Nog hade Carro tur, för i morse vaknade jag tjugo över nio, vilket visade sig vara en perfekt tid för att hinna iväg till stallet och hjälpa till med att lassa in en 250 balar hö på loftet. Alldeles rödprickiga var vi om armarna när vi få tappra var klara, men det var det värt. Underbart väder var det, solsken, med en klar alldeles djupblå himmel. Hästarna var ute i hagen och betade lite lojt och njöt av livet.
Upp här skall allt hö. Tursamt nog för oss har vi hjälp av två goa glada killar med koll på högafflar som kastar upp balarna från lastbilen.
Massor av hö till hästarna. Tack och lov inte fem ton som det brukade komma förr om åren under vinterhalvåret. Då var man tvunget till att ha ett tiotal personer till hjälp.
När vi väl var klara med höleveransen åkte Carro iväg för att lämna en av tjejerna som hjälpt till i tid till skolan. Själv passade jag på att börja mocka, något som för mig är rogivande och inspirerande. Jag får tid till att tänka. Det är dessutom roligt att se till så att det blir fint i stallet efter en natt som skapat kaos i varenda spilta.
Kvar ensam i stallet en underbar dag som denna stod Karna. En rund mjuk och go fjording som har boxvila. En liten promenad fick hon dock gå ut på, och det ska tilläggas att det nog snarare var hon som var ute med mig än tvärtom. Pigg på utevistelse efter flera dagar inomhus ville hon få ut så mycket som möjligt av promenaden. Då jag ville att hon skulle få beta valde jag att inte tränsa henne utan la helt enkelt grimskaften runt nosen på henne när hon drog iväg. Enkelt och smidigt hade jag koll på henne igen, och efter en kortkort promenad övergick vi till att cirkla runt äppelträden och beta. Karna betade. Jag fotade.
Karna äter mumsigt gräs. Jag har inte modifierat bilderna här, gräset är verkligen så här grönt och riktigt lysande!
Jag stod och tittade ut över gården när Karna åt. Stora gröna hagar där hästar kan galoppera fritt, med träd som ger svalka varma dagar. Ridvolt. Gethage som just nu inte hyser några getter, men väl våra två minsta ponnyer som är ena riktiga rymmarexperter.
Det såg så härligt ut när Karna stannade upp och valde att beta i nerförsbacke. Bakom henne och buskarna ligger klubbhuset. Innan det blev så nergånget som det är nu sov vi över där på ridläger och mys- och spökövernattningar. Utanför huset försökte min mor plantera rabarber och svarta vinbär tror jag. Jag minns inte hur de försvann, men jag tror att getter kan ha haft med saken att göra. Om man tittar till vänster, och tänker sig att man ser bakom kullen som ligger där, där låg hagen där jag såg Ondine för första gången.
Mitt i min promenad hände en lustig liten sak. Precis när Karna valt att dra iväg med mig bort mot en extra god grästuva och jag följer efter lite överraskat ser jag först att en gammal skutantjej oundvikligen kommer få syn på mig, och detta tycker jag är en ganska pinsam syn. Samtidigt som jag inser det ser jag ett litet kaninhuvud sticka upp mellan torvbalarna som står ute på stallplanen. Med de bruna öronen vippande sniffar Gunnar omkring sig. Därefter följde en vild jakt på kaninrymling som slutade med att jag så småningom fick ner kaninen i inhägnaden igen varpå Carro snabbt som ögat lade stora stenar vid rymningsvägen. Kaninen Gunnar gräver flera centimeter i minuten, så det gäller att ha koll på de små rackarna. Hennes kompis Alex däremot, han är för lat för att orka ta sg ut. Han trivs bra i sin inhängnad där han kan äta gräs och knapra morot.
Här är hon, den lilla rymmaren! Gunnar heter hon.
Alex är mycket lugnare. Han leker med sin boll. Ytterst stillsamt.
När jag sedan cyklade hem kände jag mig lite underligt ledsen. Jag trivs här. Jag tycker allt småpysslande är roligt. Visserligen inser jag ju att jag knappast skulle tycka att det var lika roligt om jag jobbade med detta veckans alla dagar, men att bara komma hit ibland, det är riktigt riktigt roligt! Och inte kan det bara vara jag som tycker så? Visst måste det finnas fler därute som känner att en plats som Skutans Gård, det är lugnet, det är glädje.
