Nu har jag postat ett brev som ska ta sig hela vägen till Stockholm och Diskrimineringsombudsmannen. Oj, tänker ni, var har nu hänt? Det ska jag tala om. Jag var på flera arbetsintervjuer under min Stockholmsvistelse, och under en av dessa fick jag frågan var jag skulle bo någonstans. Troligtvis Nacka svarade jag, vilket innebär en resväg på mellan sextiofem till sjuttiofem minuter. Detta var för mycket, tyckte en av de som intervjuade mig, med tanke på när jag skulle skaffa barn. Jag poängterade direkt att jag inte ville ha barn alls, men fick till svar att det var självklart att jag skulle vilja ha barn och att resan då skulle bli för lång.
 
Är det inte sanslöst? Det var mer än en fråga som bubblade under min lugna fasad, däribland om hon hade ställt den här frågan om jag hade hetat Andreas och varit en man. Alltså en sådan utan bröst men med penis. Det vill säga, en sådan där varelse som inte har en livmoder med förmågan att bära barn. 
 
Förutom att det kändes som om detta faktum fick mig att sjunka på listan över tänkbara anställda var det värsta helt klart att de mer eller mindre förklarade mig inkapabel till att fatta egna beslut rörande min egen framtid. Och rent ut sagt, är det ens relevant? Det viktigaste är väl att jag kommer till arbetet i tid, inte att jag måste gå upp tidigt på morgonen. 
 
Det är givetvis bara en liten chans att DO väljer att ta upp just mitt fall, men jag tänker ändå hoppas på det. De betedde sig illa och det kändes som om de ställde frågor där jag inte är helt säker på vilka rättigheter jag egentligen har och hur detta bör bemötas. Tar de upp mitt fall får man det svart på vitt. På något sätt känner jag också ett ansvar över att tala om vad som händer. En anmälan fyller ett syfte i sig självt, för om ingen anmäler så får ingen officiellt veta att denna typ av behandling sker.

Någon annan som blivit konstigt behandlad på sin arbetsintervju? Säg då ifrån! Det får vara nån måtta på vad man ska behöva tåla.
Då var det officiellt då. Så officiellt att DN har en notis om det. Djursjukskötarprogrammet och Etologi/Djurskydd skall båda flytta från Skara till Uppsala. Säkert suveränt ur vissa vinklar, förhoppningsvis kommer vi liksom veterinärerna nu få praktisk träning på ett annat sätt. Tyvärr har jag dock hört från flera veterinärstudenter att det är riktigt trångt och svårt att ens få peta på de patienter som kommer in, eftersom de är så många. Kort sagt, det finns många nackdelar också.
 
Jag tänker på alla de lärare som nu kommer bli arbetslösa såvida de inte ska erbjudas att flytta till Uppsala, ett erbjudande som är som ett slag i ansiktet för många gissar jag. Dessa människor har ju byggt upp sina liv där de bor nu! Hästgårdar, familj, barn! Jag tänker på kompetensen som dessa underbara lärare har och som vi går miste om. Är det garanterat att vi främst får djursjukskötare som kommer undervisa oss, med tanke på att åtminstone jag märker skillnad på fokus beroende på om en föreläsare är veterinär eller inte. Dock ska tilläggas att många veterinärer vi har haft verkligen har fokuserat helt rätt i sitt val av material och anpassat det till vårt huvudämne, nämligen djuromvårdnad.
 
Jag tänker på KTC, vår byggnad anpassad för praktisk träning, som det lagts ner massor av pengar och resurser på och som har gett oss studenter massor.
 
Jag tänker på studenter som skall hitta bostad. De som går i Skara nu skall få gå kvar, men de som skall tas in 2014/2015 kommer få gå i Uppsala. Där det är svårt att hitta bostad. Kommer SLU i Uppsala hinna få klart fler studentbostäder tills dess? I annat fall riskerar man att endast Uppsala- och Stockholmsbor kommer kunna tacka ja till en plats på programmet. Kommer de som går utbildningen sen vilja flytta ut till resten av landet, eller drabbas resten av Sverige för djursjukskötarbrist? Jag hoppas lägenheterna kommer bli bra. I Skara är det inte svårt att få bostad för en relativt billig peng. Billigt är maten också.

Appropå bostäder. Hur ska det gå för Skara? Vi studenter hyr ju massor av lägenheter, handlar mat och fikar. Kommer Skara sakta men säkert dö? Är det verkligen bra att beröva en stad möjligheten att växa och istället tränga ihop ännu fler människor i en redan stor överfylld stad?

Jag tänker även på det faktum att SLU inte tycktes bry sig om de många yttranden från allt från sätet i Skara, Skara stad och studenter från både Skara och Uppsala som hade som gemensam nämnare att en flytt inte borde ske just nu - åtminstone. Ändå står vi där nu. Utan att ha blivit lyssnade på.

En vän berättade om vad de hade sagt på en praktikplats tror jag det var. Det var i alla fall roligt att ha varit ombord, sade hon och syftade på Titanic, skeppet som så småningom sjönk. Vilken tur att vi som går ut nu redan sitter i livbåtarna på väg bort, välkomnade av de som hann lämna skeppet ett år tidigare och redan står i hamnen och väntar på oss.
 
 
Idag kunde jag glatt konstatera att jag har lyckats samla ihop inte endast femton, vilket var minimigränsen, utan sjutton katter till min studie! Det är fantastiskt bra. Varje extra katt nu ger bara mer tyngd till det som jag kommer komma fram till. Ytterligare två väntar imorgon, sedan hoppas jag eventuellt på att få studera en till om min och Fluffigts gemensamma kompis Jocke orkar, samt kanske, kanske en till i Jordbro som inte kunde förra veckan. Det skulle innebära som minst två katter till och som mest fyra. I Västergötland finns minst en och som mest fyra tror jag. Totalt betyder det att jag skulle kunna komma upp i tjugofem vilket skulle vara otroligt bra. Vi får se, jag ska kämpa på.
 
Framförallt Patricio på Bagarmossen har hjälpt mig enormt. Under två dagar nu, idag och igår, har han pushat mig, hjälpt mig att få tag i katter till studien som varit på polikliniklistan genom att prata med djurägare och veterinärer. Suveränt! Det mest positiva var att alla veterinärer mer än gärna hjälpte till och verkade tycka det var roligt med studien. Patricio har till och med erbjudit sig att läsa igenom mitt arbete och hjälpa mig hitta fel, samt givit mig bra tips på var jag ska lägga fokus för att få mer power som han uttrycker det, alltså mer trovärdighet, i mitt arbete. Det är en ynnest ska jag säga er. Han har forskat en hel del själv, och skrivit massor. Bättre extra hjälp än så kan man omöjligt få. Jag vet med andra ord helt klart vem som ska få mest plats i min tacklista i slutet av arbetet.
Jag har gått i en klassisk fälla. Påståendet att det är förbjudet att sätta djur i rullstol i Sverige har om och om igen presenterats för mig på varierande etikseminarier tills jag har antagit att detta är sanning och att det har funnits någon förordning eller prejudikat som reglerade detta. Ack så fel jag hade.
 
Det hela började med artikeln Kulting på hjul vinner hjärtan som publicerades på DN.se. För en gångs skull kände jag att jag ville göra skillnad, så jag mailade han som skrivit artikeln och pratade om den oro många av oss som diskuterat denna fråga känner. Han svarade mycket vänligt och bad om källor som kunde styrka detta vilket jag inte kunde ge honom, särskilt inte här från Stockholm. Artiklar som kunde ha behandlat detta är nämligen svåra att få tag på ens i vanliga fall, och chansen att jag hade kunnat öppna dem utanför SLU:s nätverk är minimala. I vilket fall hade han kontaktat jordbruksverket som gav till svar att det inte fanns någon förordning som reglerade detta. Däremot riskerade man att bryta mot djurskyddslagen.
 
Vad gjorde jag då? Det enda jag kan göra. Jag bad om ursäkt och förklarade som i början av mitt inlägg här hur jag kunnat gå i den här klassiska fällan. Jag som ändå tyckt att jag är bra på att tänka kritiskt och inte svälja allt med hull och hår har tagit detta för en sanning. Här måste jag ta upp boken Mistakes were made (but not by me), som är en bok som handlar om kognitiv dissonans. Utan den tror jag inte att jag hade kunnat ta den här nyheten lika bra och ändra ståndpunkt så snabbt som jag gjorde.
 
Fortfarande vill jag dock framhålla att jag tycker att debatten om vad som är etiskt okej är direkt nödvändig. Jag tänker citera mig själv här: "Det jag oroar mig för är att människor i allmänhet, som inte är insatta och har den kunskap vi och veterinärer har, blir så vana vid den här synen att de börjar kräva denna åtgärd för sina egna djur om de blir förlamade". Varför är detta oroande? För att alla delar av ett djurs dagliga liv inte syns på youtubeklipp som visar glada hundar som rusar runt i rullstol, eller hur katter utan bakben leker och äter. Det visar inte hur djuren inte kan utföra normala beteenden som att exempelvis klättra upp i ett träd, kontrollera sin avföring eller signalera med hjälp av sin kroppshållning och svansföring. Det finns ju patienter som är förlamade i hela bakdelen och inte bara är lite svaga i bakbenen. Vad kan vi säga om deras emotionella stress? Har de ont? Blir de frustrerade?

Jag tycker inte att det är hugget i sten. I nuläget kan jag tänka mig att använda en rullstol under en rehabiliteringsperiod så att exempelvis en hund som vill kunna röra sig mer än vad kroppen klarar kan få utlopp för den energi och få bättre livskvalité vilket skulle kunna hjälpa under en läkningsperiod. Målet är då för mig fortfarande att patienten ska klara sig utan rullstolen! Det innebär daglig träning för att återfå så god funktion som möjligt, och beror ju givetvis på sjukdomstillståndet. Oavsett var man står i debatten idag tror jag det är viktigt att fundera på så många aspekter av detta som möjligt och inte vara rädd för att omvärdera sin åsikt.
Nu har totalt sex katter med djurägare varit med i studien, vilket betyder att jag som allra minst måste ha med ytterligare nio. Jag hoppas verkligen på att några snälla djurägare och katter har lust att delta i studien på måndag, det skulle hjälpa till massor.
 
När hela studien är klar kommer jag skriva mer om mina resultat och min uppfattning. Det jag tyckt varit intressant är alla problem som dykt upp som jag inte har förutsett. I mitt stilla sinne undrar jag hur de studier jag har läst egentligen har gått till. Kan ej avslöja mer än så, då det kanske finns någon som ska vara med i studien som läser bloggen. Det får jag ta om drygt en vecka då den praktiska delen av studien skall vara klar.
Igår blev det inget mer inlägg. Morgonen började med packning, diska upp från frukosten, dusch, springa iväg och köpa ett måttband, förbeställa en bok, skriva ut alla formulär till studien, arbetslivsdagen, hem och hämta packningen, vänta på tåget, åka hem, komma hem och så äntligen: sova.
 
Vet ni vad det bästa är med att träffa Fluffigt är? Vet ni vad han tycker det bästa är? Att vi äntligen kan sova. Vi kanske har blivit för fästa vid varandra, men nuförtiden har vi svårt att sova bra på varsitt håll. När vi ses däremot, då somnar vi direkt. Som om allting är fullständigt tryggt och inga sabeltandade tigrar lurar i skuggorna.
 
Nu är det morgon, vi har vaknat och Fluffigt har redan gått till skolan. Detta innebär att jag har vårdnaden om den enda nyckeln som finns till lägenheten. De gör verkligen allt de kan för att det bara ska bo en person i varje rum. Jag förstår i och för sig att det är för att köken inte är dimensionerade för fler, men jag lovar att bostadsbristen inte skulle bli fullt lika omfattande om folk som vill bo med varandra skulle få det. Tilläg: tillåt katter också!
 
Drygt två och en halv timma är det kvar tills jag ska bege mig iväg till tåget och resan till djursjukhuset och Stockholmsveckans första arbetsintervju. Det var ett tag sedan jag var på en intervju. Senaste gången var ju för ett år sedan när vi alla i klassen kämpade för sommarjobb. Nu är det ju helst en fast tjänst vi är ute efter. Det ska bli riktigt spännande detta. Framförallt ska det bli roligt att se hur de olika djursjukhusen och klinikerna vill arbeta med djursjukskötaren. Min uppfattning är nämligen att de flesta i någon mån omorganiserar sig med tanke på den nya kompetensen vilket ger mer utrymme för egna intressen och utbildning. Mycket positivt om man är intresserad av sådant, vilket jag ju är.
Imorgon har vi vår arbetslivsdag då Kommunal, Unionen och Naturvetarna kommer vara på plats för att hålla varsin presentation samt sitta och svara på frågor. Jag blev ombedd att vara en form av moderator och kommer ställa frågor och fördela ordet.
 
Vi frågade DSS-studenterna vad de ville veta och de skrev via mail och facebook upp frågor de ville ha svar på som jag nu har sammanställt.

1. Har ni, eller arbetar ni mot att få avtal med kliniker som ger förhandlingsrätt av bl.a. våra löner?

2. Våra löner är en fråga vi studenter brinner för. Vi kommer att ha en kandidatexamen efter våra tre år här i Skara. Vad kommer ni göra för att höja värdet på vår utbildning och våra löner nu och i framtiden?

3. Ute på arbetsplatserna har vi märkt att ersättningen för obekväm arbetstid, OB, är skrattretande låg. Vad kan ni göra för att höja ersättningen? Kan jag som individ förhandla fram bättre OB?

4. Känner ni att ni är tillräckligt insatta i vår bransch och våra behov? Vad är den viktigaste frågan för er just nu?

5. Varför representerar ni bäst oss som är legitimerade och utbildade i Skara?

6. Vilka är de vanligaste fackrelaterade problemen som har tagits upp inom vår yrkesgrupp? Hur har ni arbetat med dessa problem?

7. Vad har ni för avgifter och villkor som är viktiga för oss att känna till? 

8. Vi kommer ha ett riskfyllt yrke med tanke på bland annat smittrisker, läkemedelskontakt och rädda patienter. Vad finns det för försäkringar ni kan erbjuda?

9. Vad har man för rättigheter som visstidsanställd vilka många av oss blir? Har man exempelvis rätt att nyttja friskvård?

10. Finns det ett krav på att friskvård skall erbjudas? Vilken typ av aktivitet räknas?

11. Om företaget man arbetar på är anslutet till ett annat fackförbunds avtal, vad gör det då för skillnad för den enskilda personen som är med i ett annat fack?

12. Hur löneförhandlar man idag inom djursjukvården? Är det individuell lönesättning eller fast som gäller? Hur motiverar vi att nya arbetsuppgifter och vår baskunskap är värt mer i lön?

13. Hur ofta gör facken nya avtal med företag och när är det dags att förnya det som finns inom djursjukvården?

 Det var inte dåligt med frågor, eller hur? Vi kommer ha 30 minuter på oss, jag är nästan övertygad om att vi kommer dra ut på tiden lite. Tanken är att de ska ha korta svar för att vi ska kunna jämföra dem. Under den här frågestunden kommer det vara fritt för frågor också, så det ska bli spännande att se om svaren i sig skapar fler frågor.

Så, nu har jag snyggat till en av bilderna jag tog på KTC som ska användas i förklaringen för hur måtten till FBMI ska mätas. Dels ska omkretsen runt bröstkorgen i höjd med nionde revbenet mätas, och sen från knäskål till hasspets. Beroende på vilken källa jag läst så ser det ut som att man har använt sig av olika taktiker. I en står det att man ska ha katten stående vinkelrätt mot bordet och med huvudet uppåt. I en annan håller en person i katten medan den andra personen mäter bakbenets längd. Jag vet inte riktigt, men spontant känns det väl som att katter inte uppskattar att stå rakt upp och ned och bli tvingade till det? Jag tänkte försöka att göra enligt den modellen så långt det går, helt enkelt genom att den person som inte mäter gosar med katten framtill. Vi får se hur det löser sig. I annat fall är det absolut något man kan ta upp i diskussionen och skriva decimetervis om.
 
 
De gröna strecken visar var det är tänkt att man ska mäta. Eftersom jag bara ska ha en av dessa tänkte jag lyxa till det lite och skriva ut den här sidan i färg. 
 
Baserat på dessa mått kommer jag kunna se var katten hamnar på FBMI-skalan samt hur stor fettprocent de har. Enligt en källa fungerade FBMI på katter mellan tre och nio kilogram. Det ska bli spännande att se om detta stämmer. Om jag hittar katter som väger under eller över de gränserna förstås!
Snälla Linnea lånade ut sitt kort till mig i morse för att jag skulle kunna ta mig in på KTC. Det visade sig vara trippelt onödigt. Dels fick jag reda på att jag i receptionen hade kunnat be om att få ut koden till mitt kort vilken jag sedan länge glömt bort, och dels så hade det inte spelat någon roll i alla fall. SLU måste tro att KTC är det mest eftertraktade målet för samtliga tjuvar, terrorister och hackers i Sverige och resten av världen. Eller nått. Förutom att det krävs kort med tillhörande kod för att ta sig in till hallen säger en hel del. Ytterligare en sådan passage leder in till själva korridoren. För att sedan komma åt något annat än en toalett och ett omklädningsrum (vem vet, tjuvarna kanske vill bättra på krigsmålningen lite) så krävs sedan en nyckel för att ta sig in i något av de många rum som finns därinne.
 
Som tur var fick jag låna ett kort och en nyckel vilket tillät mig att öppna upp dörren och fotografera kattskelettet som jag efter lunch ska bearbeta till min instruktionsbild. Jag förstår att vi inte vill bli av med utrustningen, men om man har lyckats ta sig in genom två dörrar och då bevisligen har kort och kod, borde man inte vara behörig till att få gå in i övningsrummen? 
 
Oroa er inte, jag tycker mest detta är roligt egentligen. Säkerheten på KTC är något många av oss har skrattat åt, och inte för att den är dålig, utan tvärtom. Men tänk er sedan om någon väl skulle få för sig att ta sig igenom allt detta för att stjäla något, hur fånigt skulle inte det se ut? Två svartklädda tjuvar som hjälps åt att bära iväg med vår kära plasthäst som vi alla övat att lägga bandage på, eller varför inte bära iväg med de enorma gosedjur med ditsydda tygpenisar som vi fått öva kateterläggning på. Jag tror att det finns mer lönsamma mål, det är allt jag säger. Och mindre pinsama också, när tjuvarna samlas i någon avlägsen grotta för att visa upp sina skatter. Jag misstänker starkt att fryst räv, öppnad för att blottlägga muskulaturen och med potentiell risk för dvärgbandmask inte står så högt i kurs bland rubiner, iphones och WoW-konton.
 
Lunch var det ja!
Förklaringsformulären för BCS och FBMI, alltså Body Condition Score samt Feline Body Mass Index är nu översatta och nästan, nästan klara. Dataformuläret samt medgivandeformuläret är även det klart. Det enda som saknas är en bild jag tänkte ta på ett kattskelett som finns på KTC. Tanken är att jag ska rita dit var måtten är tänkta att tas inför FBMI-uträkningen. Har jag själv tagit bilden behöver jag inte byr mig om copyrightlagarna som mest krånglar till det.
 
När den sista detaljern är klar ska jag trycka upp kopior på det kombinerade data- och medgivandeformuläret. Hullbedömningspapprena räcker det med en kopia till, det går att återanvända dem eftersom de ska få bo i en plastficka. 
 
Det slog mig även att jag absolut inte får glömma min badrumsvåg. Det är ju inte säkert att alla som jag gör hembesök till har våg, och dessutom borde väl viktresultatet bli än mer osäkert om olika vågar används? Jag tänkte testa att väga objekt med känd vikt på min våg sen för att se om den är hyffsat korrekt. Tror jag kommer använda mig av metoden att man väger katt och djurägare och därefter bara djurägaren varefter kattens vikt går att räkna ut.
 
Nejmen... steka pannkakor kanske?
Jag har översatt hela Purinas Body Condition System till svenska och min handledare tyckte det var bra och att det  bara var i något läge där jag skulle byta plats på beskrivningarna av de olika kriterierna så att allting kom i samma ordning hela tiden.
 
Till dessa kriterier kommer också bilder som en slags extra förklaringsmodell vilket ni kan se i mitt tidigare inlägg här. Här stötte jag på två problem. Det första är att det inte är självklart att använda andras bilder och det kan skapa en hel del problem vilket jag ville undvika. Det andra var helt enkelt att katten på bilden inte, i mina ögon, ser ut som någon katt gör! Den har jättekort mellankropp. Det ser ut som att det är fråga om en väldigt ung individ. Detta ledde till att jag bestämde mig för att helt enkelt rita egna bilder. Visst, det är en felkälla eftersom jag nu tolkat originalbilden och dessutom vågat mig på att rita nya, men vet ni, det kanske är vad vetenskapen behöver! Jag ska rita klart dem och sen skicka till min handledare. Säger hon tvärt nej får jag väl tänka om.
Jag började med katten med en Body Condition Score på 5. Den här tycker jag ser lite längre ut i sin kropp. Katten på originalbilden står väldigt tätt med bakbenen och det högra frambenet bara kommer ut från ingenstans! Tittar man på bilden är det helt omöjligt att benet skulle kunna vara sådär rakt. Jag googlade efter bilder på katter från sidan och kombinerade dessa med originalbilden för att skapa min egen. 
 
För att bilden skall vara lätt att skriva ut valde jag en enkel grå som bakgrundsfärg. Den har inte heller något mönster eller skuggning då jag vet att det påverkar hur vi upplever form och djup i en bild. Nej, jag har inga bevis för detta, utan det baseras på mina kunskaper i grafik och något jag vet att man använder sig av just för att skapa form och djup i en bild! Jag tittade själv på en ännu tidigare bild än den jag publicerat här på samma skala. Där var katten randig, till skillnad från den senare som är grå och skuggad. Jag blev själv lurad av ränderna som gav form och definition åt bland annat bröstkorgen. Som sagt, jag vet inte om jag inte kan ha med mina bilder, det får vi se. Jag vet i alla fall att jag har tänkt igenom varför jag vill ha det!
Idag hade vi en fantastisk och mycket klargörande föreläsning i vårdhygien. Helt klart den bästa hitills och ett extra roligt plus var att vi fick avsluta med en minitenta som vi gjorde på drygt en minut samt att vi fick möjlighet att testa hur väl vi desinfekterade våra händer. Man använder en speciell handdesinfektion med egenskaper att den lyser i vad jag gissar är UV-ljus. Sen håller man in händerna i en låda med sådan belysning och voilá, de ställen där man inte varit tillräckligt noggrann syns direkt. Vi har testat en sådan en gång tidigare under vårt första år, och det gladde mig att se att jag hade förbättrats betydligt! Jag minns att jag missade stora delar av tummen förra gången.
 
Något som uppskattades av mig och Linnea var möjligheterna att äntligen få svar på alla frågor vi haft om städning och städmedel framförallt. Nu har vi vissa saker svart på vitt. Skall man städa med Virkon (och Oxine) skall man använda ansiktsmask och skyddsglasögon. Städpreparat skall förvaras i sin originalförpackning, det vill säga, en behållare skall ej fyllas på, och inte heller vill man hälla över saker och ting i sprayflaskor. Framförallt sprayflaskor som används till Virkon, Oxine och ytdesinfektion var något vi frågade om. Det är helt enkelt dåligt. Framförallt för våra luftvägar! Det blir ett stort moln som vi andas in vilket retar våra andningsvägar. Virkon skall man hellre hälla på ytan som skall göras ren (om det är en mindre yta) och en av Virkon genomblöt trasa användas. Handskar på vid all sådan hantering givetvis, och det gäller även ytdesinfektion. Ytterligare en intressant sak hon tog upp var att över 90% etanolsprit inte dödar bakterier utan enbart virus. Istället skall 70%-85% användas på händer. För ytor skall 40% ytdesinfektion användas.
 
Jag gillade hennes motton.

"Det ska vara lätt att göra rätt"

samt:

"Det som händer händer med händer"

Det sista handlar om att vi helt enkelt sprider smittor mest med våra händer! Om vi använder tvål och handdesinfektion på rätt sätt (innan patient -> patient -> efter patient) så minskar spridningen dramatiskt! Och det behöver vi. Vi fick även lära oss om hur handspriten skall användas. Själva tekniken kunde vi alla sedan innan, nytt var att den inte skall lufttorka! Istället arbetar man in spriten tills händerna är torra. En stor fördel var att det minskar risken för eksem eftersom man inte går omkring med fuktiga händer, exempelvis om man spritar händerna och direkt därefter stoppar in dem i en handske.

Slutligen, vilket jag tycker är roligt att få bekräftat ytterligare en gång: läkta ansiktspiercingar (och ja, här ingår öronpiercingar) är helt okej! Däremot inte infekterade sådana, men det gäller alla sår. Men som vår föreläsare sa, ibland handlar det mer om en arbetsplats klädkod än någonting annat. Att skylla på hygienskäl går däremot inte. Bra va? Jag ser fram mot den dagen jag träffar en sjuksköterska med näsring!
Rolig omväxling från skolbänken idag måste jag säga. Redan innan solen gått upp steg jag upp ur sängen, åt frukost, duschade, klädde på mig och gick till KTC för bussfärd till ett djursjukhus som skulle prata med oss om vårdhygien. Bara sådär appropå. Helt plötsligt sedan igårkväll så fanns det snö på marken. Runt tjugo över sex på morgonen gick jag förbi någon slags morgonpigg människa som stod med en snöskyffel och kämpade. Det är krut i folket i Skara!
 
Bussresan var mysig, komplett med sovstund och upprop. Lite som en klassresa - fast rolig. Väl på plats fick vi en föreläsning om djursjukhusets uppbyggnad samt en rundvandring. Det unika med djursjukhuset var att de hade möjlighet att från grunden planera för att göra det så enkelt som möjligt att bibehålla god hygien. Lokalerna var ju i viss mån fasta, men interiören byggdes om. De hade tänkt mycket på luftflödet i lokalen och hade över- respektive undertryck i ortopedi- respektive tandsalen. Ytorna var snygga och stora. Det var lätt att överblicka och såg lättstädat ut. Några saker vet jag är ännu bättre där jag hade min smådjurspraktik. Exempelvis är deras isoleringsavdelning fenomenal på så sätt att varje patient har ett eget rum med två burar. Om det blir skitigt går det lätt att flytta patienten till den rena buren medan man rengör den smutsiga. Ytterligare en sak jag uppskattade där var att allt på operationsavdelningen låg i lådor eller i skåp med glasdörr. 
 
Kort om den skriftliga rehabuppgiften. Jag fick en hel del kritik på min meningsuppbyggnad på vissa ställen. När jag läste igenom den i efterhand insåg jag att jag blivit blind för mitt eget skrivsätt, ni vet, som om man läst en text många gånger och inte lägger märke till ett stavfel för att man ju inte läser hela meningen! Det lär nog lösa sig till exjobbet i alla fall, med tanke på att två kritiska vänner plus ett stycke handledare kommer läsa det. Det blev en femma kanske jag ska meddela. Mycket roligt! Hon tyckte jag hade bra struktur på stora delar av arbetet, bland annat min vårdplan, och det tyckte jag var roligt att se. Inspirerad inför exjobbet! Är det meningen att man ska ha så här roligt i skolan? Wiee!
På onsdag nästa vecka åker jag upp till Stockholm för arbetsintervjuer samt min studie! Jag har nu lyckats boka in en dag då min handledare i Stockholm, underbara Patricio, kommer göra det möjligt för mig att leta studiedeltagare på djursjukhuset. Appropå boka in, jag har redan nu bokat in besök hos totalt nio studiepar. Med ett studiepar menar jag nu en katt och en djurägare. Är inte det fantastiskt så säg? Min handledare här i Skara tyckte att femton katter var ett minimum för studien, och konstaterade att ju fler det blir desto bättre. Så är det ju givetvis. Materialet får mer tyngd ju fler som deltar i studien. Samtidigt får man inse att tiden är begränsad och att det är ett kandidatarbete. Men i alla fall! Nio stycken katter, bara i Stockholm. Då har jag inte ens räknat in de som kommer delta på djursjukhuset spontant, eller de som bor här i Skaratrakten. 
 
Eftersom studien är så snart så måste jag ha mitt material färdigt tills dess. Min översättning av Purinas Body Condition System är ivägskickat till min handledare för en snabb granskning. Min material- och metoddel är hjälpligt skriven. Den ska givetvis snyggas till och vissa siffror kan jag inte lägga till förrän studien är gjord. Ett exempel är hur många katter som deltog.
 
Kvar är att bestämma vad som är en långhårskatt och vad som är en korthårskatt, översätta bedömningsförklaringen för BMI-bedömningen, se till att studiedataunderlaget duger, göra grafiken till BCS-bedömningen samt inhandla ett måttband. Och boka tågbiljetter. Det är också väldigt viktigt för studiens genomförande!
Nu har vi fått inbjudan till den årliga arbetslivsdagen som några duktiga studenter arrangerat. Om ni läser detta - ni är verkligen jätteduktiga! Vi har massor att göra, varenda en, och ytterligare en uppgift är inget man tar lätt på i detta skede av vår utbildning!
 
I år tycker jag de har ett riktigt spännande tema. Mycket på grund av vår klass önskemål har de bjudit in de för oss relevanta fackförbunden som finns. Hitills ska Kommunal och Naturvetarna komma och prata om varför vi ska välja just dem. Det ska bli ritkigt intressant. Jag har själv lutat mycket åt Naturvetarna för att det spontant känns som om de bättre kan hjälpa oss som är akademiker, men kanske är det så att Kommunal är bättre just nu. Vi får se vad de har att säga helt enkelt!
 
En annan rolig punkt på dagen är att Gill från Bagarmossen ska komma på besök och prata om deras förändringsarbete. Eftersom jag ju arbetat och haft min smådjurspraktik där ska det bli spännande att få höra om deras planer. Jag får ju en chans att ta till mig deras planer med en bakgrund av att redan veta hur saker och ting brukar gå till.
 
Som vanligt kommer många olika djursjukhus och djurkliniker dit för att presentera sig själva och givetvis ragga både sommarvikarier och oss som blir legitimerade till sommaren! Jag tyckte att det var väldigt givande förra året. Man får en chans att diskutera saker och ställa frågor i en miljö som inte är lika spänd kanske som på en arbetssintervju. Förr om åren var jag betydligt mer nervös än vad jag är nu när jag går på intervjuer. Nu är jag mer glad och nyfiken, kanske också för att jag söker arbeten som jag verkligen vill ha!
 
Hela schemat finner ni här nedan. Som ni ser blir det mycket roligt och intressant för oss blivande djursjukskötare!

13.00 Fackförbundet Kommunal presenterar sig
13.30 Fackförbundet Naturvetarna presenterar sig
14.00 Frågor till båda fackförbunden

Företagspresentationer från 14.40 och framåt i 20 minutersintervall
14.40 Stockholms Regiondjursjukhus, Bagaremossen - Gill Permansson och Maria Söderholm
15.00 Strömsholm Djursjukvård
15.20 Malmö Djursjukhus - Lena Fors, chefssköterska
15.40 Ev. ytterligare klinik

Imorse klockan nio stod jag utanför forskningshuset för mitt första möte med min handledare. För er veka som flydde Skara redan i onsdags och tog långhelg (jag avundas er mycket) så kan jag berätta att det var iskallt! Jag försökte ringa Fluffigt efter mötet och bara meddela hur det gått och insåg att jag kunde hålla upp telefonen i högst en halv minut, sen ville mina stackars fingrar gömma sig i vanten igen.
 
Min handledare och jag bestämde oss för att runt 15-20 katter är en rimligt stor grupp att hinna med, och vi pratade mycket om vad jag behövde tänka på för att få studien så bra som möjlit. Bland annat kom vi fram till att katterna ska vara äldre än 1 år, då anses de fullvuxna, och att de inte får ha kända sjukdomstillstånd som ger svullnad eller ödem. Det säger ju sig självt att om jag ska palpera en individ för att göra en hullbedömning och det är vätska som täcker revbenen istället för fett så säger ju det inget om kattens eventuella övervikt på grund av riklig fettmängd!
 
Vi formulerade även syftet och frågeställningar och blev såpass klara att vi kunde signera arbetsplanen och lägga den till handlingarna 2 veckor innan deadline! Så vad är det nya syftet och de frågor jag ska besvara i arbetet?
 

Syftet med denna studie är att se om det finns en objektiv och enkel metod för att mäta katters hull samt att se hur djurägaren själv uppfattar sin katts hull. Studien syftar till att jämföra djursjukskötarstudenten och djurägarens bedömning samt de olika metodernas användbarhet. Studien syftar även till att få en bild av fördelningen i hull hos de undersökta katterna.

Följande frågeställningar skall besvaras:
1. Vilken av två valda metoder för hullbedömning på katt ger bäst överensstämmelse mellan djurägare och student?
2. Vilken av de två valda metoderna för hullbedömning upplevs enklast att använda?
3. Överensstämmer de två valda metodernas resultat?
4. Hur ser hullfördelningen ut på de undersökta katterna?

Det som är kvar att göra nu är att ragga tillräckligt många deltagare till studien. Jag ska fråga runt mer på Facebook bland de som jag vet har katt och sen prata med Patricio på Bagarmossen för att få förslag på hur jag kan få katter till studien i anslutning till djursjukhuset. Vill du vara med och bor i Stockholm eller Skara? Hör av dig!

Två lektioner med samma ödesmättade budskap. Det är kört. Inte för alla, inte riktigt än, men snart så. Alexander Fleming som upptäckte penicillinet och som erhöll Nobelpriset för detta kände nog redan då på sig att framtiden inte enbart skulle bestå av solsken och regnbågar.
 
I sitt tal från 1945 avslutade han med orden: "It may be that while we think we are masters of the situation we are merely pawns being moved about on the board of life by some superior power."
 
Helt klart var inte den nyupptäckta lösningen permanent. Antibiotika har används, och används än idag, på ett slösaktigt och felaktigt sätt! Enligt vår föreläsare idag som arbetar på länsstyrelsen slutade Sverige med förebyggande antibiotika för att främja tillväxten hos djur 1996 om jag inte missminner mig. Först 10 år senare följde  andra länder efter. Numer använder Sverige allt mindre antibiotika på en grupp djur utan behandlar istället de enskilt drabbade individerna. Det är en bra trend med andra ord, och vi i Sverige och Norge var bland de bästa på att ha låg antibiotikaanvändning. Det är något att vara stolt över, tyvärr räcker det inte. I andra länder däremot, säljs antibiotika över disk. Vem som helst kan alltså skaffa antibiotika till verkliga och inbillade sjukdomar!
 
Den mörka sanningen har smugit sig på oss utan att många har varit medvetna om det. Det är nämligen inte som så att bara de borta i Indien kommer drabbas av bakterier som inte går att bota på grund av resistens (alltså bakterier som är motståndskraftiga mot ett eller flera antibiotika) på grund av att de så frikostigt använder sig av antibiotika felaktigt. Vi kommer också kunna göra det. Med alla resor som görs tar människor med sig de här typerna av bakterier hem, och det är inte så att vi i väst har fler preparat att tillgå. Två preparat finns kvar att använda på de allra värsta bakterierna. Två! Sen finns det inte fler och enligt vår föreläsare om antibiotikaresistens finns det inte några fler som är på gång.
 
Sen ska man vara medveten om att rubrikerna om dödsbakterier är lite väl mycket skrämselpropaganda.Man kan bära på en multiresistent bakterie utan att bli sjuk. Vad man däremot ska vara rädd för, det är om ens övriga bakterieflora slås ut, ex vid en penicillinkur, för då får den bakterie som är motståndskraftig fritt spelrum att leka i. Det är inte helt lätt för en vanlig människa att förstå sig på hur antibiotika skall användas korrekt. Det är därför vi får så noggrann genomgång utav det! Forskningen går framåt hela tiden och just nu tycks man vilja behandla så kort tid som möjligt med antibiotika. Slå till kraftfullt och snabbt, var vad SVA:s slogan gick ut på. Detta innebär inte att kuren skall avslutas så snart symptomen är borta, utan behandlingen skall fortsätta två dagar efter symptomfrhet. En antibiotikakur skall ha effekt på 2-3 dagar, annars är det något fel. Hela detta stycke har jag skrivit efter anteckningar och minnesanteckningar från vår föreläsning om antibiotikaresistens.
 
Vi tips om en film som förklarar läget med iskall klarhet. Det är en Australiensisk film från 2012. Ni kan se den här.
 
Så vad kan vi göra? Vad finns kvar när läkemedlena inte längre kan göra sitt? Vårdhygien. Hygien, hygien och åter hygien! Med rätt vårdrutiner kommer vi inte behöva oroa oss, men det kräver kunskap om hur smittor sprids och hur man oskadliggör dem. Vi och sjuksköterskorna är kanske mänsklighetens sista hopp?
Idag satte jag mig med den första av de tjugoen artiklar jag hitills samlat på mig om övervikt, BMI, body condition scoring och hälsoproblem kopplade till övervikt på katt. Det fanns helt klart fler metoder än vad jag trodde för att bestämma relationen mellan fettvävnad och övrig vävnad. Den största svårigheten för mig just nu är faktiskt att översätta de ord som används i artiklarna och som på något sätt anses vara allmänt vedertagna begrepp. Kanske så till den grad att jag i många lägen inte kommer hitta någon svensk motsvarighet för ordet.
 
Jag brukar först och främst använda google translate om det är ett nytt begrepp som jag inte är helt på det klara med vad det innebär. Om det inte går att översätta eller om jag inte förstår innebörden brukar jag söka på det på engelska på wikipedia och sedan klicka mig fram till den motsvarande svenska sidan. I vissa lägen finns inte artikeln på wikipedia utan då brukar jag leta rätt på en synonymordlista på engelska eller helt enkelt en ordförklaringssida.
 
Vad har jag hittat för spännande metoder än så länge? Body Condition Scoring som jag än så länge inte hittat en bra översättning på, BMI, olika bilddiagnostiska metoder för att mäta vävnadsförhållandena, kemiska analyser och densitometri som jag inte är helt på det klara med vad det är. Måste undersökas vidare med andra ord! Jag har upptäckt att det är så det kommer bli mer och mer. Man hittar ny info och så får man leta rätt på den ursprungliga källan och skriva till lite. Samtidigt måste jag hålla mitt arbete inom lagom bredd. Å andra sidan så ska jag ju motivera varför jag har valt de metoder jag har tänkt mig till studien, och då gäller det ju faktiskt att ha koll på vilka alternativ som finns därute! Ah, lärande är spännande.
Äntligen idag hade vi en kort föreläsning där vi fick en riktigt bra genomgång på hur vi ska gå tillväga för att så snabbt som möjligt få ut vår legitimation. Det var ganska många steg, så det gäller att hålla tungan rätt i mun när det väl är dags.
 
I slutet på april böran på maj tyckte vår föreläsare att det var dags att skicka in de papper som senare bara kommer ligga och vänta på att samtliga av våra kurser är rättade. Vi ska börja med att fylla i en ansökan på Jordbruksverkets hemsida och skriva ut den. Därefter blir det ett besök på skatteverkets hemsida för att skriva ut ett personbevis vilket är plättlätt om man har E-legitimation. Sedan är det dags att betala handläggningsavgiften på 1350 kronor, skriva ut kvittot på denna betalning som skall bifogas i ansökan. Slutligen är det dags att skriva ihop ett brev som går ut på att vi vet att vi väntar på våra examensresultat och att vi kommer komplettera med dessa. Glömmer man det brevet startar de nämligen handläggningen vilket kommer resultera i en begäran om komplettering vilket vi ju inte kan ge dem.
 
När de sista uppgifterna är gjorda och man har någon slags idé om att alla kurser är avklarade och godkända kan man gå in på studentwebben för SLU och begära ut sitt examensbevis vilket de då skickar till Jordbruksverket. Att man gör förarbetet i förväg gör att processen därefter går snabbare och att vi får legitimationen så snabbt som det bara är möjligt. De mest optimistiska räknar med att vi får ut den i mitten av juni, men troligen så lutar det mer åt slutet på juni.
 
Föreläsaren berättade även att reglerna skall ändras lite så att framtidens djursjukskötarstudenter troligen kommer få gå som TF-djursjukskötare efter sitt andra år. Jättebra och viktigt. Tyvärr är det inget vi hinner få fördel av, utan det kanske blir till att ta semester i juni istället.
 
Jag passade även på att fråga henne om en sak som har gnagt mig sen jag hade en diskussion med en arbetskollega som hävdade att man, även om man bara har D9 och inte arbetar på övergångsreglerna, får sätta en permanentkanlyl eller sedera bara veterinären är i rummet och att det då är handräckning. Det är det alltså INTE. För att det skall gillas som handräckning måste veterinären verkligen ha båda händerna strikt upptagna, exempelvis i ett operationssår. Att veterinären skriver på ett tangentbord, kliar en hund bakom örat eller håller i en kaffemugg är INTE skäl nog. Jag frågade även vad som gällde i en nödsituation om en patient är akut dålig. Då gäller nämligen ett undantag från behandlingsförbudet, men konstaterade föreläsaren, det är inte säkert man kommer undan med det om man blir anmäld. Värt att tänka på helt klart.
Nu tänker jag ge mig ut på tunn is här. I vårt svenska samhälle är det nämligen bäst om man inte har så mycket extrema åsikter. Helst ska man vara lite mera lagom helt enkelt. Detta är mer mina tankar och jag kommer inte ha någon referenslista i mitt inlägg. Min förhoppning är istället att någon dag studera detta område mer detaljerat och att folk tills dess kan göra efterforskningar själva. Förslagsvis inte på dessa rasers uppfödares hemsidor...
 
Jag läste en bok på biblioteket i Skara som handlade om att välja rätt kattras. Beskrivet där fanns bland annat munchkin, en kattras med korta ben som har samma defekt som taxar. Även scottish fold som har karaktäristiska vikta öron på grund av en broskdefekt togs upp. Jag skriver defekt, för det som händer är ju att en del av deras kroppar inte utvecklas som det var tänkt. Här är det inte längre frågan om en slags naturlig variation som att vissa har svart päls och andra orange, eller att vissa har en svan som är tjugotvå centimeter och andra en som är arton. Här är det frågan om något som inte fungerar som det skall!
 
Så varför får vi dessa defekter att bli raskaraktäristika? Jo genom att någon människa finner det unikt och fortsätter para katter för att få fram fler katter som uppvisar samma fysiska utseende. Detta utan någon konsekvensanalys, gissar jag. Många anser exempelvis att munchkinkatterna kan hoppa och att de inte uppvisar ryggproblem. Det kanske är fullt möjligt att de inte gör, men hur vet vi det? Har rasen funnits så länge och en databas gjort på alla katter så att vi är säkra på det? Är det verkligen etiskt okej på något plan att, när vi har tillgång till den kunskap som finns idag, avla på katter tills dess att vi har bevis för att de lider? För övrigt avlar vi på många raser trots att de lider, med motiveringen att alla inte gör det och att man arbetar med problemet. Är det etiskt korrekt att föda fram katter som lider från sitt första andetag eller senare i livet? Scottishfoldkatter med defekten skall inte paras med varandra. Då får man ett dubbelt anlag och risken för mer allvarligt sjuka katter ökar. Katter med ett enkelt anlag kan också få problem, bland annat ledproblem. Jag läste lite kort igenom sammanfattningen av några studier som visade att samtliga undersöka (i studierna) heterozygota (som har anlaget i enkel uppsättning) scottish folds hade felin OCD.
 
Problemet är ju att människor väljer att avla på sjukdomsframkallande anlag till att börja med och tror att de har kontroll för att det bara är i en uppsättning. Det de inte har tänkt på är ju att vissa anlag visar sig i alla fall och det är inte alltid säkert att den ena individen är helt fri från anlaget. Andra exempel på detta som vissa kanske tycker är mer ofarligt är färgen blue merle hos hund och en viss typ av vit färg hos både katt och hund.
 
Dilemmat är kortfattat att människor tror sig veta massor och inte avlar på hälsa först och utseende därefter. Att de inte väljer bort potentiellt sjukdomsframkallande egenskaper och slutligen rättfärdigar födseln av individer dömda till sjukdom med att de avlar mot en sundare ras som helhet.
 
Det var hårda ord idag. Jag hoppas detta ger någon därute en tankeställare. Jag hoppas också att jag får tid över till att se över de här studierna själv och kan hänvisa till artiklar istället för att bara rapa ur mig fakta som alla andra tycks göra på bloggar och forum och kalla det sanning. Jag får nöja mig med att jag i alla fall motiverar mina åsikter!