Vägen till Skara

Mardröm och mardröm, jag tycker tvärtemot de flesta i klassen och uppskattar att stå och föreläsa!

 

Idag var sista dagen på redovisningarna, och jag tycker vi höll mycket bra kvalité, vilket även lärarna inte var sena att låta oss få veta. Kanske är det pressen eftersom det är vårt program som skall granskas av högskoleverket (såvida jag inte missminner mig nu) och att det är anledningen till de goda resultaten. De tyckte hur som helst att våra redovisningar var bättre än veterinärernas, och det tycker jag är högt beröm med tanke på det programmets långa historia och vana vid denna typ av arbete.

 

Redovisningarna är alltså slut nu. De påbörjades under måndagen förra veckan, och jag var först. Jag som aldrig brukar vara nervös drömde till och med mardrömmar om presentationen natten innan! Jag stod där på scenen och skulle klicka fram första bilden. En bortskämd unge med sin mamma från USA. Nästa bild. En rundkindad pojke. Ny bild. Ännu en rundkindad unge! Jag svävar lite på målet och försöker desperat koppla detta till djuromvårdnad. Jag klickar fram en ny bild. Ett videoklipp med två flygplan från andra värdskriget fladdrar förbi innan den sista sliden, som visar en hjort. I ett slutgiltigt försök att styra in på rätt spår säger jag något i stil med "och här ser vi hur evolutionen..." Därefter tittar jag på klockan, inser att jag har pratat i tio minuter och inte kommer hinna klart ens om rätt bilder från presentationen dyker upp. Jag sätter mig på scenkanten och börjar gråta. 

 

Ja, jag vaknade gråtandes. Det var hemskt!

Inte kändes det bättre under presentationen heller! Jag var nervös, jag sa inte allt som jag ville, och jag skulle bara ha skrivit upp de eländiga författarna på Power Pointen som alla andra gjorde så jag hade kunnat lämna lapparna hemma! Jag tyckte inte att det såg snyggt ut, men så gjorde alla andra, och det var ju en bra idé. Många hade löst det på ett estetiskt tilltalande sätt också. Klart det är lättare när man är ute sent, då kan man hämta inspiration från alla andras presentationer, ta det bästa från alla och slå ihop det till perfektion.

 

Tror inte jag var den enda som var drabbat av nerver. Jag har sett klasskamrater som studsat upp och ner innan det är deras tur att gå upp på scen, för att inte tala om min ena klasskamrat som berättade för mig om henens mardröm. Alla satt i aulan och lyssnade på en presentation när hon ser hur någon kastar sig fram mot stolsraden framför och börjar äta på en av åhörarna. Ingen annan märker något trots att hon skriker och försöker påtala uppmärksamhet.

 

Jag tror att exjobb tar på allas krafter...