Det hela började med att jag skaffade ett stort skåp uppe på vinden att ha mina civila kläder under min arbetsdag. Vinden, det låter kusligt och ruggigt, men är egentligen bara två dörrar bort från ordinarie omklädningsrummet och är en slags samlingsplats för arkiverade papper och fruktförråd. Nåväl. En dag när jag skulle in och byta om fann jag att alla skåpen var borta! Lite förvirrat irrar jag omkring tills jag hittar en veterinär att fråga om vart skåpen är. Längst in i omklädninsrummet får jag höra, där finns det nu en ny dörröppning in till ett litet rum, där ska det vara. Och det var det.
För någon vecka sedan nu stiger jag in i det lilla omklädningsrummet. Alla skåpen har som av en magnetisk kraft sugits in mot mitten för att byggarbetarna skall spackla väggarna och förbereda för ja... vad man nu gör inför att väggar ska se bra ut. Kort sagt fick jag försöka lokalisera mitt skåp som var i mitten, klättra över en stol och sedan åla mig genom en dryg skollinjalsbred glipa mellan min och en annan skåpsrad.
Så igår då, ska jag gå in till det lilla omklädningsrummet och till mitt skåp, men möts av de två vaktmästarna som kånkar på en skåpsrad på en pirra. Det var inte annat att göra än att följa efter dem bortåt för att försöka finna mitt skåp där de stjälpte av sin egen last. Icke. Mitt skåp var borta. Tills jag fick syn på ett nytt litet nybyggt rum där mitt skåp stod bland ett tiotal andra, starkt upplysta av en byggarbetslampa. Här strippar jag i protest! ropade jag innan jag satte igång att byta om medan jag mumlade något om att det kanske vore klokare att göra iordning ett rum helt innan man började flytta skåp fram och tillbaka.
Förtänksamhet är en egenskap få tycks veta om existerar.
