Vägen till Skara

Någon gång när jag var mellan en tvärhand hög och 167 centimeter gjorde min mor en adventskalender åt mig. Inte en sådan som man broderar, utan en välarbetad detaljrik gammeldags tomtebutik, med hyllor och knäckebröd av papper, korvar av tyg och polkagrisar av piprensare. Som liten kunde jag stå länge, länge, och bara titta på all detaljrikedom. Flytta på vågskålarna så att den vägde jämnt. Peta på godispåsarna.

Många år har gått sedan dess, för jag kan inte minnas en jul utan den. Faktum är att jag inte kan tänka mig en jul utan den heller. Det är något av en tradition som är viktig för mig, just för att den bär med sig så många bra minnen. Inte alls som traditioner man kan tänkas hålla fast vid bara för att. Detta kan liknas vid, eftersom jag ju försöker skriva om att studera och mina studier framförallt, vanan att göra som man alltid har gjort, även när det gäller andra saker. Till exempel då sina studier. Kort tänker jag påpeka att jag, som aldrig brukar fråga läraren utom i yttersta nödfall, svalde all stolthet och frågade om allt och lite till. Det är mina betyg det gäller, då har jag inte tid att försöka verka duktigare än vad jag är. Alla har något som de tycker är extra svårt. Då får man också be om extra hjälp.

Till sist då, bilder på julkalendern som min mor gjorde åt mig, här med paket som min goa sambo har ägnat hela gårdagkvällen åt att slå in och sätta upp.