Vägen till Skara

Första veckan på jobbet avklarad, och imorgon är det dags för vecka nummer två! Jag är inte så trött som jag trodde att jag skulle vara. Mina goda sovvanor verkar ha fungerat, och när jag väl kommer hem får jag mumsig mat av en mycket vänlig fästman. Förutsättningarna är med andra ord goda.

 

Det blev ingen introduktion för mig, mina närmsta chefer tyckte jag kunde arbetet nog så bra efter tidigare sommarjobb, enstaka jullovspass och praktik. Jag tackar för förtroendet men kan tillägga att jag ändå är glatt förvirrad under den första tiden, något som jag misstänker att varenda kotte i min klass just nu känner runtom i landet. Nästan så att jag tror att detta är en av de bästa stunderna, nu när allting är nytt och man upptäcker det ena roliga efter det andra.

 

Vad jag, och vad som känns som alla mina medarbetare, väntar på är min legitimation! Jag och Louise som arbetar på samma ställe, vi har båda två varit på och tjatat på SLU. Hon ringde, jag mailade. Jag fick veta att Dekanus måste skriva under examensbeviset innan det kan skickas till jordbruksverket, och först därefter kan min legitimationsansökan behandlas, vilket skulle ske senast fredag denna vecka. Tur det, för jag behöver kunna sedera och ge läkemedel till mina patienter! I fredags väntade en härlig överraskning hemma i brevlådan, mitt examensbevis, och med det följde ett meddelande om att examanesbeviset även skickats till jordbruksverket den 27:e, alltså under torsdagen. Kort sagt borde ju legitimationen ha möjlighet att bli klar i början på kommande vecka. 

 

Så nu, när klockan börjar närma sig nio, och jag fortfarande är utmattad av helgens aktiviteter, vilka jag kommer berätta mer om senare, så önskar jag er alla en god natt och ska själv strax krypa till kojs med sjätte boken om Harry Potter för minst sjunde gången. Minst.

Sedan drygt åtta år tillbaka har jag haft en metalltråd kvar i underkäken, fastlimmad bakom underkäkständerna, efter många år med tandställning. I förrgår eftermiddag fick den för sig att släppa på alla ställen utom ett. Den har givetvis släppt lite i taget, men nu satt den enbart kvar med den allra vänstraste limningen. Vänstraste är helt klart ett ord. Det gjorde ganska ont med en lös ståltråd i munnen, varje gång jag rörde på tungan så strök den emot trådkanten. Vi åkte faktiskt in till tandakuten, jag och Fluffigt, men efter att ha spenderat fyrtiofem minuter där och fått höra en kvinna säga att hon suttit där i tre och en halv timma och bara sett en person ropas upp kändes det lite hopplöst. Hela gårdagen gick jag med detta och på kvällen gjorde det så ont att jag tog en värktablett och åt kall glass. Motiverad glass är altid bra glass, väl värt att komma ihåg. 

 

Idag, tjugo över åtta på morgonen hade jag så äntligen en tid hos tandläkaren, som inte bara kunde ta bort tråden och limmet utan även alla tandsten som bildats. Det är ruskigt svårt att hålla bra rent med den där tjocka tråden och framförallt limningen. Nu ska det inte längre vara något problem, jag är väl utrustad med tandtråd, tandborste och tandkräm. Och min mun är mycket gladare än på länge. Förutom tungan. Tungan är fortfarande bitter och öm.

När man går ut utanför sin dörr och dessutom utanför sin port sent på kvällen är det en god idé att ta med sig nyckeln som öppnar upp till porten. Överflödigt att säga kanske, det gjorde inte vi. Bäst som jag, Illidan och Fluffigt skulle gå in upptäckte vi att det kunde vi inte alls det. Där stod vi, utanför porten och tittade in på vår ytterdörr, blott en meter från där vi stod. Inte hade vi telefoner med oss heller. Det finns dock flera fördelar med att bo i Orminge, och en av dem är att Fluffigts pappa bor en fem minuter därifrån. Kort sagt gick vi alla tre raskt bort mot Kajs lägenhet i hopp om att han var hemma.

 

Idag gick vi förbi Fler bollar i luften för att jag skulle få inhandla nya fina icke antändningsbara pois. Nu när jag är tillbaka i Stockholm känns det som något jag vill återuppta, men innan man börjar tända eld på sig själv och omgivningen kan det vara bra att öva med riktiga grejjer, sen med sina eldpois utan eld och sen med eld igen. Han som hjälpte oss i butiken var den gladaste, raraste underbaraste man jag träffat på år och dar! Jag fick pröva på olika pois och fastnade för en sort med tillhörande långa svansar, helt enkelt för att de gör ett helt fantastiskt ljud när man svingar dem! Jag fick även med mig ett mycket bra instruktionshäfte om vård av eldpois, så nu ska vi se om det inte kan bli lite fart på det också så småningom. Bildtajm!

 

Examen!

 

I fredags var det äntligen dags, den efterlängtade examensdagen. Vädret var perfekt, den finaste dageen vi haft hitills på året. Fluffigt filmade bandceremonin, så när jag får tid kanske jag lägger upp även den på bloggen, tills vidare får ni nöja er med bilder!

 

Vi samlades först för tal och bandceremoni tillsammans med EoD samt TUVE-veterinärerna innan vi gick i kortege tillbaka till undervisningshuset där det bjöds på fika. Därefter var det ny samling i Smedjan där vi alla fick ett minnesbrev av dagen samt att några priser delades ut, däribland bästa muntliga presentation av kandidatarbetet, klassens ambassadör och klassens vetgiriga. Ehm. Klassens Vetgirig. Det var felstavat. Eftersom två fel är bättre än ett var dessutom mitt namn felstavat. Ah well. Motiveringen löd: "För att hon inte nöjer sig utan vill veta allt, vilket får oss andra att få reda på allt!" Inte illa va? Bildtajm!