Alldeles stålgrå var himlen när jag i morse traskade iväg mot busshållplatsen för att åka ner till stallet och följa med varget som lovat att fota hästarna. Blåste gjorde det, och regnet hängde i luften. Ur fickan drog jag fram mina handskar och insåg att detta skulle bli en kall dag i stallet.
Väl på gården hjälpte jag varget att komma iordning, talade om för honom ungefär vad man ville ha ut av en bild på en häst som rids i ett dressyrprogram. Jag pratar om de längda travstegen, om spetsade öron och vackert böjd hals, om häst och ryttare som ser åt samma håll, om ben som tydligt visar gångarten och förflyttning. Mycket av detta gick förstås inte att hitta idag. Grand Prixhästarna bor inte riktigt på en liten ponnygård med ryttare i alla möjliga åldersgrupper och kunskapsnivåer. Och det är det som gör det riktigt spännande och riktigt roligt!
Vi såg ryttare som med ledande tygeltag försökte förmå sin envisa lilla ponny att ställa åt höger, när ponnyn tittade nyfiket åt vänster vilket i slutändan resulterade i en något vinglig men i övrigt rak ridväg. Ponnys som kanske fattar galopp, men oftast bara ibland och alldeles säkert inte rätt galopp i båda varven. Som barn minns jag att man blev förtvivlad bara inför tanken på galoppdelen av ett dressyrprogram, och nog satt man där sedan på tävlingsdagen och bankade frenetiskt med sina små skänklar för att hålla galoppen - om det nu blev någon, och innan man red in på tävlingsvolten tittade man med en sista blick på det kvarlämnade ridspöet. Ack, det var tider det.
Men vet ni vad? Detta är charmen! Vi tränade inte för att finslipa avsaktningarna och förbereda för den förvända galoppen, utan vi tränade för att klara av att rida alla dessa ponnys och hästar med märkliga egenheter. Jag hittade så småningom de riktigt bra delarna av programmet, och det var de minnena man hade kvar, inte de om högergaloppen på stora mittvolten som aldrig blev någon galopp. Jag mindes tävlingen när galoppen väl blev fattad, i båda varven, och året därpå blev kanske ridvägarna riktigt bra de med. Idag hörde jag många ryttare som lät besvikna efter sin ritt, och jag vet precis varför. De har övat, de har tränat och ridit på lektion, och då går ponnyn jättebra. Efter uppvärming, hjälp av instruktör, anpassade övningar och framförallt, utan en nervös ryttare och på ridvolten en alldeles vanlig dag.
En besviken ryttare vill inte höra att det gick jättebra. Den besvikna ryttaren är fullt medveten om att det sägs till alla andra också. Istället försöker åtminstone jag lyssna på vad de tyckte var dåligt och sedan erkänna det som gick mindre bra men även lyfta fram det som ekipaget lyckades med på programmet. Det som de inte behöver öva lika mycket på till nästa gång. Att få en ryttare att se ett dressyrprogram som en övning inför att bli bättre ger så mycket mer för en ryttare med krav på sig själv än att bara se tävlingsdagen som ett misslyckande.
Slutligen så kommer jag lägga upp lite bilder ifrån tävlingarna när varget väl lagt över dem.
Väl på gården hjälpte jag varget att komma iordning, talade om för honom ungefär vad man ville ha ut av en bild på en häst som rids i ett dressyrprogram. Jag pratar om de längda travstegen, om spetsade öron och vackert böjd hals, om häst och ryttare som ser åt samma håll, om ben som tydligt visar gångarten och förflyttning. Mycket av detta gick förstås inte att hitta idag. Grand Prixhästarna bor inte riktigt på en liten ponnygård med ryttare i alla möjliga åldersgrupper och kunskapsnivåer. Och det är det som gör det riktigt spännande och riktigt roligt!
Vi såg ryttare som med ledande tygeltag försökte förmå sin envisa lilla ponny att ställa åt höger, när ponnyn tittade nyfiket åt vänster vilket i slutändan resulterade i en något vinglig men i övrigt rak ridväg. Ponnys som kanske fattar galopp, men oftast bara ibland och alldeles säkert inte rätt galopp i båda varven. Som barn minns jag att man blev förtvivlad bara inför tanken på galoppdelen av ett dressyrprogram, och nog satt man där sedan på tävlingsdagen och bankade frenetiskt med sina små skänklar för att hålla galoppen - om det nu blev någon, och innan man red in på tävlingsvolten tittade man med en sista blick på det kvarlämnade ridspöet. Ack, det var tider det.
Men vet ni vad? Detta är charmen! Vi tränade inte för att finslipa avsaktningarna och förbereda för den förvända galoppen, utan vi tränade för att klara av att rida alla dessa ponnys och hästar med märkliga egenheter. Jag hittade så småningom de riktigt bra delarna av programmet, och det var de minnena man hade kvar, inte de om högergaloppen på stora mittvolten som aldrig blev någon galopp. Jag mindes tävlingen när galoppen väl blev fattad, i båda varven, och året därpå blev kanske ridvägarna riktigt bra de med. Idag hörde jag många ryttare som lät besvikna efter sin ritt, och jag vet precis varför. De har övat, de har tränat och ridit på lektion, och då går ponnyn jättebra. Efter uppvärming, hjälp av instruktör, anpassade övningar och framförallt, utan en nervös ryttare och på ridvolten en alldeles vanlig dag.
En besviken ryttare vill inte höra att det gick jättebra. Den besvikna ryttaren är fullt medveten om att det sägs till alla andra också. Istället försöker åtminstone jag lyssna på vad de tyckte var dåligt och sedan erkänna det som gick mindre bra men även lyfta fram det som ekipaget lyckades med på programmet. Det som de inte behöver öva lika mycket på till nästa gång. Att få en ryttare att se ett dressyrprogram som en övning inför att bli bättre ger så mycket mer för en ryttare med krav på sig själv än att bara se tävlingsdagen som ett misslyckande.
Slutligen så kommer jag lägga upp lite bilder ifrån tävlingarna när varget väl lagt över dem.
