Betéendeproblem hos veterinären

0kommentarer

Nu är jag ute på tunn is, det är jag väl medveten om, men eftersom jag tror på utbildning och påtalande av problem är det en risk jag är villig att ta. Detta inlägg kommer inte att ha någon vetenskaplig bakgrund, det är endast baserat på egna upplevelser och de slutsatser jag har dragit av dessa. Detta är ett intressant ämne och något jag gärna skulle bli mycket bättre på. När jag har tid ska jag försöka gräva fram bra artiklar i ämnet. Tills vidare får ni läsare gärna tipsa om bra sidor där jag kanske kan inhämta mer kunskap.
 
Till oss kommer djur dagarna i ända. Alltsom oftast går allting mycket smidigt och lätt. Det är inte sällan djurägarna förundras över hur duktiga deras djur är trots att vi gör allt möjligt konstigt med dem som att titta i munnen, hålla fast dem för en röntgenbild eller rakar av dem päls på ett ben inför ett blodprov. Ibland går dessa saker utmärkt om djurägaren är med, ibland märker man att det går bättre utan. Ibland får man slå sina kloka huvuden ihop och komma på en taktik som passar alla inblandade. Ibland går det inte alls. 
 
Ofta har jag upplevt förklaringar till våra patienters betéenden som att de är rädda, de har varit med om en tidigare traumatisk upplevelse, de vill skydda djurägaren, de hatar små hundar eller att de är vana att gå lösa. Sammantaget är alla de förklaringar jag hör problem som jag gissar bör ställa till det även i det vanliga livet. Hur arbetsamt måste det inte vara med en hund som är osäker, en hund som drar i kopplet och kanske gör utfall ibland eller en katt som inte går att hantera. Kanske går allt detta att hantera på olika sätt. Hunden kanske är hemma på gården alltid, katten kanske inte behöver klappas på utan får själv välja när det är dags att närma sig.
 
Vad jag däremot vet blir ett problem är den dagen djuret skadar sig och behöver veterinärmedicinsk vård.
 
Vad jag uppriktigt skulle önska är att alla med djur inte bara rycker på axlarna åt problem som de tycker går att hantera utan att komma åt grundproblemen. Framförallt kanske detta gäller på hund, där det finns mycket bra hjälp att få runtom i landet. Brukshundsklubbar och privata tränare anordnar hundkurser titt som tätt och många specialiserar sig på mer specifika problem mer än bara grund- och vardagslydnad. Problem som vi ibland råkar ut för är hundar som nästan släpar djurägaren genom väntrummet och gör utfall mot andra hundar, hundar som det absolut inte går att klippa klorna på, hundar som hugger både mot oss och djurägaren och hundar som helt enkelt är opålitliga eller så farliga att det är en risk att ha dem inskrivna. 
 
Detta tror jag i slutändan främst drabbar patienten och i viss mån vi som vårdgivare. Vi skall inte behöva riskera att bli skadade på arbetsplatsen och jag tycker inte att patienterna ska behöva känna sig stressade vistelsen igenom. Det finns patienter som inte kan få den vård de behöver på grund av sitt temperament och det känns inte bra för någon inblandad. 
 
Vi har många patienter som trivs bra hos oss, de viftar på svansen när man kommer för att rasta eller spinner och myser så snart man närmar sig. Alla kommer inte vara som dessa drömpatienter, men målet för mig är patienter som känner sig trygga och lugna i sig själva. För att uppnå detta tror jag att bra kommunikation mellan djur, djurägare och oss är nödvändig och att patienten har en grundtryggghet i botten. Spontana råd jag kan ge är att hantera era djur! Vänj dem tidigt vid att bli upplyfta, uppsatta på bord, kika i munnen och i öronen. Kan också som en liten sidonotis nämna att patienter som ställs ut mycket ofta är rena drömmen, särskilt sådana som trimmas eller ställs upp på ett bord i vanliga fall.
 
Tankar på det?

Kommentera

Publiceras ej