Vägen till Skara

Det jag sitter och skriver till nu på exjobbet är den populärvetenskapliga sammanfattningen. Jag gav upp för ett ögonblick. Jag försöker skriva detta förenklat men ändå seriöst! Hur jag än gör blir det fel! Okej, nytt försök.

 

 

Dålig idé. Växande låter som en form av ordvits.

 

 

Det blev just värre.

 

 

Gah!

 

 

Puh, där har vi det.

Nu när det snart börjar dra ihop sig och vi är framme vid slutet på exjobbsskrivandet börjar de flesta av oss att bli rejält trötta på eländet. Med 36 dagar kvar till examen kan man lugnt säga att många av oss börjar bli rejält fast i våra tankar vilket gör att man snöar in på det ena efter det andra. Bland många andra lustigheter är de fniss finner sig med när man har fått översätta ett mycket korrekt propert uttryck på engelska till någon slags svensk motsvarighet. Ett snyggt exempel som min klasskamrat delade med sig av:

Blir så språkligt kreativ när man skriver ex-jobb, öh, har garvat i tre minuter åt min uppfinning "inkontinensincidens", haha...

Möjligtvis var jag lite lustigare idag efter att jag insåg att syftningsfelet Hubet smugit sig in bland mina resultat.

 

Det finns en fördel med att rita och fotografera egna bilder till exjobbet, man slipper problemet med copyright. Sen får man det precis som man vill ha det också, vilket är en annan mycket stor fördel. Dessa är egna bilder jag gjort baserat på: Hawthorne, A. J och Butterwick, R. F. (2000) The feline body mass index - a simple measure of body fat content in cats. WALTHAM Focus Vol 10, No 1. 32-33, då de som fanns var i väldigt dålig kvalité och dessutom på engelska. Eftersom jag skriver arbetet på svenska kände jag att det inte finns någon anledning till att försvåra det hela ytterligare för någon som vill sätta sig in i hullbedömningsmetoder. 

Varför inte slå två flugor i en smäll, om man nu ändå måste leta rätt på kuvert och frimärken tänkte jag och slog slag i saken. I ett kuvert med två frimärken, jag har ingen brevvåg hemma men chansar på att fyra A4 väger mer än maxgränsen, ligger nu personbevis, kvitto, ansökan samt ett förtydligande brev redo att skickas till Jordbruksverket.  Det förtydligande brevet är för att undvika att de påbörjar min ansökan, och nekar den, till följd av att de ännu inte mottagit mitt examensbevis. Jag kopierade en klasskamrats superba förklaring och lade till "efter examen" för att förtydliga ytterligare, alltsammans utskriver med så stort text som fick plats och placerat överst bland papprena. Det borde väl göra susen hoppas jag!

 

I deklarationstider inser många att de fortfarande är med i svenska kyrkan. Jag inser att detta inte alls är politiskt korrekt att tala om, men för er som är intresserade kanske det kan vara av värde. Det finns en hemsida som heter Uturkyrkan. De hjälper en att skapa ett formulär som man skriver under och postar för att gå ur svenska kyrkan. Mindre krångel med andra ord. Det papperet ligger nu också påskrivet och i ett kuvert med ett frimärke, redo att läggas på lådan imorgon.

När jag en gång i min ungdom läste till 3D-grafiker på Nackademin lärde min kära fästman mig den bästa regeln för datoranvändning. Regeln är så bra, att den borde skrivas in i grundlagen. Nu när jag har sett flera av mina klasskamraters facebookinlägg om ångesten när delar eller hela examensarbetet försvunnit spårlöst, känner jag att det är hög tid att dela med sig av mina kunskaper om de tre S:en.

 

Vi börjar med att reda ut begreppet de tre S:en. Vad står det för? De tre S:en står för: spara, Spara, SPARA!

Alltså, spara det du arbetar med. Men, det räcker inte med detta, i en värld av infekterade filer, trötta datorer och korrupta filer. Man måste ta i med hårdhandskarna. Mina råd är som följer:

 

• Spara ditt dokument direkt när du skapat det, inte efter tre skrivna sidor.
• Ctrl S är din bästa vän i hela världen.
• Döpt dina filer till något klokt som till exempel Exjobb_v1. Vissa program uppskattar inte mellanslag eller å,ä och ö. Av vana undviker jag att namnge mina filer på detta vis av just den anledningen.
• Spara om dina filer med nytt namn, särskilt när du gjort en stor ändring. Då har du dessutom den gamla informationen kvar, förutom att du har en säkerhetskopia, exempevis Exjobb_v2.
• Lägg över kopior på dina filer på exempelvis ett USB-minne, en extern hårddisk eller varför inte maila dig själv.

Förvirring och den stress som omgärdat proceduren med hur man går till väga för att ansöka om sin legitimation på rätt sätt är nog egentligen alla uttryck för rädslan i att göra fel. Gör man fel riskerar man nämligen att slänga en väldigt stor summa pengar i sjön, vilket är mindre roligt. Idag har jag tagit itu med det förberedande arbetet för att få fram alla papper som behövs, vilka jag imorgon hade tänkt skriva ut i skolan.

 

Denna blankett går att hitta på Jordbruksverkets hemsida. Blanketten som man kan ladda hem och skriva ut finns här. På hemsidan finns även uppdaterad information om var man ska skicka ansökan, hur mycket det kostar och bankuppgifter för betalningen m.m.

 

Kvittot är det som är viktigt, då detta skall inkluderas i ansökan. Jag betalade in mina 1350 kronor till Jordbruksverkets bankgirokonto 5693-2486, enligt deras hemsida, via min internetbank. Glöm ej att i meddelandet ange personnummer och yrkesutbildning. För att få ut ett kvitto efter att betalningen var gjord kunde jag klicka på skiv ut kvitto och därefter välja att spara som .pdf istället för att skriva ut. Jag har Handelsbanken, de är inte så användarvänliga, varför inte bara ha en funktion som direkt sparar ner kvittot?

Detta kräver liksom internetbanken någon form av e-legitimation. Logga in på skatteverkets hemsida och välj sedan att ladda hem ett personbevis för yrkeslegitimation.

 

En stor och tydlig lapp som klart uttrycker att ansökan inte ska behandlas förrän examensbeviset har anlänt. Detta är något man får göra i ett senare skede, eftersom vi måste gå klart vår utbildning först och få betyg på de sista kurserna, innan SLU skickar denna information till Jordbruksverket.

 

Om något av det jag skrivit ovan inte stämmer så kommer ni få veta det, då kommer nämligen jag själv få problem med att få ut legitimationen.

Idag var en perfekt varm härlig vårdag som gjord för att åka till stallet, vilket var precis vad jag fick möjlighet att göra, eftersom jag idag skulle hjälpa Fäsk med att fota till hennes kandidatarbete! Hon skriver om omvårdnad vid olika sjukdomstillstånd i hoven, ett område som är mycket lite utforskat av vad jag har förstått av henne. Det finns som vanligt mycket veterinärmedicinsk kunskap, men omvårdnadsbiten är som nämnts flera gånger förut ett nytt ämne, och forskningen har inte hunnit så långt ännu. Nu blir det lite bilder!

 

Nu har det börjat hända grejer vad gäller broschen, det är riktigt spännande! Jag gissar att några av er som läser min blogg är legitimerade och kanske vill ha broschen, tyvärr har jag både bra och dåliga nyheter till er. Som det ser ut nu är det minimiantalet som tryckeriet tillverar 100 stycken, vilket innebär att vi måste få fram minst så många för att det ska vara någon idé att trycka broschen. Jag och Linnéa som arbetat med detta funderade länge och väl och kom fram till att det blir väldigt krångligt om vi ska distribuera dessa broscher över hela Sverige, och det är därför jag inte kan fråga allmänt om vilka som är intresserade. Det bästa är ju om kliniker och djursjukhus kan lägga en gemensam order från företagets hemsida för de som vill. Om vi samlar ihop tillräckligt många så att broschen trycks, ja då kommer den ju finnas i tryckeriets utbud, och det får vi hoppas händer! Vi arbetar just nu med att fråga de 3 klasser som går programmet i Skara nu samt den klass som redan gått ut. Jag hoppas vi snart kan nå ut till alla er andra underbara djursjukskötare därute! Ni har kämpat med flera års arbete och veckor av studier, oftast på er fritid, för att klara av tentor som kan få vem som helst att vela gömma sig under ett täcke. Ni förtjänar en symbol för detta.

 

Att tolka sina statistiska analyser är lättare sagt än gjort vill jag lova. Jag blev inte så lite imponerad av min handledare som berättade att hon lärt sig Minitab vilket är programmet vi arbetar med bara för att hon skulle handleda studenter. Hon brukar nämligen använda ett annat mer avancerat program och sen nämnde hon något om att programmera själv också! Kan tipsa om att Minitab finns som 30 dagars gratisverision här.

 

Idag fick vi som ville hjälp med våra statistikfrågor. 4 tappra frågvisa själar var vi i behov av hjälp. Nu äntligen har jag förstått vad P-värdet egentligen står för. Det är ett viktigt värde vid jämförande analyser där man veta om det finns någon skillnad mellan data. Som exempel: Mäter djurägare och en djursjukskötarstudent bröstkorgsomfång på katter olika? Skäller hundar mer i Stockholm än i Göteborg? P-värdet varierar mellan 0 och 1 där 1 betyder att det inte finns någon skillnad alls och 0 att det är en skillnad. Man kan välja olika gränsvärden, och för min studie är P satt till 0,05. Ett värde under det innebär att det är en skillnad och över det att det inte är någon skillnad. Om ett värde är under 0,1, vilket jag fick lära mig idag, säger man att det finns en tendens (till skillnad). Värdet 0,05 innebär också att vi säger oss vara säkra till 95% men att vi har 5% chans/risk/möjlighet att ha fel. Puh.

 

Mina värden nu visar att det är en signifikant skillnad mellan mina och djurägarnas mätningar vad gäller BCS, men inte för BMI. När jag jämförde BCS med BMI blev resultatet en tendens till skillnad, men den var inte signifikant. Det skulle vara spännande att göra en till studie med långt fler katter och bara jämföra BMI med BCS, men det får bli en annan gång!

 

Det ska tilläggas att mina värden för BMI varierade väldeliga. Jag och djurägarna var betydligt mer överens när vi mätte bakbenets längd vilket inte är så förvånande egentligen. Det känns även för mig lättare att mäta ett fast bakben än en bröstkorg där man kan dra olika hårt i måttbandet och mäta på olika ställen!

Under gårdagen skulle vi för andra gången lämna in våra arbeten till våra kritiska vänner. Det är inte alls så farligt som det låter, utan de kritiska vännerna är de som hjälper en snygga till texten under arbetets gång. I början tittar man mest på helheten, är dispositionen korrekt, saknas det något eller är det tvärtom för mycket av en vara. De flesta är som jag, vi skriver lite på allt arbetet igenom, även om jag har en mycket god grund på allt utom resultat och diskussion eftersom jag måste diskutera lite spexiga problem som har uppstått med min analys. Jag tror jag avstår från att gå in på det i detalj tills jag vet vad jag pratar om. Förvirringen är nästan total vill jag lova!

 

Jag tycker lite synd om mina kritiska vänner som ska läsa mitt arbete, mitt i sin egen stress får de drygt 10 sidor massiv text att läsa. Jag gjorde en snabb koll och räknade ut att jag ligger strax över 6000 ord vilket ju är inom gränsen som är satt till mellan 5000 och 10000 ord. Det känns bra, för då kan jag snygga till utan att känna att jag måste korta ner texten bara för att det ska få plats eller att jag måste pressa in fakta som inte är relevant.

 

Hur som, jag har fått läsa igenom CBs och Linnéas arbeten. CB ska skriva om fluglarver och deras eventuella nytta inom djursjukvården och Linnéa skriver ett mycket välbehövligt arbete om hygienrutiner på isoleringsavdelningar. Jag skriver att det är välbehövligt, för när jag har pratat med Linnéa och läst hennes arbete så framkommer det nämligen att det finns forskning gjord på hygienrutiner, men inte på isoleringsavdelningar! En artikel motiverade det med att det var för stor risk för smittsprdning. Facepalm. Känns det inte relevant att veta hur vi ska göra istället för att gissa? Ytterligare annat jag nu läst mig till är hur dåliga man i olika studier på humansidan var på basala hygienrutiner. När jag fick veta att ingen i den studien gjorde rent sitt stetoskop efter varje patient och att några aldrig hade gjort rent det kändes det som ett under att man inte dragit på sig MRSA ännu. Vad jag vet ska tilläggas. Men nästa gång ni går till en läkare och de tar fram stetoskopet för att lyssna på hjärta och lungor, fråga dem när de spritade av det senast!

 

Det finns mycket spännande att läsa om när våra arbeten publicerar, det är jag säker på. När vi väl har kommit så långt tänkte jag sätta mig och läsa igenom arbetena ett efter ett, länka till dem här och ha en kort sammanfattning av dem. Jag förstår också att det kan vara mer än utmattande att läsa igenom minst femtusen ord av högtravande vetenskapligt skriven svenska.

Innan jag strax efter lunch kommer gå iväg till biblioteket och jobba med exjobbet tänkte jag skriva lite om vikt, och inte vilken vikt som helst, utan kroppsvikt på katt! Planen är att resonera lite kring om kroppsviktsmätning är en bra metod för att bedömma en katts hull. Det finns tre kriterier för om en hullbedömningsmetod är bra. Den ska vara repeterbar. reproducerbar och ska säga något om det faktiska kroppshullet och kroppskompositionen.

 

Låt oss börja med alla fördelar. Förutsatt att en våg är kalibrerad så är det lätt för samma person att få samma mätresultat vid olika tillfällen och det är även enkelt för två olika personer att få samma mätresultat. Förenklat, det spelar ingen roll om du eller jag sätter upp katten på en våg, vi kommer troligen få samma resultat. Kort sagt uppfyller denna metod två av tre kriterier! Låt oss nu ta en närmare titt på den sista, och se om metoden faktiskt säger något om kroppskompositionen och kroppshullet.

 

Kroppsvikten i sig säger inget om förhållandet mellan fettmassa och övrig vävnad. En fet liten katt kan väga lika mycket som en stor avmagrad katt, och likaså kan en överviktigt katt ha muskelatrofi (alltså att den har tappat i muskelmassa) utan att det märks om enbart kroppsvikten studeras.

 

I en av de artiklar jag läste föreslog de att katten kan vägas och sen bedömmas med exempelvis BCS i ett försök att se om denna vikt är ideal för katten i fråga. Om den bedöms vara idealviktig med BCS och har en viss vikt, låt oss säga 4,0 kg, då kan den vikten vara en fingervisning om vad som är lämplig vikt för just den katten. Jag kan inte skriva att 4,0 kg skulle vara det optimala och att allt som behövs är att väga katten då och då, för återigen, om katten lägger på sig i fett men förlorar i muskelmassa på grund av annan sjukdom så kanske vågen fortfarande landar på 4,0, men utan att katten har ett sunt hull och kroppskomposition.

 

Jag har skrivit rakt av vad jag har lärt mig om detta ämne genom mina studier inför exjobbet. Om någon behöver en referens för någonting är det bara att höra av er så tar jag fram det.

 

 

Min dag på temat siffror.

 

Det är 47 dagar kvar tills examen och min flytt hem till Stockholm. Detta har jag firat genom att packa 1 flyttkartong samt ta fram 1 flyttkartong till katten i ett försök att få honom att inte hoppa ner i lådan jag packade ner saker i. Det misslyckades.

 

Min fästman spelar Magicturnering just nu. Han är inne på runda 2 och har vunnit båda med 2-0.

 

Jag har räknat ut kroppsfettprocenten på mina 20 katter för både mina och djurägarnas mått enligt formeln:
(((Rib Cage/0,7062) – LIM)/0,9156)-LIM Där Rib Cage är bröstkorgens omkrets vid det nionde revbenet och LIM är längden mellan patella och hasspetsen. Detta innebar att jag fick räkna på detta totalt 40 gånger, och skänker en tacksam tanke till kravet på en grafritande räknare på det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet vilket gjorde att jag kunde skriva in formeln och sedan bara byta ut de skiftande värdena.

 

Jag tog även mod till mig och använde mig av ett Paired t-test på 2 av mina mätvärden för att jämföra mina och djurägarnas mätresultat. Denna gång kunde jag inte säga att det var en skillnad. Tror jag. Mitt P-värde var större än 0,05 vilket, om jag förstått detta rätt, innebär att jag inte kan förkasta nollhypotesen. Jag tror jag skriver en diskussion om detta när jag själv inte är så förvirrad.

Jag blev ofrivilligt indragen i en diskussion med en man som påstod att jag var hycklare och djurovän för att jag inte har problem med att äta kött men samtidigt utbildar mig till legitimerad djursjukskötare. Ytterligare ett påstående som dök upp senare var att jag bara var intresserad av att bry mig om husdjur. Detta är på intet sätt ett svar tillägnad den diskussionen, utan de påståenden som slängdes ut är några jag tänkte få chansen att diskutera här och så småningom kanske de kan väcka frågor hos andra.

 

Är jag hycklare för att jag äter kött, studerar till djursjukskötare men samtidigt anser mig värna om djur?
Enligt wikipedia är definitionen för en hycklare "En hycklare eller hypokrit predikar om en särskild tro, religion eller livsstil, utan att själv följa det han förespråkar" och ger som exempel en rökande förälder som förmanar sitt barn att inte röka för att det är farligt för hälsan etc. Hm. Jag skulle inte definiera mig som hycklare med denna definition. Min yrkesroll går ut på att jag ska se till att djuren har en bra livskvalité, och arbeta förebyggande för att djur ska slippa sjukdom och onödigt lidande, vårda dem när de är skadade eller sjuka och rehabilitera dem så att de ska återgå till en så god livskvalité som möjligt. Livskvalitén, anser jag, är oberoende av vad som händer med kroppen efter att den är död.

 

Det korta svaret är nej. Det mellanlånga svaret är att jag genom min utbildning blir expert på djuromvårdnad av häst, hund och katt samt får en baskunskap i djuromvårdnad av bland annat reptiler, fåglar och gnagare. Av tradition så är det mest veterinärer som ensamma åker ut till lantbrukets djur, och vad gäller vilda djur så är det mycket svårt att vårda dem utan att stressa dem. Många av de vi kallar för exotiska djur, exempelvis kaniner, kan stressa till döds. Det känns med andra ord som att springa ut i skogen och hjälpa vildkaniner är en direkt dålig idé utan den baskunskap som krävs. Jag har den inte. Kort alltså, min kompetens och mitt intresseområde ligger främst hos katt och hund, det är anledningen till mitt val av arbete. Betyder det att jag anser att bara dessa tre arter förtjänar vård? Absolut inte! Jag är bara inte utbildad för att ge korrekt omvårdnad till övriga arter.

 

Jag tror att det är farligt att anse att ens moraliska ståndpunkt är den enda rätta och därefter placera de som inte tycker likadant i något slags fack med attribut de med största sannolikhet inte alls har. Min moraliska ståndpunkt säger mig att det inte är fel i grunden att äta kött. Däremot, och här kommer det som gör att jag tycker att jag är djurvän, anser jag att djur skall ha god livskvalité! För detta krävs dock mycket kunskap. Om man inte vet vad som är djurs naturliga betéende och vad de trivs med, hur ska man då veta vad de behöver? Denna typ av kunskap är etologerna bäst på, och vi har tur nog att vara granne med etologi- och djurskyddsprogrammet här i Skara, så då och då får man riktigt intressanta aha-upplevelser tack vare detta. Ett bra exempel, där djursjukskötarna har en stor roll och kan komplettera etologerna är följande: Du har en kanin. Kaninen älskar morötter, så den får det varje dag vilket den glatt tuggar i sig i mängder. Den har även tillgång till en stor bur, hö. halm, pinnar att gnaga på, utevistelse, rubbet! Men ändå, ändå magrar den av och tycks nedstämd. Alla djursjukskötarstudenter som går på SLU kommer nu skrika "tandproblem!". Jajemen. Kaniner behöver äta framförallt hö för att slipa ned tänderna vilka växer kontinuerligt och mår inte bra godsaker som morötter vilket kan störa magtarmsystemet. I detta exempel ville man väl och tyckte sig tro vad djuret behövde och mådde bra av, men det visade sig att så inte var fallet, välviljan skadade istället. Kunskap, det är A och O!

 

För att gå vidare på livskvalité. Tycker jag att köttindustrin är optimal idag? Nej. Den kan bli mycket bättre, även om Sverige är otroligt bra internationellt sätt. Vi var först med antibiotikaförbud i tillväxtbefrämjande syfte bland annat, och vi har en djurskyddslag, inspektörer som ser till att den efterlevs och bra informativa instanser som Jordbruksverket och SVA. Jag väljer produkter som visar vikten på god djurhållning. Bra exempel: köp inte ägg från höns som bara går inomhus och defintivit inte från burhöns! Köp de som tillåter hönorna att gå ut. Min tanke med livskvalité är att djuren ska må bra tills den dag de dör. Detta gäller för produktionsdjur såväl som husdjur. Det är därför vi i Sverige inte låter djur få leva till vilket pris som helst (skräckexempel som min lärare under årskurs 1 här i Skara berättade för mig från hennes praktik i USA: en påkörd katt de amputerade tre ben och svansen på. Livskvalitén ansågs vara tillräcklig för att den åt när de ställde fram mat vid ansiktet på den. Inte att förglömma att de tömde blåsan på den manuellt med kateter varje dag).

Idag tog jag mig till biblioteket för att plugga och blev strax efter lunch klar med material och metoddelen till mitt arbete. Kvar är resultat- och diskussionsdelarna. Planen är att påbörja det förstnämnda direkt efter mötet med min handledare imorgon, jag känner ett behov av coaching innan jag sätter mig framför det skrämmande statistikprogrammet.

 

Vi fick resultaten av anestesiologitentan också. Eftersom jag som vanligt har glömt bort min tentamenskod vet jag inte mer än att jag är godkänd. Hela klassen klarade med andra ord tentan, stort grattis till oss!

I detta inlägg blandas stycken ur mitt exjobbsarbete med tankar och reflektioner som jag har. De delar som är tagna ur exjobbet har därför referenser medan mina egna tankar denna gång får stå för sig själva. De är baserade på slutsatser jag dragit under arbetets gång.

 

Hullbedömningsmetoder går på ett eller annat sätt ut på att bedömma en katts hull, alltså om den är underviktig, idealviktig eller överviktig. Jag kan ibland tycka att ordet "vikt" som ingår i de tre begrepp jag precis tagit upp lägger fokuset fel genom association. Vikten i sig är inte det intressanta, utan förhållandet mellan fettvävnad och övrig vävnad. Man bör också vara medveten om att många hullbedömningsmetoder enbart ser till detta förhållande och inte säger något om exempelvis muskelmassa. En katt kan vara överviktig och muskelfattig samtidigt, men enbart övervikten kommer noteras i de hullbedömningsmetoder jag har tittat på än så länge. Denna typ av information får vid behov noteras för sig självt.

 

Olika hullbedömningsmetoder varierar i invasivitet, kostnad och tidsåtgång vilket gör vissa mer lämpliga än andra för bedömning inom djursjukvården. Avancerade metoder såsom exempelvis kemisk analys, densitometri, absorptiometri, dual-energy X-ray absorptiometry, ultraljud (German, 2006) trots att denna metod inte är validerad på katt (Zoran, 2009) och magnetisk resonanstomografi finns tillgängliga men är på grund av sin mer invasiva karaktär, den ökade kostnaden för djurägaren och den längre tidsåtgången kanske mer lämpliga som forskningsverktyg (German, 2006).

 

Exempel på invasivitet kan vara att katten behöver sederas (ges lugnande) inför exempelvis en röntgenundersökning, eller sövas inför någon typ av provtagning av vävnad. De metoder jag har tittat på i min studie, BMI och BCS går att utföra på vaken katt, i de flesta fall, och går relativt snabbt att utföra när man blivit van. Mer detaljer om dessa metoder är något jag kommer ägna helt separata inlägg åt. Kostnaden är också en mycket relevant fråga. Om katten ska röntgas kostar läkemedel, röntgenbilder och all personal som måste involveras, från djursjukskötare till den veterinär som skall granska bilderna. En bedömning med BMI eller BCS går snabbt och kan inkluderas i en vanlig undersökning av djurvårdare, djursjukskötare eller veterinär.

 

En hullbedömningsmetods kvalité avgörs av tre faktorer; repeterbarhet, reproducerbarhet och förutsägbarhet. Repeterbarheten är god om samma resultat uppnås med samma metod på samma djur vid olika tillfällen medan reproducerbarheten är god om samma resultat uppnås med samma metod på samma djur men med andra förutsättningar, exempelvis att två olika personer gör bedömningen. Förutsägbarheten är god om metoden bedömmer det faktiska hullet och kroppskompositionen (Laflamme, 1997). Dessa faktorer kan också slås ihop till två, precision och noggranhet. Med precision menas metodens förmåga att generera samma förväntade resultat upprepade gånger, medan noggranhet syftar till det sanna värdet, alltså det faktiska hullet och kroppskompositionen (German, 2006).

Vad ska allt detta vara bra för då kan man fråga sig. Jo, genom att använda sig av hullbedömningsmetoder kan man fånga upp övervikt hos katt i tid. Om metoden lärs ut till djurägare exempelvis när katten är normalviktig och skall kastreras kan hen lära sig att känna igen om kattens hull förändras. På samma sätt kan djurhälsopersonal fånga upp katter i riskzonen för övervikt eller undervikt och ge livsstilsråd i tid.  Det blir även lättare att se hur kattens hull förändrar sig över tid om en bedömning görs vid varje besök. En förhoppning som Zoran uttryckte i sin artikel från 2009 var att synliggörandet av eventuella och potentiella viktproblem kunde ge en ökad förståelse för allvaret med överviktsproblem. Jag förstår tanken, för om ingen i djurhälsopersonalen pratar om kattens hull, varför skulle djurägaren då fästa vikt vid det?

 

Referenser till detta inlägg:

German, J, A. (2006) The Growing Problem of Obesity in Dogs and Cats. The Journal of Nutrition Vol 136, No 7. 1940S-1946S.

 

Laflamme, D. (1997) Development and Validation of a Body Condition Score System for Cats: A Clinical Tool. Feline Practice Vol 25, No 5-6. 13-18

Zoran, D, L. (2009) Feline Obesity: Clinical Recognition and Management. Compendium: Continuing Education for Veterinarians Vol 31, No 6. 284-293

Igår fick jag chansen att använda vad som lät som den lamaste bortförklaringen någonsin och tacka nej till ett möte med min handledare. Bäst som jag var ute på en promenad i det kalla vårvädret och var allmänt bländad av solen ropade någon på mig. Åh hoppsan, det var min handledare och hennes son som jag helt oförskämt hade passert utan så mycket som en blick. Skara är en liten stad, vilket jag ofta glömmer. I stockholm är oddsen inte så stora att stöta på sin lärare, men här i Skara är det vardagsmat. Jag har hitills träffat på en av mina favoritlärare två gånger vid lösgodiset på Ica Munken i Skara. Alltid på en fredag. Nåväl! Min handledare frågar mig om vi inte kan ses imorgon (läs idag) mellan åtta och tio. Här skrattar jag lite för mig själv och får förklara att min mobiltelefon, och således min väckarklocka, är på besök i Stockholm och är inte tillgänglig för den kritiska uppgiften att få upp mig ur sängen i tid för ett möte. Det lät ungefär lika dumt som att hunden har ätit upp ens läxa. Nu däremot, har min mobiltelefon levererats till mig inklusive en Bounty och en Sportlunch, så jag är övertygad om att jag ska lyckas ta mig till mötet pigg och inspirerad till på fredag.

 

Bäst som jag startade upp min telefon fick jag försenade sms, däribland ett från Linnéa som förklarade varför jag fann mig alldeles ensam på biblioteket imorse, hon hade tvättid. Nåväl! Jag har renskrivit två ämnesområden, Purina BCS och BMI i allmänhet och planerar att skriva ett inlägg helt dedikerat till vad som krävs för att en hullbedömningsmetod skall anses bra senare idag. Jag passade även på att leta artiklar om kattraser med rasbundna defekter, såsom manx, perser, scottish fold och siames, då jag blivit lite inspirerad till att skriva om katters hälsoproblem framöver, särskilt efter att jag skrivit allt jag kan om hullbedömningsmetoder.

Redan förra året var det någon som försökte dra igång skapandet av en djursjukskötarbrosch. Som jag förstod det ville de helst ha SLU:s logga tryckt på också, men då blev det krångel. I sådana fall behövde PR-avdelningen kopplas in och kort sagt blev projektet helt plötsligt så oerhört mycket större.

 

Under året har Linnéa arbetat med att hitta företag som är villiga att trycka upp en djursjukskötarbrosch, den första i sitt slag, och har äntligen fått napp. Nu är frågan bara hur många i vår klass som skulle vara intresserade av en sådan. I slutändan är det ju det som avgör praktiska saker som priset på broscherna.

 

Jag erbjöd mig att ta fram designer för en djursjukskötarbrosch och tänkte att jag ville kombinera vårdkorset som är mycket vanligt på sjuksköterskebroscher med en gammal medicinsk symbol, ormen. Ormen återfinns bland annat på apotekariebroscher och veterinärsymboler. Jag tror det är en bra sak att SLU:s logga inte kommer med denna gång, helt enkelt för att det då känns mer tillgängligt för de som tagit legitimationen men som inte studerat vid SLU. Jag är för att inkludera och tycker inte om att arbeta exkluderande. Är ni nyfikna på mina förslag? Varsågoda.

 

Något jag snabbt upptäckte efter lite efterforskningar var att andelen överviktiga katter varierar beroende på studie. Särskilt utsatta för varierande resultat är studier som gjorts på ett litet antal katter.

 

 När 16 turkiska vankatter och 20 turkiska angorakatter boende på Ankara Zoo samt Kirkkale University studerades bedömdes ingen av katterna som överviktig (Erat och Arikan, 2010) medan 34 av 48 stycken katter, det vill säga 71%, samtliga boende på Purina Pet Care Center, bedömdes vara över idealvikt under en annan studie (Laflamme, 1997). 

Två större studier har fått betydligt mer lika resultat.När 182 katter boende i stadsmiljö studerades i Nya Zeeland bedömdes 47 stycken, det vill säga 25,8 % som överviktiga eller extremt överviktiga (Allan et al. 2000). Totalt 8159 katter undersöktes av amerikanska veterinärer under 1995 och 2342 stycken, det vill säga 28,7 % bedömdes som överviktiga och ytterligare 522 stycken, det vill säga 6,4% som feta. Detta innebär att 35,1% av de vuxna katterna i denna studie bedömdes vara över idealvikt (Lund et al. 2005).

Jag skulle nog våga mig på att påstå att vi kan förvänta oss att ungefär 25-35% av katterna i Sverige är överviktiga eller feta. Min egen studie är enbart gjord på 20 katter, och det ska tilläggas att två katter utöver dessa 20 exkluderades ur studien eftersom de vägde för lite. Detta beror på att en av de uträkningar jag ska göra inte är validerad för katter under 3 kg. Nåväl, mot resultaten! 

När jag använt mig av Purinas niogradiga BCS har 13 katter bedömts som över idealvikt. Motsvarande siffra för djurägarna var 10 katter. Det är ett för litet antal för att räkna ut en tillförlitlig procent, varje katt motsvarar ju fem procent själv, utan jag får nöja mig med att säga att jag har bedömt att över hälften av katterna var över idealvikt. Djurägarnas bedömning är att hälften av katterna är över idealvikt. Vad detta visar däremot, är att det finns katter som är överviktiga eller feta och som behöver åtgärder för att gå ned i vikt. Det visar också på vikten av bra hullbedömningsmetoder. Mer om detta kommer senare, när jag skrivit klart de styckena.

Referenser för detta inlägg:
Allan, F, J, Pfeiffer, D, U, Jones, B, R, Esslemont, D, H, B och Wiseman, M, S. (2000) A cross-sectional study of risk factors for obesity in cats in New Zealand. Preventive Veterinary Medicine Vol 46, No 3. 183-196.

Erat, S och Arikan, S. (2010) Body Mass Index and Diffrent Body Measurements of Turkish Angora and Van Cats in Two Diffrent Locations. Journal of Animal and Veterinary Advances Vol 9, No 1 118-122

Laflamme, D. (1997) Development and Validation of a Body Condition Score System for Cats: A Clinical Tool. Feline Practice Vol 25, No 5-6. 13-18

Lund, E, M, Armstrong, P, J, Kirk, C, A och Klausner, J, S. (2005) Prevalence and Risk Factors for Obesity in Adult Cats from Private US Veterinary Practices. The International Journal of Applied Research Vol 3, No 2. 88-96.

Helt plötsligt har jag fått många fler besökare på min blogg än vad jag är van vid, vilket är riktigt roligt! Jag vet däremot inte varför och undrar nu om det finns en chans att någon bara kunde slänga iväg en kommentar om vad ni tycker är intressant att läsa om.

 

Är det mina mer debatterande inlägg som lockar? Är det nyheter om SLU som har intresserat er? Är det djursjukskötarutbildningen som helhet eller något helt annat?

 

För er som är nyfikna på hur arbetet går med min studie så kan jag meddela att jag kommer ta nya krafttag på måndag och därefter rapportera om mer intressanta händelser och upptäckter. Jag har lämnat in och fått kommentarer från mina två kritiska vänner och, eh, ja. De kritiska vännerna är alltså inte negativa, de är de som läser mitt arbete och kommer med konstruktiv kritik genom hela exjobbskrusen. Omvänt har jag två klasskamrater vars arbeten jag läser och har synpunkter på. Detta har vi utöver våra handledare, vilket var det jag skulle komma fram till. Min handledare ska få in mitt arbete på måndag och läsa igenom, och tills dess vill jag ha hunnit städa upp och åtgärda det som mina kritiska vänner kommenterat. Vissa stycken finns på två ställen exempelvis för att jag inte ännu vet var den platsar in. Rubriker och underrubriker är lite huller om buller och likaså nivån på texten. Vissa delar är snyggt skrivna och andra nästan skissartade, om man kan säga det om text. Nej, tid att öppna dokumentet och åtgärda!

Artikeln som jag tar upp i följande inlägg är från Jordbruksaktuellt och går att läsa i sin helhet här. 

 

Som jag tidigare har tagit upp har det, inte förvånande med tanke på reformationen som skett, nu blivit en brist på djursjukskötare. Denna brist förutspås bli värre även över en längre tidsperiod om inte något görs för att möta efterfrågan. Man kan ju tycka att erfarna myndigheter och universitet borde ha kompetens nog att göra en konsekvensanalys och agera utefter denna innan omfattande förändringar görs. Jag är mycket positiv till legitimationen av djursjukskötare, jag kommer själv bli en legitimerad djurjsukskötare och har i och med min utbildning fått en unik inblick i vad programmet är tänkt att ge oss för kompetens, och i och med min praktik sett vilken kompetens som ibland saknas. Det var hårda ord. Det betyder givetvis inte att djursjukvården är dålig, det betyder bara att den kan bli ännu bättre. Det går att jämföra med varför sjukvårdspersonal såväl som djursjukvårdspersonal vidareutbildar sig - för att få mer kunskap helt enkelt! Därefter kompletterar man varandra och hjälper varandra till mer kunskap. Alla kan inte vara experter på allt. Nog om detta, vidare till artikeln!

 

Torkel Ekman är prodekanus på VH-fakulteten på SLU. Jag ska villigt erkänna att jag är dålig på alla titlar och fakulteter inom universitetet, men det är hur som helst han som har uttalat sig och även han som skall samordna flytten. Flytten ifråga, är den där djursjukskötarprogrammet skall flyttas från Skara till Uppsala. Enligt uppgift från Jordbruksaktuellt har Ekman inte hunnit läsa utredningen men svarade spontant på deras frågor. Det är hans svar jag vill diskutera ikring.

 

De tidigare rapporterna har fastslagit att utbildningsplatsantalet måste höjas, gärna från de drygt 40 platser vi har nu (vi är 42 i klassen) till 90 platser. Torkel Ekman menar att en bedömning av utbldningens längd och omfattning måste göras innan fler utbildningsplatser blir aktuella. Problemet som jag ser det är att det är en fördröjning på tre år för de platsbeslut som tas, helt enkelt eftersom utbildningen är på tre år. Väljer de redan till nästa intag att öka antalet platser kommer resultat att ses inom 3½ år istället för 4½ år om det skjuts upp. Som jag förstått det härifrån Skara har problemen varit av ekonomisk karaktär. Det finns inte resurser till fler platser. Jag hoppas att det ändras när utbildningen flyttas, men vet av erfarenhet också att resurser inte bara får vara i form av undervisande veterinärer. Det märks en enorm skillnad på när veterinärer och djursjukskötare är undervisande lärare.

 

Vidare funderar Ekman kring om alla djursjukskötare behöver en treårig utbildning. Här citerar jag rakt av.

 

Djurskötarutbildningen är idag en treårig universitetsutbildning som i slutänden ger en legitimation. 
– Det motsvarar ungefär en sjuksköterska i sjukvården. Vi behöver utreda om alla djursjukskötare behöver treårig utbildning, eller om det går att skapa en utbildning som till exempel skulle motsvara undersköterska inom sjukvården. En enklare eller kortare utbildning som ger kompetens att klara det dagliga kliniska arbetet på ett djursjukhus eller en hästklinik.
Man kan också fundera på om en sådan, kortare utbildning måste ges på universitet, eller om den till exempel kunde ges på gymnasienivå – kanske på lantbruksgymnasierna, säger Torkel Ekman.

Var inte poängen med legitimationen att kvalitetssäkra djursjukvården, se till att personalen hade rätt kompetens samt höja statusen på yrket? Det finns redan något som motsvarar undersköterskor inom djursjukvården, de kallas djurvårdare! Om det inte var så att djursjukskötare behövde dessa tre år så undrar jag i mitt stilla sinne varför en legitimation infördes från första början, varför hela programmet arbetades om och jordbruksverket kämpat på med att förtydliga vad som gäller för de olika typerna av personal inom djursjukvården. Här kan ni läsa om de olika yrkeskategorierna inom djursjukvården. Djurvårdare och djurvårdare utökad nivå är med andra ord det som jag skulle definiera som motsvarigheten till undersköterska.

Ekman undrar också kring hur alla djursjukskötare skall få plats på SLU i Uppsala, och vad branschen verkligen behöver och var olika utbildningar skall ges. Med risk för att låta bitter, särskilt för alla som inte är insatta i hur hårt Skara som helhet (skola, studenter, arbetsliv,kommunen) arbetat för att få ha kvar utbildningen hos sig, kunde inte utbildningen bara fått vara kvar i Skara? Eller, alternativt, startas upp i Uppsla också! Läkarutbildningar liksom sjuksköterskeutbildningar ges på olika håll i landet. Varför kan inte vi göra samma sak?

Sammanfattningsvis tycker jag att hans uttalande visar på okunskap kring vad vårt yrke egentligen är värt. Ekman tycks inte veta vad vi gör, vilken kunskap vi innehar och tycks ha missat hela den diskussionen som utmynnat i legitimationen från första början. Kan tipsa om att läsa mer på RAIDs hemsida. Vi får se var detta leder oss. Jag är rädd för att vi kommer ta ett steg tillbaka och bli av med legitimationen, ett enormt bakslag för den förbättrade djursjukvården. Min förhoppning är istället att SLU får mer pengar så att de kan satsa på programmet. Det skulle onekligen förbättra situationen.