Vägen till Skara

Vid första advent brukade min mor köpa den rundaste, mest orange apelsin som matvarubutiken kunde uppbringa. Väl hemma igen placerade hon den på bordet där jag sedan fick dekorera den med hela nejlikor. Oerhört noggrann minns jag att jag var. Med kritisk blick valde jag bara ut de hela nejlikorna, och de fick inte ha för trubbiga ändar helle, för då gick de inte att trycka igenom det tjocka apelsinskalet. När jag väl var klar knöt min mor ett rött band runt den och skruvade i en skruv i toppen på den för att hänga upp den i dörröppningen till köket. Apelsin och nejlikelukten varade ändå till jul...

Av någon anledning har det ännu inte blivit någon apelsin upphängd i år. Kanske är det en av de traditionerna som betyder så mycket för en själv att man får ta med sig dem till sitt eget hushåll och göra den till sin.
För många generationer sedan startades de på den kvinnliga sidan av min släkt en tradition som har hållit i sig till mina dagarna. Nämligen traditionen att göra sin egen pepparkaksdeg enligt eget recept. Receptet heter Mormor Annas Pepparkakor, och det är inte frågan om min mormor här. Det är snarare min mormors mormor. Släktforskning behövs för att bekräfta kvinnan i fråga säkert. Inte heller finns det vetskap om hon skapade receptet eller om hon förde vidare ett gammalt recept muntligt. Säkert är dock att det är den för mig är den godaste pepparkaksdegen på jorden, och resultatet blir de pepparkakor som hör min jul till.

Idag ägnade sig min mor och jag åt Mor-dotteraktivitet nr.11, pepparkaksdegsbak.
Nu står den gröna tallriken vi använder varje år i kylen överfull med pepparkaksdeg. I två dagar skall den stå kallt innan den är redo att bli till hästar, grisar och pepparkakshjärtan.