Vägen till Skara

Det är knappt att jag tror det är sant!
Jag cyklade och Fluffigt sprang ner till spårcentralen vilket tar mellan fem till tio minuter.
Sedan hoppade jag av cykeln, drog av mig trekvartsbyxorna och visade upp mina ben och rumpa i röd åtsittande byxa som känns lite som om man inte hade något på sig överhuvudtaget och sprang, ja sprang en och en halv kilometer. 1.5km!

Detta har aldrig hänt. I kuperade terräng fortsatte jag att springa. Upp för backar och ner för backar. Över rötter och över barrstigar. Och i slutet, när jag åter igen var framme vid min cykel var jag så trött att jag fick sätta mig ner och dricka vatten. Mitt ansikte hettade och det kändes som om vattnet jag drog igenom håret med handen ångade bort.

Så nu vet ni, alla gamla idrottslärare som ville att jag skulle springa fyra varv på den röda löparbanan, eller springa längs med en tråkig grå grusstig i värsta försommarhettan, eller varför inte tjugo varv runt i gympasalen, jag kan, bara jag är motiverad och har bra underlag och omgivning.

Jag är så jäkla bra.