Vägen till Skara

Jag har tidigare skrivit och berättat lite om Skutans Gård, en umgåsgård med hästar och andra djur där jag sitter som ledamot i styrelsen. Jag har berättat om hur vi har pratat med Haninge kommun angående den upprustning vi så desperat behöver vad gäller byggnader. Jag har berättat om förändringarna vi vidtagit vad gäller gruppinnehåll och prissättning. Det tycks vara försent.

Länge har jag och många med mig insett att Skutan har behövt förändras för att kunna bli mer självförsörjande och inte längre behöva bidraget ifrån kommunen för att knappt överleva. Så har situationen dock sett ut i många år, långt innan jag hamnade i styrelsen. Det är som om gården helt enkelt blev bidragsberoende. Skutan hade behövt ett samarbete med en större del av Haninge för att på så sätt få fler intresserade av gårdens framtid.

Ikväll skall styrelsen sätta sig ner och slutgiltigt bestämma vad vi skall göra.
Beslutet vi måste fatta, som det talats så länge om.

Äntligen!
För den tålmodige som minns min skiss ifrån den åttonde december förra året kan nu glädja sig med att jag äntligen avslutat färgläggningen av den!
När jag ritade den tyckte jag att den hade ett drömskt och vist ansiktsuttryck därav namnet den idag erhöll. Jag tänkte mig att jag färglade en konceptartskiss och har därför behållt blyertslinjerna men ändå bakat in dem i bilden. Då den ursprungligen inte var gjord för att ha någon bakgrund avstod jag ifrån att rita en efter flera misslyckade försök. Hon ser bättre ut med en enfärgad simpel bakgrund så att hennes egna detaljer får synas tydligare.

Om ni skulle vilja se en större verision av bilden hänvisar jag till min deviantprofil.

Jag fick en dag för mig att testa mina akvarellfärger sedan jag sett en inspirerande tutorial på Deviantart. Angående Deviantart så kan det väl sammanfattas med att där finns mycket skit, men här och var hittar man små guldkorn. Konstnären hade ialla fall skissat upp bilden hon ville måla med blyerts, scannat in den alternativt ritat den direkt i ett ritprogram på datorn för att sedan skriva ut bilden. Resultatet blir en jämn fin lineart att måla efter.

Jag skissade upp bilden i blyerts och färglade blyertsen med mina svarta turschpennor. Därefter målade jag med akvarell/vattenfärger. För att vara första ordentliga försöket så är det inte så pjåkigt.

 

Vad gäller arten så tänker jag hävda att detta är någon ännu inte upptäckt art av Ankylosaurier. Jag hämtade mest inspiration ifrån de bepansrade dinosaurierna som levde för så länge sedan, men tillät mig sedan att utöva det som kallas för konstnärlig frihet.

Mitt hyreskontrakt är nu påskrivet och postat, liksom min sommarjobbsansökan som lakritsförsäljare.
Jag måste ha kommit på den bästa sloganen någonsin, "Att sälja lakritsremmar, det är att sälja sommar!" Och vet ni, hur konstigt det än låter, så är det oerhört sant. För mig är sommar på Gotland t.ex att gå runt i Wisby, och utanför de större ingångarna till innerstaden brukar det stå just godisremsförsäljare. Det är nästan en lika välbekant syn som ringmuren i sig självt, och hör på något sätt till. Lite som brända mandlar hör sommaren till.

Jag hoppas på att bli uppringd och få komma på arbetsintervju, men i annat fall får jag leta vidare efter ett somrigt sommarjobb. Det skulle bara vara så trevligt att få spendera sina arbetsdagar utomhus!

I dag satt jag för första gången på nästan ett och ett halvt år ordentligt på hästryggen igen. Det var inte lika läskigt som jag trodde att det skulle vara, men sedan höll jag mig ju till skritt och trav också. Cactus som hästen heter som jag red var riktigt seg idag, och det var skönt. Det fanns ingen som helst risk att han skulle hitta på något jag inte tyckte om. När jag väl har fått upp självförtroendet lite mer kommer jag ju kräva mer av honom, och inte låta honom slöa sådär, men någonstans måste man börja. Den här ridturen var för min skull först och främst, inte för hästens.

Jag samlade en massa mod och ringde idag upp Centrumbostäder igen för att meddela att jag är intresserad av en lägenhet. Nu är allting klart och bovärden ska skicka mig ett kontrakt.

Jag hoppas verkligen att jag kommer in. Det börjar bli så oerhört frustrerande att jag inte kan göra mer än att vänta...

Ja för mig var det i alla fall sommarens första grillning.
I lördags begav vi oss ut till den närbelägna sjön Rudan för att grilla, spela kubb och Mölkky samt känna lite på vattnet. Det är nog egentligen badbart, men som den badkruka jag är väntar jag nog några veckor till innan jag hoppar i.

Snart ska jag ta och cykla ner till skolan för det sista provet den här terminen, och fortfarande med förhoppningen om att det kommer många fler prov att skriva, fast i Skara förstås, och gärna nu till hösten.

Jag vet inte om jag borde skämmas lite grann. Jag har inte pluggat alls så bra som jag borde göra. Inte stressat och övat på alla uppgifter, inte gått igenom varenda anteckning för att se till så att jag inte missat något. Kanske blev jag lite nertyckt när jag insåg att det inte hjälpte förra gången. Nu får vi se hur det här går istället. På något vis känns det som om jag nöjer mig med ett g. Jag kommer inte att ha höjt mitt fysikbetyg, men å andra sidan så innebär ett vg att jag inte kan läsa om kursen på komvux om jag skulle vilja. De tar bara emot de med g i ett ämne. I sådana fall skulle jag behöva göra en prövning.

Nåväl... Jag kan hoppas på att jag förstått det mesta.
Hoppas på att provet faktiskt blir lätt, som vår lärare sa.
Nu blir jag nervös. Önska mig lycka till.

Lite tandsten, det låter väl ofarligt?

Dock inte den mängd som Illidan idag uppvisade. Veterinären kunde visa hur han saknade tre tänder i framkäken, det vill säga de små tänderna mellan hörntänderna, samt att några var bitvis avslagna. Vidare har han rött inflammerat tandkött och massor av tandsten på de bakersta tänderna i överkäken.

Den andra juni ska vi tillbaka till veterinären för sövning och tandstensborttagning, och veterinären förvarnade mig om att det kan bli så att de i värsta fall måste dra ut två av hans tänder. Förutom det att jag blir så ledsen för att han antagligen gått omkring och haft ont, ja har ont, blir jag en smula arg. Han har luktat illa ur munnen sedan jag fick honom, och han har antagligen haft problem med tandsten länge. Varför har inte dåvarande ägare gjort något åt saken? Dessutom kommer det att kosta multum för mig, men jag har liksom inget val här. Inte kan jag låta min katt gå med öm mun. Veterinären var själv förvånad över att han åt, drack, gick på toaletten och lekte såsom han gör.

Illidan och jag rapporterar om hur det går i juni.

Har för övrigt skapat en kategori som heter Illidan. På så sätt kan ni som är intresserade bara av honom klicka in där för att se bilder och uppdateringar.

Vet ni vad jag vaknade av i morse när jag skulle få ta en timmas sovmorgon?
Trappstädning.
I vår trappuppgång som ekar alldeles förskräckligt tycker någon städar att det är dags att putsa själva metallräcket i mitten och får med trasan denna att vibrera. Och det låter. Ja det ekar, i hela trapphuset. Mitt sovrum ligger precis bredvid och med ett ryck vaknar jag upp och tror först att ytterdörren är öppen.

Nu har jag hämtat mig lite och sitter med en skål med flingor och bloggar. Om nån timma ska jag och Illidan till veterinären. Illidan själv har varit gosigheten själv. Han har inte fått mat sedan 20:00 igår, och det tänker han låta alla som kommer i närheten av honom veta. Han är nämligen nära svältgränsen nu, och snart dröjer det inte länge förrän revbenen syns.. förrän kraften sviktar... förrän han ser ljuset.

Jag skämtar bara. Men alla katter beter sig som om dom är döende när de inte fått mat på utsatt tid.

Nu har jag tagit mod till mig och ringt till bostadsvärden i Skara.

Noggrant hade jag skrivit upp punkterna som jag skulle fråga om.

* När börjar man betala hyra om man skriver kontrakt nu?
* Betalar man hyra över sommaren?
* Finns det 1:or lediga?
* Åker man ner och tittar på den och har möjlighet att välja en specifik lägenhet?
* Måste man åka ner till Skara för att skriva på kontraktet?

Alltsammans är bra frågor att ställa för att försäkra sig om att detta är en bostad man vill betala för och att villkoren passar en själv. Svaren jag fick var riktigt bra.

* Jag börjar betala hyra först för augusti.
* Hitills har de bjudit på julihyran.
* Det finns flera 1:or lediga.
* Jag får åka ner och välja ut en specifik lägenhet om jag vill. De ser identiska ut men vissa kanske har en annan färgton på väggarna än de övriga.
* De kan skicka kontraktet för påskrift.

Det känns som om detta går min väg.
Låt oss hoppas att intagningsbeskedet också är positivt och att jag kommer in på utbildningen i år.

För första gången ska jag ta med mig Illidan till veterinären. Han har luktat så oerhört illa ur munnen, och de jag känner som har katt har alla chansat på att han har tandsten. Jag pratade med en trevlig djursjuksköterska och hon tyckte att det inte kunde vara fel att åka in och ta en titt, speciellt eftersom jag har tyckt mig se att han saknar två tänder i underkäken fram.

Lite tips fick jag även angående hur man motverkar tandsten. Man borstar helt enkelt kattens tänder med en liten tandborste eller med en tops. Det viktiga är att försöka få bort den ytliga beläggningen på tänderna som senare kan komma att bli tandsten.

Några av er kanske även har märkt att bloggen nu blivit ljusare och alldeles Illidaninspirerad!
Jag tyckte att det passade nu när det börjar närma sig. Sommaren är kort...

Nog hade Carro tur, för i morse vaknade jag tjugo över nio, vilket visade sig vara en perfekt tid för att hinna iväg till stallet och hjälpa till med att lassa in en 250 balar hö på loftet. Alldeles rödprickiga var vi om armarna när vi få tappra var klara, men det var det värt. Underbart väder var det, solsken, med en klar alldeles djupblå himmel. Hästarna var ute i hagen och betade lite lojt och njöt av livet.

När vi väl var klara med höleveransen åkte Carro iväg för att lämna en av tjejerna som hjälpt till i tid till skolan. Själv passade jag på att börja mocka, något som för mig är rogivande och inspirerande. Jag får tid till att tänka. Det är dessutom roligt att se till så att det blir fint i stallet efter en natt som skapat kaos i varenda spilta.

Kvar ensam i stallet en underbar dag som denna stod Karna. En rund mjuk och go fjording som har boxvila. En liten promenad fick hon dock gå ut på, och det ska tilläggas att det nog snarare var hon som var ute med mig än tvärtom. Pigg på utevistelse efter flera dagar inomhus ville hon få ut så mycket som möjligt av promenaden. Då jag ville att hon skulle få beta valde jag att inte tränsa henne utan la helt enkelt grimskaften runt nosen på henne när hon drog iväg. Enkelt och smidigt hade jag koll på henne igen, och efter en kortkort promenad övergick vi till att cirkla runt äppelträden och beta. Karna betade. Jag fotade.

Karna äter mumsigt gräs. Jag har inte modifierat bilderna här, gräset är verkligen så här grönt och riktigt lysande!

 

Jag stod och tittade ut över gården när Karna åt. Stora gröna hagar där hästar kan galoppera fritt, med träd som ger svalka varma dagar. Ridvolt. Gethage som just nu inte hyser några getter, men väl våra två minsta ponnyer som är ena riktiga rymmarexperter.

 

Det känns så sorgligt på något vis, när jag idag lämnade ifrån mig mina nycklar till Fluffigts lägenhet. De har varit mina i tre år, och jag fick dem som present en vinter, när min pojkvän ville ge mig nycklar till hans hem. Nu har de tagits ifrån mig.

Lyckligtvis har ju inte min sambo tagits ifrån mig, och han tummade på att jag en dag ska få nya nycklar av honom, fast till en annan bostad förstås. Det är nu det börjar sjunka in. Snart, förhoppningsvis, kommer flytten till Skara att ske. När den väl gör det är det början på tre långa år mer eller mindre utan varandra.

Det är tur att skype finns.

Det är knappt att jag tror det är sant!
Jag cyklade och Fluffigt sprang ner till spårcentralen vilket tar mellan fem till tio minuter.
Sedan hoppade jag av cykeln, drog av mig trekvartsbyxorna och visade upp mina ben och rumpa i röd åtsittande byxa som känns lite som om man inte hade något på sig överhuvudtaget och sprang, ja sprang en och en halv kilometer. 1.5km!

Detta har aldrig hänt. I kuperade terräng fortsatte jag att springa. Upp för backar och ner för backar. Över rötter och över barrstigar. Och i slutet, när jag åter igen var framme vid min cykel var jag så trött att jag fick sätta mig ner och dricka vatten. Mitt ansikte hettade och det kändes som om vattnet jag drog igenom håret med handen ångade bort.

Så nu vet ni, alla gamla idrottslärare som ville att jag skulle springa fyra varv på den röda löparbanan, eller springa längs med en tråkig grå grusstig i värsta försommarhettan, eller varför inte tjugo varv runt i gympasalen, jag kan, bara jag är motiverad och har bra underlag och omgivning.

Jag är så jäkla bra.

Åh!
Sommarvärme, säger jag bara, sommar!
Nyss hemkommen från en timslång promenad som bar ner till Rudan, och det är varmt, riktigt riktigt varmt. Ljumna vindar kom föga fläktande emot mig, och jag fick raskt ta av mig munkjackan jag tagit med mig för säkerhets skull.

Sommaraktiviteter kom upp på tapeten, och jag längtar efter att få grilla nere vid stranden, att få åka till gotland, kanske ha på mig en klänning och åka och spela minigolf...
Är det bara jag som får sommarkänsla en dag som denna?

Nu börjar det kännas på riktigt. Som om Skara kan bli verklighet.
Igår skickade jag iväg ett mail till Centrumbostäders kvartersvärd och frågade om jag fick anmäla mitt intresse till en studentlägenhet trots att jag inte hade antagningbeskedet ännu. Det fick jag och nu är det gjort. Den lägenheten jag vill ha är en 1:a, och detaljer om den kan ni se här.

Här var elen inkluderad, och det är positivt.
Jag har hittat en lägenhet till, som är större och med mindre månadsavgift, men den ligger längre ifrån skolan och inte alls i studentområdet. Det känns lite tråkigare, för jag vill ju helst ha nära till mina nya kursare som jag ska umgås med i tre år.

I Sverige betraktas det som något dåligt att tala om för barn att de är dåliga på något. Då anses man trycka ner dem och riskera att göra dem både missmodiga och lågpresterande. Jag tänker hävda att det är precis tvärtom. Låt mig förklara. I följade stycke har jag valt att skriva om barn, och menar då elever i olika sammanhang som är under arton år. Det kan vara i en skola, i ett stall, i en idrottsförening och liknande.

Ofta kommenterar man ett barns prestation som mindre bra om det är dåligt, ja rent av kasst, men det är absolut ingenting man får säga tydligt. Ibland hör jag även personer som säger att det gick bra ändå, trots att barnet är medvetet om att dagens prestation inte var lika bra som vanligt. Den var med andra ord dålig. Jämför med mitt inlägg Dressyrtävlingar på Skutan väcker minnen!
Detta tror jag bidrar till att barn inte tar åt sig av beröm. Varför? Därför att de inte får höra när det inte går bra. Det anses alltid gå bra för dem, bara mer eller mindre. Givetvis skall man som någon form av undervisande vuxen inte säga åt ett barn att de är kassa, men däremot kan man, som i mitt ridexempel, visa att man sett de sämre delarna av prestationen. Man kan tala om att hästen inte gick bra i galopprogrammet, men då även följa upp med vad som var positivt. Vägarna kan ha varit välridna. Halterna samlade.

Jag tänker nu gå vidare och skriva om tjejer och brännboll, detta efter att jag och Fluffigt kort diskuterade saken. Det är ett faktum att tjejer generellt suger på brännboll. Vi är rikskassa. Vi skulle inte kunna slå iväg bollen långt och hårt om våra liv så hängde på det. Vet ni varför jag tror att det är så? För att tjejer, sedan lågstadiet först och främst förväntats vara sämre än killarna, och därfter fått kasta bollen eller ta det platta slagträet. Snart märkte alla elever att tjejerna i klassen generellt inte slog bollen långt och började gå flera steg framåt när det var en tjejs tur att slå varpå dessa tjejer lärde sig att det var mindre bra på att klippa till bollen med slagträet. Cirkeln är sluten så att säga. I mitt tankeexpriment undrar jag vad som hade hänt om en idrottslärare på en skola hade talat om för en elev att de var dåliga på att slå med brännbollsträet och att det minsann var dags att öva. Inte så mycket för att man måste vara bra på brännboll av någon som helst anledning utan för att kunna välja om man vill bli bättre eller till och med bra. Vidare är väl kanske brännboll ett dåligt exempel egentligen. Där är det så mycket som gör att de som är dåliga på det fortsätter att vara det. Det är till exempel inte roligt att spela om man inte är speciellt bra, åtminstone om man inte kör med kompisar. Spelar man det i skolan är det oftast stora lag, och då får man inte heller öva på att slå och chansen att man blir bättre är därför låg.

Men ändå, är det inte större chans att en person blir driven till att bli bättre, och har större möjlighet att bli bättre om han eller hon får veta vad han eller hon är dålig på? Och kan det vara extra bra att veta om man är dålig på något som man inte är intresserad av att göra? Till problematiken hör ju också att den som skall utdela negativ kritik måste kunna göra så utan att personen känner sig dålig. Det är ju bara en enskild del av ett utförande som är dålig. Uppmuntran tror jag är viktig för utveckling, men samtidigt måste positivt beröm vara trovärdigt.

Först nu känner jag att jag har vaknat till liv lite efter en riktigt lång gårdag. Då flyttade vi ut allt, precis allt urom säng, soffa, ett bord och en hylla ut ur min och Fluffigts gamla lägenhet. Stort tack till Fluffigts syster och sambo. Utan er hade det aldrig gått och vi hade fått släpa flyttkartonger på bussen i omgångar.

Hemma hos min mor står nu säkert åtta bananlådor, en stor svart sopsäck med prylar, min gamla ryktlåda och andra saker jag knappt visste att jag hade. Så känns det ialla fall. Ihopsamlad ser mina ägodelar så mycket mera ut än sprida i en lägenhet.

Min dag nu, kommer vara fullständigt fullspäckad. Jag har så mycket att göra att jag får sätta mig ner och göra en Att-Göra-Lista. Diska, tvätta, packa upp kläder, packa upp köksvaror, leka med katten så han inte väcker oss, helst dona med DWL, plugga fysik och matte, gå på styrelsemöte, uppdatera Skutans hemsida, skriva på en jobbansökan. Jag har så mycket att göra att det känns som om jag borde börja precis just nu. Så det gör jag.


Snart så.
Kanske alldeles strax.
Nu.

Alldeles stålgrå var himlen när jag i morse traskade iväg mot busshållplatsen för att åka ner till stallet och följa med varget som lovat att fota hästarna. Blåste gjorde det, och regnet hängde i luften. Ur fickan drog jag fram mina handskar och insåg att detta skulle bli en kall dag i stallet.

Väl på gården hjälpte jag varget att komma iordning, talade om för honom ungefär vad man ville ha ut av en bild på en häst som rids i ett dressyrprogram. Jag pratar om de längda travstegen, om spetsade öron och vackert böjd hals, om häst och ryttare som ser åt samma håll, om ben som tydligt visar gångarten och förflyttning. Mycket av detta gick förstås inte att hitta idag. Grand Prixhästarna bor inte riktigt på en liten ponnygård med ryttare i alla möjliga åldersgrupper och kunskapsnivåer. Och det är det som gör det riktigt spännande och riktigt roligt!

Vi såg ryttare som med ledande tygeltag försökte förmå sin envisa lilla ponny att ställa åt höger, när ponnyn tittade nyfiket åt vänster vilket i slutändan resulterade i en något vinglig men i övrigt rak ridväg. Ponnys som kanske fattar galopp, men oftast bara ibland och alldeles säkert inte rätt galopp i båda varven. Som barn minns jag att man blev förtvivlad bara inför tanken på galoppdelen av ett dressyrprogram, och nog satt man där sedan på tävlingsdagen och bankade frenetiskt med sina små skänklar för att hålla galoppen - om det nu blev någon, och innan man red in på tävlingsvolten tittade man med en sista blick på det kvarlämnade ridspöet. Ack, det var tider det.

Men vet ni vad? Detta är charmen! Vi tränade inte för att finslipa avsaktningarna och förbereda för den förvända galoppen, utan vi tränade för att klara av att rida alla dessa ponnys och hästar med märkliga egenheter. Jag hittade så småningom de riktigt bra delarna av programmet, och det var de minnena man hade kvar, inte de om högergaloppen på stora mittvolten som aldrig blev någon galopp. Jag mindes tävlingen när galoppen väl blev fattad, i båda varven, och året därpå blev kanske ridvägarna riktigt bra de med. Idag hörde jag många ryttare som lät besvikna efter sin ritt, och jag vet precis varför. De har övat, de har tränat och ridit på lektion, och då går ponnyn jättebra. Efter uppvärming, hjälp av instruktör, anpassade övningar och framförallt, utan en nervös ryttare och på ridvolten en alldeles vanlig dag.

En besviken ryttare vill inte höra att det gick jättebra. Den besvikna ryttaren är fullt medveten om att det sägs till alla andra också. Istället försöker åtminstone jag lyssna på vad de tyckte var dåligt och sedan erkänna det som gick mindre bra men även lyfta fram det som ekipaget lyckades med på programmet. Det som de inte behöver öva lika mycket på till nästa gång. Att få en ryttare att se ett dressyrprogram som en övning inför att bli bättre ger så mycket mer för en ryttare med krav på sig själv än att bara se tävlingsdagen som ett misslyckande.

Slutligen så kommer jag lägga upp lite bilder ifrån tävlingarna när varget väl lagt över dem.

Fluffigt och jag brukar lite skämtsamt kalla en gemensam bekant för Crazy Cat Lady, efter simpsonskaraktären med samma namn. Hon har nämligen stadigt allt mellan två och fyra katter hemma hos sig då hon hjälper ett katthem genom att ta hem nya för senare omplacering. När ytterdörren öppnats och man snubblat in över en eller två katter känner man dessutom den distinkta lukten av kattlåda.

Själv kände jag mig lite som en Crazy Cat Lady idag. In på Ica gick jag och handlade på en fredagseftermiddag två burkar kattmat och en tvåkilospåse med torrfoder. Jag tillhör absolut inte skaran som dricker alkohol, precis som många andra, men kontrasten mellan mig och de flesta andra butiksbesökare var ändå uppenbar.

Väl hemma kastar jag mig över rengöringsarbetet med Illidans kattlåda, och inser till min förskräckelse att jag tycker att det är riktigt småroligt att leta efter klumpar i sanden.

På morgonen efter att Fluffigt gått till jobbet kryper Illidan upp ifrån fotändan av sängen och lägger sig på min bröstkorg. Det är säkert fruktansvärt nyttigt att ha en kraftigt förstorad fyra kilo tung dammtuss i näsan som tynger på en. Ändock somnar jag snabbar än någonsin. I skrivandets stund inser jag ju att det inte behöver bero på att jag trivs, jag kanske helt enkelt håller på att kvävas och slumrar in lite stilla på morgonkvisten.

Jag pratar med min katt som inte hör ett ord av vad jag säger. Och även om han gjorde det skulle han inte förstå ett dyft. Jag väcker honom genom att hålla mumsig kattmat mot hans rosa nos, och leker vilda lekar med en boll i snöre. När jag ser honom ligga och gosa i soffan smyger jag fram och buffar ner min näsa i hans långa päls och andas in. Det luktar katt. Smått galen kanske jag är, om jag var rik skulle jag kanske få benämnas som excentrisk, men faktum kvarstår, att när jag känner doften av Illidan i näsan, då trivs jag och ett stort lugn infinner sig.

Tänk er en actionfilm, hjälten har varit lite ur slag sista tiden men lyckas efter en tids träning återfå sin gamla styrka och lite till. Hjälten vänder upp blicken mot kameran och säger "And I'm back in the game". I mitt fall är det inte ett spel jag fallit tillbaka in i, om man nu skulle välja att översätta meningen på så sätt, istället känns det som om jag har mera koll på läget just nu, och som att mycket flyter på enklare än tidigare.

I fysiken vet jag vad jag sysslar med. I matematiken har vi repetition inför provet som jag vet att jag kommer klara av. Jag har börjat cykla till skolan, till gamla lägenheten och till gymmet. Gymmet! Jag har kunnat börja gymma igen efter en veckas aggresiv förkylning och nu går det bättre än någonsin. 10 kg är jag uppe i på axelpressen efter att sedan start varit fast på 7.5 kg. Jag lyckas gå igenom hela mitt program inklusive uppvärming på en timma nu. Underbara framsteg. Jag jämförde det lite med achivmentsystemet som finns i WoW när min mor och jag stretchade av idag. Det systemet i WoW finns för att spelare ska få lite pushar framåt när det är segt, för att man ska ta sig an ovanliga utmaningar och samarbeta för att klara av vissa specifika saker. Som belöning kan man ibland få titlar eller små pets eller mounts. På gymmet sker liknande saker, fastän jag inte får någon hundvalp eller en liten ruta som talar om vilken achivment jag klarat av. Idag t.ex gick jag ju fram till axelpressen och klarade av att lyfta med 10kg. Ding! New Achivment: Axelpress 10kg!

Man får väldigt snabbt nya resultat och man utvecklas ju konstant. Hela tiden ser jag förbättringar. Jag kanske orkar ett lyft mer, kan se musklerna byggas upp, märker att konditionen förbättras, tar mig an en ny maskin. För mig är gym en bra träningsform, då den ofta uppmuntrar mig.

Som matlåda idag fick jag pannkakor som Fluffigt gjort åt mig. Ja egentligen delade vi på arbetet, då vi är i ett modernt jämställdt förhållande. Jag gjorde smeten, han gjorde pannkakor av smeten.

Som överraskning gjorde han mig en hjärtpannkaka. Är inte det romantiskt så säg?
Visst kan ni väl se hjärtat avteckna sig?

Idag fann jag ett brev ifrån högskoleverket med mitt resultat ifrån högskoleprovet. Som jag tidigare misstänkt efter rättning baserat på ens svarsanteckningar fick jag 99 rätt av 122 möjliga. I år blev det åter igen 1.7.

Personligen innebär det en höjning på två poäng ifrån föregående prov, och jag tycker att det är värt att nämna att mitt förra resultat på 97 poäng hade gett mig 1.6 iår!

Grattis Fluffigt som lyckades få 111 av 122 och därmed var bland de 404 personerna som lyckades kamma hem 2.0!
Puss älskling!

Jag ramlade över en Metro idag varpå jag hittade följande artikel.
"Hankatt slår med vänster"

På Queens University i Belfast har en forskare fått leka med 42 katter och studerat huruvida de verkade vara vänster- eller högertassade när de fångade möss. Slutsatsen blev att hankatter föredrog att tassa till med vänster tass och honkatter använde höger.

När jag försökte göra om testet på Illidan använde han övervägande högertass, i de fallen han inte använde båda. Vänster använde han mestadels om han liksom bollade med leksaken och således använde båda tassarna. Man kan undra om detta beror på om han är kastrerad och således varken hon- eller hankatt, om det är för att han är en innekatt eller om det helt enkelt är så att jag borde studera honom vid fler tillfällen. Personligen tror jag på det senare, även om man får räkna in det faktum att samtliga katter i studien med största sannolikhet inte stadigt var höger eller vänstertassade.

Det finns ett uttryck som går såhär: longcat is long.
Jag har myntat ett nytt begrepp. Slökatt är slö.

För Illidan har gjort precis ingenting idag. Själv har jag pluggat, jag har ritat klart stripen till DWL, jag har diskat och kommer snart laga mat medan min vita fluffboll till katt har sovit. Jag vet dessutom varför han är extra trött just idag. Under gårdagens natt var han nämligen vaken, och lekte vilt i hela lägenheten. Sådana är dom, katterna.
Detta är vad Illidan har gjort idag.

Jag är klar med min andra sida till min webcomic.
Jag är fullt medveten om att den inte är det minsta rolig om man inte är insatt i spelet, men för er som inte spelar dota så kan ni ju kanske åtminstone titta på färgerna? Det är en söt katt på bilden?
Bilden finns i större storlek på mitt deviantartkonto.

http://lardente.deviantart.com/art/Anyone-There-162811689

Hjälmtvång i hagen. Så många gånger det kommer upp för diskussion. Egentligen finns det ju i sak inget att diskutera, alla barn och ungdomar ska ha hjälm i hagen när hästarna går där, det som behöver diskuteras är hur regeln skall efterlevas.

Bakgrundsinformationen är helt enkelt att jag fått några mail ifrån styrelsemedlemmar på Skutan, där jag ju själv sitter som styrelseledamot, där de påtalar att det finns risk för allvarliga skador då de sett flera barn gå in i hagen samt hantera hästar på gården utan hjälm.

På Skutan har vi ett hjälmtvång för alla under 18 år så snart de skall gå in i hagen. Detta inkluderar det uppenbara, när man skall hämta in sin häst ifrån hagen, men även när man skall släppa sin häst och öppnar grinden till hagen. När man bara skall gå tre steg in i hagen för att få en bättre bild på favorithästen. För mig känns det som om personerna som aktivt tar av sig hjälmarna eller glömmer den totalt har glömt bort eller missförstått varför det är så viktigt att ha på sig sin hjälm vid hästhantering. Det är ju inte för att det aldrig uppstår en farlig situation och att regeln bara finns där för att man skall vara ett gott föredömme för de mindre barnen. Det är ju för att när olyckan väl händer, då är det hjälmen som skyddar din kropp från allvarliga skador.

Skadar sig gör man inte bara när man av någon anledning åker av ponnyn. Det kan man göra i situationer som man inte kan kontrollera själv. Vad gör man när en lös ponny i hagen börjar bråka med den snällaste ponnyn i världen - som du råkar hålla i? Vad gör man när man leder sin favoritponny varpå en sopbil tar sig uppför backen till sophuset, och din goa ponny helt plötsligt blir som förbytt, tvärvänder och slår med frambenen i luften?

Livets oförutsägbara attityd gör att vi som lever livet, får se till att vara förtänksamma. Använd hjälm.

Nu skall jag avsluta detta inlägg, och sätta mig och skriva något klokt på Skutans Gårds hemsida också. Hemsideadressen är skutansgard.se om ni är intresserade av att se hur den ser ut.

När jag var liten hände det då och då att jag och min mor gick genom hela den stora skogen bort till Skutan. På vägen om vårtid letade vi efter den första tussilagon, och fanns där vitsippor ville min mor ha med sig en bukett hem efter stallbesöket. Idag så hittade jag min första tussilago, och eftersom det hade tagit på tok för lång tid att ta sig hem med den utan att den hade börjat sloka och sedan vissna så lät jag den växa kvar där vid blötområdet nära spårcentralen.

Du var inte med på den här vårpromenaden mamma, men jag har tagit bilder åt dig!

Det fanns ingen bra rubrik till det jag ville skriva om.
Att jag fick sova gott då vi petat på Illidan under hela gårdagen så snart han visat tendenser till att sova alltför länge, lekt massor med honom så att han under natten var alldeles tyst.
Att jag fick äta frukost i ett solbelyst kök och titta på bilder till DWL-Comic som jag ska rita mera på.
Att jag därefter satte mig och pluggade fysik och fick en sådan där bra aha! upplevelse.

Det känns som en riktigt bra dag helt enkelt. Som jag tänker njuta till fullo av.
Nu ska jag fortsätta plugga lite, sedan äta lite lunch och gå på en promenad ner till spårcentralen.

Härliga tider.

Jag satt och läste på facebook, och en tjej på Skutan där jag själv ridit massor när jag var yngre och nu är med i styrelsen, beskrev kaoset vid dagens terrängritt. Själv minns jag och berättade för henne om mitt terrängäventyr med Ondine för så många år sedan.

Terrängrittsdeltagarna skulle rida en bana i skogen med blåa snitslar, som ju är lätta att se. Som vanligt kastade vi oss iväg i galopp direkt efter startsignalen, det är åtminstone så jag minns det, även om jag egentligen tror att vi travade iväg med stora steg. Ungefär efter en halv minut tittar jag runt lite vilset efter nästa snitsel. Till sist får jag syn på en blå snitsel och styr Ondine mot den.

Vi red bort mot det som kallades för hingsthagen och precis innan vi skulle upp för den första backen i slingan som kallades handikappslingan svängde vi av och red in på en liten smal stig. Ondine och jag red över lera, mjuka gula grästovsmarker, på trånga stigar för en häst av hennes storlek och nog var där var blåa snitslar hela vägen! Till sist kom vi mycket motvilligt över en bäck varpå jag insåg att något inte stämde. (Detta var före tiden då alla hade mobiltelefon på sig). Stigen var bredare och uppenbart preparerad för fotgängare. Här och var fanns skyltar som antydde att det var en del av promenadstråk.

Jag beslutade mig för att vända helt om. Jag fick förlora terrängen, detta tycktes verkligen inte stämma. Men hästen vägrade gå över bäcken igen. Trots mitt lockande, drivande, smackande så ville hon absolut inte över det rinnande vattnet. Vissa hästar tycker att just rinnande vatten är otäckt. Jag har hört att det beror på att de har svårigheter att avgöra hur djupt det är, men hon hade ju gått över en gång tidigare! När det inte gick att ens leda henne över satte jag mig ner för att tänka. Ondine betade blåbärsris. Om detta hade varit rätt rutt hade det kommit en deltagare efter mig vid det här laget. Och om vi stod kvar här och det började skymma så skulle det bara bli värre att ta sig hem. Till sist satte jag fast hennes tyglar runt ett träd så att hon fick stå och beta varpå jag sprang tillbaka längs med vägen vi kommit. Jag vände om efter ett tiotal meter, och nog tittade hon efter mig, men så värst orolig var hon inte. Sedan sprang jag, jag sprang så snabbt jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Trots andfåddhet, trots håll i sidan och oro för att Ondine kanske skulle trassla in sig eller bli orolig löpte jag vidare genom skogen.

Jag hann halva sträckan när vi mötte Jenny på en häst som i mitt minne måste ha varit tinkern Dublin. Vit och brun och vänlig tittade han på mig och det första jag fick ur mig var att Ondine satt fast i ett träd och att vi var tvugna att genast, genast ta oss tillbaka och se till så att hon inte trasslade in sig. Jenny förstod ju givetvis ingenting av mitt babbel, jag misstänker att hon trodde att Ondine var intrasslad i ett träd. Vi tog oss tillbaka, och Ondine som ju var glad att se en bekant så att säga tog sig utan protester men med mulen stadigt vilande mot Dublins breda rumpa över bäcken.

Väl hemma var alla oroliga. Man hade funderat på att skicka ut poliser med hundar och jag vet inte allt vad de hade för sig. Vuxna människor alltså! Litar de inte på att jag och min bästa vän överlever sådana här saker? Vi hade klarat allt. Jag och Ondine fick rida om ritten, på rätt väg den här gången, och vad jag minns så placerade vi oss inte alls bra. Hon är på tok för stor i steget för att man skall vinna mot en tangerad tid riden på någon sävlig fjording. Och då lovar jag på heder och samvete att vi aldrig röjde i skogen. Det var liksom inte det vi tyckte om. De andra blåa snitslarna hade satts upp för ett promenadspår och det var bara ren och skär otur som gjorde att de hade samma blåa färg. Nej, terrängritt efter snitslar var aldrig vår starka sida, och själv fick jag i många år efteråt höra förmaningar om att se till att inte rida vilse igen. Varför var det ingen som sa åt Ondine att sluta vägra gå över bäckar?

Det finns minst hundra olika sätt att vakna morgonen, eller natten på, och vissa av dem är riktigt mysiga, glada eller roliga tillställningar. Nu tänker jag delge er mina för gårdagens natt, sju sätt som ni inte vill bli väckta på. Jag ville inte heller bli väckt för den delen.

1. Lektajm! Så snart lampan är släckt och lugnet lägger sig hittar Illidan sin favoritleksak, en bandyboll i miniatyr och bestämmer sig för att röja runt i hela lägenheten.

2. Sängbordsputtning! Då jag till slut givit upp och går upp för att hämta leksakerna finner jag lite senare på natten att katten har hoppat upp på sängbordet i full färd med att välta ner saker. Fluffigt går upp och lyfter ut katten.

3. Återerövring! Av ovan nämnda boll. Han kan även ha hittat en annan, för han har minst tio stycken spridda i hela lägenheten. Han passade även på att hoppa upp på mormors stereo och putta ner nästan allt som var på den.

4. Nattserenad. Illidan får för sig att börja jama mitt i natten. Han vill ha leksällskap, klapp eller mat, jag vet inte, och han hör inte att han låter minst sagt högt!

5. Kattkräk. Jag vet inte om det var bristen på entusiasm från oss som fick honom att göra det, eller om det bara var dålig tajming, men han började i alla fall kräkas fram emot småtimmarna. Sömngångaraktigt flyttade jag honom ifrån mattan och städade undan.

6. Majtåget. Vad är oddsen efter en sådan här natt? Runt tio blir jag väckt av trummor och annan musik i fjärran som stadigt trampar på närmare och närmare mig.

7. Telefonen. Någon ringer mig när jag äntligen fått ro efter allt ovanstående, varpå jag svarar med mormors konstiga telefon, varpå det inte är någon i andra luren. Personen ringer inte upp igen.

Här gav jag upp, och nu sitter jag här och bloggar istället. Det är inte meningen att jag ska få sova. Nu är natten förbi, och morgonen också. Jag får satsa på att sova middag istället.