Vägen till Skara

Jag satt och läste på facebook, och en tjej på Skutan där jag själv ridit massor när jag var yngre och nu är med i styrelsen, beskrev kaoset vid dagens terrängritt. Själv minns jag och berättade för henne om mitt terrängäventyr med Ondine för så många år sedan.

Terrängrittsdeltagarna skulle rida en bana i skogen med blåa snitslar, som ju är lätta att se. Som vanligt kastade vi oss iväg i galopp direkt efter startsignalen, det är åtminstone så jag minns det, även om jag egentligen tror att vi travade iväg med stora steg. Ungefär efter en halv minut tittar jag runt lite vilset efter nästa snitsel. Till sist får jag syn på en blå snitsel och styr Ondine mot den.

Vi red bort mot det som kallades för hingsthagen och precis innan vi skulle upp för den första backen i slingan som kallades handikappslingan svängde vi av och red in på en liten smal stig. Ondine och jag red över lera, mjuka gula grästovsmarker, på trånga stigar för en häst av hennes storlek och nog var där var blåa snitslar hela vägen! Till sist kom vi mycket motvilligt över en bäck varpå jag insåg att något inte stämde. (Detta var före tiden då alla hade mobiltelefon på sig). Stigen var bredare och uppenbart preparerad för fotgängare. Här och var fanns skyltar som antydde att det var en del av promenadstråk.

Jag beslutade mig för att vända helt om. Jag fick förlora terrängen, detta tycktes verkligen inte stämma. Men hästen vägrade gå över bäcken igen. Trots mitt lockande, drivande, smackande så ville hon absolut inte över det rinnande vattnet. Vissa hästar tycker att just rinnande vatten är otäckt. Jag har hört att det beror på att de har svårigheter att avgöra hur djupt det är, men hon hade ju gått över en gång tidigare! När det inte gick att ens leda henne över satte jag mig ner för att tänka. Ondine betade blåbärsris. Om detta hade varit rätt rutt hade det kommit en deltagare efter mig vid det här laget. Och om vi stod kvar här och det började skymma så skulle det bara bli värre att ta sig hem. Till sist satte jag fast hennes tyglar runt ett träd så att hon fick stå och beta varpå jag sprang tillbaka längs med vägen vi kommit. Jag vände om efter ett tiotal meter, och nog tittade hon efter mig, men så värst orolig var hon inte. Sedan sprang jag, jag sprang så snabbt jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Trots andfåddhet, trots håll i sidan och oro för att Ondine kanske skulle trassla in sig eller bli orolig löpte jag vidare genom skogen.

Jag hann halva sträckan när vi mötte Jenny på en häst som i mitt minne måste ha varit tinkern Dublin. Vit och brun och vänlig tittade han på mig och det första jag fick ur mig var att Ondine satt fast i ett träd och att vi var tvugna att genast, genast ta oss tillbaka och se till så att hon inte trasslade in sig. Jenny förstod ju givetvis ingenting av mitt babbel, jag misstänker att hon trodde att Ondine var intrasslad i ett träd. Vi tog oss tillbaka, och Ondine som ju var glad att se en bekant så att säga tog sig utan protester men med mulen stadigt vilande mot Dublins breda rumpa över bäcken.

Väl hemma var alla oroliga. Man hade funderat på att skicka ut poliser med hundar och jag vet inte allt vad de hade för sig. Vuxna människor alltså! Litar de inte på att jag och min bästa vän överlever sådana här saker? Vi hade klarat allt. Jag och Ondine fick rida om ritten, på rätt väg den här gången, och vad jag minns så placerade vi oss inte alls bra. Hon är på tok för stor i steget för att man skall vinna mot en tangerad tid riden på någon sävlig fjording. Och då lovar jag på heder och samvete att vi aldrig röjde i skogen. Det var liksom inte det vi tyckte om. De andra blåa snitslarna hade satts upp för ett promenadspår och det var bara ren och skär otur som gjorde att de hade samma blåa färg. Nej, terrängritt efter snitslar var aldrig vår starka sida, och själv fick jag i många år efteråt höra förmaningar om att se till att inte rida vilse igen. Varför var det ingen som sa åt Ondine att sluta vägra gå över bäckar?