Vägen till Skara

Reseberättelse från onsdagen.

 

Jag tror att för somliga, mig inräknat, är det helt hopplöst att somna itid när man verkligen måste upp i vettig tid. Kort sagt steg jag upp tjugo över fem med drygt fem timmars sömn i ryggen för att göra mig iordning inför bussresan till Uppsala och Ulltuna där veterinärprogrammet håller till. Det är även dit som djursjukskötarutbildningen skall flytta. Nåväl. Eftersom vi inte får chans till att äta middag, och eftersom vår lunch kommer bestå av en baguett tog jag med mig en pastasallad, drickyoghurt och choklad. Resa hungrig i grupp är något jag försöker undvika i största möjliga mån. Kvart över sex rullade vår buss så ut från bakom KTC.

 

På bussen pratades det lite, och snarkades lite. Jag tror inte att jag snarkade, för jag gav stränga order om att det i sådana fall var fritt fram att slå på mig. Min kropp ska lära sig att sådant inte är tillåtet offentligt.

 

Väl framme fick vi en intressant föreläsning om akutsjukvård på hund och katt. Mycket av det kunde vi sedan innan, men vi fick värdefulla tips. Därefter fick vi gå en runda kring lokalerna och se bland annat IVA-avdelningen och deras KTC, alltså kliniskt träningscentrum. De ska flytta till nya lokaler inom en snar framtid, det är ju detta bygge som varit lite uppe för debatt, men det som jag först och främst insåg när vi gick in på deras KTC, var att det var litet och inte alls gjort för oss. Det som var bra var exempelvis en attrapper för jugularprovtagning på både plasthäst och plastko, samt blodprovsattrapper som man kunde fästa på riktiga hundar, vilket gör att man kan träna stick hur många gånger som helst utan att sticka en faktiskt individ. Vad saknades då? Jo, en narkosapparat, vilket är en enormt stor sak för oss eftersom anestesi har så stor plats i vår utbildning. Bandagematerial. Diskdesinfektor och autoklav. Material för steriltvättsträning.Attrapper för kateterisering. Allt som allt, vår del i det hela! De tänkte att de skulle ta med sakerna från Skara, men så kan de ju absolut inte göra, för det innebär att de elever som ska gå kvar där inte har något att öva på! De måste helt enkelt köpa in egen utrustning, och för övrigt göra lokalerna större! 

 

Efter lunch, som vi intog på en varm härlig gräsmatta, var det dags för etiktimmarna. Vi fick två bra föreläsningar, bland annat från en representant från RAID, och sedan delades vi in med veterinärstudenterna för att få diskutera fall. Allt det där var mycket spännande, men det fanns andra, mer viktiga aspekter som jag skulle vilja prata om.

 

Veterinärerna vet ingenting om oss. De vet inte vad vi gör eller vad vi får göra. Det vet inte vad djuromvårdnad är. Och varför skulle de? De studerar ett anant ämne, veterinärmedicin, och deras program har ännu inte tagit upp vad deras blivande medkollegor i Skara gör. Hur skulle de då kunna veta något? Vi vet vad de gör, för det har varit som något av en röd tråd genom alla våra kurser. Detta är veterinärens ansvar, detta är erat. Här får ni fråga veterinären. Detta kan ni göra efter veterinärens ordination. Vi har läst lagar och regler, pratat om organisationens nuvarande struktur. Delat erfarenheter. Flera veterinärstudenter önskade att de fick veta mer om oss, och jag måste säga att de verkar alla helt awesome! Det ska bli mycket roligt att få träffa alla kollegor ute i arbetslivet senare, och jag tror att det kommer bli ännu bättre om en god integrering kan ske. Om.

 

Om?

Om.

 

Om de inte slår ihop programmen till en klass vid vissa kurser utom möjligen statisitk och etik. Vi fokuserar på helt andra delar, och bara för att vi läser en dags mikrobiologi så är det inte samma sak som det veterinärerna ska fokusera på. När vi läser anatomi och fysiologi så är det inte alls på den nivån som veterinärerna läser det, och fokus är ett annat. När vi läser sjukdomar så studerar vi omvårdnadsbehoven hos dessa patienter, när veterinärerna gör det så ska de kunna finna symptomen, förstå sjukdomen och behandla den. Listan kan göras lång. 

 

Om djursjukskötarstudenterna få möjlighet att öva på moment tillsammans med veterinärerna där vi gör vår del och de sin.

 

Om vi får möjlighet att öva på omvårdnadsmoment.

 

Om programmet undervisas till merparten av djursjukskötare eller veterinärer som är mycket insatta i omvårdnadsaspekten av vårt yrke, såsom det är nu i Skara.

 

Vi är inte miniveterinärer, på samma sätt som sjuksköterskor inte är miniläkare. Vi har en egen profession. Ett eget huvudämne.

 

Runt nio var vi hemma igen efter en lång rolig dag. Katten var hungrig och kelsjuk. Jag tänkte att Ulltuna var mycket fint och jag har goda förhoppningar om flytten för de framtida djursjukskötarstudenterna. Om.