Vägen till Skara

Jag har haft rejäl tur med min data till denna studie. Av de 20 katter som inkluderades (2 stycken vägde för lite) var 10 honor och 10 hanar! Detta kommer underlätta vid en jämförelse dem emellan även om de viktigaste jämförelserna är de mellan BCS och BMI samt mellan mina mätresultat och djurägarnas. Sammanställningen av datan tar lång tid. Inte nog med att det är mycket, det är svårt att hitta rätt metod och att redovisa den på ett tydligt sätt som gärna får fungera även i ett senare presentationsstadie. Ytterst kort kan jag avslöja ett spännande resultat. Det verkar som om honkatterna har högre BMI i min studie jämfört med hankatterna vilket inte var vad jag förväntat mig. Alla artiklar nämner nämligen kastrerade hankatter som en riskzonsgrupp för just övervikt. Observera att alla katter i min studie är kastrerade. I en annan studie där de validerar BCS återfinns samma resultat. Honkatterna hade högre BMI. Kanske är det så att våra grupper med katter var för få för ett statistisk säkert resultat eller så kan det vara så att när honkatter är överviktiga, då är de det med råge! 

 

Lite mer data jag kommit fram till. Katternas ålder varierade mellan 2 år och 17 år med en median på 5 år och ett medel på 5,7 år. Katternas vikt varierade mellan 3,0 kg och 6,2 kg med en median på 4,75 kg och ett medeltal på 4,72 kg. Om jag inte missminner mig så visar väl att medeltalet och medianen är lika på en grupp som inte är väldigt spridd? Att det är rätt bra med andra ord. Det känns som att statistikboken får hjälpa mig med denna del av studien!

Den roligaste men samtidigt mest seriösa artikeln jag skrivit ligger sedan 11:00 idag uppe på Ctrl Alt Elite. Klicka här för att läsa den, och tro mig, det vill ni! Allvar blandas med humor när jag pratar om de tragikomiska upplevelser jag haft i olika Dotagames, tankar kring varför det är såhär och kort om vad man kan göra åt det.

 

Det är sällan jag hinner klart med en bild lagom till ett speciellt tillfälle, exempelvis påsk, jul, halloween eller midsommar. Jag vet inte om detta ska gillas som ett lyckat försök ärligt talat. Jag kan i fildatan se att skissen till Eggniter skapades den 29:e maj för två år sedan! Bättre sent än aldrig, och glad påsk på er!

 

Jag tänkte dela med mig lite av vad jag har kommit fram till under dagarna som jag hunnit arbeta med examensarbetet. Många av de reviewartiklar jag läst igenom, och även andra artiklar slänger ständigt in påståendet om att kastrerade katter löper större risk att bli överviktiga. Varför det är så tycks diskuteras mindre sällan. Eftersom mitt arbete inte går ut på att analysera just orsaken till övervikt, utan metoder för att hullbedömma katter, alltså även idealviktiga och underviktiga katter, har jag inte heller undersökt saken vidare.

 

Jag hittade en intressant artikel där de passat på att undersöka ferala katter, alltså förvildade tamkatter, som var delaktiga i ett projekt där de fångas in, kastreras och därefter släpps ut igen. Där kom de fram till att de ökade i vikt, hull och att bukens fettkudde blev större efter kastreringen. De som bodde på platsen och såg till de här katterna upplevde att de hade vandrade lika mycket, blev vänligare och tyngre (Scott et al, 2002).

 

Så vad innebär detta då, tror jag? Jo att även i de tuffaste förhållanden så påverkar en kastrering katters hull. För dessa katter ökade en del till ett mer normalt hull såvitt jag förstor det av artikeln. De som såg till katterna upplevde att de var mer hälsosamma och hade förbättrad pälskvalité efter kastreringen. Däremot är det ju inte samma sak på katter som redan är idealviktiga eller strax däröver och som sedan kastreras. Risken för övervikt borde ju då vara ganska hög såvida man som djurägare inte anpassar miljön för katten. Det är flera i min klass som skriver om övervikt generellt, så det ska bli spännande att se vad de kommer fram till. Jag hoppas i alla fall att någon tar upp det förebyggande arbetet som går att göra. 

 

Ni har tur idag, artiklen jag refererade till finns tillgänglig online, läs gärna!

Scott, K. C, Levy, J. K, Gorman, S. P och Newell,S. M. (2002) Body Condition of Feral Cats and the Effect of Neutering. Journal of Applied Animal welfare Science Vol 5, No 3. 203-213 [online] http://dx.doi.org/10.1207/S15327604JAWS0503_04

Vågar man säga det? Kan det vara så att det är vår på riktigt nu? Igår gick jag en promenad genom Skara och fick raskt hitta ett övergångsställe och knata över gatan eftersom min valda trottoar var upptagen av en gatsoparmaskin. Jag erkänner raskt att jag inte har någon aning om vad de heter egentligen, men de samlar hur som helst ihop allt grus som slängts ut under vintern. Inga bilder till detta inlägg, utan nu får ni använda fantasin istället. Jag har nu bytt promenadstråk och går längs med en bredare asfalterad väg. Så plötsligt känner jag inte längre det knöggliga underlaget under mina skor. Gångvägen, som till vänster fortfarande är överströdd med grus är på min sida alldeles rensopad. Hade jag åkt något hjulförsett hade jag varit överlycklig.

 

Alldeles nyss var jag och katten ute på en promenad i vårsolen och tog ett varv runt innergården. Det skymtar grönt i rabatterna vill jag bara säga. Snart så.

Jag blev fullkomligt rosenrasande efter att ha sett Sophie Angner och Nina Strauss rent ut sagt bedrövliga uppträdande när de gör reklam för en kommande tävling, The Payday Girl Contest, detta i ett försök gissar jag nu, att promota Payday 2. Det är inte bara jag som reagerat. Förutom vi på CtrlAltElite som diskuterade fenomenet friskt sinsemellan har det kritiserat på bland annat Eurogamer.se Feber, och fragzone, 

 

Klippet kan ni se här.

 

Varför delar jag med mig av detta? Det gör ju att de får mer publicitet. Sant. Det fyller för mig ett större syfte, nämligen att synliggöra att detta fortfarande sker, än idag. Det är inte bara något litet bolag då och då som gör en tabbe med att be lättklädda tjejer göra reklam för datorrelaterade prylar, utan det sker för jämnan. I vanliga fall brukar jag inte skriva kommentarer alls kring poster liknande dessa, men efter förra årets engagemang i Nörd på Pride, mycket intressanta diskussioner med ännu mer insatta människor än jag själv tyckte jag att jag har ett ansvar att säga ifrån. 

 

Posten som lades ut på tv3s blogg gick att kommentera via Facebook vilket jag gjorde.

 

Med flit så skrev jag inte ett inlägg igår, jag hoppades på att fler unika besökare skulle hinna se mitt inlägg om min nu färdiga bok.

 

Denna vecka har vi påsklov, men sådan lyx har jag då rakt inte tid med! Jag har valt att ta två dagars ledigt efter tentan, det vill säga lördag och söndag, för att nu påbörja arbetet med examensarbetet på riktigt igen. Har skrivit ungefär tre sidor blandad text än så länge, men jag räknar med att hela arbetet ska bli på runt tio sidor när det är klart, mer om man räknar in alla bilagor. 

 

Det jag kommer fokusera på nu är att titta på de enkla sammanställningsresultaten, exempelvis hur många hon-respektive hankatter som deltog i studien och hur gamla de var, samt fortsätta arbetet med att beskriva fetmaproblematiken hos katt. Bakgrundsinformation helt enkelt. Sedan kvarstår den djupare analysen där jag får ta mig till skolans datorsal för deras statistikprograms skull samt beskriva metoderna i detalj enligt litteraturen. Det blir roligt! Uppdateringar på hur det går kommer dyka upp succesivt.

Min bok är nu färdig, färdig! 

Läs den här.

 

Lite roliga siffror:
Den tidigaste sparfil jag har på den här datorn är från 2011-04-06, men jag började tidigare än så med den. Med andra ord har det tagit lite drygt två år för mig att bli klar med den samtidigt som jag har studerat här i Skara.

Enligt Kapitel1 innehåller min bok 310163 tecken.

Enligt OpenOffice innehåller boken 51089 ord och 285748 tecken. Inte illa va?

Boken är skriven på 70 sidor räknat i datorsidor i OpenOffice.

 

Det näst sista kapitlet blev visst klart det också, och ni kan läsa det här. Maskeradhoppningar alltså... Jag har så många roliga minnen från dessa! Mumiesången är autentisk, om man räknar med att så som jag skrivit ned den är så jag kommer ihåg den. Jag minns de som var utklädda till beduiner, till möss, till riddare, bananer i pyamas, Skönheten och Odjuret, cowboys, sjöjungfrur. Allt ni kan tänka er och lite till! Det är klart att det för oss tävlade var väldigt allvarligt, men jag minns också att dessa tävlingar var de roligaste att titta på och kanske de roligaste att vara med i. Det handlade mer om att ha roligt med vänner och hästarna och mindre om att vinna och bevisa något för någon annan. Tro inget annat. Taskiga tjejer vill inget annat än att den utsatta tjejen ska misslyckas.

 

Jävligt tråkigt för er att jag inte gjorde det. 

 

”"Wow, snygg utklädnad!” utbrast jag imponerat. Welshponnyn var utklädd i gammaldags sadel med packning och med ett körhuvudlag. Matilda var iklädd en fantastisk gul prinsessklänning på pricken lik Belles i Skönheten och Odjuret och Maria var utklädd till Odjuret, och stod med det sydda huvudet under armen. Hon märkte att jag stirrade imponerat på det för hon ursäktade sig lite och konstaterade att det var lite väl varmt för att ha på sig det när de bara väntade.
”Och sikten är inte fantastisk måste jag säga. Jag tror jag hoppar utan det. Har du träffat vår pall förresten?”"

Nu när tentan äntligen är över kommer jag kunna lägga tid på att bli färdig med boken och därmed hålla löftet till mig själv. Löftet? Att bli klar med boken i år, helst i mars månad. Det nya kapitlet hittar ni här. Detta är det första kapitlet av två som handlar om den sista tävlingsdagen som alla väntat på. Det är minst sagt mycket som står på spel där nerver, ponnyer, segrar och rivningar blandas om vartannat.

 

”"Yihaa!” skrek Sara och satte hälarna i det lastgamla russet vars urinstinkter måste ha vaknat. Som skjuten ur en kanon stormade han över startlinjen och tog hindren i farten med riktiga ponnysvängar där emellan. När de löpte i mål stod vi allesammans med gapande munnar likt fågelholkar och visste inte riktigt vad vi skulle säga.
”Det trodde ni inte va?” blinkade Sara åt oss där vi stod vid staketet."

Jag kan inte låta bli att skriva om alla knasiga russ och allt vad de hittar på. Så var det jämt i stallet där jag hängde, att när det väl kom till hopptävlingar, då var det skogsbaggarna som regerade! Små, snabba och smidiga slingrade de sig runt banan som ingen annan. De med privathästar, som generellt var med hetlevrade hade oftast också en chans. Ryttarna kunde mer och höll ofta bättre ridvägar helt enkelt. Det är en vanesak och något man lär sig allteftersom. Två kapitel kvar. Eller, ett kapitel och en kort epilog.

Ni vet den där känslan av att man har pluggat färdig till en tenta? Inte? Idag hade jag den känslan. Innan jag gick in i aulan såg jag till att läsa igenom mina viktigaste, numera färgkodade anteckningar. Sen skrev jag tentan. Förutom två enpoängsfrågor där jag inte riktigt förstod frågan tror jag, så kändes det som om jag svarade tillräckligt på allt. Känslan av att inte kunna en fråga fanns inte ens. Kort sagt, studietekniken inför det här provet måste ha varit rätt!

 

Tentan då? Hur var den? Först en hel drös enpoängsfrågor och därefter tre fall på totalt fjorton poäng styck. Pust! Det var inte lite att skriva vill jag lova. Jag gick ut först, och då tror jag klockan var strax efter halv tolv. Då hade jag suttit och kämpat i två och en halv timma, och ursprungligen tänkte de sig att bara ha en salstid på tre timmar! Som tur var ändrade de till fyra.

 

Ytterligare en rolig sak var att den sista tentan blev kigurumitenta! Fäsk kom som fläckig ko, Madde som en jättesöt brun ko och jag i mina fläckar... Man kan inte låta bli att vara gladare iklädd fläckar.

Tentaplugg.

 

Jag minns faktiskt inte att jag har varit ute i såhär god tid och känt mig såhär pass lugn inför en tenta någonsin tidigare. Frågan är om det är för att jag har grundkunskaperna så att det nya lättare fastnar kombinerat med god studieteknik kursen igenom eller om det helt enkelt är så att jag inte orkar bry mig längre!

 

Inte blir det lättare att plugga när man lite kort klickar in på Facebook och inser att folk verkar ge upp pluggandet ungefär nu. Jag kommer fortsätta plugga resten av kvällen! Och på morgonen antagligen. Det är lite tradition att läsa igenom det svåra till frukosten. Jag har sedan några dagar tillbaka renskrivit alla föreläsningsanteckningar. Därefter har jag en gång läst igenom precis allting, och nu sitter jag och läser igenom allting men skriver upp det som jag tycker är svårt att komma ihåg eller som jag inte får glömma bort. Jag har hitills läst igenom 48 sidor utav 61 och detta har resulterat i strax över fyra sidor med anteckningar. Planen är sedan att läsa igenom dessa sidor, kolla upp ord och begrepp som jag fortfarande inte helt och hållet förstår och nöta in alla normalvärden. Just normalvärden, eller egentligen utantillkunskap i sifferform, har ja svårt att få in. Jag lärde mig sådant när jag var på praktik och tittade på narkoser, men nu utan den fysiska påminnelsen så försvinner siffrorna ut genom fönstret.

 

Så, i pausen blev det mer Skyrim. Nu har jag köpt mig ett hus!

 

Ni skulle ha hört mig igår, eller nej, det vill ni nog inte. Jag hade, som den newb jag är, försökt mig på att döda den drake som letat rätt på mig när jag fredligt och trivsamt skulle ta mig över en bro. Jag tror jag kämpade med pil och båge i nästan en timma, med tillfälliga spurtanden bakom en så stor sten som möjligt för att undvika att bli grillad, innan jag slutligen fick se mig besegrad och tämligen avdödad.

 

Hej Fäsk!
Jag vet att du letade efter den här sången, så jag letade fram ett av sångpapprena från vår middag och tänkte att jag skulle ta och dela den med omvärlden. Den här sången hjälptes jag och Fäsk åt att skriva under vårt andra år på programmet, för vi tyckte att den andra sången var för lång och svår. Melodin var som till bumbibjörnarnas intro, och ni kan ju tänka er hur det låter när alla tjejer ska försöka sig på refrängen. Ajaj. Jag tror att den mottogs väl, och Linnea har lagt till den till ett sånghäfte för vårens evenemang, jag gissar på balen. Här kommer den nu!

 

(Melodi - Vi äro musikanter)

 

Vi äro djursjukskötare ifrån Skaraborg

Vi äro djursjukskötare ifrån Skaraborg

Vi kan söva, sätta dropp och röntga djur

Klippa klorna, lägga tassbandage

Och vi kan hjälpa ponnyhästar, kissekatter, fågelungar

Vi kan rädda hundra hundar, marsvinsungar med

 

Vi tar blodprov skickar det på analys

Vi kan lägga permanentkanyl

Och vi kan rehabilitera, tvätta öron, rensa tandsten

Vi kan vaccinera djuren och ge medicin

Det var kallt igår, det var kallt inatt och det var kallt i morse. Golvet var så kallt att jag fick ta på mig mina morgontofflor när jag steg upp. Jag skulle vilja påminna vintern om att det är hög tid att sluta vara så framfusig och låta andra ta vid. Våren exempelvis! Eller varför inte sommaren? Jag har två nya klänningar som jag vill få inviga.

 

Nej, nu är klockan ett, jag har hunnit hem efter redovisningar om hästfallen, tentafrågor samt årskursråd och fått i mig lite lunch. Det är med andra ord dags för tentaplugg. Eftersom det är kallt så blir det tentaplugg under en enorm pläd och med tofflor på. 

 

Låt våren komma fort!

Förutsatt att jag inte har stavat fel så borde detta inläggs rubrik ge riktigt bra med poäng i alfapet. Såvitt jag minns ger både K och U skapligtmed poäng.

 

Exemplarisk som jag är *host* lyckades jag kravla mig ur sängen strax efter nio imorse för att fortsätta mitt arbete med renskrivandet. Efter lunch var det dags för tvärgruppsredovisningar av våra vårdplaner och sen hem igen för mer renskrivningsarbete. Här har jag suttit nu, med två pauser, en för middag och en för fyrtiofem minuters Skyrimspelande. Summan av kardemumman är ändå att jag har lärt mig en hel del, och om det är någon därute som läser detta och skulle behöva lite tips från en annan i nöd om hur man kan gå till väga så kommer här mina tips på studieteknik.

• Börja tidigt på morgonen. Det känns bättre att ha gjort något rejält redan innan lunch.
• Pauser smakar inte lika gott om man fortfarande är stressad. Se därför till att ha klarat ett mål innan du tar paus.
• Appropå mål. För mig är det lättast om jag antingen bestämmer en gräns, exempelvis läs dessa sidor eller renskriv så här mycket, alternativt plugga en timma. Sen är det paus. Ta då en paus! På riktigt.
• Ha inte FB lr andra chattprogram uppe om det distraherar dig.
• Belöna dig själv efter ett delmål. Nu exempelvis ska jag få spela Skyrim och prata med Todes.
• Om du har flow, fortsätt arbeta trots att det är paustid.

Ville bara tipsa om ytterligare en artikel, denna gång från Jordbruksaktuellt. De har bland annat intervjuat min klasskamrat Linnéa om tankar och funderingar kring flytten.

 

Nyheten hittar ni här.

Nästan ett år har det gått sedan vi hade en salstenta senast. Därefter har det varitskriftliga uppgifter, redovisningar, praktiska övningr och hemtentor. Nu är det visst dags igen och jag gissar att detta är den sista salstentan vi kommer få. Såvida vi inte måste göra omtenta, ve och fasa!

 

Så. Hur gör man då? Jag har börjat med att göra allt det mekaniska, det vill säga att renskriva alla mina anteckningar med någon slags förhoppning om att jag ska lära mig saker samtidigt. Idén har bitvis fungerat. Min hjärna tenderar att hoppa över delar som den tycker är för komplicerade, exempelvis substansnamn och försäljningsnamn på läkemedel. Tyvärr ingår det att vi ofta ska ge förslag på läkemedel så det är ju en mindre praktisk vana jag har. Och nej, det är inte så enkelt att jag bara kan memorera en uppsättning läkemedel för alla tillfällen. De har olika egenskaper och ska av en anledning användas vid olika tillfällen.

 

Mot renskrivningar och vidare! Just nu arbetar jag med komplikationer på häst, och sen tror jag att det är dags för komplikationer på hund och katt. Så får man det lite samlat helt enkelt.

Vad jag kämpade med att försöka närma mig en drake igår. Själva dödandet av den gick alldeles utmärkt, den attackerades av både jättar och mammutar. Problemet kom när jag skulle närma mig den för att suga åt mig krafterna. Det stod nämligen två jättar och tre mammutar ivägen. Jag fösökte få dem att jaga mig och sen närma mig draken, men icke. När jag äntligen fått bort den sista jätten tillräckligt långt bort försvann kroppen! Puts väck! Frustrationen var total. När jag nu idag testade att spela om från den punkt då draken närmade sig lyckades jag inte skada den eller placera mig tillräckligt nära för att den skulle triggas att landa. Istället flög den bort mot horisonten. Den sista gången jag försökte ville den inte ens visa sig. I-landsproblem? Jupp. Jag bestämde mig för att göra lite annat istället, drakar tycks det finnas gott om i Skyrim.

 

Länk till det tjugonde kapitlet finns här. Det här var bland det svåraste att skriva om, inte på grund av den tekniska eller känslomässiga svårigheten, utan för att jag var tvungen att hitta på en lösning som inte var för overklig.Jag hyser något slags hopp om människor. Jag tror att med rätt kunskap och rätt bemötande så blir kommunikationen och därmed trivseln bättre. Det här är varför jag är fullkomligt såld vad gäller boken Misstakes were made - but not by me. Den hjälper en att känna igen när man själv går i fällan och gör tankemisstag för att det känns lite jobbigt och besvärligt för en själv vilket hindrar en god kommunikation och i slutändan - en lösning.

 

"Ryktskrapor knackades mot stallgolvet, ridhjälmar som fått en torvfläck borstades snabbt av, pannband med blingbling träddes på tränsen och vita schabrak lades under sadlarna. Det var tävlingsdag och stämningen var så hög."

 

Det är all text ni får av mig idag, annars så förstör jag nöjet av kapitlet alldeles. Det är ett kort ett, så passa på att läs det. Kanske kan det ge inspiration till en eventuell lösning på mobbningsproblem därhemma. Jag är fullt medveten om att detta är något av en idealiserad verklighet, men som jag skrev tidigare i inlägget, jag tror att människor har kapaciteten att förstå. Man måste bara presentera saken på rätt sätt, för att slippa att människor fastnar i de tankefällor som tas upp i boken jag nämde. 

 

Just ja. Tre kapitel kvar!

Det nittonde kapitlet kan ni hitta här. Jag minns denna typ av aktivitet så himla väl. Pristiggandet. Den stora fasan för alla ideella föreningar. Fy vad jobbigt det var! Jag tyckte aldrig att vi riktigt gjorde tillräckligt mycket för att tacka de som sponsrat oss heller, så det kändes mer som om man lurade dem av saker. Nu med sociala medier spridda lite bättre är det liksom lättare att tagga företag och visa upp dem, vilket genererar mer uppmärksamhet. Jag vet inte, bara en tanke. Nu till kapitlet!

 

"På McDonalds fick jag en glad blå ballong som tröst. Efter det gick jag och ballongen in i en sista butik och därefter gav vi upp. Faktiskt. Ballonger löser många problem men banne mig inte dessa.
”Hur gick det?” undrade allesammans inklusive Robyn som redan var tillbaka.
”Jag fuskade, jag kom tillbaka för en timma sedan” erkände Robyn. ”Det var så hemskt pinsamt så du kan inte ana.""

Passa på att läsa nu! Det här kapitlet är kort och vi börjar närma oss slutet. Fyra kapitel kvar och sen är boken som jag arbetat med till och från i två år äntligen klar. Min första färdiga bok. Det är inte varje dag det händer, men snart så!

Via en vän på Facebook fick jag reda på att det i Kina tydligen säljs nyckelringar i form av en liten påse med en fägglad påstådd näringsrik vätska, där en liten levande sköldpadda eller levande fisk stängs in. Eftersom jag är en van vid internets frekventa bedragare satte jag igång med efterforskningar i ett försök att ta reda på om detta verkligen kunde vara sant. Jag började med att kika in på länkarna i Facebookinlägget, dels till The New Zealand Herald och The Sun. Eftersom även respekterade tidningar kan bli lurade försökte jag googla på fenomenet. Jag hittade en sida som ägnar sig åt att bekräfta eller dementera myter som florerar på internet. Hoax-Slayer bekräftar påståendet och skriver att det får anses vara sant. Ytterligare källor: CNN, Emirates 24/7 och Geekosystem. Baserat på detta skulle jag säga att tills motsatsen bevisats så verkar det som om påståendet stämmer.

 

Levande djur stängs alltså in i påsar som påstås innehålla näring så att djuret kan överleva i flera månader. Om vi bortser från att kunnigt folk i dessa artiklar menar på att även om näringsinnehållet skulle duga så skulle syrebristen inträffa betydligt snabbare. Vad jag tänker på är värdigheten och livskvalitén! Även om ett djur skulle överleva i flera månader i en drygt decimeterstor behållare så är det ju inte ett värdigt liv på något sätt. Var har medkänslan för andra varelser tagit vägen?

 

Det är kanske lätt för oss med god djurskyddslag och som är vana vid något slags djuretiskt tänk att ta starkt avstånd från denna vana, men jag tror att vi lurar oss lite. Jag kommer ihåg hur det under många år titt som tätt säljs godis, smycken och genomskinliga stenar där en larv, skorpion, trollslända eller liknande har gjutits in. När jag var liten tyckte jag att de var vackra. Nu när jag är äldre vågar jag inte längre tro att de som har gjort dessa produkter gått runt och letat efter självdöda djur. Antingen har de fötts upp och dödats för att sedan gjutas in, eller också har de bara gjutits in. Levande.

 

Sverige har en bra djurskyddslag i jämförelse med resten av världen, men jag skulle inte säga att Sverige har en bra djurskyddslag. Vi kan bli bättre och bör bli bättre. Debatt med fakta baserat på vetenskapliga studier är att föredra, för då vet man vad djuren behöver och vill ha, inte vad någon annan tycker att djur behöver och vill ha.

Igår lirade jag lite Skyrim och idag försökte jag igen. Jag är hopplöst dålig på den här typen av spel, mest för att jag har blivit bortskämd med Warcraftspel och senare World of Warcraft där man helt enkelt väljer ett target och sedan automatiskt träffar det. I Skyrim måste man sikta, och det har jag då aldrig varit någon hejare på. Jag ska inte ens börja berätta om alla olika yrken man kan träna på, allt man kan samla och allt man kan göra. Jag är otroligt förvirrad. I WoW så utvecklades allt det där under så lång tid att jag hann med. Börjar jag bli för gammal för moderna spel? Ve och fasa!

 

Idag sammanställde vi i gruppen de data som vi fått fram under gårdagens mycket givande anestesiövning som avslutades med hjärtlungräddning på häst. Övningen var mycket uppskattad av förra årets djurjsukskötarstudenter och jag förstår verkligen varför! Förutom att det gav oss möjlighet att planera och utföra alla moment för en anestesi så fick vi ovärderliga kunskaper om hjärtlungräddning. Dessutom fick många av oss som inte fått utföra moment ute på praktiken möjlighet att göra detta tillsammans med ytterst kompetenta lärare. Jag fick till exempel möjlighet att lägga en permanentkanyl och sy fast den, något som aldrig blev av under min praktik. Ytterligare en annan student lade sin första artärkanyl som vi senare använde för att monitorera blodtryck och ta blodgaser.

 

Det är nästan lite för enkelt att göra narr av PETA, och nu fick jag ytterligare ett tillfälle jag inte kunde tacka nej till. De har nämligen valt att starta upp en ny kampanj som går ut på att spelare av Starcraft II: Heart of the Swarm ska fundera över hur de ser på Zerg, den minst humanoida rasen och hur de sedan kan förbättra sin empati för konstiga djur här på vår planet. Så långt är väl allt väl, jag köper konceptet. Söta djur får mycket uppmärksamhet, subjektivt fula djur hamnar i skymundan. Sant är att vi behöver både och för ett hållbart ekosystem.

 

Valet av Zerg är vl dock tvivelaktigt som bäst. Grejjen med Zerg är att de inte känner eller tänker egentligen. De har en overmind som styr dem alla, och deras enda mål är ungeför sök och förstör. Kanske inte den känslan man vill ha för djur man har svårt att förstå sig på, som exempelvis spindlar, ormar, vandrande pinnar och så vidare. Dessa varelser känner också obehag, och så sent som under gårdagens föreläsning om exotiska djur fick vi veta att exempelvis ödlor kan verka fullständigt oberörda om de utsätts för smärtamt stimuli så länge de vet att de är betraktade av en människa. Om de som utförde studien däremot var dolda och övervakade ödlorna på annat sätt uppvisade de helt plötsligt en massa olika smärtbeteenden! Vad visar detta? Jo, att även de konstigaste djur känner och upplever smärta, men kanske inte som vi är vana att den upplevs och uttrycks.

 

Vad gäller studien kan många tycka det är djurplågeri. Jag tycker det inte i egentlig mening. Studien gör ju att vikten av smärtlindring påvisas! Det var inte så länge sen spädbarn inte ansågs känna smärta exempelvis. Jag lovar att det finns minst en studie även där som bevisade att smärtindirng behövs. Då kan man ju fråga sig varför man inte bara antar att smärtlindring behövs och sätter in den. Det är ett helt eget ämne tror jag, men en snabb gissning är väl att man behöver veta vilken typ av smärta som upplevs och vilka preparat som fungerar? Ett bra exempel på när det kan gå fel är om en djurägare väljer att medicinera sin katt med Alvedon. Kissen kommer med största sannolikhet att dö. Kort sagt var det inte bara att smärlindra med vad som helst.

 

Nu blev det mycket text ja. Läs hela min humoristiska men samtidigt uppriktigt intresserade artikel om PETAs nya påfund här.

Jag har haft lite tid över här på förmiddagen och bestämde mig för att renskriva ett kapitel till. Nu är det inte mycket kvar! Utöver detta är det fem kapitel som väntar, och det sista är så kort att det knappt kan räknas. Kapitel 18 kan du läsa om du klickar här. Gör det! Skapa ett konto och rösta på boken också så blir det ännu bättre!

 

"Mycket riktigt var stallet fullproppat av tjejer, killar och föräldrar när klockan slagit fem och den första ridlektionen strax skulle börja. Dublin och Hufflepuff som tillfälligt stod i två av våra boxar tog uppmärksamheten med ro och snusade kärvänligt på de händer som sträcktes fram mot boxdörrarnas galler. Så snart eleverna fick syn på mig började de genast tjata om att få vara först med att rida nytillskotten.
”Åh jag kan väl få rida Hufflepuff nästa lektion, snälla?”
”Vera fick rida Djinn först förra gången, det borde vara min tur nu!”
”Jag har alltid velat rida en skäck...”"

Sådär, det var dagens roliga tror jag. Nu blir det till att laga lunch och därefter förbereda sig på fyra timmar av föreläsning om anestesi av exotiska djur.

Det är inte bara dagarna till flytt som förtjänar att räknas ner, även kapitlena kvar tills Stall Blåklinten, min första riktiga bok, är värdig. Idag presenterar jag kapitel 17 som du kan läsa genom att klicka här. Detta var ett av de roligaste kapitlena att skriva, för det finns så mycket konstigt att berätta om hästförsäljare därute i världen. Just denna typ av kapitel tyckte jag var roliga att läsa om när jag var liten, vem försöker jag lura, jag tycker fortfarande att det är roligt, och det är därför jag har ägnat lite tid åt sådana här detaljer. Det är väl just det jag tycker om helt enkelt, detaljer! I Harry Potter-böckerna tycker jag om att läsa om vilka ingredienser de har ner i sina kittlar och hur många varv motsols de måste röra med sleven, eller hur de viftar med trollstaven och så går förtrollningen åt pipsvängen. Inte för att denna bok är ens i närheten av det fantastiska mästerverk som Harry Potter-böckerna är, men ni får kankske en känsla för vad jag tycker om och strävar lite mot, när jag kan.

 

Jag har hemlängtan, det är ingen nyhet, men den är så stor att jag känner att jag bara längtar och räknar ner dagarna dag ut och dag in. Nu har jag hittat en bra lösning för att hålla reda på exakt hur många dagar det är kvar till flytten. Jag har helt enkelt räknat baklänges från flyttdagen och skrivit upp siffran bredvid varje dag i min almanacka. Således kan jag idag utläsa att det bara är åttioen dagar kvar.

 

Åttioen dagar är desvärre inte tre månader vilket är då jag borde ha ringt och avbeställt mitt bredbands-och elabonemang. Lite extra pengar blir det att betala, men det får man ta. Det viktigaste är att de är avbeställda båda två och det är väl om något en första flyttförberedelse!

En av de många uppgifter vi fått arbeta med under denna kurs är en skriftlig inlämning där vi beskriver olika problem som kan uppstå och lite vad vi vill göra kring tre olika narkosfall utöver det vanliga. Det kanske kan vara roligt att läsa vad vi kom fram till, så jag tänkte att jag delar med mig här.

 

Den första patienten är en kolikhäst. Hästen kommer troligtvis ha cirkulationsproblem på grund av det extra trycket på lungorna, skapat av det gasfyllda och tryckande tarmpaketet. Patienten kommer behöva smärtlindring och rikligt med vätska. Då patienten kommer placeras i ryggläge under operationen uppstår ökat tryck på lungorna. Alfa2-agonist är bra på visceral smärta i låg dos och föreslås som val av läkemedel. Problem som kan uppstå peri- och postoperativt är blodtrycksfall då tarmpaketet lyfts ur abdomen, otillräcklig syresättningen på grund av försämrad cirkulation, försämrat upptag på grund av atelektas och problem med tarmmotoriken.  För att minska biverkningarna föredras en så kort narkos som möjligt. Bra övervakningsutrustning krävs för att snabbt kunna åtgärda eventuella problem. En ventilator krävs vid otillräcklig egenandning vilket kan förväntas. Hög syrgastillförsel men viss lufttillförsel då kväve håller uppe alveolerna. Voluven används förebyggande.

 

På den andra patienten skall det utföras elektiv ortopedi. Hästen är en tävlingshäst. Denna patient är ej allmänpåverkad. Hästar i god kondition är benägna att ta få andetag. De har generellt även låg hjärtfrekvens på grund av sin goda kondition vilket i sin tur kan resultera i hypotension på grund av låg cardiac output. Apné och bradykardi är således viktiga att hålla utkik efter. Om blodtrycket inte är tillräckligt stort lyckas inte hjärtat syresätta sig självt.  Preoperativt bör blodtrycket mätas samt blodgaser tas. Perioperativt kontrolleras blodtryck, syresättning och gasutbyte. Om möjligt tas EKG. Polstring är viktigt då ortopedifall kan opereras under lång tid. Risk för myopati och neuropati finns. Om benet är ostabilt skall det stabiliseras innan kastning. Smärtlindring är bra i förebyggande syfte då patienten kan ha ont efter operationen. Det friska benet skall placeras underst i uppvaket så att patienten inte tar stöd på det opererade benet under resningen. Artroskopioperationer ger inte tillräckligt stimuli för att stimulera cirkulationsorganen vilket gör att det är svårt att behålla ett bra narkosdjup.

 

Den tredje patienten är en traumapatient. Det är stor risk för blod- och vätskeförlust men också risk för hyperkalemi på grund av de stora vävnadsskadorna. Om  blodförlusten är stor kan cirkulationen vara försämrad och blodtrycket därmed sänkt. Blodprov tas och kaliumfritt dropp sätts in. Smärtlindring ges så snart som möjligt då Patienten kan vara svår att hantera innan operationen på grund av smärta och stress. Stressen i sig kan göra att induktionen, underhållet och uppvaket blir traumatiskt.   Blodtrycket måste vara stabilt och patienten lugn innan narkos blir aktuellt. Om patienten har hyperkalemi kan det behandlas med NaCl. Eventuella skador skall stabiliseras innan kastning. Stelkrampsvaccinering kontrolleras.  Temperaturen kontrolleras regelbundet då risk för infektion är stor. 

 

Observera att denna uppgift inte krävde någon källförteckning. Vi använde oss av Den lilla röda dyra boken som jag kallar den. Den heter Handbook of Equine Anaesthesia och kostar 366 kronor just nu på Bokus.

PETA är på krigsstigen, denna gång mot spelvärlden. Vi dödar nämligen digitala djur vilket de menar på glamouriserar dödandet av riktiga djur, vilket de anser är fel. Denna gång är det valjakt som är ett möjligt moment i Assassin's Creed 4 som de är upprörda över, eftersom denna typ av jakt fortfarande pågår i vissa delar av världen medan den i den största delen är förbjuden. Till saken hör, vill jag passa på att påpeka, att AC4 utspelar sig i en tid då valjakt var vanligt, och spelet utspelar sig till största delen till havs.

 

Hela debattartikeln kan ni läsa på Ctrl Alt Elite. Klicka här. Den är ovanligt aggressivt skriven för att vara jag. Jag hoppas nämligen att folk reagerar lite och börjar fundera på vad de egentligen anser är okej. Själv känner jag mig fullt kapabel att skilja på spel, fantasi och verklighet. Jag har dödat hundratals digitala djur i olika spel vid det här laget i allt från World of Warcraft till Angry Birds, och ändå har jag inte blivit någon som tycker att dödande för nöjes skull är okej. Tvärtom utbildar jag mig till ett yrke för att rädda och vårda djur. Det känns lite som om teorin om att man blir det man spelar sprack både en och två gånger.

Jag har nu fått svar från DO angående min anmälan som jag skrivit om tidigare. De bedömde att en utredning inte sulle ge tillräckligt stöd för att anse att jag har blivit missgynnad. Jag köper det rakt av, det var inte direkt uppenbart. Kanske är det inte heller diskriminerande på rätt sätt så att säga. Däremot tycker jag ju inte att man kan tala om för någon att de kommer skaffa barn och därefter tala om att de är olämpliga för arbetet på grund av barnen de inte har.

 

Det finns två bra saker med anmälan i sig självt i alla fall. Först och främst bidrar det till statistiken. Det är lite som alla anmälningar om alla möjliga brott som inte görs för att man vet att det ändå inte leder till någonting. Ett stort mörkertal skapas, och ingen kan med säkerhet beräkna hur stort det antalet är. Den andra bra saken är att jag tydligt markerade vad jag inte tyckte var okej och fick chansen att lyfta frågan i min klass. Särskilt om man ska ta ett arbete där man hoppas få arbeta länge är det inte rimligt att man skall anställas av personer man tycker beter sig illa eller som man inte litar på.

 

Mitt framtida arbete, som jag kommer berätta mer om när alla papper är påskrivna, är jag mer än nöjd med! De som  kommer bli mina närmsta chefer och kontaktpersoner är suveräna och går att prata och diskutera med. Bättre än så kan det inte bli, och jag hoppas att alla får den möjligheten på sina arbetsplatser.

En av de roligaste delarna från tidigare kurser har varit de praktiska övningar som senare examinerades genom praktiska prov på KTC. Nu har vi nya övningar att lära in, och denna gång skall vi examinera varandra! Roligt tycker jag, för det visar verkligen att programet har förtroende för att studenterna lär för sin egen skull. Vi examineras för övrigt på en praktiskt övning på häst, två inlämningsuppgifter samt en salstenta, så oroa er inte, detta är ingen utbildning man glider igenom lite slött sådär!

 

Övningarna för denna gång är montering och inställning av sprutpump samt infusionspump, hjärtlungräddning samt intubering på katt med laryngoskop. Under den övningen fick jag reda på att många av mina klasskamrater fått öva med laryngoskop i början när de skulle intubera praktiskt eller åtminstone fått hållhjälp av patienten. Jag, min stackare, fick lära mig solotekniken som går ut på att man håller upp patientens käkar och håller undan tungan med ena handen och intuberar med den andra. Det är ruskigt tungt och svårt om man inte är van. Mina intuberingar har inte gått strålande under praktiken, men jag upptäckte nu när vi skulle öva att tekniken satt! Utan problem satte jag intuberingen på katt både med och utan laryngoskop. Mycket roligt! Man blir ju på tok för inspirerad när man har Görel och gänget i anestesiologi...

Nu ni! Ett helt nytt aldrig tidigare publicerad kapitel är uppe på Kapitel 1. Ni hittar det genom att klicka här. Jag tror det här är det längsta kapitlet faktiskt. Nästan fem A4-sidor består det av, vilket kanske inte låter sådär ruskigt mycket egentligen, men allt beror ju på bokstorleken i sig självt. Det är ju inte någon tegelsten jag skriver direkt. Sist jag räknade på det kom jag fram till att den skulle bli runt 120 sidor om den trycktes upp som bok.

 

"Ondine dundrade fram i ökad galopp med spetsade öron. Två galoppsprång kvar tills de var framme vid banans sista hinder, en snäll blåvit oxer.
”Sista hindet och hon är i mål felfritt” viskade Robyn bredvid mig.
”Rid rakt på nu då!” utbrast jag en aningen för högt vilket resulterade i en vass armbåge från Robyns sida. "

Jag har hunnit dela upp alla återstående text i kapitel. Totalt blir det 23 stycken, men det sista är mer som en kort epilog än något annat. Åtta stycken kvar med andra ord.

Igår åkte jag, Linnea och Karin iväg till CB för mat och efterrätt innan det bar iväg ner till Skövdes teater för att se musikalen Skönheten och Odjuret. Jag har sett den en gång på Göta Lejon, när Charlotte Perrelli och Fred Johanson hade huvudrollerna. Nu var det mer personligt och roligt eftersom en klasskamrat till oss var med i inte mindre än tre roller, häxan, en av byflickorna som hänger på Gaston samt en servettring tror jag hon kom fram till att hon var. Det är inte lätt att hålla redo på allt porslin och all mat som dansade omkring.

Länk till boken finner du här. Sen är det bara att bläddra fram till rätt kapitel i rullistan som finns längre ner. Detta är det sista kapitlet av de som redan legat uppe på Kapitel 1. Jag ska inte säga att de andra kapitlena kommer ta mycket mer tid än de tidigare att renskriva, men kanske lite. Jag har inte ens delat upp dem i kapitel, utan allt är en enda lång massa av text.

 

"Tävlingsdagen grydde och ståtade med blå himmel och en värmande första vårsol. Fåglarna hade börjat kvittra och väckt mig tidigt på morgonen under högljudda morgonserenader och resten av gården uppvisade en liknande upprymd stämning. Trots att klockan inte var mer än strax efter åtta och att spiltorna knappt hade börjat mockas ur sprang det redan runt flickor och pojkar, mammor och pappor till ridskolebarnen om vartannat inne i stallet. Några hade med sig fina vita tävlingsvojlockar, och de som hade fått speciell tillåtelse bytte ut sin ponnys vanliga läderpannband mot ett med gnistrande stenar i skrikiga färger. "

 

Jag minns verkligen hur viktigt det var att man fick rida med sitt tävlingsschabrak. Hade man eget träns så ville man gärna få rida med det också. Det är lite lustigt, för jag minns att det ibland blev förbud mot det. Hästarna skulle ha sin egen utrustning som var rätt intällda för dem. Det var alltså argumentet mot att vi skulle få använda egna träns till våra favorithästar. Vad jag senare fått lära mig här på skolan, i tidningar och under praktiken när jag gått med tandspecialister, är att hästar kan må bra av att byta bett och träns, helt enkelt för att trycket från dessa då kommer hamna på olika platser. Sen förstår ju jag också att det var svårt för personalen att hinna springa runt och kontrollera att tränsen blev rätt justerade så det inte blev alldeles galet.

Stor sorg! Jag är nere på plats 37! Förhoppningsvis kommer jag kunna klättra lite sen när jag börjar länka boken på Facebook också. Nostalgikapitel för mig detta. Som jag redan skrivit en gång tidigare är många av dessa händelser hämtade mer eller mindre ur verkligheten, från min tid på Skutans Gård. Här stod mycket riktigt Ondine, som varit min bästa kompis på jorden. Hon lever inte idag, men hon kommer alltid leva vidare i den här boken. Den händelse som Elisabeth berättar om i det här kapitlet, som ni hittar här, har hänt, men jag minns inte alla detaljer. Den viktiga lärdomen kom långt senare. Vad är då lärdomen? Att själva upplevelsen är det viktiga.

 

Jag minns den här hetsen med att få hästen att gå i form. Om min häst gick i form eller krökte på nacken spelade mindre roll, jag tror de som var taskiga mot mig hävdade att min häst gick bakom hand i alla fall. Jag minns att jag ofta försökte att jobba mer med tempot, och svårare saker som skänkelvikningar, öppnor och lite senare slutor. Jag minns galoppfattningar, som vi hade mycket problem med. Jag minns att det var lättare att få en häst att gå snyggt om man red dem på en volt. Jag minns att Ondine blev bra uppmärksam av åttavoltsarbete, och att det var ganska svårt till en början. Hon var så lång, så för att det inte skulle bli vingligt i voltbytet krävdes det att jag i förväg hade en plan på hur jag skulle rida. När vi klarat två åttavoltsvarv perfekt, då var det tid att fira. Tänk om jag förstått det till fullo då.

 

"”För att ni vann?” avbröt Linda mig.
”Nej, för att vi vägrade ut oss. Väl inne på banan fanns där hinder som det bruna stoet aldrig hade sett maken till. På banan stod tunnor, grindar och lövruskor, saker hon aldrig någonsin blivit ombedd att hoppa över. Så vid varje sådant hinder tvekade hon enormt och stannade på de flesta. Ibland fick jag över henne stillastående, men oftast fick vi ta ny sats...”
”Och på vilket sätt är detta ett bra minnesvärt ögonblick?”"

Idag, äntligen, har det blivit mars. Mars räknas som den första vårmånaden såvitt jag vet, och även om snön inte är borta helt ännu så syns torr asfalt och gräs lite här och var. Fåglarna har börjat kvittra om dagarna, solen smälter bort mer och mer is för varje dag och det är fortfarande ljust när man går hem till sig.

 

Tre månader är det kvar tills examen och flytt hem. Tre ynka månader kvar av min tre år långa utbildning. Om man ska tänka på det som en lång tid, vilket jag gör när jag längtar hem extra mycket, så kan man tänka att det är ett fjärdedels år kvar. Totalt nittiotvå dagar innan den sista maj är här. 

 

Nedräkningen har börjat.