Vägen till Skara

Det var länge sedan jag snubblade över följande artikel, jag har inte haft tid att skriva om det förrän nu. Kanske har många av er redan läst den, kanske blir detta en nyhet.

 

UNT.se, Uppsalas tidning har en artikel om en gatuhund från rumänien som nu blivit avlivad då den av en slump upptäcktes stå på cytostatikabehandling (cancerbehandling) mot Transmissible venereal tumour, en smittsam tumörsjukdom som vi inte har i Sverige. Ännu.

 

Jag väljer att skriva ännu av en mycket bestämd anledning. Risken för att vi i Sverige kommer få in sjukdomar av denna typ tror jag är ganska stor om man ser till hur hundar tas in till landet från riskländer. Denna hund kommer enligt UNT.se från den ideella föreningen hundhjälpen och de påstod att de mediciner som djurägaren gav var antibiotika mot polyper. Jag känner mig lite frustrerad över inte bara folks godtrogenhet som går med på att ta över en sjuk hund som skall ta ett läkemedel de inte vet exakt vad det är, men också ilska över en organisation som inte noga kontrollerar de hundar de förmedlar! Cytostatika är inte att leka med, vad mera är, hundar och de sjukdomar de riskerar att föra med sig är absolut inget att leka med!

 

Enligt. UNT.se är den aktuella sjukdomen det handlat om smittsam främst vid parning eller då hundar nosar på varandras bakdelar. Den är oftast inte synlig förrän tumören växt sig stor, och innan dess finns potential för stor smittspridning om hunden tillåts vara social. Med andra ord, det finns risk för att denna enda hund kan ha smittat flera andra i Sverige. Det finns också en risk att andra hundar tas in, vars egentliga tillstånd inte uppmärksammas och att smitta sker på det viset.

 

Även andra smittor kan riskera att föras in på detta vis. 

Jag är starkt kritisk mot så kallade hjälporganisationer, som jag egentligen tror gör hundar en björntjänst på lång sikt eftersom de uppenbarligen inte tycks ha rätt smittskyddskompetens och oundvikligen hamnar i en möjlig förtjänstsituation. Vad menar jag med det sista? Jo, att det finns en risk att, vilket uppenbarats även i TV i granskningsprogram, att verksamheten kan generera pengar och att hundar kan födas upp för att "räddas" av godtrogna människor. SVA avråder direkt från att ta emot gatuhundar och generellt hundar med okänd bakgrund på grund av smittrisken.

 

Det finns massor med hundar som behöver omplaceras i Sverige, och inte enbart problemhundar heller. Ta en av dem! Långsiktiga lösningar på gatuhundsproblematik är svåra frågor. Kanske är kastration det bästa? Hur som helst anser jag att riskera ett lands hundar för smittor vi hitills sluppit undan inte är ett alternativ.

 

En helg, två valpar.

Ulligt, gulligt och fullkomligt underbart?

Eller utmattande som inget annat?

 

Snarare det senare. Puh! Man kunde tro att de skulle slå sig till ro och sova en del av tiden, men inte så mycket som jag förutspådde. Antingen blev den yngre tröttare snabbare, men då vill den äldre leka och så blev det full rulle igen. Eller tvärtom. Över golvet, under bordet, upp på soffan, över katten, in i köket, runt köksbordet och så över golvet igen. På vägen hämtades med fördel en av mina gröna tygskor som jag fick byta ut mot en strumpa. Strumpa och en zebrakudde jag har (med svans) blev de nya favoritleksakerna. Kompostgaller, tänkte jag mer än en gång, jag behöver kompostgaller! Tror jag skrev om det i förra inlägget, men kompostgaller för att skärma av hade varit suveränt. Vi har så öppen planlösning att det blir på tok för stor yta för valparna att springa omkring på.

 

Kissade i otakt gjorde de också. Trots att vi gick ut när de hade lekt, när de hade sovit och en liten stund efter maten samt ungefär en gång i timman överlag liksom kissade de i otakt. Den äldre höll sig lite längre än den yngre. Bäst var när valp nummer ett förberedde sig för att göra nummer två varpå jag samlade upp denna och tog med henne ut. Hon hann få ur sig en liten plupp som Fluffigt tog hand om medan vi var ute. Och medan han stog i ett hörn och torkade bajs satte sig valp nummer två och gjorde nummer två i ett annat hörn! 

 

Överlistade alltså.

Det var skönt med massor av timmar av ostörd sömn när de åkt hem.

För övrigt har jag nog en av de snällaste katterna i världen. Trots att de jagade honom, trots att de ibland skulle nosa på honom från flera håll samtidigt och ibland hoppa upp på honom fällde han inte en klo mot någon av dem.

Min kollega som äger Humlan har även haft två kullar valpar. Två har hon behållt och när hon över helgen skulle iväg på utställning (tror jag att det var) behövdes valppassning. Eftersom jag inte har någon självbevarelsedrift tackade jag ja. Det var länge sedan jag var såhär trött! Kanske beror det på att gårdagens arbetspass nästan fullständigt körde slut på mig, kanske är det för att valparna behöver gå ut helst en gång varje timma men ändå har lyckats kissa två gånger och bajsat en gång inomhus. Jag gick upp tre på natten för att gå ut med de små då den minsta av dem verkligen behövde gå ut.

 

Tiden emellan att de är söta och vill pussas, ligger still i soffan, kissar och bajsar utomhus, äter eller sover är de helt sjövilda och fruktansvärt utmattande. De jagar katten, de vill ha uppmärksamhet med detsamma, de leker så vilt att man måste hålla koll så de inte riskerar att t.ex springa in i något eller ramla ner från soffan, de tar tag i saker de inte skall som exempelvis skor och utomhus vill de äta allt möjligt onyttigt (rönnbär, plast, bajs, gräs, katthår, varandra). 

 

Vad jag defintivit kan säga är att om det blir en valp i framtiden, då ska jag ha högar med kompostgaller för att effektivt begränsa utrymmet och exempelvis stänga till för köksområdet. Vi har en öppen planlösning så det är ganska svårt utan någon form av staket. På så vis är det lättare att hålla ögonen på dem utan att behöva jaga efter dem. Nu är det dags för valpbilder på små fluffbollar!

Via pedigreedogsexposed fick jag nys om en mycket intressant debattartikel angående kortnosiga raser skriven av Fraser Hale som arbetat 28 år inom veterinäryrket varav 21 år har spenderats mer eller mindre i djurs munnar då han främst är tand- och munhålekirurg. Inlägget publicerades i The Canadian Veterinary Journal och går att läsa i sin helhet här.

 

Jag har tidigare varit bekant med den andningsproblematik som ofta är fallet med de kortnosiga raserna, men även problem med ryggraden, problem med olika leder, ögonskador och hudproblem. Under anestesikurserna läser man om och om igen om de svårigheter man kan stöta på när dessa individer skall sövas, och kanske framförallt, vakna upp igen. Jag har sedan tidigare vetat om att det blir trångt i munnen och att alla tänder som skall finnas kan ha svårt att få plats. Jag minns vagt en skissartad bild på en boxermun där tänderna lagt sig på tvären. I Hales artikel påtalar han problem som känns betydligt värre, och som inte enbart uppstår hos de kortnosiga utan även hos många miniatyrraser. Tänderna kan ligga så illa att hunden varje gång den stänger munnen biter sig själv. Ibland ligger inte tandköttet som det skall mellan tänderna utan istället skaver tänderna direkt mot varandra. Aj!

 

Kanske det viktigaste i hans debattinlägg är det faktum att han rakt ut säger det som många redan har tänkt, dessa raser har sådana deformiteter, som på intet sätt gynnar dem själva utan enbart är en produkt av människors jakt på "söta" individer, att det inte är etiskt försvarbart att avla fram fler. Det handlar alltså inte längre om att ytterligare ett hälsoproblem kommit upp till ytan, utan om ett definitivt svart på vitt ställningstagande.

 

Hales har exempel på specifika åtgärder han skulle vilja se för att veterinärkåren och samhället i stort ska ta ett större ansvar och lyckas förmedla den bild som många inte känner till, nämligen att det finns osunda raser med enorma hälsoproblem vilka orsakar lidande. Problemet är ju i dessa fall, vilket Hales påpekar, att det är skillnad på raser som är predisponerade för sjukdomar (juvertumör hos springer spaniel) och på raser vars själva konstruktion gör dem till troliga kandidater för sjukdom. Han föreslår att veterinärer ska sluta beskriva förstärkta andningsljud som "normalt för raser" och helt enkelt beskriva det för vad det är "abnormala andningsljud". Vidare bör karaktäristiska, men osunda, raser inte användas i reklam. 

 

I slutändan tror jag att det i Hales inlägg inte kommer som någon större chock för de som redan är införstådda med den problematik som ses idag, för andra bortförklaras dessa självklara fakta. Allt från att snarkande är gulligt till att problemen inte är så stora till att man kan avla bort andningsproblemen men ändå ha kvar utséendet som orsakar det. 

 

Det är inte helt lätt då detta anses vara ganska radikala åsikter. Människor känner sig anklagadet och sårade. Som vanligt tror jag på utbildning framför allt annat. Hur ska man annars kunna göra ett informerat val?

Nu är jag ute på tunn is, det är jag väl medveten om, men eftersom jag tror på utbildning och påtalande av problem är det en risk jag är villig att ta. Detta inlägg kommer inte att ha någon vetenskaplig bakgrund, det är endast baserat på egna upplevelser och de slutsatser jag har dragit av dessa. Detta är ett intressant ämne och något jag gärna skulle bli mycket bättre på. När jag har tid ska jag försöka gräva fram bra artiklar i ämnet. Tills vidare får ni läsare gärna tipsa om bra sidor där jag kanske kan inhämta mer kunskap.

 

Till oss kommer djur dagarna i ända. Alltsom oftast går allting mycket smidigt och lätt. Det är inte sällan djurägarna förundras över hur duktiga deras djur är trots att vi gör allt möjligt konstigt med dem som att titta i munnen, hålla fast dem för en röntgenbild eller rakar av dem päls på ett ben inför ett blodprov. Ibland går dessa saker utmärkt om djurägaren är med, ibland märker man att det går bättre utan. Ibland får man slå sina kloka huvuden ihop och komma på en taktik som passar alla inblandade. Ibland går det inte alls. 

 

Ofta har jag upplevt förklaringar till våra patienters betéenden som att de är rädda, de har varit med om en tidigare traumatisk upplevelse, de vill skydda djurägaren, de hatar små hundar eller att de är vana att gå lösa. Sammantaget är alla de förklaringar jag hör problem som jag gissar bör ställa till det även i det vanliga livet. Hur arbetsamt måste det inte vara med en hund som är osäker, en hund som drar i kopplet och kanske gör utfall ibland eller en katt som inte går att hantera. Kanske går allt detta att hantera på olika sätt. Hunden kanske är hemma på gården alltid, katten kanske inte behöver klappas på utan får själv välja när det är dags att närma sig.

 

 

Vad jag uppriktigt skulle önska är att alla med djur inte bara rycker på axlarna åt problem som de tycker går att hantera utan att komma åt grundproblemen. Framförallt kanske detta gäller på hund, där det finns mycket bra hjälp att få runtom i landet. Brukshundsklubbar och privata tränare anordnar hundkurser titt som tätt och många specialiserar sig på mer specifika problem mer än bara grund- och vardagslydnad. Problem som vi ibland råkar ut för är hundar som nästan släpar djurägaren genom väntrummet och gör utfall mot andra hundar, hundar som det absolut inte går att klippa klorna på, hundar som hugger både mot oss och djurägaren och hundar som helt enkelt är opålitliga eller så farliga att det är en risk att ha dem inskrivna. 

 

Detta tror jag i slutändan främst drabbar patienten och i viss mån vi som vårdgivare. Vi skall inte behöva riskera att bli skadade på arbetsplatsen och jag tycker inte att patienterna ska behöva känna sig stressade vistelsen igenom. Det finns patienter som inte kan få den vård de behöver på grund av sitt temperament och det känns inte bra för någon inblandad. 

 

Vi har många patienter som trivs bra hos oss, de viftar på svansen när man kommer för att rasta eller spinner och myser så snart man närmar sig. Alla kommer inte vara som dessa drömpatienter, men målet för mig är patienter som känner sig trygga och lugna i sig själva. För att uppnå detta tror jag att bra kommunikation mellan djur, djurägare och oss är nödvändig och att patienten har en grundtryggghet i botten. Spontana råd jag kan ge är att hantera era djur! Vänj dem tidigt vid att bli upplyfta, uppsatta på bord, kika i munnen och i öronen. Kan också som en liten sidonotis nämna att patienter som ställs ut mycket ofta är rena drömmen, särskilt sådana som trimmas eller ställs upp på ett bord i vanliga fall.

 

Tankar på det?

Jag har nu kommit på det största hotet mot min egen disciplin vad gäller att korrekt använda handdesinfektion efter patientkontakt. Riv- eller bitsår.

 

Tidigt en morgon lyckades en katt ge mig ett rejält rivsår på insidan av handen. Det var inte meningen kan tilläggas, kissen skulle bara resa sig upp efter att ha röntgats och skulle ta tag i underlaget, min hand råkade vara i vägen. Det var knappt så jag kände av det, förrän jag gått till ett handfat och tagit för mig av handspriten. Aj! Ajajaj vad det sved! Klorhexidinspriten är absolut inga problem, den är snäll även mot bitna och rivna händer, men handspriten är ju tänkt att användas på hel hud så att säga. Tyvärr vill man ju inte gärna använda den förra då den är långtidsverkande och jag gärna vill ha min normala bakterieflora tillbaka efter ett arbetspass. Kort sagt fick jag gå genom dagen och nästan hoppa jämfota med plågad min varje gång det var dags för handsprit. Med andra ord, många hopp och många tänkta fula ord.

 

Undvik riv- och bitsår!

Natten mellan lördag och söndag var det så dags för natten. Natten på djursjukhuset.

 

Det var betydligt lättare än vad jag trodde kan jag helt uppriktigt avslöja. Dels för att det var relativt lugnt med en lagom mängd inneliggande patienter och ganska okomplicerade behandlingar. Till detta hade jag en av de bästa djurvårdarna med mig som har arbetat på vård hur länge som helst samt möjlighet att fråga en djursjukskötare som kan nästintill alla avdelningar och är van att arbeta nattpasset. Framemot morgonen hade det lugnat ner sig på akuten och även den sköterskan hjälpte till vid tempningar på djur som krävde hållhjälp.

 

Det var riktigt roligt, att arbeta på natten. Jag gillar att själv kunna planera mitt arbete, och det har man verkligen möjlighet tilll på natten, åtminstone om det inte händer något oförutsett. Korridorerna är lugna. Inget spring på natten. Katterna som kanske inte vågar äta dagtid smyger sig fram när lamporna släcks. Några timmar innan gryningen tar man ut hundar på nattrastning i mörkret. Mysigt! Sen ska jag väl erkänna att jag gärna är en till. Det är inte jättekul att rasta om man har hand om opålitliga hundar, denna gång gick det dock bra då vi bara hade snälla patienter.

 

Jag som skulle iväg på Tenacious D på söndagen hade packat över alla saker jag behövde för en övernattning i en ryggsäck från min ordinarie axelremsväska och glömt att lägga över min blipp och nyckel till skåpet. Suck! Instämpling går att göra ändå, men utan blipp kommer jag inte in genom dörrarna under rastningar! Inte heller kunde jag låsa upp mitt skåp vilket gjorde att jag stod utan saker såsom exempelvis skor, klocka och termometer. Tack och lov så har jag världens bästa arbetskamrater. Tina lånade ut temp och skor, Emma lånade sin sköterskeklocka och slutligen låg en rakapparat framme från vårds eget låsta förråd, så den plockade jag på mig. Ja jösses, snurriga jag.

 

Framemot morgonen hamnade jag oundvikligen i ett tillstånd av fnitter vilket nattveterinärern förklarade var helt normalt. Jag kunde inte sluta tänka på historien hon berättat om sina barn. De har nämligen fått för sig att "en mur" heter "lemur". Fråga mig inte hur, men det blir hysteriskt roligt när barnen ser på när deras två sköldpaddor (tror jag att det var) bråkar varpå de påpekar att de borde sätta en lemur mellan dem så att de inte ska slåss... Den inre bilden! Oslagbar!

 

Med fem timmars sömn i kroppen åkte vi senare iväg till Gröna Lund för att se Tenacious D. Tack vare Jockes 4G kunde vi köpa sms-biljett och komma in vid 16:00, en timma innan parken stängdes då den var full. Ibland ska man ha tur.

Denna helg kommer förflyta i något slags töcken, jag bara vet det. 

En kollega behövde hjälp och när min schemaläggare och mina närmsta chefer alla fick hundögon när de bad mig om jag inte kunde hjälpa till att arbeta natt kunde jag inte längre säga nej. Nattpass alltså. Med start klockan åtta på kvällen och pågående till kvart över sju på morgonen ska jag ta hand om våra inneliggande patienter. Bara någon vecka innan detta minns jag att jag kommenterade på att de som var mest hardcore var de som arbetade natt. Dessa människor är helt fantastiska. Framförallt de på akuten kan verkligen göra allt. Ett av mina mål är att bli lika duktiga som de, och nu får jag en chans att känna på hur det känns i alla fall.

 

Jag var lite fundersam över hur jag skulle orka. Det är inte så att jag bara ska vara vaken på natten, sen ska jag upp och till Gröna Lund på dagen för att se Tenacious D också. Sist jag var där och skulle se en konsert var förra året då Bryan Adams var där. Då blev det så stor tillströmning att det blev fullt i parken. För att vara säkra på att få plats behöver vi vara där i god tid, därav mina begränsade sovmöjligheter.

 

Jag har nu planerat detta så gott jag kan. När jag kom hem igår vid fem gick jag och lade mig för att sova middag. Sen visade det sig att jag lyckades sova till halv ett på natten. Sju och en halv timmas sömn med andra ord. Sen blev det Prison Break och Dota 2 tills gryningen och därefter ett nytt sovpass som varade i fyra timmar. Nu är planen att vara vaken, sova lite middag innan jobbet och sen köra på hela natten för att slutligen sova på jobbet tills jag måste åka iväg till Slussen och ta Djurgårdsfärjan till Grönan.

 

Jag har någon slags idé om att detta borde gå bra. Folk gör det hela tiden och jag är ju van lanare. Sen kom jag på att jag är en sådan där lanare som sover varje natt. Nåväl, jag har lyckats med den första delen i alla fall, vända på dygnet. Jag är dessutom utrustad med en godispåse av bibliska proportioner. Detta kommer bli roligt!

Nej, det är inte min replik, utan Jeanette Thelander, Ingrid Redbo, Sven-Erik Alhem och Katarina Lingehag-Ekholm som svarat på debattartiklen jag skrev om igår. Deras svar går att läsa här. De menar i korthet att myten om knivskärningar i sig självt ett förmildrande, och att det visst förekommer att hästar blir skurna, exempelvis genom att sedera hästarna först.

 

Vad som är absolut sant är svårt att ta reda på baserat på bara dessa debattartiklar. De hänvisar inte till specifika fall som kan kontrolleras och inte heller finns det länkar med för att kunna se någon data som de baserar sina antaganden och åsikter på.

 

Jag kan ha helt fel trots det resonemang jag nu skall föra. Det jag funderar på är helt enkelt hur pass troligt det är att detta skulle vara en betydande fara för hästar. Jag tycker att argumentet att hästar springer iväg eller sparkas om de blir skadade verkar rimligt. Om detta stämmer borde alltså förövaren behöva ta med sig sederande preparat vilka vanligtvis injiceras intravenöst, åtminstone inom djurvården. Kanske finns det sedativa som kan ges i ett äpple, vad vet jag. På något sätt måste alltså förövaren få tag i sedativa och därefter få i det i hästen. Sen behöver förövaren ett vasst föremål och göra vad den nu hade tänkt sig. Då tänker jag, hur många knivskärande galningar med sedativa kan det egentligen finnas i Sverige?

 

Ibland är den enklaste förklaringen, och den mest rimliga, den sanna. Det måste inte vara så i det här fallet, men det känns ändå som att djur skadar sig ofta, och att det är betydligt mer sannolikt att skadan skett på naturlig väg än av en galning. Därmed inte sagt att det inte kan hända.

 

Det var en himla massa fram och tillbaka känner jag. Tills vidare förhåller jag mig skeptiskt till att detta skulle vara en verklig risk och tror mer på att noga kontrollera stall- och hagmiljö för att säkerställa att där inte finns något som hästar kan skada sig på. Hästar kan skada sig på de mest besynnerliga vis. Min favorithäst från förr, Ondine, lyckades fastna mellan två träd varpå det ena fick sågas ner för att få loss henne. Vad jag vet är att hästar kan hamna i de mest besynnerliga situationer, helt på egen hand.

Det blir lite glapp mellan inläggen här när skribenten är trött mellan arbetspassen! Nåväl, här kommer ett nytt med ett ämne som jag snubblade över den 26:e juni efter att ha scrollat igenom DN på morgonkvisten. 

 

Mikael Fälth, Lars-Håkan Håkansson, Ingemar Isendahl, samtliga legitimerade veterinärer protesterar mot att Sveriges Veterinärförbund i år har gått ut med varningar till hästägare så att dessa kan skydda sina hästar mot knivskärningar. Anledningen till detta är att de tre veterinärerna som författat texten som publicerats i bl.a. DN menar att skadorna ofta är självförvållade, att det vore mycket svårt att skära ett sto på ett sådant sätt utan att stoet springer iväg eller skadar förövaren samt att bevis saknas för att styrka knivskärningsteorin.

De har alla behandlat sårskador och menar att det inte är ovanligt att skador, även i genitalområden, ofta orsakas av stoet själva, genom att klia sig hårdhänt mot något och enligt deras text kan ston uppvisa självskadebetéenden vid brunst då de trycker sig mot fasta föremål. Vissa skador uppstår på grund av olämpliga föremål i miljön eller på grund av en annan hagkompis hovar.

Jag finner detta intressant av flera anledningar. Först och främst för att en rekommendation går ut utan tydliga bevis för att oron är befogad. Dessutom skräms hästägare upp i onödan. Slutligen, och kanske det viktigaste, är att frågan om olämpliga miljöer riskerar att hamna i skymundan. Borde inte en bättre rekommendation vara att undersöka om ens hästar har stor klåda och skadar sig själv, om stoet vid brunst uppvisar dessa självskadebetéenden samt om det finns något olämpligt i stall eller hage som hästarna kan skada sig på?

Tyvärr fick jag inte chans att gå i paraden iår, jag arbetade och hade roligt på akutmottagningen istället. Jag ville ändå få dela med mig lite av det som lördagen hade att bjuda på. Det finns en bra film uppe, men ljudet är lite dåligt då den som filmat bitvis håller för mikrofoningången. Hoppa lite i klippet så får ni se några fina klipp och höra vilka låtar som spelades.

 

 

Angående panelsamtalen är jag lite besviken. Detta blir en mycket kort analys, för sedan vill jag hinna se på Prison Break innan jag ska iväg till jobbet. Det kändes som om alla var ja-sägare och bara höll med varandra. Vad värre var, det kändes som om ingen erkände de problem som de fortfarande tampades med, och då menar jag inte problem utifrån, jag talar om problem inom organisationen. Kanske var det för att rätt frågor inte hann ställas på de 2½ samtal jag tittade på, eller också har alla blivit hemmablinda.

 

Fluffigt hade förberett ett bra svar från Hazards sida angående vilket det största problemet är när just mångfaldsarbete skall implementeras i föreningen. Vi anser båda två nämligen att även om föreläsningar hålls i ämnet, där vår värdegrund förklaras och diskuteras, så är det inte säkert att medlemmar (främst staff) sedan tar efter den. De kan mycket väl tänka att någon annan säkert gör det där, eller att det inte är deras ansvar, det är väl mera styrelsens. Att få folk motiverade, att vilja förstå och sedan aktivt arbeta med det är komplicerat. Det är lätt för den som redan tycker att det är självklart, och då pratar jag om själva viljan att göra rätt. Sedan trillar man ner i fallgropar hela tiden ändå, och det är just dessa som jag hade tyckt det varit intressant att höra om. De samtal jag såg blev mera en upprepning av förra årets samtal, fast utan intressanta berättelser av vad folk råkat ut för.

 

Det sista jag tänkte ta upp är för mig ett slags bevis på att folk blir hemmablinda. En person i paneldebatten pratade varmt om Birdie, lanet i Uppsala, som de samarbetade med. Problemet är bara det att Johanna från vår styrelse redan förra året varnade för det lanet eftersom de blivit minst sagt tvivelaktigt behandlade med många sexistiska kommentarer. Då undrar jag om Birdies crew blivit helgon hela bunten på den tiden, eller om det också är så att folk ser det de vill se och antar att allt är toppen. Poängen här är inte att smutskasta en förening, poängen är att alla föreningar antagligen har problem med något i varierande grad. Jag tror inte att detta går att göra någonting åt förrän man är beredd att se dessa och erkänna dem för sig jälv.

 

Nu Prison Break.