Vägen till Skara

Först och främst vill jag meddela att jag äntligen är frisk ifrån min förkylning.
(Hostar lite tyst i armvecket medan jag skriver detta).
Fluffigt sade bestämt nej till att vi skulle åka ner till Skutans och fira en kort valborg om jag inte var helt frisk, så jag fick ju gott bestämma mig för att jag var fullkomligt fri ifrån förkylningsvirus. (Snörvlar diskret).

Ibland föreslår jag filmer för Fluffigt som jag vill att vi ska se tillsammans och ibland har han egna förslag. Allt som oftast ser vi på varandra med fasa i blicken sekunden därefter. Och det är inte för att jag gillar romantiska komedier och att han tycker om manliga män med vapen så stora att man starkt misstänker att de kompenserar för något annat som mejjar ner terrorister, poliser, kontorsbyggnader, skyskrapor och en och annan hektar regnsskog. Ånej, jag är nämligen förtjust i det som vi väljer att kalla för KILLFILM.

En KILLFILM, och ordet KILLFILM skall här gärna uttalas med styrka, ta i ifrån magen nu, är helt enkelt en film med muskulösa män med överdimensionerade vapen som går bärsark utan att behöva någon som helst egentligen anledning. Scenerna får gärna vara snygga att titta på. De skall vara välkoordinerat våld här. Icke att förväxlas med vilken simpel splatterfilm som helst.
Bra exempel på KILLFILM är 300, Atila Krigarfolkets Härskare samt uppenbarligen Predator vilket för mig vidare till det som gjorde att detta blev Fluffigts filmövertalning.

När jag ser på Fluffigt att han gärna vill se en film så kan jag be honom att motivera sig. I detta fall utmanade han mig att ge mig tre bra skäl till att se Predator.

Fluffigts tre bra skäl till att se Predator

1. Arnold är med. The one and only.
Detta kan jag köpa. Min mor och jag älskar Arnold i Terminator. Vi ger nästan alla Arnoldfilmer en chans.

2. En drös manliga muskelmän med stora vapen som penisförlängare drar ut i regnskogen på jakt efter en osynlig snubbe varpå de får chansen att i över en minut gå lös på några hektar regnskog, där de tror att fienden de inte kan se gömmer sig, varav Arnold pepprar på bäst han kan in i grönskan medelst minigun.
När jag tänkte på det lät det så dumt att jag känner att jag måste se det med egna ögon.

3. I slutscenen, när predatorn självdetonerar sig och därmed skapar en liten atombombsexplosion inklusive svampformat moln som når åtskilliga meter upp i luften, lyckas Arnold klara sig ur faran ifrån explosionen genom att i sista sekund kasta sig framåt och mot marken.
Det är tur att det inte stod i manus hur en atombomb verkligen fungerar, för då hade Arnold inte klarade sig oavsett om han så kastade sig i en figur värdig en topptränad simhopperska. Nu måste jag se den för att se om det verkligen är tänkt att se ut som en atombombsexplosion. Kanske är det en annan slags explosion, med en teknologi som vi inte känner till?

Kort sagt lovade jag Fluffigt att jag någon gång ska kämpa mig igenom filmen.
Men det kan ju hända att han kommer få lida sig igenom något han inte är jättesugen på heller.

Usch.
När jag vaknade imorse hade jag ont i hela kroppen, och dessutom var jag alldeles fruktansvärt förkyld. Jag insåg snabbt att jag inte skulle orka gå till mattelektionen utan fick satsa på att vara med på delar av fysiklektionen istället.
Två timmars extra sömn och en ibumetin senare lyckades jag ta mig ner till skolan och uthärda en timma av lektionen.

Det riktigt lustiga är vilka huskurer folk har och deras iver att pracka på dem på mig så snart de fick nys om att jag mådde dåligt. Fluffigt brukar göra en köttfärssås med massor av vitlök i förkylningstider, och det är väl inte så konstigt kanske, men förslagen jag fick idag var ju riktigt skumma! Ett av dem innebar att jag skulle svälja en sked olivolja, gärna med citronsmak, på morgonen och sedan ytterligare en på kvällen i två dagar. Min lärare föreslog en rejäl äggtoddy.
Jag tackade vänligt åt förslagen med har inte en tanke på att testa något av dem.

Det riktigt positiva med den här kvällen är att Fluffigt har lovat att göra pannkakor, utan vitlök, åt mig. Tills dess tänker jag kura ihop mig under en pläd och tycka synd om mig själv.

Äntligen äntligen är jag klar med den första stripen till mitt webcomicprojekt. Underbart känns det! Även om jag nu i efterhand sitter och stirrar mig blind på detaljer jag hade kunnat ändra, så måste man ju någonstans kunna sitta nöjd. Ursprungligen designade jag karaktärerna för att vara otroligt lättritade och enkla att färglägga. Det skulle gå fort. Under tiden som har gått har jag lyckats förbättra karaktärerna, lärt mig mera om deras personlighet och hur de skall ritas.

Huvudpersonen är Hazard, döpt efter lanföreningen i Haninge, Stockholm där jag deltagit och staffat, där jag lärt känna riktigt bra vänner, och spelat spel tills långt in på morgonen.
Nu antar jag att ni är nyfikna på webcomicen? För full storlek får ni gå in på mitt deviantartkonto som ni finner här.
Ett litet smakprov kan ni få redan här på bloggen.

 

 

Nyss hemkommen efter alldeles för tidigt läkarbesök. Uppenberligen har jag lite järnbrist, ifall någon var intresserad. När jag kommer hem ligger resten av familjen utslagen i säng respektive klösträd, och jag tänkte passa på att få sitta i avskildhet och fortsätta arbeta på min serie och läsa igenom alla viktiga mial ifrån Skutan. Rätt som det var hoppade en katt upp i min famn och har nu placerat sig på min wacombräda, där han dessutom försöker att äta upp samtliga sladdar jag råkar röra lite på samt oskadliggöra min wacompenna.

Jag får återgå till att enbart läsa mail och klappa katt, för här går det ju inte att arbeta ifred!

Äntligen har jag fått linearten klar till den första stripen i min webcomic. Lite färg har jag också lagt dit, men på tok för lite för att det ska gillas.
Min förhoppning är att bli helt klar med den imorgon, och då kommer jag att publicera den på mitt deviantartkonto. Om jag lyckas få ur mig en serie i veckan ska jag väl försöka mig på att skapa en hemsida enbart för serien, men det känns på något vis som att det måste vara tidsmässigt värt det. Kanske är det lite tråkigt att resonera så. Dock är jag den typen av person som gärna vill engagera mig riktigt mycket i mina projekt, och ska de dessutom publicerar för alla, ja då känns det som om jag verkligen vill göra bra ifrån mig också.

Snart sovadags, så jag ska runda av kvällen med lite How I Met Your Mother.

Gårdagen gick på tok för fort, kanske för att vi fick gäster och dessa stannade till halv fyra på natten innan de åkte hem efter en alldeles för lång match av Axis and Allies. Själv somnade jag halv ett. Då gick jag och lade mig i sängen och tänkte bara vila ögonen, men sen gick det som förväntat, jag sov alldeles utmärkt gott.

Idag blir istället en sådan där typisk dag när man vill slappa men har en massa bra saker att göra. Nu är dammsugning och diskning avklarad, så efter en noga avvägd dos WoW blir det senare att räkna fysik. Kanske till och med möta upp min mor och gymma.

I wow, appropå absolut ingenting, har jag lyckats göra så många heroicinstanser att jag nu har fått mig en alldeles egen Perky Pug. Pug är annars förkortning för Pick Up Group, när man spelar i en grupp med folk man inte känner. Precis som i verkliga livet kan det vålla en hel del bekymmer, och extra förvirrande kan det bli då man inte kan prata med varandra utan oftast ytterst kortfattat skriver. Som tur är har jag oftast med mig Fluffigt, så det löser sig.

Alla som har haft katt vet att det roligaste som finns i ens fyrbenta kompis ögon är papperskassar eller lådor man kan hoppa ner och gömma sig i. Illidan är absolut inget undantag, så jag tänkte passa på att lägga upp lite bilder på honom när han så att säga hjälper oss med de flyttlådor vi burit över till mormor.

För er som sett Family Guy när de sjunger "Ball in a Cup", sjung "Cat in a box" med samma melodi och titta sedan på bilderna nedan.

Jag och Fluffigt satt i godan ro vid det solbelysta köket och åt frukost då jag plötsligt sneglade lite kort mot köksfönstret. I ögonvrån såg jag en man med kratta! Min första tanke var 'Ånej!'. Lite försiktigt fortsatte jag att spana ut över gården och upptäckte ytterligare en hurtig typ med kratta slängd över axeln. Sedan dök en tant med skräp och pudel upp. En mor med två barn i släptåg och alla bar de på sopborstar eller krattor. Det finns bara en anledning till att människor samlas med krattar, spadar, sopborstar och svarta sopsäckar. Det är vår eller höststädning i farten, och med tanke på den nuvarande årstiden skulle jag vilja påstå att det är en vårstädning som pågår utanför köksfönstret.

Alla med sunt förnuft som kämpat sig igenom år av städdagar tidigare i sina liv gör rätt i att åka iväg långt bort när det börjar närma sig en sådan. Jag känner mig lite lurad här! Mormor åker iväg tre dagar innan städningen, precis lagom för att det inte ska vara alltför uppenbart att man försöker smita, och kvar lämnar hon mig och Fluffigt. Givetvis skämtar jag här, tror ingen annat. Dock tänker vi ta det säkra före det osäkra och fly fältet så snart det går! Mot mera flyttstädning och vidare!

Ojoj, nu får jag skynda mig, för min lektion börjar om mindre än en halvtimma, och jag vill kunna gå dit i lugn takt. Jag tillhör den sortens människor som vill vara på plats i god tid, inte chansa på att hinna till en plats precis på sekunden.

Nåväl! Äntligen har jag efter mer en ett år på detta projekt lyckats komma på och rita klart den första stripen till min webcomic. För att göra den i färg och faktiskt kunna färdigställa och så småningom lägga upp den behöver jag dock kunna scanna in den. Var står scannern? Hemma i den andra lägenheten. Suck.

Nu rusa iväg till skolan, ska se om jag får med mig scannern hit senare idag.

Jag har hört människor uttrycka sin oro över att de fysiska breven kommer att dö ut, att ingen längre kommer vilja skicka kort och paket till varandra när email och internetbeställningar finns att tillgå. Vid ett tillfälle såg jag en anställd på posten som hävdade att det inte fanns risk att brevtraditionen skulle försvinna helt, för vi svenskar tycker om att skicka exempelvis julkort, och det känns ju ganska bra att sätta sig ner, ta sig tid och skriva ihop ett pappersbrev till någon.

Jag tänker nu hävda, att brist på brev finns det inte. Däremot brist på ställen att lämna in sin post som skall skickas iväg! Min mormor är på Gotland och min uppgift är nu att eftersända post till henne. När jag gick ifrån centrum och hem, en promenad på 10 minuter såg jag inte en enda postlåda. Jag gick förbi självaste kulturhuset i kommunen utan att få syn på den gula lådan. På minst tre platser där jag vet att jag som liten postat brev syntes inte ett spår av någon låda.
På väg till skolan idag, när jag hade gått i fem minuter fick jag syn på två ledsna, ensamma lådor som stod vid ett Ica Nära. Äntligen fick jag iväg brevet.

Min slutsats är att det är postlådan i sig som är utrotningshotad, och inte breven. Eller kanske blev postlådepopulationen väldigt liten vid brist på brevföda. Kanske är det så att brevantalet sjunkit då de lever i symbios med postlådan. Tål att tänkas på.

Fluffigt hävdar att han inte vaknade, men jag lovar att kattskrället fick fnatt runt fyra på morgonen och lekte alldeles förskräckligt högljutt med en boll tvärs igenom halva lägenheten i minst en halvtimma!

Natten börjar med att jag och Fluffigt kryper ner i den lilla sängen som är min mormors. Vi kan ligga på rygg bredvid varandra, men sen är det bara någon centimeter ut till sidorna, och ett fall ut från det varma täcket och ner på det iskalla golvet. Eftersom jag är som jag är tar jag även fram Richard som får plats mellan våra huvudkuddar. Därefter hoppar Illidan upp och knatar kärvänligt fram till våra ansikten där han sedan, i bröstkorgsnivå men mellan oss kurar ihop oss till en boll.

Han blir ju som en tung liten klump, och gled mer och mer ner mellan oss tills Fluffigt klagade på att katten hade stulit allt hans täcke. Jo Illidan fick allt stå ut med att vi vände och vred på oss, för bekvämt var det då inte! Till sist gav han upp och lade sig i fotändan istället, och då kunde vi somna! Ja, tills han gav igen genom att brutalt mörda en av sina leksaksbollar upprepade gånger där runt fyra på natten.

Nu är det morgon, klockan ringde runt nio och jag kände mig riktigt seg. Illidan hade tidigare på morgonen följt Fluffigt slaviskt i jakt på mat, men den skulle han inte få förrän jag gick upp. Nu trodde jag bestämt att han skulle gå på mig, och försöka väcka mig när Fluffigt gått och han inte fått något att äta, men icke. Den lilla sömntutan lade sig i sängen, och där ligger han än!

Insåg i samma veva att det inte finns något frukostmaterial hemma, så jag nallade tre köttbullar och fyllde ett glas med vatten. Jag ska strax gå ut med mitt spjut och jaga frukost.

Nu sitter jag och Fluffigt framför våra datorer i vårt nya datorrum, och före detta matsalsrum hemma hos min mormor. Hon har varit så vänlig att låna ut sin lägenhet åt oss ett par månader nu när vi ska flytta ut ur lägenheten inför sommaren.

Två omgångar bussresa tog det för oss att flytta med det viktigaste, nämligen datorer och kläder. Jag tror inte det finns många som säger att de har flyttat med hjälp av kollektivtrafiken! Tungt var det, och det kändes lite motigt att åka tillbaka den andra gången och hämta resten. Två bilder ifrån flytten och resultatet tänkte jag bjuda på.

Apropå absolut ingenting, så skulle jag skriva ett inlägg med rubriken Apropå och kom på att jag inte visste hur det stavades. Faktum är att jag inte tror att jag någonsin har behövt stava ordet tidigare. Med hjälp av en googlesearch kom jag fram till att troligast stavning var apropå.

För en halvtimma sedan skulle jag åka upp för rulltrappan till matbutiken där jag skulle handla kattmat. Rulltrappan måste vara den långsammaste i sitt slag. Jag skulle åka upp, och till vänster om mig var rulltrappan som åkte nedåt belägen. På denna vänstra rulltrappa går en tjej i lugn takt uppför den nedåtgången rulltrappan och kommer upp före mig, som stått i den uppåtgående.

Nästa gång tar jag trapporna.

ska alldeles strax bege mig ner till Skutan för städdagen, årsmöte samt styrelsemöte.
Jag hoppas det kommer många som hjälper till, jag skapade till och med en facebookgrupp för att få folk till den!

Det börjar kännas mer och mer verkligt nu. Snart kommer inte jag och Fluffigt att bo kvar här i lägenheten där vi levt och trivts tillsammans i över tre år.

Jag har fyllt en flyttkartong som ska hem till min mor och bli kvar där, ytterligare en som kommer åka med till Skara. Sovrummet börjar redan se tommare ut, liksom ihoppackat. På något sätt undanstädat och öde. Det är de små sakerna som gör det. Att min hylla inte är proppfull av böcker, teckningar och prylar ifrån olika händelser som jag minns extra starkt. Ondines namnskylt till tränset. En liten plastros med band som grunkan gav mig ovanpå ett paket med choklad. Ett torkat höstlöv jag fick ifrån Fluffigt som påminner mig om när vi var ute och sprang i höststormen utan jackor...

Jag är alldeles för snabb att hitta saker som är knutna till minnen. Det är inte det att jag inte har kvar minnena ändå, men jag påminns inte om dem. När jag stannar upp och sveper med blicken över de saker jag har i min ägo brukar jag fundera på hur de kom att bli mina.
För att prata om lite humoristiska saker kan jag meddela att jag hittat lite galna saker som borde ha slängts för väldigt länge sedan. En trebent orange stol. Någon som vill ha? En microvågsugn som Fluffigt fått i present för säkert två år sedan och som låter hemskt och antagligen är livsfarligt. Vi har även två kaffebryggare här hemma. Jag dricker absolut inte kaffe, och normalt sett bryggs inte heller kaffe hemma hos oss. Nej jösses, man kanske borde flytta lite oftare för att få rensa ut ordentligt!

Ja vad menar jag nu kan man fråga sig?
Vi fick en försmak av den specifika relativitetsteorin idag på fysiklektionen och därmed försökte vår lärare att förklara hur föremål i hastighetsriktingen kan bli kortare, hur saker kan bli tyngre samt hur, och här kommer jultomten in i bilden, att tiden går långsammare när saker och ting börjar närma sig ljushastigheten.

Aha! tänkte vi och insåg raskt att detta måste vara förklaringen till hur jultomten hinner jorden runt på en dag för att överlämna julklappar till alla barn. Hans renar kan springa nästan med ljushastighet! På så sätt går tiden så långsamt att han i godan ro hinner runt och lämna klappar samt dricka mjölk och äta kakor.

Nu vet ni!

Att jag är dålig på att slänga saker, det har varit känt sen lång tid tillbaka. Idag insåg jag att det bitvis måste ha gått överstyr för länge sen, och dessutom att jag var nära att göra om samma misstag igen.

Exempel.
1) Jag plockar upp World of Warcraft gamecardförpackningar. De är förbrukade. Jag börjar fundera på om jag ska spara dem för att det är nostalgiskt och en kompis till mig sparade alla sina gamecards han någonsin ägt. Vi betalar vår speltid direkt över internet. Jag äger två, möjligtvis tre förbrukade gamecardförpackningar. Dessutom börjar jag fundera på om jag inte ska ta och spara trial accountsen som finns i! Jag tror till och med att jag lade undan en!

2) Jag tar upp en liten silverfärgad påse och undrar vad som legat i den. Vad fin, tänker jag. Den kan man ha smycken i, kanske fina stenar, eller varför inte kattgodis till Illidan! Jag har knappt smycken. Jag har piercingsmycken, och de byter jag mycket sällan. Kattgodis kommer i en egen förpackning. Ska jag då seriöst släpa med mig den här lilla påsen, komma ihåg var jag packade ner den och därtill komma ihåg att använda den. Nej. Jag slängde den, efter säkert fem för många minuters funderande.

3) Det värsta exemplet. Jag hittar en pennvässare. En grön rund pennvässare med Mulleklistermärken. Jag skramlar lite på den och hör hur det inuti den ligger blyertsspetsar, för den var ganska dålig, minns jag nu, och bröt ofta av blyertsen. Ändå har den legat i en låda, i min sparade samling prylar i minst tre år. Min Mulleperiod var slut för minst sju år sedan, och pennvässaren slutade jag använda långt innan dess. Nu är den slängd. Jajemensan.

Idag är en typisk dag som kommer att bli en duktigdag för mig.
Vad gör man då på en duktigdag? Jo, man gör en lista på saker som behöver göras, och sedan gör man sakerna som står på listan. Väldigt enkelt.

Lite skäll ska jag väl ha, för jag kommer inte att åka på mattelektionen idag. Det hon lär ut kommer jag att kunna traggla mig igenom själv, på ett eller annat sätt, och dessutom hinner jag med mer om jag inte åker dit. Restiden är inte lång, men jag ska gå till bussen, vänta, vänta på att lektionen startar, ha rast, sedan gå hem till bussen, åka hem. Allt sådant där tar tid, och jag skulle snart vara uppe i en timmas dödtid bara för en mattelektion. Bättre att gå när jag behöver kunskapen, och inte har så mycket att göra.

Saken är den att jag och Fluffigt ska flytta hem till min mormor om två veckor. Tills dess måste vi ha börjat packa, och det kommer ta sitt lilla tag. Dessutom insåg jag nu att jag verkligen måste skynda mig med att ansöka om nytt id-kort. Det går ut alldeles för snart för mitt eget bästa!

Längtar redan tills efter jobbet då jag ska åka in till stan, klippa mig och färga om håret. Det börjar bli lite väl långt, och utväxten är markant. Det är inte det att det inte ser halvtufft ut, tvåfärgat hår har väl alltid varigt roligt, men det kunde se så mycket bättre ut!

Dessutom har jag bara några veckor på mig att förnya mitt leg, och den enda gången jag har märkt på mig själv att jag är fåfäng, det skulle vara nu. Jag vill inte se hemsk ut på min legitimationsbild. Jag ska ha med mig den i tio år och i alla dessa år innan dess har det varit jag som har den snygga bilden, istället för att se ut som en förrymd yxmördare eller som om jag ätit en halv burk sömnpiller.

Hoppas på bra resultat. Denna gång blir det lila färg!

Tisdagar är min längsta dag i skolan, även om det är en förhållandevis kort dag för de flesta. Två lektioner har jag allt som allt, men därefter ska jag och Ida sätta oss ner och plugga. Jag bör få MVG på nästa prov för att lyckas skrapa ihop ett VG i kursen allt som allt.

Sen blir jag lite sur, såhär i efterhand. Det visar sig att vår lärare återanvänder sina gamla prov, vilket innebär att de som redan läst hans kurs en gång innan i princip skulle kunna sitta och råplugga lösningar på hans tidigare prov, mer eller mindre strunta i resten och gå därifrån med alla rätt. Hade jag fått tag i de tidigare proven hade åtminstone jag kunnat göra så. Då dyker ju dock frågan upp huruvida jag hade lärt mig något alls. Mer än hur man räknar ut specifika uppgifter. Hade jag byggt upp någon slags allmän förståelse? Antagligen inte.

Å andra sidan så känns det ibland väldigt ovärt att sitta och läsa i boken, och plugga stenhårt på uppgifterna som jag gjorde till första provet, och sedan ändå inte ro det i land just för att frågorna inte liknar de i boken. Vår fysiklärare har en tendens att sätta ut enligt mig onödiga fallgropar titt som tätt.
Lösningen blir väl att jag får be någon i klassen att få titta på ett gammalt prov samt plugga som vanligt på kursen och hoppas på att allt det arbetet tillsammans ska löna sig.

Äntligen, äntligen har jag fått tag på papprena på Illidan. Stamtavla och besiktningspapper var de viktigaste, men fortfarande är jag rejält förvirrad angående hur man gör med ägarbyte och annat.

Nu har jag i alla fall mailat hans uppfödare och hoppas på svar relativt snart så att jag kan försäkra honom och ta honom till veterinären för lite tandstensborttagning. Jag vågar mig inte på att göra något av detta bara ifall att tidigare ägaren av någon anledning skulle få för sig att hon vill ha tillbaka honom, och så står jag där sedan och har lagt ut både kärlek och pengar och är utan katt. Det vore hemskt.

Jag har smådonat lite hela dagen med saker som behöver göras, och strax ska jag gå iväg till Skutan för ännu ett styrelsemöte. Dock har jag hunnit med att pimpa min Baby Sfinx bild lite ytterligare, så jag passar på att lägga upp den här. Jag borde egentligen lägga upp den på mitt deviantartkonto också, men det får jag ta när jag orkar. Det är lite att göra på det kontot, jag måste sortera ut bilder som jag skäms över lite för mycket bland annat.

Nu är det inte ett foto som bakgrund längre utan jag har målat den även om jag har använt mig av en referensbild. Jag ville testa att göra någon form av ljuskälla som belös henne, så jag testade lite färger och kom fram till att gul såg bra ut, därefter anpassade jag bakgrunden så att den överensstämde. Kort sagt är det solnedgång eller möjligtvis soluppgång och Hathsepsut gäspar och sträcker på sig. Inte lätt att vara pigg när man är så liten!

I lördags skrev jag, Fluffigt och en hel drös med kompisar högskoleprovet tillsammans med tusentals andra. Vår provlokal låg på Farsta Gymnasium så dit tog vi oss med Anders som var snäll och skjussade. Även om han i efterhand meddelade att han aldrig mera tänkte åka bil dit, och jag förstår honom. Inte på grund av parkeringsmöjligheterna, för de fanns, men däremot på grund av den minimala infarten med trafikljus som är anpassade för ungefär åtta bilar om dagen.

Denna gång började provet med en NOG-del som jag tyvärr fick 7 fel på. Och det som irriterar mig så är att det var två uppgifter som jag inte borde ha haft fel på, men i den ena blev jag lurad av bildillustrationen, och i den andra så gjorde jag det vanligaste felet tror jag, att man vet hur lösningen fungerar men man virrar bort sig bland svarsalternativen.

Därefter kom svenska läsförståelsen. 3 fel totalt och det är mycket för att vara jag. I snitt har jag väl haft 1½ fel på de sex eller sju gånger jag försökt mig på den. Det var en svår del i år, så jag hoppas på att det är till min fördel och att fler tyckte att den var krånglig.

Elf, Engelsk läsförståelse och därefter orddelen var nästa. Det visade sig att det var den falska delen, och det var jag riktigt glad över. För där måste jag ha felat på minst tolv av orden i ordprovet.
På den nästkommande Elf-delen var det engelska provet knivigare än förra året, enligt mig. 3 fel på den samt 9 fel på ordförståelsen, vilket antagligen är mitt rekord. Endast 9 fel! Även här är jag irriterad på en specifik uppgift. Jag ändrade mitt svar i sista sekund på ett ord och därmed fick jag ett rätt minde.

Sista delen, den fruktansvärda DTK, Diagram Tabeller och Kartor var kvar. Jag gick tillbaka några gånger i provet, ändrade svar, räknade om. På den sista uppgiften kunde jag bara inte komma på hur jag skulle lösa den! Det gick inte, inget jag fick ut tycktes mig rimligt. Så synd att jag inte hade gjort det enkelt för mig själv, ofta komplicerar man saker och ting alldeles för mycket. 1 endaste fel blev det på DTK, hur tufft är inte det?

Totalt 23 fel alltså vilket innebär 99 rätt av 122.
Förra året gick gränsen för 1.8 vid 100 rätt. Mitt hopp står alltså till att det skulle vara rekordmånga även i år som dessutom måste skriva sämre än mig och kan flytta upp mig så att den nya 1.8-gränsen skulle landa på 99. Det är inte jättetroligt dock. I år var det två svårare delar, jag fick bara ett endaste fel på DTK vilket är fantastiskt bra, jag höjde mina antal rätt med två, så varför är jag ändå besviken? Besviken på de där uppgifterna jag borde klarat. Besviken på att jag inte lyckades höja, att jag borde pluggat mer. Dilemmat är att även om jag hade pluggat mer så hade det inte hjälpt. NOG-delen och DTK-delen gick så bra jag klarar av. Det var läsförståelsen som förvånande nog drog ner mina poäng.

Jag får hoppas att 1.7 räcker för att jag ska komma in på Djursjukskötarlinjen i Skara.
Annars vet jag inte riktigt hur det ska gå till.

Imorgon är det dags för högskoleprovet, jag körde precis igenom en DTK-del på 32 minuter. DTK stå för Diagram Tabeller och Kartor, tror jag i alla fall. Min slutledningsförmåga säger mig att så är fallet då allt som finns på den delen består av, ja just det, diagram, tabeller och kartor. Att det gick snabbt är bra, det betyder att jag minns hur man gör och att jag kommer att ha tid att gå tillbaka och mera noggrant räkna igenom de uppgifter som jag är osäker på. Sådant är guld värt.

Idag fick jag mitt efterlängtade påskägg av Lina! Det är gult med vita prickar och har en blå rosett runt sig. Alldeles fyllt med godis är det, och speciellt goda var Lindorchokladäggen. Ägget ska jag ta med mig imorgon till provet så att jag hinner ladda med snabb energi mellan delarna. Givetvis ska jag ta med mig frukt också, samt äta lunch däremellan, men snabbsocker är inte att förkasta när man måste vara pigg och alert. Gärna fokuserad också, givetvis. Det dumma ägget ville inte bli annat än ett enda stort blänk när jag försökte fota det ifrån sidan, den här vinkeln var den enda som gav med sig.

Som om påskägget inte var nog så hittade jag och Lina äntligen en väska till mig! Jag ville promt ha en väska som inte fick vara enfärgat svart. Inte heller fick den kosta över 500 kronor. Och den fick inte vara tråkig heller. Tuffa kriterier, minst sagt. Det jag har lagt märke till är att de flesta mainstreambutiker, nu tänker jag på Åhlens, Lindex, HM, skoaffärer med väskinslag, ja listan kan göras oändlig, har mer eller mindre samma utbud. Det är så fruktansvärt trist. Till sist begav vi oss ner mot gamla stan via drottninggatan och kikade in i lite mera färgstarka affärer, bland annat den där jag hittade min gargoilbyxor en gång i tiden. Efter lite tittande hade vi fastnat för två väskor, den ena svartvitranding och så den i bild. Vi hade ingen aning om vilken jag skulle välja att ta med mig hem, så jag gjorde det enda rätta. Jag ringde Gargoil.
Varför går kvinnor och shoppar med kvinnor utan att ta med sig Gargoil kan man fråga sig? Det är ju rent omöjligt. Han undrade detsamma men påpekade till sist att den här väskan, förutom att den var snygg i sig självt även skulle matcha min gargoilbyxor, och efter det var saken avgjord!
Tack Gargoil för att du åter igen hjälper mig hitta snygga saker.
Och tack Lina för att du orkar gå runt halva stan med mig och gå in i butiker som är tråkiga när vi bara kunde gått in i rätt butik ifrån början.

Långt inlägg ikväll.
Nu är det hög tid att sova, för imorgon är högskoleprovet som jag tidigare nämnt  och jag måste få min skönhetssömn så att säga. Anders hämtar oss halv åtta imorgon bitti, och den bilen tänker jag då rakt inte missa!

När jag skulle skriva en rubrik till det här inlägget insåg jag att det inte går att få det att låta spännande. Jag kan ju inte gärna skriva "oväntat resultat" eller "fantastiskt dåligt resultat" därför att jag inte vet. Jag vet att jag inte får alla rätt på provet, för det var två frågor som jag inte ens svarade på. Jag besatte inte sådana kunskaper att jag kunde göra ett försök. Det jag hoppas på är ett VG, för efter förra provet är det vad jag satsar på. Som jag kanske nämnt tidigare kommer inte den här ämneshöjningen hjälpa mig att konkurrera trots införandet av meritpoäng. Jag känner inte en kotte som inte kan tillgodoräkna sig alla 2.5 poängen nämligen.

Dagen idag börjar med blogg. Om ett litet tag blir det pannkaksfrukost, iväg till skolan och därefter ska jag åka iväg och träffa min kompis Lina och inhandla mig en ny väska. Jag handlar så sällan nytt. Här hemma har jag en riktig favoritväska. Den är brun, med tryckt text och en stjärna av glitterpluppar. Det är en axelremsväska och i remmen runt finns det ringar insatta. Nu när jag inser att en och snart två av dessa ringar har lossnat, att stjärnan saknar en eller flera av sina pluppar, att den egentligen färgen på väskan kan avslöjas om man öppnar den och tittar på icke solbelyst tyg... Den har hål där mjuk stoppning syns. Flärparna till blixtlåsen är snart helt avskavda. Jag tror att det är dags att ge sig nu. Jag måste helt enkelt ha en ny väska innan den här går en kvalfylld död till mötes.

Idag visade jag min mor en drös av mina nyaste skisser. Efter det blev jag riktigt sugen på att arbeta vidare med några av dem, men eftersom jag är dålig på de riktigt tidskrävande bilderna satte jag mig ikväll ned med en lite enklare.

 

Jag har gjort tre olika poser till henne, Hatshepsut the Baby Sfinx. Hon är döpt efter den egyptiska kvinnliga faraon Hatshepsut, som är något av en personlig favorit hos mig. Egyptens gamla sfinxar var ofta vinglösa, men jag tycker det är lite roligt att lägga till dem. Dessutom ger det möjlighet att använda dem för att förstärka mimiken hos karaktären.

Att den i sig självt är oskuggad är meningen. Kanske känner jag för att lägga till något sådant senare, men just nu tyckte jag om den lite mera stiliserade looken. Den får liv i alla fall. Jag känner mig ganska trött jag med, så både jag och Hatshepsut säger Gäääääsp! och tackar för idag.

Många har kanske inte försått det, men jag är något av en kakälskande gamer fångad i en djurintresserad tjejs kropp. Jag är mångsidig, och har flera stora intressen. Spel, och speciellt spel ur warcraftserien är ett stort intresse.

Min första karaktär jag startade och spelade var en Human Warlock som hette Rowaenne. Sedan dess har jag spelat igenom två (!) druider, en hunter och nu på senaste tiden en Tauren Warrior. Jag bytte kort och gott faction och server sedan min bästa vän slutat med wow. Det var inte lika roligt utan honom, utan då valde jag att börja spela med folk jag kände irl. Poängen här är i alla fall att jag aldrig har slutat att gilla Warlocks, förrän kanske sedan lite för många förändringar började göras på dem.

http://forums.wow-europe.com/thread.html?topicId=12947352666

Detta är länken till det som Blizzard valt att avslöja som de förbättringar som kommer att göras för klassen Warlock inför Cataclysm. Och jag tycker i och för sig att mycket är bra, men de har missat något mycket viktigt. De har redan i förra expansionen försökt göra om Warlocken till någon slags Mage, precis som några har kommenterat på forumposten ovan. Warlocks har använt shadow och i viss mån firespells. Mages har hållt sig till frost och fire. Och nu då, så kommer det mer spells som bara är regelrätta nukes. Den tyngsta raidspeccen, destruction lämnas till sitt öde med fokus på firespells i högre grad än shadow. Vart tog rollspelsdelen av Warlocks vägen som de demoniska, onda, mörka makterna? Det hade varit roligt med en ny bra demon, en tung mörk spell, och inte som nu, en spell kallad Fel Flame. Den är grön. Grön.

Nåväl, mycket kan hända ännu, och all information är inte släppt ännu.
Rowaenne rider iväg på sin Dreadsteed, kvar på Burning Crusades tid.

Idag har jag äntligen fått sova ut och vaknade till och med innan larmet gick imorse. Solen lyste upp hela vardagsrummet och när jag vände mig om för att titta närmare på den starka ljuskällan så möttes jag av en alldeles klarblå himmel. Inte ett moln i sikte. Det är sådana här dagar som man kan se Globen ifrån vardagsrumsfönstret, trots att vi bor två mil ifrån den.
Så jag börjar min morgon med en härlig frukost, och till detta ska jag och Richard titta på Grey's Anatomy, en av de få laster jag har. Jag har verkligen fastnat för den serien. Jag misstänker att det är för att den har en fortlöpande handling, där karaktärerna utvecklas. För att nu nämna en total motsats så måste jag dra upp Day's of our lives. Jag tror att den hette så. Det är ett ton dåliga skådespelare, ett manus som det har lagts mindre tid på än på ett porrmanus, ljussättning och kameravinklar som är så trista att samtliga avlidna filmstuderande vrider sig i gravarna, och, det slutliga beviset på att den är fullständigt händelselös kan bevisas med följande händelse:
Jag hade av misstag sett en del av ett avsnitt, för flera år sedan ska tilläggas, och ungefär ett kvartal senare, det vill säga tre månader senare zappade jag runt och hittade åter igen samma serie. De var fortfarande i samma rum. I samma konversation. Nu tittade jag ju i och för sig inte så pass länge att jag bortom allt rimligt tvivel kan säga att det var exakt samma konversation, men oavsett så händer det ju uppenbarligen inte tillräckligt mycket för min smak. Min fråga är, vem tittar på sådant? Går serien fortfarande? Har ingen haft hjärta att slå ihjäl den ännu?

Ja det var morgontankar från en morgontrött Ardente. Just det. Nu ska jag äta mer frukost och se om jag kan vakna lite till.

Vilken härlig årstid våren är!
Jag har öppnat fönstret och utanför hör jag motorvägen där bilarna rusar förbi, och det i sig är ju inte speciellt magiskt, men alla de andra ljuden, de ifrån småfåglarna som kvittrar, och det karakteristiska lätet ifrån fiskmåsarna med löfte om en sommar, det är magiskt det. Jag kan känna hur den svala kvällsluften blåser in genom fönstret. Se ljuset ifrån kvällens sista solstrålar. Det är mysigt.

På dagtid hittar man andra vårtecken, som när de första lökväxterna börjar blomma, när snöhögarna smälter såpass att det bara är en svartgrå massa av grus och damm kvar, när gatorna som är överrösta med allt detta grus blir rena igen, efter att städmaskinerna varit där. Och för att helt skippa den filosofiska något pastellfärgade beskrivningen av vårtecken, kan jag även nämna att ett säkert vårtecken är när alkisarna blommar ut på trapporna.
Bli nu inte arga för att jag nämner det. Jag tycker precis som många av er därute att alkoholism är tråkigt och något som många människor är i behov av hjälp för att bli fria ifrån, men jag anser också att man får lov att tala om, skämta om och diskutera saker som både är bra och dåligt för människor.

Som ni kanske märker känner jag mig lite filosofiskt lagd. Jag bara skriver på, och ser vad som tycks komma ut ifrån mitt knackande på tangenterna. Min bild jag publicerade tidigare idag har över 1000 views. Så mycket har jag aldrig ens kommit i närheten av på Deviantart, där man måste hora runt som det kallas, för att få besökare till sin profil. Nu kom det igen, ett sådant där obekvämt ord. Ett ord man kanske inte bör använda. Deviantart är ett forum för bilder och termen att hora runt betyder ialla fall, rent praktiskt sett, att man måste besöka en massa andra användare och skriva kommentarer på deras bilder och säga att de är bäst, även om man inte är ett dugg intresserad, för att få dessa människor i sin tur att kika in på ens egen profil. Och gör man detta tillräckligt bra, då blir man så populär att man syns under kategorin för de populäraste bilderna, och därmed får man fler besökare. Lite som det fungerar med bloggar också. Faktum är att det är exakt så det fungerar med bloggar.

Nu ska jag ta vara på den här skrivarlusten, och sätta mig att arbeta med en bok jag håller på att skriva. Jag fick ge upp mitt 3D-projekt med Enidno, för så länge som mitt grafikkort inte riktigt tycks vara kompatibelt med programet ifråga så går det bara inte. Jag är inne på mitt elfte A4-blad, och min gissning är att hela boken blir på runt fyrtio stycken, men vi får se. Åter igen, det är ju jag det här. Jag avslutar sällan alla de egna projekt jag påbörjar. Det är så mycket annat, som skola och arbete som kommer ivägen. Men vissa saker fortsätter jag med. Och någon gång måste de ju blir klara.

Yes, nu är jag tillbaka, och jag är inspirerad till tusen!
Förhoppningsvis innebär detta också att jag kommer att blogga oftare och faktiskt hålla mig till minst ett inlägg per dag, men gärna fler. Det gör det ju roligare för er som följer den.

För ett par år sedan fick jag se två riktigt grymma skisser som en tjejkompis till Fluffigt hade gjort föreställande två nagas ifrån warctaftuniversumet som älskade. Detaljerna var bra, poserna, perspektivet, uttrycken, ja rubbet. Fluffigt hade försökt sig på att färglägga dem men bara kommit halvvägs, och själv hade jag ingen bra kunskap alls digital färgläggning.
Nu, några år senare är jag desto bättre och frågade CBX, som hon nickar på sidan där bilden är upplagd om jag inte kunde få göra ett försök. Hon blev jätteglad och genast satte jag igång! Nu är den första bilden fullbordad, men då det faller under pornografiskt innehåll kan jag inte lägga upp den här på bloggen, utan istället så lägger jag upp en liten del av bilden här, sen får ni klicka på länken HÄR för att se hela. Jag vill varna för att även om bilderna som läggs upp på sidan alltid är tecknade så finns det ibland annonser som INTE är ritade, utan av riktiga människor. Gå alltså inte in på sidan om ni inte känner er bekväma med det.