Vägen till Skara

Jag tror jag nämnde det kort i ett tidigare inlägg, men det är värt att ta upp det igen. Att tänkte på sig själv som en duktig student eller studerande är nyckeln till framgång på högskolan eller universitetet, på högstadiet, gymnasiet eller komvux. Det handlar helt enkelt om vilken slags bild man har av sig själv för sig själv.
När jag studerade på Stockholms Universitet och läste biologi hade vi en samling i början av terminen. Det första vår kursansvarige sade var "Tänk på er själva som duktiga studenter". Det hon menade var att man skulle visualisera sig själv i en situation där man var en duktig och ansvarstagande student. Se sig själv göra iordning ett mellanmål efter skolan och sedan läsa igenom kapitlet som skulle tas upp dagen därpå, eller renskriva anteckningarna efter kvällsmaten.
Om man tänker på sig själv som en slö jävel rent ut sagt, då kommer reslutaten bli därefter. Det handlar om målbildsträning. Att se sig själv lyckas. Och detta är något vi bör göra i det mesta vi tar oss för där vi bryr oss om slutresultatet.
För att uppnå det bra resultatet krävs, förutom den inre bilden av sig själv som lyckad, även planering och ansvarstagande. Jag har själv tagit mig i kragen i dag och försökt jobba ikapp med de uppgifter jag legat efter med på fysiken. Till min hjälp ritade jag upp en progressbar där jag kan fylla i en liten ruta då jag slutfört en uppgift. På så sätt är det lätt att känna sig duktig då jag tydligt kan se framstegen och hur lite det är som är kvar.
Dags att få fler rutor ifyllda.

Inte ens en skymt av en snöflinga kan jag skåda då jag kikar ut genom fönstret, men väl rikligt med vit dimma! Den är så tät att jag inte ens kan skymta vare sig marken nedanför lägenheten eller träden utanför. Dock tänker jag inte misströsta. Första advent, det är idag det, och om jag ägde en adventsljusstake hade jag placerat den på köksbordet och tänt första ljuset medan jag åt frukost. Det är tradition och ger julstäming för mig.

En annan tradition är att på på International Horse Show, eller Globen Horse Show som den också kallas, med min mor vid första advent. Där finns allt ifrån små ulliga gulliga ponnyer till eleganta dressyrhäsar och pamiga kallblod. En hästfantasts dröm med andra ord. Så strax ska jag iväg, men först ska jag få tända det första ljuset. Då jag som sagt inte ägde någon adventsljusstake får man ta vad man har, och i mitt fall är det ritprogram.
God Jul.

Doften av pepparkaka spred sig genom min mors lägenhet då den första plåten varit inne i ugnen dryga minuten. Så roligt det var att åter igen få ta fram alla pepparkaksformarna! De två grisarna, den ena lite rundare än den andra, hästen, bilen, gumma och gubbe. Jag vågar knappt nämna att vi har en hjärtform också. Jag förstår inte hur det går till, men varje år händer precis samma sak. Min mor lägger beslag på hjärtformen. Och gör pepparkakshjärtan. Och gör pepparkakshjärtan. Och sen som omväxling tar hon fram en ny plåt och gör pepparkakshjärtan! Ugnsgallret där peppisarna får svalna svämmar över av hjärtan. Mina stackars hästar och grisar och en och annan bil syns knappts till. Vad gör man då? Hemligheten ligger i att äta upp hjärtanen först, för då kommer man framemot julafton ana att det finns andra former på pepparkakorna.

Min mor hade med sig en glad överraskning också, som för att förgylla dagen ytterligare. Apelsiner! Och kryddnejlika! Så efter pepparkaksbak och tittande på min sambos och hans vän Pringlers utmärkta kommenterande i Dotafinalen på Dreamhack Winter, slog vi oss ned runt bordet och började pressa in nejlikor i apelsinskalet. Jag försökte få till ett mönster av två hjärtan och någon slags girlang emellan, medan min mor slog till på en klassisk variant med linjer som följer apelsinens form, något som är mycket lättare.

Måste säga att jag saknar att spela Dota som förr då jag spelade kontinueligt i en klan. Medan min mor och jag bakade pepparkakor hade vi streamen på i bakgrunden, det vill säga, en livesänding från matchen på Dreamhack över internet, enkelt förklarat. Pringler och min sambo förgyllde helt klart kvällen. Önskar att jag varit där och fått se matchen, eller ännu hellre, spelat i den.

 

 

På något underligt vis blev jag kvarglömd hemma medan min sambo är på Dreamhack som crew. Han ska kommentera Dotamatcherna bland annat, och även om jag är oerhört glad för hans skulle så inser jag att det finns otroligt många aspekter i livet som blir så mycket svårare när han är borta. Som att sova ensam om nätterna. Som att komma hem ensam till en tom lägenhet. Som att behöva laga sin mat själv när man är hungrig.
Jag erkänner det. Jag tycker inte att det är speciellt roligt att laga mat medan min sambo gladeligen kastar sig över spisen vareviga dag så att jag inte ska gå hungrig, förutsatt att det ser välstädat ut i köket.
När han nu är bortrest finns det bara ett alternativ kvar, och det är inte att beställa pizza eller att ringa mamma och föreslå middag tillsammans. Det är istället att samla vuxenpoäng genom att laga sin egen mat även fast man är ensam hemma. Så det gjorde jag. Jag har till och med förberett en matlåda åt mig till imorgon då jag kommer få stressa lite fram och tillbaka mellan stall, mormor och mor.

Dagen bjöd på ytterligare ett stort glädjeämne. Som jag har längtat efter den här stunden! Gargoil, en god vän från lanföreningen med den bästa klädsmaken och stilen enligt mig, tog sig tid att följa med mig för att äntligen få inskaffa ett par gargoilbyxor! Bakgrunden till denna udda historia är alltså att jag sedan länge beundrat hans byxor och velat ha likadana själv. Dock har jag inte vetat vart jag skulle få tag på dem. Jag hoppas på att han i dagarna hinner skicka över bilderna vi tog när jag provade dem, men hitills får dessa duga. För första gången presenteras alltså idag, gargoilbyxorna:

Vid första advent brukade min mor köpa den rundaste, mest orange apelsin som matvarubutiken kunde uppbringa. Väl hemma igen placerade hon den på bordet där jag sedan fick dekorera den med hela nejlikor. Oerhört noggrann minns jag att jag var. Med kritisk blick valde jag bara ut de hela nejlikorna, och de fick inte ha för trubbiga ändar helle, för då gick de inte att trycka igenom det tjocka apelsinskalet. När jag väl var klar knöt min mor ett rött band runt den och skruvade i en skruv i toppen på den för att hänga upp den i dörröppningen till köket. Apelsin och nejlikelukten varade ändå till jul...

Av någon anledning har det ännu inte blivit någon apelsin upphängd i år. Kanske är det en av de traditionerna som betyder så mycket för en själv att man får ta med sig dem till sitt eget hushåll och göra den till sin.
För många generationer sedan startades de på den kvinnliga sidan av min släkt en tradition som har hållit i sig till mina dagarna. Nämligen traditionen att göra sin egen pepparkaksdeg enligt eget recept. Receptet heter Mormor Annas Pepparkakor, och det är inte frågan om min mormor här. Det är snarare min mormors mormor. Släktforskning behövs för att bekräfta kvinnan i fråga säkert. Inte heller finns det vetskap om hon skapade receptet eller om hon förde vidare ett gammalt recept muntligt. Säkert är dock att det är den för mig är den godaste pepparkaksdegen på jorden, och resultatet blir de pepparkakor som hör min jul till.

Idag ägnade sig min mor och jag åt Mor-dotteraktivitet nr.11, pepparkaksdegsbak.
Nu står den gröna tallriken vi använder varje år i kylen överfull med pepparkaksdeg. I två dagar skall den stå kallt innan den är redo att bli till hästar, grisar och pepparkakshjärtan.

Jag förstår inte hur jag lyckas. Åter igen har jag tagit på mig mer saker. Den här gången är det en hemsida till stallet där jag är styrelsemedlem som måste snyggas upp. Jag erbjuder mig att titta lite på det, och tänkte samtidigt att jag antagligen inte kunde göra så mycket mer än så. Helt plötsligt inser jag att de har världens enklaste system i världen för att skapa bloggar och bildgallerier, med nackdelen att det är smått tidsödande att få det att se ut som man vill. Mitt problem nu är att jag verkligen kämpar med att få upp alla bilder som stalltjejerna har skickat in och vill ha upp på hemsidan. Och det tar tid. Samtidigt ser jag ju att designen verkligen måste snyggas till överlag, men det får helt enkelt vänta. Prioritering är a och o. Det känns lite ironiskt. Om jag verkligen ägde förmågan att kunna prioritera borde jag ju inte ens ha satt mig i en överbelastad situation från början.

Morgondagen hade jag tänkt ägna åt att plugga. Planen var att göra samtliga uppgifter jag inte hunnit med på föregående kapitel, men i skrivandets stund så inser jag ju att förmiddagen skall ägnas åt planeringsmöte, och eftermiddagen åt pepparkaksdegsbak. Jag tror jag behöver fler av mig, eller åtminstone en tidvändare. Något att önska sig i julklapp?

Då och då händer det att jag får lite efterlängtad tid för mig själv. Som idag, till exempel. Efter att ha varit på veckans första fysiklektion, och sedan tagit mig upp till centrum för att inhandla en fungerande ficklampa begav jag mig så hem i den kalla novemberkvällen.
När jag är ensam hemma, speciellt när jag har varit utomhus och det har varit kallt och ruggigt då tycker jag om att krypa upp i soffan med en kopp varm choklad. Idag tyckte jag att det var dags. Höstens första kopp med
varm choklad är serverad!

...efter det nya batteriet till min digitalkamera. Så idag, äntligen, fick jag byta ut det gamla otjänliga batteriet.

Kameran är inte ny, den är inte ens speciellt bra i jämförelse med dagens kameror med sina 5.0 MEGA PIXELS som med stora bokstäver pryder klistermärket på dess framsida. Men det är kameran jag har, och nu äntligen kan använda igen. Det ska bli roligt att kunna ta lite bättre bilder och lägga in dem på bloggen.

Studiemässigt så har vardagen återkommit med de vanliga rutinerna med allt vad det innebär. Nu försöker jag åter igen tänka på mig själv som den duktiga studenten som avsätter en viss tid varje dag åt sina studier. 16 uppgifter räknade i fysiken hitills idag. Fler kommer det bli.

Så var man hemma igen. Tillbaka efter ett välbehövligt miljöombyte borde jag nu vara laddad med ny energi. Kanske inte fullt så laddad. Väl hemma igen, bland välbekanta hus och gator, lyssnandes till bilmotorernas eviga läten från motorvägen och stirrandes ut på den gråa himlen insåg jag att allting är så mycket klarare på Gotland.

En natt var vi ute, min mor och jag, för att titta på stjärnorna. På Gotland hörs bara naturens egna ljud om natten, och inte heller finns där gatlyktor som förstör mörkerseendet.
På kort tid hade vi lokaliserat Karlavagnen och Cassiopeia. Starkt lös de högt upp ovanför oss.
Vi stod där ett tag och tittade, fler och fler stjärnor tycktes uppenbara sig för oss, ju mer vi vande oss vid mörkret. Till slut syntes vintergatan tydligt som ett band av stjärnor på himlavalvet, och när vi därefter försökte hitta Cassiopeia igen, var hon försvunnen i gyttret av glimande gasklot.

Att våra förfäder tänkte sig himlen som ett fast valv kan jag mycket väl förstå.

Såhär på kvällskvisten känner jag ett stort lugn. Trots att jag har massor kvar att packa, trots att jag ska upp kvart i sex imorgon för att hinna med färjan tillbaka hem till fastlandet. Kanske har resan hit tjänat sitt största syfte för mig. Att åter få mig att känna ro, istället för den stress jag annars oftast bär inom mig.
Dagen började med att jag, äntligen, fick kratta löv på förmiddagen. Detta var ju faktiskt den officiella huvudanledningen till jag skulle följa med. Att kratta löv var... inte speciellt utmanande. Aktiviteter som inte är mentalt eller speciellt fysiskt utmanande kan ändå ha en mening, och i detta fall tillät den här aktiviteten mig att fundera för mig själv, och sedan samtala med min mor. Nu har jag nya sommarprojekt med tema Mariannelunds trädgård, för mig och min sambo att se fram emot. Min sambo vet inte om detta ännu, men han lär bli varse vad som väntar...
Senare på dagen åkte vi över till en av min mors kusiner för att fira hennes yngste sons födelsedag. I huset fanns där en liten, liten sköldpaddsfärgad kattunge. Hon var så kelig och söt, att jag bara ville ta med henne hem med detsamma. Hennes familj ville ha henne kvar, men jag har fått löfte om att få hämta två kattungar till nästa sommar istället. Så dit längtar jag redan!
Planen är nu att åka på vägen till Skara med två katter som sällskap!

För att ägna er åt Mor-dotteraktivitet nr.4 krävs följande:
1 mor
1 dotter
1 stege
1 spetsig trädgårdsspade
1 lada med ett tak där det finns stuprör med alldeles för mycket löv i

Jag blev lockad att följa med till Gotland då min mor kom med argumentet att jag kunde slappna av här. Vila upp mig. Kanske kratta lite löv. Ja, det är rofyllt att kratta löv, tänkte jag och följde med.
Varför befann jag mig då helt plötsligt 4 meter över marken för att medelst spetsig trädgårdsspade rensa stuprör som löper längs med hela ladans långsida? Jag är höjdrädd! När jag påpekade detta faktum, medan jag smått ängsligt klättrade uppför stegen ännu en gång för att komma åt lite bättre över själva ladudörren, svarade min mor med ett alldeles för glatt tonfall:
- Därför att annars kliver din 81-åriga mormor upp på stegen och gör det!
Långt där nerifrån hör jag en röst som svarar:
- Ja om du inte vill, då kliver jag upp.
och därefter:
- Det har jag gjort de senaste två åren.

Värt att tänka på nu är att detta har min då 79, respektive 80-åriga mormor gjort alldeles ensam. Det var hon, en stege, en lada och en spetsig trädgårdsspade.

... var det när Kvinnorna i Klanen Klint steg in genom dörröppningen till Mariannelund. Uppvärmingen av stugan sker till största del med hjälp av kamin och vedspis varpå min mor och jag raskt skred till verket. Jag försökte få eld i vedspisen och gav det några mer eller mindre fruktlösa försök innan jag fick inse mig besegrad. Under tiden hade min mor givetvis, hon övade hela förra sommaren vill jag passa på att påpeka, fått fyr på elden i kaminen. Efter att  med viss bedrövelse erkänt att det inte gick att få igång en stabil brasa då det saknades tändved ägnade sig min mor och jag åt en typisk mor-dotteraktivitet. Typisk för Kvinnorna i Klanen Klint ialla fall. För att ägna er  mor-dotteraktivitet nr.8 behövs följande:

2 vedträn
1 morakniv
1 hårt golv

Tag det ena vedträt i din högra hand och ställ det upp med kortsidan mot det hårda golvet. Fatta med vänster hand tag i kniven och placera den hyffsat vassa sidan mot den kortsida som är synlig, på lämpligt avstånd ifrån kanten. Se till att merparten av knivbladet inte ligger emot vedträt då det är där man skall utöva viss slagkraft. Fatta nu det andra vedträt med höger hand och slå på knivbladets ovansida tills dess att kniven skurit sig igenom trät och gett dig en fungerande bit tändved. Upprepa.

Elden i kaminen slocknade vill jag bara påpeka. Med hjälp av den gamla blåsbälgen som hänger på väggen bredvid kaminen lyckades jag så få igång en redig sprakande brasa och återtog därmed min titel som förste eldare igen.

41422 personer skrev den 24:e oktober 2009 högskoleprovet. Jag var en av dem. Och nu har resultatet kommit. Som jag har längtat! Med siffror och bokstäver står det skrivet, resultatet på mitt första högskoleprov någonsin. 1,7. Ett. Sju.
Givetvis började jag genast diskutera med min sambo om huruvida det här resultatet kommer att räcka för att komma in på djursjuksköterskelinjen. Förra året hade det ju räckt och blivit över, men hur det kommer att se ut nästa år kan vi bara gissa oss till. Vågar man hoppas på att intagningsgränserna håller sig stabila? Eller kommer samtliga veterinärsökande försöka ta sig in på den här linjen istället? Det återstår att se...

Mer stress. Jag längtar så tills torsdagen då jag äntligen får mig en välförtjänt, något försenad semester på fyra dagar. För mycket av min tid just nu har gått åt till olika uppdrag som jag tagit på mig, och alltför lite tid åt mig och mina egna projekt som jag har. Denna dag har bjudit på åtminstone en sak som har med mina framtida studier att göra. Inlämningen av min komvuxansökan för de kurser jag förhoppningsvis blir antagen till. Det blev Matte B, Matte C, Fysib B och Biologi B. Förhoppningsvis lyckas jag höja samtliga betyg till MVG, och det skulle i sådana fall betyda en höjning på 1,0 till mitt betygssnitt. Om jag inte räknat fel vill säga.
På något sätt ska jag även försöka trassla mig igenom en CSN-ansökan också, som tack och lov går att göra via Internet. Färre papper gör mig gladare och mindre förvirrad.
Och ja, jag gav upp de franska rubrikerna. Jag måste nog återuppta läsandet av lite fransk kurslitteratur innan jag känner mig tillräckligt bekväm med ordförråd och grammatik.

Det verkar som om det mulna vädret tänker hålla i sig. Inte ens en glimt av solen har jag kunnat skymta idag, och då har jag ändå mestadels varit utomhus under de någorlunda ljusa timmarna. Det blev en sovmorgon för att fly undan det gråa vädret och därefter ett lerigt stallbesök som fick mig att glädjas över beslutet att inte åka dit i mina civilkläder. Istället var jag förståndig och erhöll säkert fem vuxenpoäng för mitt beslut att ta på mig praktiska, varma och delvis vattentäta kläder och skor.
Åter till kvällens agenda. Det är dags att söka in till de kurser jag vill läsa på Komvux under period 1 och 2, det vill säga, från den 11:e januari till den 28:e maj. Det är så många olika kurser jag funderar på. Jag vill ju inte ta på mig för mycket, så att jag inte kan få ett bra resultat och höja mitt tidigare betyg, samtidigt vill jag ju kunna få in en liten slant från CSN, och då måste jag komma upp i en viss poängsumma. Som det är nu studerar jag inte tillräckligt mycket för att få något bidrag från CSN, så min snälla snälla mor hjälper mig och sponsrar med lite pengar tills dess att jag kan ansöka.
Dags att fylla i blanketten då... Vad blir det, Matte C och D? Fysik B? Kanske plugga upp Engelska A eller B till MVG?

Ibland blir jag så oerhört inspirerad och känner att jag verkligen vill ta tag i saker! Som min webcomic. Och alla lekturneringar på Hazardlanen. Och som ansvarig vuxen för ungdomssektionen på stallet Skutans Gård. Och som styrelsemedlem på Skutans Gård. Och mina studier.
Det känns helt enkelt som om det börjar bli en smula för mycket för mig. Nu försöker jag bena ut hur mycket tid jag verkligen måste lägga på var och en av dessa uppdrag. Ungdomssektionen kan man kortfattat säga att jag organiserar, undervisar och övervakar. Ju mer ungdomarna lär sig desto mindre ansvar behöver jag ta. Sanningen är att de lärt sig otroligt snabbt av sina misstag och redan nu har de gjort stora framsteg efter starten i höstas.
Lanet ska börja planeras redan nu och idag satt jag på ett spelgruppsmöte för att börja planera inför lanbokningens öppnande. Efter det åt jag middag och därefter fick jag raskt bege mig iväg till det första styrelsemötet på Skutans Gård.
Nu är jag äntligen hemma, efter en dag av möten, planeringar och ansvarstaganden. Det ska bli skönt med en avkopplande kvällsdota.

Okristligt tidigt vaknade jag imorse av att min sambos väckarklocka började låta. Med yrvaken blick och med en stor längtan efter att få somna om, tittade jag bort mot fönstret och insåg att det var grått, gråare, gråast utomhus.
Gårdagen straffade sig med detsamma. Alltför sena nätter med goda vänner, när man inte tänker på tiden och får i sig för mycket brukar sluta på samma sätt. Med otillräcklig sömn och ett fortsatt sötsug dagen efter. Botet mot detta torde vara att sluta spela Settlers of Catan mitt i natten om man ska upp i ottan dagen efter, och definitivt inte äta upp säkert ett halvt kilo kakor!
Nåväl, destinationen för dagen var Uppsala äventyrsbad, dit vi bilade. Väl på plats blev det varma bubbelbadet stor favorit hos många av oss. Okej, det var så populärt att vi använde det som samlingsplats när vi tappade bort varandra. I detta varma bubbelbad lyckades jag ialla fall slappna av efter en tids stress, och fick chansen att höra en god vän berätta om en uppenbarelse han fick då han tidigare på morgonen stått och väntat på ett anknytande tåg.
Det hade inte varit så mycket människor på perrongen som jag förstod det, och han fick en chans att bara stå där, och uppleva det runt omkring. Så kom ett tåg körandes förbi, och han kände vibrationerna från tåget gå genom spår, perrong och fram till honom. Det gick en stund, och sedan körde ytterligare ett tåg förbi och han insåg att så oerhört många ton metall kom rusande förbi honom, och att han kunde känna dess framfart. Känna den kalla metallen, även om han inte vidrörde den.
Jag måste hålla med om det han sammanfattade det hela med. Det känns så uttjatat att säga att man ska försöka se och uppleva det stora i det lilla, men det är verkligen precis det man ska göra.
Jag önskar själv att jag kunde göra det oftare, men först måste jag vara mindre stressad. Min misstanke är att jag åter igen har tagit på mig alldeles för mycket.
Avslutningsvis måste jag erkänna att jag är osäker på om rubriken La matinée tôt verkligen ska skrivas sådär. Det ska betyda En tidig morgon, men jag insåg att min franskundervisning var ett par år sedan.

Snart bär det åter igen iväg mot skolan och fysiklektion. Jag nämnde tidigare att det inte var bra att satsa allt på ett kort när man skall in på en eftertraktad utbildning, om man dessutom är säker på att ens nuvarande betyg inte räcker till. Ja jag skulle säga att det är dumt att satsa allt på ett kort även om man bara skulle vara lite tveksam till om man kommer in eller inte. Förutom att göra högskoleprovet försöker jag även höja mina gymnasiebetyg. Då jag från början var fast övertygad om att det inte gick att läsa upp betyg som inte var satta som IG, sökte jag alltför sent till utbildningarna som erbjöds under hösten. Sista datumet var passerat, och studievägledaren sade att kurserna redan var påbörjade sedan två veckor tillbaka, men att jag kunde fråga läraren själv om han inte kunde tänka sig att ta emot mig. Läraren sade med viss tveksamhet ja, då han talade om för mig att många av hans elever redan var osäkra och att det kunde vara svårt att ta igen om man aldrig hade läst ämnet förut. Nu har jag ju redan läst den här kursen med godkänt betyg och med lite viftande av betygsdokumentet och påpekandet att jag även hade läst Fysik B såg han ialla fall inte så bekymrad ut länge.
Första provet är avklarat med gott resultat, och nu är det dags för mig att försöka lära mig det som jag har absolut svårast för. Ellära.

Tidigare idag satt jag på jobbet och filosoferade ikring de projekt jag för närvarande arbetar på. Främst på mitt kanske största projekt, en egen webcomic. Det har funnits en del tekniska problem att lösa, men med hjälp av goda vänner har jag åtminstone lyckats komma på och registrera ett eget domännamn, och inom kort skall jag även få hjälp med att koda den hemsida jag ju onekligen kommer att behöva. Det största problemet jag har stött på hitills är det tyvärr enbart jag själv som kan göra något åt, nämligen själva tecknandet av serierna. Det kräver inspiration, skaparlust, bra skämt och idéer, något som inte alltid finns tillgängligt hos mig.
För mig har det även visat sig att det kan vara lönt att lägga ner lite extra tid och förberedelser för att lära känna mina karaktärer bättre. Det är mindre tidsödande än att sedan sitta med pennan i hand och fundera och fundera på hur karaktären egentligen såg ut. Hade hon verkligen blå ögon? Hur var håret uppsatt? Hur ser de här skorna ut bakifrån?
Det gemensamma för alla mina karaktärer är att de måste vara lätta att rita om och om igen. De ska även vara enkelt och gå snabbt att färglägga dem.
Jag tänker ännu inte avslöja vad serien kommer heta eller vad domännamnet är, men däremot vad den kommer att handla om. Det finns ju en uppsjö av olika serier med gamingtema. Av de spel som jag själv spelar finns det överlägset mest serier med wowtema. Det kändes tråkigt och svårt att skapa något som redan har en så mättad marknad. Samtidigt tycker jag om warcraftvärlden, och hittade en hel del inspiration i den. Lösningen är en webcomic som handlar mestadels om en warcraft 3 mod, nämligen Dota - Defense of the Ancients.
Jag tänkte börja publicera delar av mina character sheets här. Det ger mig en extra anledning till att fortsätta rita, även när det känns motigt. Jag kan ju inte gärna sluta publicera helt plötsligt med motiveringen att jag inte iddes.
Här idag, för första gången: min verision av Traxex the Drow Ranger.

I sverige finns någon slags allmän idé om att alla människor ska ha möjlighet att studera. Detta stämmer, skulle jag vilja påstå. Däremot är idén om att alla människor ska ha möjlighet att studera till precis det de vill, endast rätt med en viss modifikation. Det är inte det att de inte kan söka in till den efterlängtade utbildningen, problemen kommer först när utbildningen i sig är så hett eftertraktad att högsta betyg är det enda rätta.
De två huvudsakliga sätt man använder sig av för att kvalificera sig bland de många andra sökande är gymnasiebetyg och högskoleprov.  Det högsta betyg som går att få på gymnasiebetygen är 20.0, och maximum för högskoleprovet är 2.0. Om jag ska vara realistisk nu, för det måste jag, så är mina chanser att få 20.0 i betyg inte speciellt stora. Tack och lov behövs det inte heller för min utbildning. I höstas, som ju var första gången man kunde söka till djursjuksköterskelinjen efter att praktikkravet tagits bort, höjdes intagningsgränsen betydligt. Enligt de siffor som jag har fått fram låg intagningsgränserna då på 19.33 respektive 1.6.
Eftersom man får söka med både gymnasiebetyg och högskoleprov är det en god idé att inte satsa allt på ett kort om man inte tror sig ha tillräckliga betyg för att komma in på sin utbildning.
Mitt första högskoleprov gjorde jag den 24 oktober i år och jag väntar med spänning på resultatet. Trots att jag samma kväll, då svaren släppts, satt och rättade mitt prov, vågar jag inte till fullo tro på att vårprovets normeringstabell kommer gälla även denna gång.

Minns ni alla den gamla tecknade disneyfilmen Svärdet i stenen? Där figurerar den tossige gamle trollkarlen Merlin som försöker utbilda och uppfostra springpojken Pysen. Pysen heter ju egentligen Arthur, och i slutet av filmen drar han som filmtiteln antyder svärdet ur stenen och blir Englands konung. Dock finns det en bevingad butter liten filur som lätt glömms bort, nämligen Archimedes.
Nog har de roligt alltid. På stora lappar och små lappar har ugglan Archimedes ritats. På rutat papper och linjerat papper. Han har lagts på bord, på stolar, i elläraskåpet och i microvågsugnar.
När lärarna på skolan förvirrat börjar klia sig i huvudet och undra var alla dessa ugglor egentligen kommer ifrån är det svårt att dölja sitt skratt.
Det vi kan lära oss av detta är att det är viktigt att ha roligt när man studerar. Och att inspirationskällor är mycket viktiga för oss alla.

Idag hade jag planerat inför att enbart skriva om den strategi som jag använder mig av för att nå mitt mål - att bli djursjuksköterska.  Emellertid har jag nu fått ändra mina planer. Låt mig berätta om vad som hände, och vad jag hade tänkt skriva om. Under eftermiddagen hade jag tillsammans med några av mina studiekamrater tagit min tillflykt till biblioteket för att plugga. Att studera hemma är alltid värt att göra, men för att själv känna att man är på en speciell plats för att under en viss tid utföra en specifik uppgift är så mycket enklare. När man dessutom gör detta tillsammans med människor som är lika inriktade på att göra bra ifrån sig har man större chans att få ett gott resultat. Studiegrupper med andra ord.
I just detta bibliotek finns det speciella studierum avsedda för just detta. De är perfekta. Utrustade med whiteboardtavla, bra belysning, bord och stolar. Ja förutom det faktum att samtliga studierum har väggar av glas. Bokstavligen. Så där sitter vi, som djur i en bur, till allmän beskådan.
Nåväl, med näsan djupt begravd i min fysikbok och en rynka i pannan som blev mer och mer markerad satt jag således då min sambo dyker upp på andra sidan om glasrutan. Han vinkar, jag vinkar. Han får gå en omväg runt i biblioteket då det endast finns en väg in till dessa studierum och den givetvis inte är på den sida som samtliga besökare kommer in igenom. Och när han väl öppnar dörren, och kommer in, ser jag först inte vad det är han håller i, förrän han sträcker fram en vinröd ros och choklad och  med mjuk röst säger att det är tre år sedan nu, som jag först vaknade upp bredvid honom.

Detta är andra gången jag glömmer bort våran årsdag. Fluffigt glömmer dock aldrig någonsin bort mig. Att ha en vänlig själ med sig som stöttar och älskar en medan man tar sig framåt på vägen mot sitt mål, är minst lika viktigt som målet i sig.  När vi går på vägen till Skara, då sträcker jag mig efter hans hand. Och när vi passerat Skara, eller om det finns en destination mellan Här och Skara dit han vill gå, ja då går vi tillsammans dit, hand i hand.

Renässans - pånyttfödelse.
Jag bestämde mig för en tid sedan att strukturera upp min tillvaro och försöka hitta tillbaka till grunden i det jag verkligen tyckte om att göra, detta efter en tid av olika utbildningar och arbetsansökningar. Så jag funderade och försökte hitta de intressen som tagit störst del i mitt liv, och klura ut vilka utmaningar och händelser som betytt mest för mig.
Hästar och ridning var det jag först kom att tänka på. Alla de djur jag lärt känna under min uppväxt passerade genom mitt minne och påminde mig om just sin historia. Bilder jag ritat. Texter jag skrivit. De senaste lanen jag har staffat på. Testrenderingar och 3D-projekt. På senare tid har det digitala skapandet tagit större plats, och E-sportens arena har till stor del tagit över som ett intresse. Ändock kändes det inte som om jag hade hittat rätt.
Så till slut påmindes jag om en dag för så många år sedan då jag för sista gången satt upp på den häst som kommit att betyda mest för mig, och för första gången satt upp med en inställning som tillät mig att göra det jag föresatt mig att göra. Dagen var lyckad, det var den bästa ritten vi någonsin uppvisat inför publik, och det var även vår sista tillsammans. Därefter blev hon halt, och fick efter en tid galoppera in över Trappalandas gröna ängar.
Jag insåg vid det minnet att mitt grundintresse är hästar och djur. Och det som jag vill arbeta med i framtiden och ha som aktivt intresse måste vara djurrelaterat.

Mitt mål är nu tydligt och klart. Jag ska bli djursjuksköterska. Och precis som den sista gången jag red Ondine är jag fokuserad och beslutsam. Detta är min löpande berättelse om hur jag ska nå det målet, att komma in och utbilda mig till djursjuksköterska på utbildningen i Skara. Detta är Vägen till Skara.