Vägen till Skara

Stor sorg! Jag är nere på plats 37! Förhoppningsvis kommer jag kunna klättra lite sen när jag börjar länka boken på Facebook också. Nostalgikapitel för mig detta. Som jag redan skrivit en gång tidigare är många av dessa händelser hämtade mer eller mindre ur verkligheten, från min tid på Skutans Gård. Här stod mycket riktigt Ondine, som varit min bästa kompis på jorden. Hon lever inte idag, men hon kommer alltid leva vidare i den här boken. Den händelse som Elisabeth berättar om i det här kapitlet, som ni hittar här, har hänt, men jag minns inte alla detaljer. Den viktiga lärdomen kom långt senare. Vad är då lärdomen? Att själva upplevelsen är det viktiga.

 

Jag minns den här hetsen med att få hästen att gå i form. Om min häst gick i form eller krökte på nacken spelade mindre roll, jag tror de som var taskiga mot mig hävdade att min häst gick bakom hand i alla fall. Jag minns att jag ofta försökte att jobba mer med tempot, och svårare saker som skänkelvikningar, öppnor och lite senare slutor. Jag minns galoppfattningar, som vi hade mycket problem med. Jag minns att det var lättare att få en häst att gå snyggt om man red dem på en volt. Jag minns att Ondine blev bra uppmärksam av åttavoltsarbete, och att det var ganska svårt till en början. Hon var så lång, så för att det inte skulle bli vingligt i voltbytet krävdes det att jag i förväg hade en plan på hur jag skulle rida. När vi klarat två åttavoltsvarv perfekt, då var det tid att fira. Tänk om jag förstått det till fullo då.

 

"”För att ni vann?” avbröt Linda mig.
”Nej, för att vi vägrade ut oss. Väl inne på banan fanns där hinder som det bruna stoet aldrig hade sett maken till. På banan stod tunnor, grindar och lövruskor, saker hon aldrig någonsin blivit ombedd att hoppa över. Så vid varje sådant hinder tvekade hon enormt och stannade på de flesta. Ibland fick jag över henne stillastående, men oftast fick vi ta ny sats...”
”Och på vilket sätt är detta ett bra minnesvärt ögonblick?”"