Vägen till Skara

Fluffigt och jag brukar lite skämtsamt kalla en gemensam bekant för Crazy Cat Lady, efter simpsonskaraktären med samma namn. Hon har nämligen stadigt allt mellan två och fyra katter hemma hos sig då hon hjälper ett katthem genom att ta hem nya för senare omplacering. När ytterdörren öppnats och man snubblat in över en eller två katter känner man dessutom den distinkta lukten av kattlåda.

Själv kände jag mig lite som en Crazy Cat Lady idag. In på Ica gick jag och handlade på en fredagseftermiddag två burkar kattmat och en tvåkilospåse med torrfoder. Jag tillhör absolut inte skaran som dricker alkohol, precis som många andra, men kontrasten mellan mig och de flesta andra butiksbesökare var ändå uppenbar.

Väl hemma kastar jag mig över rengöringsarbetet med Illidans kattlåda, och inser till min förskräckelse att jag tycker att det är riktigt småroligt att leta efter klumpar i sanden.

På morgonen efter att Fluffigt gått till jobbet kryper Illidan upp ifrån fotändan av sängen och lägger sig på min bröstkorg. Det är säkert fruktansvärt nyttigt att ha en kraftigt förstorad fyra kilo tung dammtuss i näsan som tynger på en. Ändock somnar jag snabbar än någonsin. I skrivandets stund inser jag ju att det inte behöver bero på att jag trivs, jag kanske helt enkelt håller på att kvävas och slumrar in lite stilla på morgonkvisten.

Jag pratar med min katt som inte hör ett ord av vad jag säger. Och även om han gjorde det skulle han inte förstå ett dyft. Jag väcker honom genom att hålla mumsig kattmat mot hans rosa nos, och leker vilda lekar med en boll i snöre. När jag ser honom ligga och gosa i soffan smyger jag fram och buffar ner min näsa i hans långa päls och andas in. Det luktar katt. Smått galen kanske jag är, om jag var rik skulle jag kanske få benämnas som excentrisk, men faktum kvarstår, att när jag känner doften av Illidan i näsan, då trivs jag och ett stort lugn infinner sig.