Vägen till Skara

Idag _äntligen_ fick jag prata med en trafikskola. Denna som heter Nya Trafikskolan har inte paketpris, och motiverar det med att det inte alltid behövs så många lektioner som ingår och att det då bara är onödigt. En himla massa pengar kommer det bli i vilket fall. Riskettan som jag nu är anmäld till kostar 600 kronor. Vi har sett ut lite datum som jag nu har kollat upp för att boka en tid med en lärare som ska se vilken nivå jag ligger på och hur mycket det är som är kvar.

Prisuppgift från deras broschyr är i alla fall:
Riskettan 600kr
Risktvåan 1700kr
Hyra av bil vid uppkörning inkl. 35min lektion 1000kr
Körlektion 430kr
Lidk 70min lektion 860kr

Och så slutligen: anmälningsavgiften på 1400kr.

Det är dyrt att ta körkort! Nåväl, jag vill mest få det avklarat just nu. Detta är i alla fall början, och har jag och morbror Anders övat rätt så kanske det inte krävs så många lektioner till innan jag är redo för uppkörning. Det kändes jättebra sist vi körde, och det var ju mitt i Stockholm sent på kvällen med bilkarneval. Jodå, snart så...

Jag trodde dagens praktiska övning skulle vara lite småtråkig, men icke. Positivt överraskad blev jag över upplägget. Först fick vi titta på rävar där musklerna var framdissekerade. På ett exemplar var de som vi främst skulle kunna uppmärkta. Verkligen jättebra åtminstonde för mig. Jag minns bilden där jag ser både muskler och orden samtidigt. Efter varningen om rävens dvärgbandmask var det förkläder, handskar och munskydd som gällde. Bättre att ta det säkra före det osäkra trots att inga rapporter om smittade rävar i dessa trakter förekommit.

Efter muskelstudier på rävarna var det dags för noggran handrengöring varefter vi försökte palpera fram de flesta på levande hundar. Det gick förvånansvärt bra skulle jag vilja säga. Det var verklgen mycket lättare efter att ha sett hur musklerna gick på riktigt, och inte bara titta på en bild.

Tack och lov blev jag och Hector räddade av snälla Sandra som hämtade oss i bil och skjussade oss till KTC så vi slapp bli dyngsura. Nu har jag, lagom tills dess att himlen är mestadels blå och solen skiner och torkar blöta gator, inhandlad ett något för stort regnställ (men vadå, jag vill få plats med varma kläder inunder) för 79 kronor samt ett par svarta regnstövlar för 99 kronor, alltsammans på JULA här i Skara. Perfekt. Nu slipper jag bli blöt.

Vi har hunnit gå förbi den ena körskolan, den andra hade inte öpppet och då den väl var det hade inte vi tid. I den första stod en virrig tjej som var nyanställd och inte hade någon aning om någonting överhuvudtaget, men jag fick ett kort till han som ägde stället i alla fall. Det kändes mindre seriöst men jag ska passa på och kika på det andra i vilket fall som helst.

Strax bär det av till Ica. Nu ska vi äntligen få ta och handla hem saker att ställa i kyl och frys. Lycka.

Vilket tempo!
Det känns som om det har varit fullt ös från det att jag och Hector kom ner till Skara tills... ja nu och antagligen fortsättningsvis ett bra tag.

Det hela började med att jag anlände till lägenheten med jättetung packning och katt som ville gå på lådan. Jag börjar med att slå på strömmen till lägenheten igen och sätta igång kylen och frysen. Knack, smäll säger det! Sedan börjar köket bli dimmigt av tunn rök och lukta bränd elektronik. Det har varit början på två dagar utan kylskåp. Hector åkte till Coop och köpte en kylväska och kylklampar som vi fick frysa hos den lokala Pizzerian i vårt hus. Tack, tack! Alla i Skara, ät där åtminstonde en gång! Igår kom det en reparatör, men han påpekade att kylen och frysen var väldigt gamla och kommer behöva bytas ut i alla fall.

Hector och jag hjälpte även till med att visa de nya ettorna KTC samt hålla i en tävling där. Martina och Linnea hade gjort utmaningen som bestod av att para ihop rätt latinskt ord med de svenska motsvarigheterna som satt uppklistrade på vår stora plasthäst som vi annars övar bandagering eller EKG på. Illidan fick vara med och var värd en extrapoäng om de kunde svara på frågan "vad är det för fel på Illidan?" Alla grupper tog det till slut, även om jag ibland gav lite extra ledtrådar.  För er som inte vet, han är döv. Det var så roligt, för jag sa åt dem att de fick gosa, klappa, lyfta, bära och prata med honom. Jag hade tio grupper om ca sex personer i varje som gosade med honom och han tyckte det var helt okej. En grupp höll till och med upp honom för att räkna tårna på tassarna! Ja han kanske är döv Illidan, men vilket underbart temperament och tålamod! Förstå när den sjunde gruppen kommer in och han ändå stryker sig mot de som kommer fram och klappar honom! Att han fortsätter att sitta stilla på sitt bord efter att ha fått ett stanna-kommando är också fantastiskt.

Vår klass började också skolan igår, och vi hade en introduktionsföreläsning i rehabilitering, fick veta nya PBL-grupperna, jippi jag blev en labrador, förra gången var jag i Pelvis, och fick utdelat vårt seminariearbete som skall innefatta en 30min lång presentation samt en "lagom lång" dvs 7-9 sidor skriftlig presentation om varierande rehab-metoder. Min grupp fick Water Walking.

Jag kan även meddela att dte spöregnar. Ska försöka få skjuss till Jula och köpa mig ett regnställ samt till typ Skokanonen för att inhandla ett par gummistövlar. I annat fall kommer jag bli alldeles dygnsur och säkert krympa!
Strax iväg till KTC för första dissektionen för iår. Vi ska få titta på alla viktiga strukturer i ett hästben.

Inte många dagar kvar nu, sedan är det dags att återigen bege sig iväg till Skara. Jag längtar faktiskt! Till kurserna, mina kompisar, lägenheten, Fäsken och lugnet. De sista körlektionerna och så småningom då, körkortet. Idag var näst sista dagen tillsammans med morbror Anders. Vi övade på svåra saker som parkering, fickparkering, backa runt hörn, start i backe. Jag ska säga att det som gick sämst var start i backe. Det är svårt med riktigt stark lutning. Ibland gick det, ibland inte. Tyckte jag släppte upp kopplingen lugnt och fint, men det kan också varit så att jag inte hann släppa på bromsen tillräckligt vältajmat också. Anders testade att bara låta bilen starta i uppförsbacke genom att använda koppling och broms, alltså utan att stödja med gas, och det funkar! jag gillar moderna bilar. Undrar om mormors gamla toyota klarar det. Den är lika gammal som jag är! 2 år till och den räknas som veteranbil. Hmm, betyder det att jag börjar bli gammal eller att bilar snabbt blir antika =P

Två bra saker. Kurslitteratur som jag har beställt är skickad och klar. Blir perfekt att hämta ut den kanske till helgen eller senast på måndag. Nummer två som är bra är att jag fått ett bekräftelsemail på inskickandet av novellen. Hoppas nu! Jag vet att det antagligen är åtminstonde flera hundra om inte tusen personer som skickat in bidrag och att mina chanser är små, men om de delar in det i ålderskategorier och helt enkelt tycker att jag är bäst så underlättar det ju helt klart! Haha. Nej, det skulle vara roligt med en extra sporre till att fortsätta skriva. Något slags kvitto på att det jag skriver faktiskt tilltalar andra läsare än jag själv och partiska personer i min närmsta omgivning. Tyvärr mamma, du är inkluderad här!

Och appropå två... Bara två dagar kvar på kliniken. Det känns både bra och dåligt. Bra för att slutet på den perioden innebär att det är dags för mer studier men dåligt för att jag kommer sakna stället. Arbetskamraterna, djurägarna och djuren. Tro mig, man har riktig tur när ens sämsta kollega kan betecknas som trevlig och hjälpsam! Då kan ni förstå hur bra resten är! Jag hoppas det kommer vara lika bra klimat när jag gör mina stora praktikperioder. Nu ropar godispåsen på mig... så jag ska sluta blogga och äta en tropiskfruktsmaksring.

Dumma virus, ni bara förstör! Och nu menar jag inte den digitala sorten. Hade lite feber och allmän trötthetskänsla igår men klarade av jobbdagen ändå, däremot idag fick jag säga stopp. Vid lunch erkände jag mig besegrad och begav mig hem. Tror det var klokt, jag fick sova lite, äta, vila och hoppas på en bättre dag imorgon. Ska dessutom övningsköra så jag hoppas verkligen att jag mår tillräckligt bra! Annars får vi göra en enkel övning utan trafik. Start i backe eller kanske backa runt hörn... Det verkar bra saker att kunna.

Lite vettiga saker har jag lyckats göra hemma ändå. Betalt hyran, beställt kurslitteratur till rehabkursen samt skickat in mitt bidrag till Stockholms stadsbiblioteks vampyrnovellstävling som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Vi får hoppas på att de gillar min tolkning och mitt annorlunda sätt att skriva på. Mottot denna gång har varit kort, kraftigt, innehållsrikt! Om det är så att jag inte vinner och tävlingen är avgjord så lägger jag upp den på Kapitel 1 så att ni kan få läsa den. Ska även försöka göra klart stallboken.

Host host på er!

Ibland blir det verkligen inte en bra rubrik hur länge man än funderar. Detta är ett sådant tillfälle. Det är lite svårt för mig att berätta om vad jag gör på jobbet, det är en liten klinik och det jag berättar måste i sådana fall vara så allmänt över så lång tid att ingen kan känna sig träffad. Givetvis inte djuren då, de bryr sig ju inte, men däremot kan djurens ägare ta illa vid sig. Det är intressant när man tänker närmare på det. Man har ju tystnadsplikt inom humanvården, men även inom djurvården. För djurens skull? Nej, däremot för djurägarna. Jag har suttit och läst lite på bloggen PDE som är en blogg om hundhälsostatus i speciellt England. Den som skriver bloggen är samma person som gjorde Pedigree Dogs Exposed. Ni hittar den på youtube om ni söker på titeln. I alla fall, den behandlar ämnet hundavel. Jag vill passa på att säga att det jag nu funderar över här inte har något att göra med kliniken jag arbetar på, utan det är en allmän fundering över djurhälsopersonalens roll för djurens hälsa.

Under min första termin på Djursjukskötarlinjen i Skara pratade jag lite med en veterinär och diskuterade hennes roll gentemot djuren och eventuella framtida lidanden för det djuret men även för framtida eventuella djur. Exemplet vi diskuterade var när hon fick göra kejsarsnitt på hundraser som brukar ha problem med valpningen. När hon gjorde det räddade hon tiken undan lidande eller eventuell död, däremot möjliggjorde hon ju att hundägaren dels kan avla vidare på avkomman som kan ha ärvt samma problem, men också visat att det är okej att avla på denna typ av hund, veterinären kan ju rätta till de problem som uppkommer, i detta fall ett kejsarsnitt.

Är djurhälsopersonalens viktigaste roll att hjälpa djur, människor eller båda delarna? Och hur hjälper man djuren och människorna på bästa sätt? Jag håller med om idén att undervisa djurägare och samtidigt hjälpa och vårda djuren. Själv har jag redan varit med om djurägare som klandrar sig själva över ett djurs sjukdom, men genom att säga att de ju nu har lärt sig något nytt och kan hjälpa andra djur i samma sits så får de en möjlighet att göra förändring och vara glada över den möjligheten. Det måste ju vara bättre än att skälla på dem för de fel de gör åtminstonde? jag tror nämligen inte att det hjälper varken djur eller ägare.

I övrigt, som inte har något med djur att göra, jag har övningskört idag, och det gick toppenbra. Riktigt härligt. Jag hoppas på att få köra till Nynäshamn innan det är dags att bege sig hem till Skara för hösten. Oh, mamma, bara så du vet, jag har kört i tvåfiliga rondeller!!

Tidigare imorse strax efter klockan sex, medan jag lade mig tillrätta i sängen och somnade om, tog Fluffigt ner cykeln och cyklade från oss till jobbet. En resa som med tåg och buss tar drygt 45 minuter. Jag är imponerad. Förstå viljestyrkan! Det är så tidigt på morgonen att han kommer väcka tuppen på vägen till jobbet, och ändå orkar han.

Vad gör jag som är riktigt imponerande på morgonen? Jag står ut med katten som röjer sedan Fluffigt har gått. Man borde ju tycka att det vore enkelt att smyga ut när en döv katt sover,  men icke. Nåväl, jag gör lite bra saker. Övningskörningen går framåt. I söndags körde jag från VH till Trollbäcken C, vidare till Coop och så tillbaka till Fredrika Bremerskolan där vi hade staff-LAN. Lite nervöst, men det går framåt.