Vägen till Skara

Natten mellan lördag och söndag var det så dags för natten. Natten på djursjukhuset.

 

Det var betydligt lättare än vad jag trodde kan jag helt uppriktigt avslöja. Dels för att det var relativt lugnt med en lagom mängd inneliggande patienter och ganska okomplicerade behandlingar. Till detta hade jag en av de bästa djurvårdarna med mig som har arbetat på vård hur länge som helst samt möjlighet att fråga en djursjukskötare som kan nästintill alla avdelningar och är van att arbeta nattpasset. Framemot morgonen hade det lugnat ner sig på akuten och även den sköterskan hjälpte till vid tempningar på djur som krävde hållhjälp.

 

Det var riktigt roligt, att arbeta på natten. Jag gillar att själv kunna planera mitt arbete, och det har man verkligen möjlighet tilll på natten, åtminstone om det inte händer något oförutsett. Korridorerna är lugna. Inget spring på natten. Katterna som kanske inte vågar äta dagtid smyger sig fram när lamporna släcks. Några timmar innan gryningen tar man ut hundar på nattrastning i mörkret. Mysigt! Sen ska jag väl erkänna att jag gärna är en till. Det är inte jättekul att rasta om man har hand om opålitliga hundar, denna gång gick det dock bra då vi bara hade snälla patienter.

 

Jag som skulle iväg på Tenacious D på söndagen hade packat över alla saker jag behövde för en övernattning i en ryggsäck från min ordinarie axelremsväska och glömt att lägga över min blipp och nyckel till skåpet. Suck! Instämpling går att göra ändå, men utan blipp kommer jag inte in genom dörrarna under rastningar! Inte heller kunde jag låsa upp mitt skåp vilket gjorde att jag stod utan saker såsom exempelvis skor, klocka och termometer. Tack och lov så har jag världens bästa arbetskamrater. Tina lånade ut temp och skor, Emma lånade sin sköterskeklocka och slutligen låg en rakapparat framme från vårds eget låsta förråd, så den plockade jag på mig. Ja jösses, snurriga jag.

 

Framemot morgonen hamnade jag oundvikligen i ett tillstånd av fnitter vilket nattveterinärern förklarade var helt normalt. Jag kunde inte sluta tänka på historien hon berättat om sina barn. De har nämligen fått för sig att "en mur" heter "lemur". Fråga mig inte hur, men det blir hysteriskt roligt när barnen ser på när deras två sköldpaddor (tror jag att det var) bråkar varpå de påpekar att de borde sätta en lemur mellan dem så att de inte ska slåss... Den inre bilden! Oslagbar!

 

Med fem timmars sömn i kroppen åkte vi senare iväg till Gröna Lund för att se Tenacious D. Tack vare Jockes 4G kunde vi köpa sms-biljett och komma in vid 16:00, en timma innan parken stängdes då den var full. Ibland ska man ha tur.