jordbruksverket och väntar på inramning. Min underbart snälla fästman hämtade ut mitt brev medan jag var på jobbet och åkte sedan iväg till Bagarmossen för att ge mig det. Dagen till ära firade jag med att sätta min första permanentkanyl som legitimerad. Hur det gick? Klockrent.
 
Som om allt detta inte var nog kommer jag nu få möjlighet att bli upptränad på vårdavdelningen nästa vecka. Det var roligt och mycket lärorikt under min praktikperiod, så det är något jag ser fram emot. Jag måste säga att jag står fast vid mitt tidigare påstående. Jag har den bästa arbetsplatsen.