Vägen till Skara

Jag tror de flesta av de klasskamrater jag umgås med på något sätt har tagit fortsatt mentalt sommarlov redan. Kanske är det som något slags primitivt skyddssvar på den enorma arbetsbörda som nu ligger på våra axlar. Vilken arbetsbörda talar jag om? Dels rehabiliteringsuppgiften som skall vara någon slags massiv övning inför examensjobbet där det ställs höga krav på vetenskapliga artiklar som helst inte ska vara reviewartiklar. Allt som skall vara med i det här arbetet är rent ut sagt fruktansvärt mycket! Jag har aldrig läst om så mycket olika saker för ett ämne som detta. Tro mig, jag fick leta rätt på en kort artikel som undersökte suturmaterials egenskaper enbart för att ta reda på om suturmaterialet till min katt skulle komma att absorberas eller inte! Denna uppgift skall vi idag (fast jag fick uppskov, tjoho) ha lämnat in till vår opponent idag. Vi skall nämligen. förutom att skriva detta massiva arbete, göra en powerpointpresentation samt  opponera på en kamrats arbete. Därefter börjar arbetet med examensarbetet parallelt med allting annat! Och jobbansökningar. 

 

Som en kamrat uttryckte det, i hennes huvud spelar en liten apa på symbaler. Komplett med liten röd fez på snedden. Ytterligare en annan har helt lagt av och började inte med rehabarbetet förrän idag. Resten suckar och är så extremt skoltrötta att de snart har smittat ned mig fullständigt.

 

Jag tycker det är roligt att leta artiklar och sitta och skriva på ett arbete. Det som stressar mig nu är att jag inte vet exakt hur de tycker att detta arbeta skall vara upplagt. Uppriktigt sagt tror jag inte att någon i klassen fullständigt har förstått det, jag betvivlar också att lärarna har en egentlig idé av hur de vill att det ska se ut. Lägg där till att jag inte känner att mitt arbete duger så är prestationsångesten komplett. Det är inte lätt att göra rätt när man inte vet vad som är rätt.

 

Jag har glömt att äta middag. Dags att göra det tror jag. Ska se om det inte finns något mumsigt i kylskåpet.
Djup suck.