Vägen till Skara

Min mamma ville att jag skulle skriva mer om Illidan. Detta inlägg är därför dedikerat till henne, och det är inget för kräsmagade. Här skall nämligen skrivas friskt om avföring, ja just det, bajs. Denna lycka och glädje våra husdjur skänker oss...

 

Min katt har sprungit in i badrummet, vilket tydligt hörs då han krafsar runt i badkaret, mycket typiskt för att vara honom. När jag kommer in hoppar han likt ett popcorn upp ur badkaret och ner mot kattlådan där han nu börjar krafsa. Katten behöver gå på toaletten med andra ord. Vilket sammanträffande, det behöver ju jag med! Så där sitter vi, på kattlåda respektive toalett och filosoferar över livets mysterier. Jag minns att jag precis innan jag satte mig ned tänkte att han såg ut att kämpa lte mer än vanligt med sitt toalettbesök. Jag borde ha tänkt till en gång mer. Bäst som jag sitter där, upptagen, reser sig nämligen min katt men är märkbart störd av någonting. Han har en, stor, bit avföring som inte vill släppa taget. Så vad gör han? Från hallen och in i biblioteket sätter han sig på rumpan och drar sig framåt. Jag hör hur han drar sig mot golvet. Jag kan se det bruna bajsspår som ritas upp efter honom. Och jag kan inte göra något, för jag är så att säga upptagen.

 

När jag är klar och har tvättat händerna följer jag spåren in till biblioteket där jag finner min katt märkbart irriterad. Tack vare att han har tryckt sig mot golvet är det nu inte bara en avföringsbit som hade gått lätt att ta bort utan något som har kladdat fast i hans långa fina vita päls. Jag hade velat skrika att han skulle ha stått kvar och väntat på mig, men det kan göra detsamma för dels är han en katt och sen hör han i alla fall ingenting. Tack och lov är min katt stencool i duschen. Man kan placera honom där och bara duscha av tills han är ren igen, och det tycker han är helt okej, vilket var precis vad jag gjorde. Sen var det bara att tvätta golvet rent från spåren. Låt mig tillägga att klockan var strax efter midnatt.