Vägen till Skara

Någonstans läste jag att för att skriva en bra blogg ska man ha en rubrik som överrensstämmer med innehållet och hålla sig till ett ämne åt gången. Vill man skriva om flera saker så får man skriva flera inlägg. Jag tyckte det lät vettigt, men eh... det beror väl varför man har sin blogg, right? 

 

För någon som mig... Varför har jag en blogg liknande denna? För att sprida kunskap och åsikter, javisst, då och då skriver jag sådant. För att ha en plats att visa upp det jag ritar för de som är intresserade. För att göra reklam för sådant jag gör som jag hoppas en dag ska bli känt, exempelvis böcker jag skriver. Framförallt är det nog dock för att jag använde mig av bloggen för att ha en röd tråd som skulle hjälpa mig att klara av mitt mål. Mitt mål är att bli legitimerad djursjukskötare. I början skrev jag om komvux där jag försökte läsa upp betyg samtidigt som jag pluggade som en galning inför högskoleprovet. I slutändan kom jag in på högskoleprovet med mina 1.7. Komvuxvistelsen gjorde att jag träffade flera trevliga människor, bland annat en underbart snäll kille som är kioskansvarig på Hazard idag.

 

Min stilla fundering nu är vad bloggen kommer att vara för mig när jag är klar. Tystnadsplikten som jag tar på oerhört stort allvar gör ju att jag oftast inte kan skriva om vad som händer på min arbetsplats. Jag kan skriva generella saker efter lång tid, då vet jag att ingen kan känna sig träffad, men just nu, speciellt när jag varit på en vårdavdelning så är det riktigt svårt. Idén jag har är kanske att jag kommer skriva mer faktainspirerade inlägg när jag är klar med min utbildning och arbetar inom djursjukvården. Kanske debatterande inlägg även om det är att sätta sig i en oerhört knivig sits, mer om det kan jag förklara en annan gång.

 

Mål nu. Att lära mig så mycket som möjligt på praktiken. I två veckor nu växlar jag mellan röntgen, blodbanken, rehab och polikliniken. Under tiden ska jag fortsätta arbeta på det skriftliga arbetet som vi ska skriva. Överambitiös som vanligt ska jag skriva för en 5:a, Har i alla fall redan börjat, så helt hopplöst tungt ska det väl inte bli hoppas jag.

Så ligger man här då, i den lilla sängen i det lilla rummet med en feber, halsont och trötthet som inte vill släppa taget. Kanske är det flyttstress och det faktum att jag igår gick ut i kylan utan halsduk som gjorde att infektionen fick fäste. Oavsett så kände jag imorse när klockan ringde kvart i fem att min kropp inte var tillräckligt frisk för att lyckas ta sig till Bagarmossen och lära sig någonting.

 

Bagarmossen ja, för nu har sommarjobbet tagit slut och praktiken tagit vid. Numera är jag inne på vårdavdelningen där mycket spännande händer. Nu i början försöker jag mest förstå mig på rutinerna och lära mig de vanligaste läkemedel som används och hur de förbereds. Vissa ska exempelvis spädas, vissa kan administreras på olika sätt (vanligast är intramuskulärt, subcutant och intravenöst) och vissa tabletter får man försöka få ner med en köttbulle.

 

Nej vet ni vad, det är höst! Jag måste erkänna att jag kommit fram till detta redan för två veckor sedan. Jag gick vägen från tunnelbanan till djursjukhuset och insåg att den asfalterade gångvägens sidor var täckta med gula björklöv. När jag tittade upp kunde jag motvilligt konstatera att flertalet löv på trädgrenarna ovanför mig också började anta en gulare nyans. Ingen återvändo med andra ord. Nu är halsduk och höstjacka framplockade.