Vägen till Skara

Och vad tror ni väntade på mig i brevlådan därhemma? Ja, just det, avin till min legitimation från jordbruksverket. Som jag har väntat och längtat! Det är bara ett smärre problem. Utlämningsstället är Ica Munken i Skara.

 

Djup suck. Min snälla fästman ringde upp postens kundservice och legitimationen är nu på väg hit istället. Jag förstår att det har tagit lite tid, trots allt så får jag ju min post eftersänd efter flytten, och adressen jag fick ange vid min ansökan var ju den i Skara, jag visste ju inte var jag skulle bo. Vad jag däremot inte förstår, är hur själva avin för att hämta ut paketet kan eftersändas, men inte paketet i sig! Verkar det inte vara en ganska solklar brist i systemet?!

 

Nåväl. Jag följer nu min försändelse med spänd förväntan, och damen Fluffigt pratade med lovade att den skulle vara framme senast i övermorgon. Jag hoppas på imorgon, gärna innan jag ska åka iväg till jobbet runt elva. Idag fick jag nämligen min stämpel till vilken legitimationen skulle passa alldeles utmärkt!

Första veckan på jobbet avklarad, och imorgon är det dags för vecka nummer två! Jag är inte så trött som jag trodde att jag skulle vara. Mina goda sovvanor verkar ha fungerat, och när jag väl kommer hem får jag mumsig mat av en mycket vänlig fästman. Förutsättningarna är med andra ord goda.

 

Det blev ingen introduktion för mig, mina närmsta chefer tyckte jag kunde arbetet nog så bra efter tidigare sommarjobb, enstaka jullovspass och praktik. Jag tackar för förtroendet men kan tillägga att jag ändå är glatt förvirrad under den första tiden, något som jag misstänker att varenda kotte i min klass just nu känner runtom i landet. Nästan så att jag tror att detta är en av de bästa stunderna, nu när allting är nytt och man upptäcker det ena roliga efter det andra.

 

Vad jag, och vad som känns som alla mina medarbetare, väntar på är min legitimation! Jag och Louise som arbetar på samma ställe, vi har båda två varit på och tjatat på SLU. Hon ringde, jag mailade. Jag fick veta att Dekanus måste skriva under examensbeviset innan det kan skickas till jordbruksverket, och först därefter kan min legitimationsansökan behandlas, vilket skulle ske senast fredag denna vecka. Tur det, för jag behöver kunna sedera och ge läkemedel till mina patienter! I fredags väntade en härlig överraskning hemma i brevlådan, mitt examensbevis, och med det följde ett meddelande om att examanesbeviset även skickats till jordbruksverket den 27:e, alltså under torsdagen. Kort sagt borde ju legitimationen ha möjlighet att bli klar i början på kommande vecka. 

 

Så nu, när klockan börjar närma sig nio, och jag fortfarande är utmattad av helgens aktiviteter, vilka jag kommer berätta mer om senare, så önskar jag er alla en god natt och ska själv strax krypa till kojs med sjätte boken om Harry Potter för minst sjunde gången. Minst.

Examen!

 

I fredags var det äntligen dags, den efterlängtade examensdagen. Vädret var perfekt, den finaste dageen vi haft hitills på året. Fluffigt filmade bandceremonin, så när jag får tid kanske jag lägger upp även den på bloggen, tills vidare får ni nöja er med bilder!

 

Vi samlades först för tal och bandceremoni tillsammans med EoD samt TUVE-veterinärerna innan vi gick i kortege tillbaka till undervisningshuset där det bjöds på fika. Därefter var det ny samling i Smedjan där vi alla fick ett minnesbrev av dagen samt att några priser delades ut, däribland bästa muntliga presentation av kandidatarbetet, klassens ambassadör och klassens vetgiriga. Ehm. Klassens Vetgirig. Det var felstavat. Eftersom två fel är bättre än ett var dessutom mitt namn felstavat. Ah well. Motiveringen löd: "För att hon inte nöjer sig utan vill veta allt, vilket får oss andra att få reda på allt!" Inte illa va? Bildtajm!

 

Redan under anestesikursen uttryckte CB det så fint. I mitt huvud har jag gått på sommarlov sade hon. Fast det hade vi ju inte förstås. Då var det ännu tre kurser kvar. I förrgår pratade jag med Caroline som uttryckte lite samma tanke om sin sista kurs. Den här kursen är jättespännande, egentligen, det är bara det att jag har tagit sommarlov nånstans på vägen... Idag pratade jag med ytterligare en som sa precis samma sak. Det är lustigt egentligen, hur vi försöker hålla humöret uppe, men egentligen visar det sig att vi alla är mer eller mindre utmattade och skoltrötta. Vissa tidigare än andra ska kanske tilläggas.

 

Jag och Martina läste varandras arbeten, skrev dit våra referenser och mailade in dem. Vi är klara nu. Helt klara. Det enda vi har att göra är flyttpacka och städa samt examen. Och sen är det sommarlov.

 

Tyvärr visade det sig att det inte blir något Dreamhack för mig iår. Hamsternator, som jag skulle åka med, var tvungen att arbeta, och jag kände inte för att åka själv. Istället ska jag skriva en reseskildring om det Magicevent jag, Fluffigt, Jocke och Spacy ska iväg på. Vi ska köra ner till Göteborg och det är ju kul bara det. 

 

Resten av tiden hoppas jag blir solig, för jag vill kunna passa på att bada! Känner jag mig själv rätt kommer jag nämligen bli helt utslagen den första tiden på jobbet och sova mig igenom mina lediga dagar. Och appropå solig, både yr.no och smhi är överens om att det inte ska regna på fredag. Vi hoppas att de har rätt!

Jahapp!

 

Det är inte klokt vad tiden går fort. Tre dagar kvar tills examensdagen, det är ju knappt så man kan tro det! Förmiddagen förflöt snabbt med massa intressant diskussion under kursens, och utbildningens allra sista lektion. Därefter satt vi ute på en bänk jag och Martina och gjorde en muntlig kommunikationsövning som handlade mycket om att utvärdera sig själv och sitt eget betéende i grupp. Efter kursens gång kändes det som om man fått en helt ny förståelse om sig själv. Solen sken och efter ett tag kom Karin förbi, hon går den andra kommunikationskursen tillsammans med resten av klassen som inte har tillgodoräknade poäng.

 

Strax innan lunch öppnade kåren upp och vi fick hämta ut våra fina gröna band som det står Aude Sapere 2013 på, vilket är latin och betyder våga vara vis, eller, våga veta. Det finns en förklaring om frasens ursprung från Wikipedia att läsa här, samt på Wiktionary här.

 

Efter lunchen satt vi väl en timma och så och fnulade med vår hemtenta som får vara maximalt två A4. Nu har vi skrivit precis det och ska bara använda morgondagen till att läsa igenom varandras och finputsa dem innan även de skickas in. Och sedan är vi klara. 

 

Det var tre år det...

Tiden har gått väldigt fort.

När jag skickade in exjobbet för slutkoll av min handledare fanns totalt sex saker som behövde ändras.

 

1) Under framsidans bild måste det stå "Foto: Ardente Klint, 2013".

2) Jag hade missat ett l i ordet lämpligen, det stod ämpligen.

3) Det skulle vara parenteser runt mina statistiska värden.

4) En figurtext stod fortfarande ovanför figuren.

5) Jag hade skrivit både Box och gatuadress på framsidan av dokumentet. Det ska vara det ena eller det andra.

6) Jag hade inte fyllt i examinatorns uppgifter.

 

Nu när allt detta är åtgärdat och min handledare godkänt är detta inskickat till Urkund, som kör arbetet mot typ... eh... allt på internet? Jag vet inte hur det fungerar, men det letar efter plagierade arbeten i alla fall. Vanligtvis får alla några procents plagiering, då referenslistan tenderar att vara likartad av förklarliga skäl. Slutligen har jag skickat det även till examinatorn. Nu är det inget mer att göra, utan enbart väntan återstår.

 

Kan även meddela att resultaten från anestesiologi 2 är inrapporterat på Ladok. Mitt betyg? Det blev en 5:a. Mycket trevligt med tanke på att jag tyckte att tentan var plättlätt, och hur ofta har man den känslan i ärlighetens namn? Haha, sällan, om ens alls!

 

Jag och Martina som är de enda i vår kurs är dessutom nästan helt klart med vårt grupparbete i kommunikaton och har då bara hemtentan kvar. Jo, livet är onekligen bra just nu.

Mardröm och mardröm, jag tycker tvärtemot de flesta i klassen och uppskattar att stå och föreläsa!

 

Idag var sista dagen på redovisningarna, och jag tycker vi höll mycket bra kvalité, vilket även lärarna inte var sena att låta oss få veta. Kanske är det pressen eftersom det är vårt program som skall granskas av högskoleverket (såvida jag inte missminner mig nu) och att det är anledningen till de goda resultaten. De tyckte hur som helst att våra redovisningar var bättre än veterinärernas, och det tycker jag är högt beröm med tanke på det programmets långa historia och vana vid denna typ av arbete.

 

Redovisningarna är alltså slut nu. De påbörjades under måndagen förra veckan, och jag var först. Jag som aldrig brukar vara nervös drömde till och med mardrömmar om presentationen natten innan! Jag stod där på scenen och skulle klicka fram första bilden. En bortskämd unge med sin mamma från USA. Nästa bild. En rundkindad pojke. Ny bild. Ännu en rundkindad unge! Jag svävar lite på målet och försöker desperat koppla detta till djuromvårdnad. Jag klickar fram en ny bild. Ett videoklipp med två flygplan från andra värdskriget fladdrar förbi innan den sista sliden, som visar en hjort. I ett slutgiltigt försök att styra in på rätt spår säger jag något i stil med "och här ser vi hur evolutionen..." Därefter tittar jag på klockan, inser att jag har pratat i tio minuter och inte kommer hinna klart ens om rätt bilder från presentationen dyker upp. Jag sätter mig på scenkanten och börjar gråta. 

 

Ja, jag vaknade gråtandes. Det var hemskt!

Inte kändes det bättre under presentationen heller! Jag var nervös, jag sa inte allt som jag ville, och jag skulle bara ha skrivit upp de eländiga författarna på Power Pointen som alla andra gjorde så jag hade kunnat lämna lapparna hemma! Jag tyckte inte att det såg snyggt ut, men så gjorde alla andra, och det var ju en bra idé. Många hade löst det på ett estetiskt tilltalande sätt också. Klart det är lättare när man är ute sent, då kan man hämta inspiration från alla andras presentationer, ta det bästa från alla och slå ihop det till perfektion.

 

Tror inte jag var den enda som var drabbat av nerver. Jag har sett klasskamrater som studsat upp och ner innan det är deras tur att gå upp på scen, för att inte tala om min ena klasskamrat som berättade för mig om henens mardröm. Alla satt i aulan och lyssnade på en presentation när hon ser hur någon kastar sig fram mot stolsraden framför och börjar äta på en av åhörarna. Ingen annan märker något trots att hon skriker och försöker påtala uppmärksamhet.

 

Jag tror att exjobb tar på allas krafter...

Tiden lider mot sitt slut, på mer än ett sätt.

 

Mitt kandidatarbete i djuromvårdnad är inne på vad jag gissar är en slutlig kontroll innan den kan få godkänt för inlämning till examinator och kan köras genom urkund. Urkund är ett program för att finna plagierade verk helt enkelt.

 

Morgondagen bjuder på den sista dagen av muntliga presentationer, där den som presenterat sitt arbete bäst skall röstas fram. Efter det är kursen slut och den allra sista skall ta vid.

 

Jag tittar i min almanacka. Prydligt ditskrivet vid varje dag står en siffra. Söndagen den 19:e maj är markerat med en tolva. Tolv dagar kvar tills examen och den slutgiltiga flytten hem igen. Rummet som jag kallar biblioteket är stängt för katten. Här är dammsuget och våttorkat. Det som är färdigpackat står prydligt uppställt. Garderoben är nästan tom. Bara fönstrarna väntar på en genomgång.

 

Sju dagar kvar av röstning i novelltävlingen jag är med i. Därefter utses en vinnare. Fyra, är antalet röster som krävs för att jag ska gå om ledaren. Då behöver hon ju inte min röst tänker ni nu. Fel, alldeles alldeles fel. Jag behöver just precis din röst för att gå om och vinna denna deltävling, som snart lider mot sitt slut även den. 

 

Även sådana saker som inte direkt påverkar mig lider mot sitt slut. Staden jag bott i till och från i tre år tycks trots sina nyss upprustade kyrkotorn som under soliga dagar blänker kopparblanka, och trots de färgsprakande nyplanterade blommorna och trots sina små jippon och fester, sakta men säkert dö ut. Utbildningarna som drog mest nytt folk skall flytta. På vägen hem passerade jag en liten mysig godisbutik som slagit igen. En skylt är uppsatt i fönsterrutan. Lokalen går att hyra av Görans Fastigheter. Jag går några steg till och ser att bok- och presenthandeln har slagit igen. De enorma fönsterbrädorna där det en gång stod uppställda rader av böcker står nu sorgset tomma. Blomsterbutiken har stor rea eftersom de ska slå igen.

 

Nästa dag går jag en annan väg hem. Butiken som först var klädbutik och sedan blivit pryl- och designbutik är även den stängd. Lokal uthyres står det på en skylt. Butiken flyttade till Skövde istället. Om man går vidare, bort förbi butikerna som är i centrumets mitt och går mot SCAN och rondellen finner man resterna av en matvarubutik. Netto. Den fanns när jag flyttade hit. Som ett blekt minne står lokalen nu kvar. Inga varor på hyllorna. Inga hyllor på golvet. Dörrarna är låsta och butiken stängd.

 

Det tycks mig, som om det lider mot sitt slut.

Reseberättelse från onsdagen.

 

Jag tror att för somliga, mig inräknat, är det helt hopplöst att somna itid när man verkligen måste upp i vettig tid. Kort sagt steg jag upp tjugo över fem med drygt fem timmars sömn i ryggen för att göra mig iordning inför bussresan till Uppsala och Ulltuna där veterinärprogrammet håller till. Det är även dit som djursjukskötarutbildningen skall flytta. Nåväl. Eftersom vi inte får chans till att äta middag, och eftersom vår lunch kommer bestå av en baguett tog jag med mig en pastasallad, drickyoghurt och choklad. Resa hungrig i grupp är något jag försöker undvika i största möjliga mån. Kvart över sex rullade vår buss så ut från bakom KTC.

 

På bussen pratades det lite, och snarkades lite. Jag tror inte att jag snarkade, för jag gav stränga order om att det i sådana fall var fritt fram att slå på mig. Min kropp ska lära sig att sådant inte är tillåtet offentligt.

 

Väl framme fick vi en intressant föreläsning om akutsjukvård på hund och katt. Mycket av det kunde vi sedan innan, men vi fick värdefulla tips. Därefter fick vi gå en runda kring lokalerna och se bland annat IVA-avdelningen och deras KTC, alltså kliniskt träningscentrum. De ska flytta till nya lokaler inom en snar framtid, det är ju detta bygge som varit lite uppe för debatt, men det som jag först och främst insåg när vi gick in på deras KTC, var att det var litet och inte alls gjort för oss. Det som var bra var exempelvis en attrapper för jugularprovtagning på både plasthäst och plastko, samt blodprovsattrapper som man kunde fästa på riktiga hundar, vilket gör att man kan träna stick hur många gånger som helst utan att sticka en faktiskt individ. Vad saknades då? Jo, en narkosapparat, vilket är en enormt stor sak för oss eftersom anestesi har så stor plats i vår utbildning. Bandagematerial. Diskdesinfektor och autoklav. Material för steriltvättsträning.Attrapper för kateterisering. Allt som allt, vår del i det hela! De tänkte att de skulle ta med sakerna från Skara, men så kan de ju absolut inte göra, för det innebär att de elever som ska gå kvar där inte har något att öva på! De måste helt enkelt köpa in egen utrustning, och för övrigt göra lokalerna större! 

 

Efter lunch, som vi intog på en varm härlig gräsmatta, var det dags för etiktimmarna. Vi fick två bra föreläsningar, bland annat från en representant från RAID, och sedan delades vi in med veterinärstudenterna för att få diskutera fall. Allt det där var mycket spännande, men det fanns andra, mer viktiga aspekter som jag skulle vilja prata om.

 

Veterinärerna vet ingenting om oss. De vet inte vad vi gör eller vad vi får göra. Det vet inte vad djuromvårdnad är. Och varför skulle de? De studerar ett anant ämne, veterinärmedicin, och deras program har ännu inte tagit upp vad deras blivande medkollegor i Skara gör. Hur skulle de då kunna veta något? Vi vet vad de gör, för det har varit som något av en röd tråd genom alla våra kurser. Detta är veterinärens ansvar, detta är erat. Här får ni fråga veterinären. Detta kan ni göra efter veterinärens ordination. Vi har läst lagar och regler, pratat om organisationens nuvarande struktur. Delat erfarenheter. Flera veterinärstudenter önskade att de fick veta mer om oss, och jag måste säga att de verkar alla helt awesome! Det ska bli mycket roligt att få träffa alla kollegor ute i arbetslivet senare, och jag tror att det kommer bli ännu bättre om en god integrering kan ske. Om.

 

Om?

Om.

 

Om de inte slår ihop programmen till en klass vid vissa kurser utom möjligen statisitk och etik. Vi fokuserar på helt andra delar, och bara för att vi läser en dags mikrobiologi så är det inte samma sak som det veterinärerna ska fokusera på. När vi läser anatomi och fysiologi så är det inte alls på den nivån som veterinärerna läser det, och fokus är ett annat. När vi läser sjukdomar så studerar vi omvårdnadsbehoven hos dessa patienter, när veterinärerna gör det så ska de kunna finna symptomen, förstå sjukdomen och behandla den. Listan kan göras lång. 

 

Om djursjukskötarstudenterna få möjlighet att öva på moment tillsammans med veterinärerna där vi gör vår del och de sin.

 

Om vi får möjlighet att öva på omvårdnadsmoment.

 

Om programmet undervisas till merparten av djursjukskötare eller veterinärer som är mycket insatta i omvårdnadsaspekten av vårt yrke, såsom det är nu i Skara.

 

Vi är inte miniveterinärer, på samma sätt som sjuksköterskor inte är miniläkare. Vi har en egen profession. Ett eget huvudämne.

 

Runt nio var vi hemma igen efter en lång rolig dag. Katten var hungrig och kelsjuk. Jag tänkte att Ulltuna var mycket fint och jag har goda förhoppningar om flytten för de framtida djursjukskötarstudenterna. Om.

Fäsk tipsade mig via sin blogg om att TV4 nyhetsmorgon hade intervjuat en veterinär som svarat på vanliga frågor djurägare ställer, men vad som var betydligt viktigare, meddelat att veterinärförbundet gemensamt sagt nej till hund i rullstol. Bra. Mycket, mycket bra!

 

Jag hamnade i en liten diskussion med folk på 9gag efter en post med titeln "Animal Prosthesis". Den visar helt enkelt olika djur som har allt från näbbproteser till benproteser och som sitter i rullstol. Wow. Jag brukar aldrig kommentera, speciellt eftersom den är kopplad till ens Facebook, men denna gång kunde jag inte låta bli. Till höger och vänster skrev folk om hur "faith in humanity restored" och annat skit som jag rent ut sagt blir förbannad på! De som skriver sådant har nämligen inte sett hela bilden. Så jag skrev som följer:

"And yet people forget the amount of rehabilitation and pain control that is needed to make this happend. And even IF it succed, some of these animals can not express their natural behavior properly."

 

Två kommentarer följde på detta, där de tyckte att man fick chansa, för trots allt fanns chansen till liv, och en av dem tyckte att djuren såg glada och nöjda ut på bilderna. Det är just det, de kan se glada ut i den sekunden, men vad som sker bakom kulisserna så att säga, är nog dolt för de flesta. Efter dagens kursintroduktion och en väldigt spännande berättelse från min lärare var jag tvungen att svara följande:

 

" You are both right, ofc.
What I mean by natural behavior is, if we take a dog in a wheelchair for example, being able to jump, wag its tail, urinate and defecate. If it is a male dog then sure, it can probably stand up and urinate, but it couldn't possible defecate in a normal way. There is risk of soiling, which could lead to irritation. Also consider the fact that the dog can not lay down at will, it must wait for the owner to notice.

Besides this, as far as I know, phantom pain has not been studied enough in animals, but it is possible that this may occur. Even if no limb is amputated, some nerve pain can be pressent if the spinal cord is injured. My last statement is something I became aware of today after I got in contact with an owner to a dog with a healed spinal cord injury. After the injury she started licking at her hind limbs and biting at her own tail, probably because of pain since it stopped when pain medication was introduced.

All and all, there are two important factors, a) Quality of life and b) ability to express natual behavior."

 

Ursäkta eventuella felstavningar, engelska är, överraskning, inte mitt modersmål. Det min lärare berättade var helt enkelt att hennes hund efter ett diskbråck började uttrycka ett konstigt beteende. Hon slickade sig på bakbenen och bet sig själv i svansen, så till den grad att sår stora som femkronor dök upp. Först när min lärare, som i grunden är sjuksköterska, pratade med en väninna som fått en massiv ryggradsskada där disken klämts, och hon berättat om de mest underliga känselförnimmelser lade min lärare ihop ett och ett. Hennes hund hade ont! Nerverna var antagligen påverkade och skickade ut felaktiga signaler. Efter smärtlindrig så är hunden nu i omgångar bättre, men inte alltid. Nervsmärta är svårt att råda bot på, vilket min lärares vän gissningsvis håller med om till fullo.

 

Så, förutom detta, insåg vi under dagens diskussion snabbt, att djur med amputerade ben mycket väl kan uppleva fantomsmärtor. Det jag vill prata om nu, är däremot djur i rullstol. Det är egentligen som jag skrivit på engelska ovan, djuren är ofta inkontinenta, och i vilket fall som helst kan de inte rastas normalt. En hund sätter sig ju på huk och krystar när den ska bajsa, och är det en tik sätter de sig oftast på något vis när de ska urinera. Hur ska de kunna hoppa? Hur ska de kunna lägga sig ner! Det sista är liksom ett basbehov tycker jag, att få vila när man vill, och det kan inte bli uppfyllt om djurägaren inte är snabb som fasen med att se när djuret vill lägga sig ner. 

 

Via Sveriges Veterinärmedicinska smådjurssektion, hittade jag en länk till Jordbruksverkets yttrande i frågan som ytterligare stärkte mig i min ståndpunkt. Yttrandet går att ladda hem som PDF för den som vill läsa. De tar även upp problem som liggsår, infektioner och skrapsår. Sammantaget anser jag att allt detta är anledningar att inte sätta djur i rullstol som permanent lösning. För att citera en bra talare från gårdagens Ulltunabesök: "Bara för att vi kan betyder det inte att vi ska".

Vi är en mycket exklusiv liten klubb som går den valbara kommunikationskursen. Hitills är vi två tappra själar, eventuellt kommer det en till nästa tillfälle. Alla andra har tillgodoräknat sig kurser (vilket jag egentligen skulle kunna gjort) eller valt arbetsplaneringskursen.

 

Under den första timman tänker jag att detta kommer bli det flummigaste någonsin. Den skriftliga gruppuppgiften har vi inget sidantal på, hemtentan ska vi skriva max två A4 och referenshanteringen diskuterade vi ikring. Fem timmar senare, vi körde allt i ett svep och slutade tidigare, insåg jag att delar av min värdsbild helt omkullkastats.

 

Läraren i kursen, som jag tidigare inte förstått mig på alls, är otroligt kunnig. Jag förstod det inte från början, men allteftersom dagen fortskred och nya bitar till pusslet så att säga lades, blev min förståelse större och större. För ämnet, för henne, för mig själv. Jag tänkte att vi skulle få lära oss tekniker för att samtala med djurägare. Det vi kommer lära oss är ännu bättre, nämligen hur olika människor tänker och uppfattar saker, så att vi kan lära oss känna igen detta och därigenom utarbeta en strategi. Det gör att vi, om vi gör vår uppgift väl, inte bara kan hantera enskilda situationer, utan anpassa oss efter den unika individen.

 

Jag är glad att vår kurslärare kämpade för vår kurs. Detta kan bli en av de mest givande.

Takfönster har sin charm... När det regnar och dropparna smattrar mot fönstrarna kan jag inte låta bli att tänka på en varm pläd, en brasa och att ha det allmänt mysigt. 

 

Jag sitter och donar med min powerpointpresentation och inser redan nu att jag kommer få vara mycket tidseffektiv om jag ska kunna pressa in allt intressant på 15 minuter, och då har jag ändå skalat bort en hel del! Ta bara upp det intressanta säger ni... Jag brukar vara bra på detta, men det är betydligt krångligare när jag nu har en studie att redovisa, för att inte tala om metoderna! Nåja, jag tog tid på ett långt stycke text jag har skrivit, och det tog trettio sekunder. Baserat på detta har jag tid med trettio bilder och jag har nu tjugo... Detta borde alltså gå, eller hur?

 

Och ja just det ja, Fluffigt kommer hit idag! Idag när det är 23 dagar kvar...

Idag fick vi äntligen presentationsschemat som inkluderade information om opponentskap. Jag ska få nöjet att opponera på Elisabeths arbete Etik inom djuromvårdnad – attityder runt anmälningsplikt. Det ska bli riktigt intressant! Själv ska jag lämna in mitt arbete till en av våra många Sandror. Och ja just ja, jag är förste man ut! Hahaha. Kort sagt får min powerpointpresentation och medföljande tal lite mer uppmärksamhet än mitt skriftliga arbete just nu.

 

Tänkte visa er lite av de bilder som kommer dyka upp på presentationen.

 

Gårdagen försvann i ett töcken av trötthet. Jag steg upp på tok för tidigt för att slåss med tvättstugan, jag vann för ovanlighetens skull, innan det blev dags att ta sig till skolan och möta upp Linnéa.

 

Vi gick igenom hennes arbete eftersom jag är hennes kritiska vän, och sen så öppnade jag upp mitt arbete i Word för att kunna köra en stavningskontroll. Hm. Finns det något som heter utmattningsdyslexi? Om så är fallet tror jag att jag har det. Jag brukar vanligtvis inte stava fel. Nu var det stavfel både här och där och mittemellan. Allt från missade bokstäver till felstavade ord men också där jag bytt plats på bokstäver. Nu är i alla fall det gjort och planer är idag att börja ta itu med alla kommentarer min handledare har satt i mitt arbete.

Då har man fått exjobbet genomläst av handledaren och med några saker att åtgärda. Några? Ha! Oj vad jag bedrog mig. Mailet började bra, och jag tänkte att jamen detta var ju bättre än förväntat kanske, när jag läste raden: "Du har hela texten på plats men behöver arbeta lite mer med språk (stavning) och flyt" Jag drog hem dokumentet och började läsa. Sida upp och sida ner med småsaker att ändra. Puh! Det viktigaste ändå är att helheten fungerar, och det gör den ju uppenbarligen. Mycket positivt!

 

Förmiddagen ägnades åt design av bakgrunden till min powerpointpresentation. Det är ingenting man måste göra, men eftersom jag kör Open Office finns det inte så många fantastiska teman att använda, och hur som helst är det roligare att göra något eget. Vit bakgrund går fetbort! Vi ska alla titta på 42 presentatoner, och behöver inte mer snarkpiller än nödvändigt.

 

Det känns lite ledsamt, men efter att ha pratat med Linnéa beslöt vi oss för att lägga ner broschidén. Vi har lagt ner massor av arbete, även sådant som inte är uppenbart och tydligt syns utåt, och jag tycker vi får vara nöjda med vår insats helt enkelt. Vi försökte. Tyvärr blev det inte tillräckligt många som ville ha broschen, och efter ett klassrumsbesök med ettorna på programmet kände jag att det räcker nu.

 

Jag tänkte maila RAID i sommar och eventuellt höra lite mer med dem. Linnéa hade kontakt med dem och de är positiva även om de inte kunde engagera sig nu, men det betyder ju inte att de inte kan det i framtiden. Jag ger mer än gärna ifrån mig min design om broschen blir verklighet, det skulle kunna vara mitt lilla bidrag till en symbol för gemenskap, djursjukskötare landet över.

 

Drömmar.

Vi får la se.

På förmiddagen den första maj brukade det vara tradition att jag och mamma ställde oss i hennes sovrumsfönster och spanade ut på gatan nedanför. Vi väntade ivrigt och lyssnade efter de första ljuden av orkesterns trummor, trummorna som banade väg för Haninges förstamajtåg.

 

Jag har inte sett något tåg här i Skara, men jag gissar att folk har tittat på ett och sedan ätit lunch, för när jag och Illidan var ute på en vårpromenad var det nästintill folktomt, för att vara Skara alltså. Det var lite som om zombieapokalypsen hade slagit till. Illidan var nöjd som fick gå och springa omkring och nosa, medan jag följde efter i trekvartsbyxor. Precis detta har jag längtat efter. Dagen som öppnar upp för trekvarts!

 

Appropå viktiga dagar så finns det några speciella sådana som är extra roliga att se fram emot.

1:a maj, alltså idag, då det är en månad kvar tlls jag får flytta hem! Antal dagar kvar: 30.

10:e maj, Fluffigt kommer förhoppningsvis och hälsar på.
17:e maj, här kan man börja rösta på min novell (vad pratar du om nu? Det ska ni få veta senare idag).
20:e maj, inlämning exjobb.
31:a maj, examensdag
14:e juni, skall exjobbet vara rättat och klart

24:e juni, påbörjar min anställning på Bagarmossen

 

Det är ganska mycket att se fram emot och vara glad inför! Med andra ord är det bäst att jag sitter och finputsar på mitt arbete innan inlämningen idag. Jag hittade tack och lov två artiklar som jag kan använda mig av, men jag ska livligt erkänna att det är lite på gränsen till onödigt, enligt mig. Till saken hör att man ska presentera nya källor till diskussionen, och mitt problem är att det finns väldigt få källor att utgå ifrån till att börja med. Det är enormt mycket skrivet om övervikt, men väldigt lite om hullbedömninsmetoder som inte är reviewartiklar. De jag hittade kan jag använda för att diskutera kring hullbedömning och ålder, då kattungar har lite annan uppbyggnad och studier verkar vara gjorda på katter över ett år.

Jag ber om ursäkt för bristen på inlägg under gårdagen. Dagen var så fylld av måsten att det inte fanns någon inspiration kvar till bloggen helt enkelt. Sådant händer, men ni läser väl hellre kvalitet än kvantitet? Jag tänkte väl det.

 

Eftersom jag är fruktansvärt dålig på namn så kommer jag kalla våra två fantastiska föreläsare och komiker för Professorn och Lektorn, eftersom det är precis vad de är. De är däremot inte komiker utan arbetar på SLU, och igår hjälpte de oss med tankar och funderingar kring opponentskapet under exjobbsredovisningarna. Alla ska nämligen opponera på ett annat arbete, och detta skall ta ungefär tio minuter. För jämförelse kan nämnas att presentationen i sig skall ta femton minuter. Med andra ord är det ganska lång tid som på något sätt skall utnyttjas till relevant konstruktiv kritik. Även fast deras uppträdande, övningarna och diskussionsfrågorna var intressanta, roliga och relevanta kändes det inte som så mycket nytt ärligt talat. Ta upp det som är relevant, haka inte upp er på detaljer, börja och sluta med beröm... Det kändes som det gamla vanliga konseptet för hur man ger konstruktiv kritik överlag.

 

Efter denna förmiddag blev det tyvärr ingen tentamensgenomgång, för tydligen hade inget defintivit datum satt. Det var lite synd, så jag är ännu lyckligt ovetande om tentaresultatet. Studiegruppen, vi sju som hjälper varandra med exjobben, samlades däremot för att fundera kring vad vi skulle ta upp i presentationen, och där kom det fram mycket bra! Jag insåg att jag ska skrota nästan hela bakgrunden. Det räcker med en bild och några få meningar för att alla ska förstå konceptet. Det viktigaste att prata om är vad man kommit fram till och diskussionen kring det. Mitt fokus kommer ligga på resultaten och mina rekommendationer. Jag kommer också behöva förklara hullbedömningsmodellerna, för det är något inte alla känner till, baserat på att jag inte hade kunskap om detta innan jag läste in mig på det, och ändå är det en enormt viktig del av förebyggande hälsoarbete som jag efter mina fördjupade studier anser ska implementeras i all djursjukvård.

Nu är allt jag skrivit hitills, inklusive färdigskriven populärvetenskaplig sammanfattning, tack och slutord, referenslista och tre bilagor, inlagda i mallen som vi ska använda. Totalt tre sidor är framsidor och baksida, men resten, tjugotvå sidor, är mitt arbete. Tjugotvå sidor! Det är så mycket att jag inte ens får grepp om alltsammans! Och än är jag inte klar.

 

Innan jag ska skicka in arbetet till min handledare och kritiska vänner för en rejäl genomgång, vilket sker först den 2:a maj, ska jag försöka bocka av alla punkter som krävs för en femma i betyg. Att följa bedömningsmallen för betygskriterierna är antagligen den bästa sättet att gardera sig för ett minst godkänt arbete.

 

Åh jag är så trött på det nu. Och förvirrad. Och imorgon har jag opponentskapslektion, genrep inför powerpointpresentationen samt tentagenomgång att se fram emot. Det första är bra, det sista är mycket bra, för då får jag äntligen veta vad jag fick på tentan!

Idag har jag ägnat mig åt att bocka för alla små saker jag har att göra på min alldeles för långa attgöralista, den fylls på hela tiden också, och en av de saker jag ägnade mig åt var att snygga till de sista bilderna på Kurt. Ska vi vara riktigt noggranna så tog jag mest bilder på Kurts hovar, men givetvis blev det både en och flera bilder på hästarna i övrigt. Några av dem tänkte jag visa här. Som vanligt får ni använda mina bilder, så längde de inte på något vis går till försäljning.