Vägen till Skara

Efter vändan i biblioteket fick jag skjuss av Anders till Skutans Gård för att gå på styrelsemöte. Tack Anders! Redan då hade snön börjat yra och jag kände hur mitt hopp om en snart kommande vår försvann mer och mer för varje snöflinga som störtade ner mot marken i den hårda blåsten.

På mötet, som var det tyngsta hitills tog vi upp det oundvikliga. Skutans Gårds framtid. Nu tragglar vi oss fram månad för månad, och det går inte i längden. Stallets shettisdel måste rustas upp. Värmestugan kommer falla ihop när som helst, och vi har helt enkelt inte pengar till att fodra hästarna och betala ut löner länge till. Vårt hopp ligger i ett möte med kommunen, då vi ska presentera läget. Det tycks vara så att de inte har förstått att det varit precis så allvarligt som det ju faktiskt är. De har uppfattat det som att det gått dåligt, att Skutan har haft det tufft med ekonomin, inte som att vi står på ruinens brant, färdiga att falla. Min förhopning är att det satsas en större summa på oss så att vi kan komma på rätt köl igen.

För nu har vi en plan, vi har ändrat ridtider och prissättning. Vi har en verksamhetsplan som försöker få fram mer handikappridning, hästisgrupper och besöksgrupper. Ungdomssektionens styrelse arbetar aktivt för att få fram aktiviteter för alla åldrar och kunskapsnivåer. Vi har blivit så mycket bättre! Och idén om Skutan är unik och så otroligt bra.

När vi alla kom ut från mötet fick vi hjälpas åt att putta upp bilar ur snön då det var dags att köra hemåt. Snön hade fallit i sådana mängder att fot- och hjulspår var översnöade. Vindrutor fick åter igen skrapas.
Måtte inte snön falla så tung över oss att Skutan begravs, oigenkännelig och utan spår av tidigare existens.