Idag, äntligen, har det blivit mars. Mars räknas som den första vårmånaden såvitt jag vet, och även om snön inte är borta helt ännu så syns torr asfalt och gräs lite här och var. Fåglarna har börjat kvittra om dagarna, solen smälter bort mer och mer is för varje dag och det är fortfarande ljust när man går hem till sig.
 
Tre månader är det kvar tills examen och flytt hem. Tre ynka månader kvar av min tre år långa utbildning. Om man ska tänka på det som en lång tid, vilket jag gör när jag längtar hem extra mycket, så kan man tänka att det är ett fjärdedels år kvar. Totalt nittiotvå dagar innan den sista maj är här. 
 
Nedräkningen har börjat.
Precis när vi inte trodde att arbetsbördan kunde bli värre blev den det. På denna fempoängskurs har vi nämligen praktiska prov i diverse avancerade anestesimoment, inlämningsuppgift baserat på tre fall inom vår studiegrupp samt muntlig redovisning av dessa fall i tvärgrupper samt en salstentamen. Tills idag. Idag fick vi ytterligare en uppgift där vi skriftligt enskilt ska lämna in runt en A4 om narkos av tre riskpatienter. En har kolik, en är en högpresterande tävlingshäst och den sista har drabbats av ett stort trauma.
 
Jag och tre till satte oss i ett grupprum med en fantastiskt bra men dyr liten bok och gjorde uppgiften direkt. Nu har jag kvar att renskriva den innan den kan skickas in eftersom vi lämnar in denna uppgift en och en. Kvar därefter blir att renskriva allt föreläsningsmaterial, inte för att det krävs som inlämning såklart, men för att det är ett inlärningstillfälle för mig. Vi har inte haft en salstentamen sen nån gång förra året på vårterminen. Jag kommer knappt ihåg hur man gör. Allt jag minns är stress, press och högar med anteckningar, pennor, böcker och en och annan dota. 
 
Mer uppdateringar om eventuella framsteg kommer. Blandad med DO-anmälan som de ville ha i mer detalj och som måste in i dag samt matlagning som också är ett sådant där nödvändigt gott. Jag skriver gott, för idag blir det pannkaka! Jepp, jag är trött och knasbollig.
 Ett par vänner länkade denna på Facebook, Skara Studentkårs egen verision av Harlem Shake! Helt klart värt att dela med resten av världen. Snart finns det nämligen ingen kvar.

Förutom att gå upp alldeles för tidigt för att gå på ett mycket intressant programnämndsmöte med Linnea har jag varit fast med hemmets sysslor från lunch och framåt. Tvätt, disk, dammsugning och städning på samma dag gör att min hjärna blir mos. Nu ska jag egentligen inte klaga. Det är inte rörigt, egentligen. Jag dammsuger bara upp de katthår som blir på en dag i vilket fall som helst och plockar undan sådant jag inte vill att andra ska se. Från och med nu tycks min lägenhet nämligen visas för jämnan. Förra veckan var det ett par och imorgon kommer det en till när jag inte är hemma.
 
När jag går omkring och småplockar kan jag inte sluta tänka att jag mycket hellre skulle vilja plocka ner saker och ting i flyttlådor. Denna vecka hade jag tänkt få ringa och säga upp bredband och el. Det blir det andra steget i att få flytta hem. Det sista, att plocka ner saker i flyttkartonger, känns som om det får vänta i två månader i alla fall. När jag väl flyttar hem kommer det kännas skönt att få lite ro i kroppen igen. Inget mer flyttande förrän vi vill. Det kommer finnas en mening med att sätta upp tavlor. 
 
Jag undrar om inte alla längtar hem. Även fast man inte alltid vet var hemma är.
 När jag har skrivit den här boken har utgått från många självupplevda händelser. Givetvis har jag modifierat dem, men grundkärnan har funnits kvar. Den sluga nästan omärkliga typen av mobbning som förekommer i stall har jag blivit utsatt för, och är en stor del av den här boken. Jag har en förhoppning om att den som läser den får upp ögonen för att mobbning utan slag eller fula ord också är skadlig. Utfrysning, pikar och menande blickar eller ord är precis lika giltiga för att kvalificeras som mobbning. Boken hittar ni som vanligt här.
 
"Strimmor av torkade tårar syntes fortfarande över hennes kinder och hon vägrade resolut att titta upp på mig.
”Linda?” försökte jag igen. ”Jag förstår att jag måste ha sagt något dumt, men jag förstår inte vad.”
Inget svar.
”Var det för att jag sa att du skulle tävla Ondine? Känns det som om det blev mycket press på dig?”
”Nej.” 
Någonstans djupt därbakom kudden hade det kommit ett trumpet litet svar."
 
Bara två kapitel kvar att titta igenom och snygga till som redan ligger uppe på Kapitel 1. Därefter blir det nytt aldrig tidigare publicerat material!
Under lunchen idag började vi så smått att diskutera studenters status och bostadsförutsättningar, framförallt med tanke på flytten till Uppsala. Själv är jag mycket skeptisk till att alla nya studenter ska få bostäder i staden, även om exempelvis alla Cecilias kompisar fått bostad där och inte upplevt att någon av hennes kompisar tackat nej till en utbildning på grund av bostadsbrist. När jag var i Stockholm på besök pratade jag med en av Fluffigts korridorkamrater som berättade att det gick att få bostad i Uppsala, om man nöjde sig med en korridor vilket gick relativt lätt att få. Kanske har jag helt fel, och att det kommer gå superlätt för alla, men det känns som om en stad så nära Stockholm borde lida av samma symptom.
 
Vad är då lite av problemet kring studenttänket? Jo, att det ibland känns som om studenter tänks på som en slags avpersonifierad (är det ett ord?) grupp som kan bo trångt, dela kök och i vissa fall badrum, äter nudlar och är strax över arton år. Sanningen lutar väl lite mer åt att många som studerar i Sverige är betydligt äldre. Många har barn och många av oss som går denna typ av linje (och andra linjer givetvis) har djur. 
 
Jag uppskattar det fantastiska utbildningssystem vi har i Sverige, där vi inte måste betala för utbildningar annat än i undantagsfall. I städer som Skara kan man bo billigt både vad gäller hyra och mat och faktiskt få riktigt rymliga lägenheter för sina pengar! Jag som är lite äldre, som har djur och som helst inte vill dela kök eller badrum med en eller flera personer jag inte känner föredrar helt klart det bostadsutbud som en mindre, inte lika populär, stad kan erbjuda. Vad vill jag komma fram till egentligen? Jo, att ett Universitet flyttar en utbildning som har bra bo- och levnadsmöjligheter för studenter till en plats där de troligen kommer behöva leva och bo i en miljö få arbetande vuxna skulle tycka vore acceptabel. För att det rör sig om studenter, tror jag. Jag kan ha fel och det är lätt att ibland trilla ner i hopplöshetsträsket. Nu kommer jag inte behöva oroa mig mer, men jag vet ju hur Fluffigt har haft det och hur lyckligt lottade vi är som har löst vår bostadssituation nu när jag flyttar tillbaka till Stockholm. För första gången med ett fast underbart jobb.
Jag har en tendens att rita väldigt mycket bland mina anteckningar under lektionerna. Sida upp och sida ner av mitt främsta anteckningsblock är fullkomligt tapetserat med ansikten, ögon, ponnyer, dinosaurier, monster och fantasykrigare. Bland alla dessa bilder fanns en som fångade Fäsks intresse. En liten, rund dinosaurie med glada ögon.
 
I förrgår blev jag så extremt uttråkad men hade svårt att somna att jag var tvungen att hitta på något oväntat. Det oväntade blev att skissa upp och tuscha linearten till den lilla dinosaurien till en större modell. Igår kväll, i brist på annan aktivitet sedan renskrivningen av föreläsningsanteckningar fullständigt hade utmattat mig, blev den lilla dinosaurien även färglagd. Jag hade tänkt måla den röd, men den färg jag använde blev mer orange än vad jag hade räknat med. Nåja, jag hade ändå problem att bestämma mig för om den skulle vara grön, röd eller orange så jag gissar att färgen valde åt mig!
 
 
Nu är bilden inramad och klar. Jag funderar på att nån gång i framtiden göra en med en tvåbent dinosaurie också. Det finns en skiss i mitt anteckningsblock som bara väntar på en tråkig kväll.
Jag kämpade på rejält igår må ni tro! Så pass bra jobbade jag på att inte mindre än två kapitel blev renskrivna, och nu idag ytterligare ett. Det börjar dra ihop sig, jag är mer än halvvägs framme nu. Låt mig kort presentera de nya kapitlen i Stall Blåklinten
 
Kapitel 9 - Kaos

"”Robyn, du borde börja sakta ner nu” ropade jag.
”Jag försöker!” svarade hon med ett skratt. ”Det var länge sedan jag var ute med henne sist, hon är jättehet!”
Jag kunde knappast be Sara sakta ner för det visste jag att hon hade gjort om hon kunnat. Istället fick jag hoppas på att Robyn skulle få hejd på Leyley som nu med höjt huvud travade i ett rasande tempo."
 
Kapitel 10 - Ett förslag
 

"”Hoppa Ondine då.” Robyn tittade på mig och lät sista stavelsen falla.
Linda tittade bestört upp på Robyn och därefter på mig som om jag nu borde börja protestera och säga att hon absolut inte fick hoppa min häst. Men jag sade ingenting utan mötte först Robyns blick och nickade, därefter Lindas.
”Hon kan hoppa och hon är ledig” sade Robyn till sist. ”Då var det bestämt.”
Linda sade inte ett ord, men jag såg att hon fått något nytt att tänka på. En litet leende lekte i hennes ena mungipa, och jag förstod att hon började se möjligheter nu. Vad det än var som hindrade henne så hade det ännu inte ett fullständigt grepp om min brorsdotter."

Kapitel 11 - Linda börjar träna

"Ondine klafsade vidare längs med fyrkantsspåret och över det rättuppstående hoppade de återigen utan problem. Därefter såg jag redan i förväg hur stoet förberedde sig för att smita förbi krysset. Höger bog tog ledningen och strax innan hindret drog hon mycket riktigt iväg åt sidan.
”Gör om det, men håll henne i trav den här gången” ropade jag."

Det kommer vara mycket i skolan framöver, så vi får se hur fort det kommer gå. Jag hoppas på att bli klar under mars månad i alla fall.
Eftersom jag har goda nyheter vad gäller bostad, jag är i behov av nya kläder och detta var ett utmärkt tillfälle att hitta en kattpassarpresent till fäsk så kan de ha blivit en beställning från Sweden Rock. Om någon går in på min blogg för första gången idag, döm mig inte på förhand! Jag brukar inte visa upp bilder på kläder. Nu ska jag sluta försvara min blogg. On to ze clothes!
 
Det är själva kjolen och leggingsen som jag har beställt. Inte skorna, inte korsetten och defintiivt inte modellen!
 
Nytt linne som jag har spanat in ett bra tag. det brukar bli så med mig, jag väntar och väntar men känner aldrig att jag får råd att köpa något. Tills nu.
 
Drakdinosaurietröja i fleece! Den har ögon och huggtänder på luvan också.
 
Den är lila. Lila är epic. Jupp.
 
Ja hittade ett armband jag tycker om. Det betyder att jag nu har totalt två stycken, vilket är en helt acceptabel summa!
 
Klänning nummer ett. Det kan ha blivit två stycken. Denna ska jag ha i sommar, när det är varmt och härligt och jag kan gå omkring i Stockholm stad med Fluffigt och äta Max hallonpaj med vaniljglass.
 
Slutligen denna klänning som jag eventuellt tänkte ha på avslutningen. Den kommer antagligen bli jättefin med det gröna examensbandet.
 
Sen så är det ju en sak till. Överraskningen till Fäsk. Det är ju bara det kruxet att Fäsk brukar läsa min blogg vilket innebär att jag skulle avslöja mig direkt om jag postade en bild här. Men visst är det en bra ledtråd ändå, eller hur Fäsk?
Min hurtiga fästman och hans hurtiga kompisar kommer inom kort befinna sig på tåget som ska ta dem upp till kalla snöiga marker. Det är någon form av specialtåg för just Vasaloppet, där de sover på tåget och sen åker buss till starten för att under måndagen skida tillbaka till målet och tåget.
 
Om man tycker att detta är roligt och vill följa hurtbullen ifråga (jag vet att du vill, mamma) så har han startnummer: 15709 och kan följas via följande sida.
 
Lycka till Fluffigt!
Efter det förra kapitlet som var helt nyskrivet kommer det gå lite snabbare att snygga till de kommande kapitlena. I just detta fick jag ta bort en hel del av ursprungsmaterialet som jag upplevde var helt oviktigt för storyn och stämningen, samt ändra om en hel del som i och med det förra kapitlet inte längre fyllde någon funktion. Det åttonde kapitlet kan ni läsa om ni klickar här. Klart ni ska få en liten inblick i kapitlet som vanligt.
 
"Djinns stenhårda ponnyhov hade träffat mig på benet och gav mig en skjuss in i Debbans spilta! Russvalacken tittade fridfullt på mig, han hetsade just aldrig upp sig, när jag dunsade in i honom och tog spjärn emot hans stadiga ljusbruna bak. Där tittade jag ner i hans hårrem och hämtade mig en smula. Låret gjorde rejält ont och jag kunde tänka mig vilken fin lårkaka jag skulle kunna visa upp om några timmar. Bäst som jag hängde över russets rygg fick jag syn på något svart. Faktum var att det var flera svarta små prickar som rörde sig runt i valackens tjocka vinterpäls."
 
Jag tog mig en titt på var jag låg någonstans i rankingen på Kapitel 1. Jag har 634 visningar nu vilket innebär plats 36 i kategorin Ungdomsböcker i kombination med Mest lästa. Det är dock på deras fjärde sida, och jag skulle behöva hamna på första sidan. Det finns nämligen en författare som skriver hästböcker och som publicerat massor utav böcker på förstasidan, så det borde gå! Hon har 1070 visningar just nu. Hur ska jag komma upp i detta? Genom hjälp av er som läser min blogg såklart. Gå in via länken och läs boken. Sprid den vidare till hästtokigt folk. Jag ska försöka att sluta tjata om detta tills dess att näst sista och sista kapitlet är klart, då ska jag tjata precis överallt!
Jag älskar bra verisioner av roliga internetfenomen. Det nya som sprider sig likt ett bra virus är Harlem Shake. Till och med frågesportsprogrammet verkar ha tagit detta till sig. Det absolut bästa, absolut bästa, är deras miner efter.
Det tog sin lilla tid, men nu har jag skrivit klart det helt nya, mycket nödvändiga, kapitlet där Djinn får åka iväg tillsammans med Elisabeth, Linda och Sara till veterinärkliniken som ni kan hitta om ni klickar här. Detta betyder att det för tllfället finns två kapitel sju på Kapitel 1. Det som heter Heldag på veterinärkliniken och som länken ovan går till är det rätta. Givetvis ska ni få ett smakprov på kapitlet.
 
  " ”Flytta på er!” skrek en panikslagen okänd röst inifrån kliniken.
Med en smäll som hördes vida omkring kolliderade fullblodshingsten vi tidigare sett med den skadade islandshästens bakdel. Skriande av smärta och överraskning kastade sig den raggiga valacken åt sidan medan hingsten med vitt uppspärrade ögon kämpade för att komma på rätt köl igen. Snö och grus skvätte åt alla håll när fullblodet åter tog sats för att fortsätta sin flykt med grimskaftet som var fäst i hingstens stigbett dinglade farligt nära de vilt fäktande frambenen."
 
Jag hittade en rolig blogg vars författare har försökt ta reda på hur många tecken och ord det går per boksida. Min bok består i nuläget (inklusive rubriker) av 50498 ord och 282007 tecken. Runt 50000 ord motsvarar ungefär 120 boksidor, vilket borde vara tillräckligt för en bok av den här sorten.
Nu när jag har kommit hem till Skara igen har jag haft lite mer tid att ägna åt mitt skrivande för CtrlAltElite. Inte mindre än två artiklar blev det idag. Det är särskilt en jag vill få berätta om, för jag tyckte att det var riktigt häftigt.
 
Min originalartikel kan ni hitta här. Givetvis hoppas jag att ni läser artikeln. Blir det jag skriver mer läst så hjälper det sidan massor. I alla fall, igår insåg jag att jag blivit tilldelad den här nyheten, och först var jag helt övertygad om att det rörde sig om ett datorspel. Det kändes ändå som om något inte riktigt stämde, jag fick liksom inte ihop texten alls när jag läste igenom sidan jag blivit hänvisad till. Till sist dök ordet larp upp. Larp, tänkte jag, vad är det? En wikipediasökning avslöjade att larp stod för Live Action Role-Playing, alltså det vi svenskar kallar för levande rollspel eller lajv! Helt plötsligt klarnade bilden betydligt.
 
I Göteborg ska de ombord på den gamla jagaren Småland lajva i tre hela dagar med ett tema som baserats på Battlestar Galactica. Vad som är riktigt coolt med det hela är att de kommer styra upp inredningen så att skeppets interiör blir tillfälligtvis förvandlat till rymdskeppet The Celestia. Inget fel på engagemanget där inte!
 
Förutom att jag fick nys om ett riktigt coolt event vars like jag inte ens visste existerade, har jag lärt mig ett nytt ord. Larp. Kanske man ska larpa någon gång i framtiden?
Väl tillbaka i Skara har det blivit dags att sammanställa resultaten från studien. Jag kommer troligtvis att träffa några katter till nästa vecka, men att digitialisera resultaten kan jag börja med i vilket fall som helst. Vissa resultat är lättare än andra att tolka, exempelvis hur många honkatter respektive hankatter som deltog i studien, åldersspannet på djurägarna och så vidare. Svårare blir att jämföra de två metoderna och framförallt, att jämföra mina resultat med djurägarens! Här kommer jag behöva hjälp av min handledare och av statistikboken som står uppställd här i bokhyllan till höger om mig. Det får dock bli ett något senare bekymmer. En sak i taget.
 
 
Detta är en del av studiens data. Signalementet är mest för min egen skulle. Alla katter och djurägare blev nämligen fotograferade med en lapp med ett unikt studie-ID. Just på den här bilden ser det ut som att Body Condition Score är rätt väg att gå, men det varierade lite över hela studien. 
 
Jag upptäckte även intressanta problem med mätningarna som involverade katter som ville leka med måttbandet, katter som ville gosa så mycket att de lade sig på rygg istället, och katter där det var svårt att palpera revbenen och därmed hitta rätt punkt för mätningen av BMI. Studien skulle bli för stor om jag skulle försöka analysera exakt vilka felkällor som lett till vilka resultat, men problemen är helt klart något jag kommer ta upp i min diskussion.
Jag har läst dem förut, men de är fortfarande lika roliga, så när en kompis postade dessa på Facebook kände jag att det var hög tid att dela med sig lite. Om man ska vara tråkig kan man ju tänka sig att detta är en lektion i hur man absolut inte ska uttrycka sig!
 
Jag har delat upp dem i två kategorier.

Först ut är roliga journalgrodor.
Har svimmat av. Minns ingenting förrän patienten vaknar i sängen med två sköterskor.
 
Oklart om blod i avföringen då patienten är färgblind.
 

Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i släkten.

12 cm långt, sårigt underben

Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett.

Söker p g a att ha slagit i vänster stortå som nästan helt har lossnat.Personalen får dock ej dra loss den, då det gör ont.

Fick dock besked om att hjärtat var bra, men att hon skulle återkomma om hon blev medvetslös.

Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna.

Har varit och fjällvandrat. Nedkom med helikopter igår.

Blöder ibland ifrån vänster näsa.

Avföringen har samma färg som dörrarna på avdelning 19.

1974 fick patienten en grävskopa över sig. Sedan dess ringningar i öronen.

Ibland mår patienten bättre, ibland sämre. Ibland mår hon inte alls.

När hon känner sig trött kan ansiktet vridas åt höger och där stå och smårycka en liten stund.

Hon beskriver huvudvärken som spännande.

Patienten har bedömts som osammanhängande.

Lymfkörteln skickades samma dag som patienten i taxi till Uppsala.

Idag till lunch får patienten akuta diarréer.

Patienten har inte ont för jämnan, bara för det mesta.

Patienten tål inte ost, mjölk eller smör, ej heller modern och en bror.

Mat får han från sonen som ligger infryst.

Har fått större hemsamarit men tycker inte att det räcker ändå.

Dåligt sexualliv - ingen partner.

Halsen som patienten hade besvär med nu i höstas är nu borta.

Cyklade i dag på eftermiddagen när plötsligt en liten flicka kom in i hennes framhjul.

Det senaste blodprovet är aldrig taget.

Mår alldeles utmärkt, har sökt läkare ett flertal gånger för det.

Patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit utan kläder.

Änka, bor med frisk make.

Dog troligen i hjärtinfarkt och därefter i lungödem.

Nu är det dags för väldigt roliga journalgrodor. 
Aktuellt: Ingen buksmärta men kan hålla tillbaka den lösa avföringen med vitt bröd.

Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på rygg.

Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken.

Har börjat få blodiga små matskedar i avföringen upp till 15 gånger per dag.

Patienten har varit placerad på ett hunddagis i Gävle med stöd av socialtjänsten.

Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd i vanliga fall.

Modern bostad och hustru.

Sköts i hemmet av maken som är militär.

Har nu fått rullstol och ämnar åka till Norrköping med denna.

Patienten informerad om obduktionsresultatet.

Efter att jag visat två bostadssökande runt i min lägenhet strax efter klockan fem kom jag på att jag ville skriva om mitt eget bostadssökande, något av ett äventyr i sig självt. Kort om besökarna, de kom, de såg, de vände på klacken. Lägenheten var betydligt mindre än vad de trodde och dessutom för högt upp. De bodde redan på tredje våningen. Haha. Det är så otroligt roligt hur stor skillnad det är beroende på var man bor. I stockholm hade detta varit en drömlägenhet med fantastiskt fördelaktig hyra.
 
Tyvärr sprack planen med att hyra i andra hand i Brandbergen. På bostadssnabben fanns det en sexrummare på tolvtusen i hyra vilket hade varit perfekt om det inte var för att den var långt åt skogen. Hur kan detta vara perfekt undrar ni då. Kollektiv. Vi hade kunnat bo minst sex nördar där och ha hur roligt som helst hela veckan, på riktigt. Det hade varit som ett evighetslångt lan ungefär.

Jag ska inte säga att tanken på att hitta en hyresrätt i Stockholm är helt hopplös. Igår träffade jag på en korridorkompis till Fluffigt som hade köat i tjugo dagar innan han fick tag på sitt rum. Alltså. Ibland ska man ha tur, men det var å andra sidan ett rum också. Nej, vårt nya hopp står till att köpa tio procent av Fluffigts halvbrors mammas bostadsrätt vilket gör att vi får bo där. Kvar är få ihop lite drygt etthundratiotusen kronor. 

Klart är i alla fall att vi måste hitta en lösning som är inflyttningsklar till den 31:a maj. Då rullar nämligen flyttlasset härifrån med tanke på att min lägenhet är oerhört uppsagt från och med då.
Nu har jag postat ett brev som ska ta sig hela vägen till Stockholm och Diskrimineringsombudsmannen. Oj, tänker ni, var har nu hänt? Det ska jag tala om. Jag var på flera arbetsintervjuer under min Stockholmsvistelse, och under en av dessa fick jag frågan var jag skulle bo någonstans. Troligtvis Nacka svarade jag, vilket innebär en resväg på mellan sextiofem till sjuttiofem minuter. Detta var för mycket, tyckte en av de som intervjuade mig, med tanke på när jag skulle skaffa barn. Jag poängterade direkt att jag inte ville ha barn alls, men fick till svar att det var självklart att jag skulle vilja ha barn och att resan då skulle bli för lång.
 
Är det inte sanslöst? Det var mer än en fråga som bubblade under min lugna fasad, däribland om hon hade ställt den här frågan om jag hade hetat Andreas och varit en man. Alltså en sådan utan bröst men med penis. Det vill säga, en sådan där varelse som inte har en livmoder med förmågan att bära barn. 
 
Förutom att det kändes som om detta faktum fick mig att sjunka på listan över tänkbara anställda var det värsta helt klart att de mer eller mindre förklarade mig inkapabel till att fatta egna beslut rörande min egen framtid. Och rent ut sagt, är det ens relevant? Det viktigaste är väl att jag kommer till arbetet i tid, inte att jag måste gå upp tidigt på morgonen. 
 
Det är givetvis bara en liten chans att DO väljer att ta upp just mitt fall, men jag tänker ändå hoppas på det. De betedde sig illa och det kändes som om de ställde frågor där jag inte är helt säker på vilka rättigheter jag egentligen har och hur detta bör bemötas. Tar de upp mitt fall får man det svart på vitt. På något sätt känner jag också ett ansvar över att tala om vad som händer. En anmälan fyller ett syfte i sig självt, för om ingen anmäler så får ingen officiellt veta att denna typ av behandling sker.

Någon annan som blivit konstigt behandlad på sin arbetsintervju? Säg då ifrån! Det får vara nån måtta på vad man ska behöva tåla.
Då var det officiellt då. Så officiellt att DN har en notis om det. Djursjukskötarprogrammet och Etologi/Djurskydd skall båda flytta från Skara till Uppsala. Säkert suveränt ur vissa vinklar, förhoppningsvis kommer vi liksom veterinärerna nu få praktisk träning på ett annat sätt. Tyvärr har jag dock hört från flera veterinärstudenter att det är riktigt trångt och svårt att ens få peta på de patienter som kommer in, eftersom de är så många. Kort sagt, det finns många nackdelar också.
 
Jag tänker på alla de lärare som nu kommer bli arbetslösa såvida de inte ska erbjudas att flytta till Uppsala, ett erbjudande som är som ett slag i ansiktet för många gissar jag. Dessa människor har ju byggt upp sina liv där de bor nu! Hästgårdar, familj, barn! Jag tänker på kompetensen som dessa underbara lärare har och som vi går miste om. Är det garanterat att vi främst får djursjukskötare som kommer undervisa oss, med tanke på att åtminstone jag märker skillnad på fokus beroende på om en föreläsare är veterinär eller inte. Dock ska tilläggas att många veterinärer vi har haft verkligen har fokuserat helt rätt i sitt val av material och anpassat det till vårt huvudämne, nämligen djuromvårdnad.
 
Jag tänker på KTC, vår byggnad anpassad för praktisk träning, som det lagts ner massor av pengar och resurser på och som har gett oss studenter massor.
 
Jag tänker på studenter som skall hitta bostad. De som går i Skara nu skall få gå kvar, men de som skall tas in 2014/2015 kommer få gå i Uppsala. Där det är svårt att hitta bostad. Kommer SLU i Uppsala hinna få klart fler studentbostäder tills dess? I annat fall riskerar man att endast Uppsala- och Stockholmsbor kommer kunna tacka ja till en plats på programmet. Kommer de som går utbildningen sen vilja flytta ut till resten av landet, eller drabbas resten av Sverige för djursjukskötarbrist? Jag hoppas lägenheterna kommer bli bra. I Skara är det inte svårt att få bostad för en relativt billig peng. Billigt är maten också.

Appropå bostäder. Hur ska det gå för Skara? Vi studenter hyr ju massor av lägenheter, handlar mat och fikar. Kommer Skara sakta men säkert dö? Är det verkligen bra att beröva en stad möjligheten att växa och istället tränga ihop ännu fler människor i en redan stor överfylld stad?

Jag tänker även på det faktum att SLU inte tycktes bry sig om de många yttranden från allt från sätet i Skara, Skara stad och studenter från både Skara och Uppsala som hade som gemensam nämnare att en flytt inte borde ske just nu - åtminstone. Ändå står vi där nu. Utan att ha blivit lyssnade på.

En vän berättade om vad de hade sagt på en praktikplats tror jag det var. Det var i alla fall roligt att ha varit ombord, sade hon och syftade på Titanic, skeppet som så småningom sjönk. Vilken tur att vi som går ut nu redan sitter i livbåtarna på väg bort, välkomnade av de som hann lämna skeppet ett år tidigare och redan står i hamnen och väntar på oss.
 
 
Idag kunde jag glatt konstatera att jag har lyckats samla ihop inte endast femton, vilket var minimigränsen, utan sjutton katter till min studie! Det är fantastiskt bra. Varje extra katt nu ger bara mer tyngd till det som jag kommer komma fram till. Ytterligare två väntar imorgon, sedan hoppas jag eventuellt på att få studera en till om min och Fluffigts gemensamma kompis Jocke orkar, samt kanske, kanske en till i Jordbro som inte kunde förra veckan. Det skulle innebära som minst två katter till och som mest fyra. I Västergötland finns minst en och som mest fyra tror jag. Totalt betyder det att jag skulle kunna komma upp i tjugofem vilket skulle vara otroligt bra. Vi får se, jag ska kämpa på.
 
Framförallt Patricio på Bagarmossen har hjälpt mig enormt. Under två dagar nu, idag och igår, har han pushat mig, hjälpt mig att få tag i katter till studien som varit på polikliniklistan genom att prata med djurägare och veterinärer. Suveränt! Det mest positiva var att alla veterinärer mer än gärna hjälpte till och verkade tycka det var roligt med studien. Patricio har till och med erbjudit sig att läsa igenom mitt arbete och hjälpa mig hitta fel, samt givit mig bra tips på var jag ska lägga fokus för att få mer power som han uttrycker det, alltså mer trovärdighet, i mitt arbete. Det är en ynnest ska jag säga er. Han har forskat en hel del själv, och skrivit massor. Bättre extra hjälp än så kan man omöjligt få. Jag vet med andra ord helt klart vem som ska få mest plats i min tacklista i slutet av arbetet.