Vägen till Skara

Länk till boken finner du här. Sen är det bara att bläddra fram till rätt kapitel i rullistan som finns längre ner. Detta är det sista kapitlet av de som redan legat uppe på Kapitel 1. Jag ska inte säga att de andra kapitlena kommer ta mycket mer tid än de tidigare att renskriva, men kanske lite. Jag har inte ens delat upp dem i kapitel, utan allt är en enda lång massa av text.

 

"Tävlingsdagen grydde och ståtade med blå himmel och en värmande första vårsol. Fåglarna hade börjat kvittra och väckt mig tidigt på morgonen under högljudda morgonserenader och resten av gården uppvisade en liknande upprymd stämning. Trots att klockan inte var mer än strax efter åtta och att spiltorna knappt hade börjat mockas ur sprang det redan runt flickor och pojkar, mammor och pappor till ridskolebarnen om vartannat inne i stallet. Några hade med sig fina vita tävlingsvojlockar, och de som hade fått speciell tillåtelse bytte ut sin ponnys vanliga läderpannband mot ett med gnistrande stenar i skrikiga färger. "

 

Jag minns verkligen hur viktigt det var att man fick rida med sitt tävlingsschabrak. Hade man eget träns så ville man gärna få rida med det också. Det är lite lustigt, för jag minns att det ibland blev förbud mot det. Hästarna skulle ha sin egen utrustning som var rätt intällda för dem. Det var alltså argumentet mot att vi skulle få använda egna träns till våra favorithästar. Vad jag senare fått lära mig här på skolan, i tidningar och under praktiken när jag gått med tandspecialister, är att hästar kan må bra av att byta bett och träns, helt enkelt för att trycket från dessa då kommer hamna på olika platser. Sen förstår ju jag också att det var svårt för personalen att hinna springa runt och kontrollera att tränsen blev rätt justerade så det inte blev alldeles galet.