Godkänd Skolkning?
0kommentarer
Jag erkänner. Jag skolkar idag ifrån min matte C lektion. Och nu ska jag förklara varför.
Sist jag var på en mattelektion, det vill säga torsdagen förra veckan, bad vår lärare oss att var för sig ta reda på en viss kurvas ekvation. Jag klarade delar av detta utan problem, däremot hade jag problem med att få ut k-värdet, eller lutningen på kurvan. Vad det var spelar mindre roll, det som spelar roll är att hon går runt i klassrummet för att se hur det går för oss alla, och stannar, givetvis, vid mig. Hon frågar hur det går, och att jag klarar det här, visst gör jag.
Strax innan detta har jag insett att jag inte kommer kunna komma ihåg hur man får fram k-värdet utan att tjuvkika i boken, utan börjar hjälpa min bordsgranne med att överhuvudtaget förstå sig på kurvan och uppgiften i sig. Det är rimligen ganska svårt att ta reda på något så abstrakt som en ekvation för en kurva om man till fullo inte förstår vad den innebär.
Min lärare visade ett visst missnöje över att jag inte var klar. Hon bad mig till och med ta bort min arm som jag skickligt hade placerat över delar av min uträkning för att få se vad hon hoppades skulle vara en fullständig lösning och en färdig ekvation. I och med detta kände jag mig tvingad att lösa uppgiften, så jag tjuvkikade på lösningsstrategin i boken och löste därefter ut ekvationen, så nästa gång hon kom förbi kunde hon nicka uppskattande och jag kunde ställa en komplicerad fråga om ekvationer i största allmänhet som jag inte bryr mig det minsta om. För att göra henne nöjd. För att hon senare, när hon ställde sig vid tavlan kunde räkna upp mitt och en till elevs namn på de i klassen som klarade av den här typen av tal.
Till idag skulle vi ha räknat igenom ett övningsprov som vi sedan skulle ägna lektionen åt att gå igenom. Jag har fullständigt glömt bort detta, och kommer nu på morgonen räkna igenom det istället för att gå till lektionen. Varför? För att jag inte orkar behöva tala om för henne att hennes duktigaste elev, den som alltid har svaret på frågorna, inte har gjort hennes övningsprov. Jag orkar inte med det självklara tonfallet i hennes röst när hon kommer säga något i stil med "Ja, Ardente har i alla fall gjort provet, eller hur, kan du förklara det första talet?"
För det är ungefär vad som skulle ske. Att vara en Fröken Duktig suger ibland mer än annars.
Sist jag var på en mattelektion, det vill säga torsdagen förra veckan, bad vår lärare oss att var för sig ta reda på en viss kurvas ekvation. Jag klarade delar av detta utan problem, däremot hade jag problem med att få ut k-värdet, eller lutningen på kurvan. Vad det var spelar mindre roll, det som spelar roll är att hon går runt i klassrummet för att se hur det går för oss alla, och stannar, givetvis, vid mig. Hon frågar hur det går, och att jag klarar det här, visst gör jag.
Strax innan detta har jag insett att jag inte kommer kunna komma ihåg hur man får fram k-värdet utan att tjuvkika i boken, utan börjar hjälpa min bordsgranne med att överhuvudtaget förstå sig på kurvan och uppgiften i sig. Det är rimligen ganska svårt att ta reda på något så abstrakt som en ekvation för en kurva om man till fullo inte förstår vad den innebär.
Min lärare visade ett visst missnöje över att jag inte var klar. Hon bad mig till och med ta bort min arm som jag skickligt hade placerat över delar av min uträkning för att få se vad hon hoppades skulle vara en fullständig lösning och en färdig ekvation. I och med detta kände jag mig tvingad att lösa uppgiften, så jag tjuvkikade på lösningsstrategin i boken och löste därefter ut ekvationen, så nästa gång hon kom förbi kunde hon nicka uppskattande och jag kunde ställa en komplicerad fråga om ekvationer i största allmänhet som jag inte bryr mig det minsta om. För att göra henne nöjd. För att hon senare, när hon ställde sig vid tavlan kunde räkna upp mitt och en till elevs namn på de i klassen som klarade av den här typen av tal.
Till idag skulle vi ha räknat igenom ett övningsprov som vi sedan skulle ägna lektionen åt att gå igenom. Jag har fullständigt glömt bort detta, och kommer nu på morgonen räkna igenom det istället för att gå till lektionen. Varför? För att jag inte orkar behöva tala om för henne att hennes duktigaste elev, den som alltid har svaret på frågorna, inte har gjort hennes övningsprov. Jag orkar inte med det självklara tonfallet i hennes röst när hon kommer säga något i stil med "Ja, Ardente har i alla fall gjort provet, eller hur, kan du förklara det första talet?"
För det är ungefär vad som skulle ske. Att vara en Fröken Duktig suger ibland mer än annars.
Kommentera