Vägen till Skara

I Sverige betraktas det som något dåligt att tala om för barn att de är dåliga på något. Då anses man trycka ner dem och riskera att göra dem både missmodiga och lågpresterande. Jag tänker hävda att det är precis tvärtom. Låt mig förklara. I följade stycke har jag valt att skriva om barn, och menar då elever i olika sammanhang som är under arton år. Det kan vara i en skola, i ett stall, i en idrottsförening och liknande.

Ofta kommenterar man ett barns prestation som mindre bra om det är dåligt, ja rent av kasst, men det är absolut ingenting man får säga tydligt. Ibland hör jag även personer som säger att det gick bra ändå, trots att barnet är medvetet om att dagens prestation inte var lika bra som vanligt. Den var med andra ord dålig. Jämför med mitt inlägg Dressyrtävlingar på Skutan väcker minnen!
Detta tror jag bidrar till att barn inte tar åt sig av beröm. Varför? Därför att de inte får höra när det inte går bra. Det anses alltid gå bra för dem, bara mer eller mindre. Givetvis skall man som någon form av undervisande vuxen inte säga åt ett barn att de är kassa, men däremot kan man, som i mitt ridexempel, visa att man sett de sämre delarna av prestationen. Man kan tala om att hästen inte gick bra i galopprogrammet, men då även följa upp med vad som var positivt. Vägarna kan ha varit välridna. Halterna samlade.

Jag tänker nu gå vidare och skriva om tjejer och brännboll, detta efter att jag och Fluffigt kort diskuterade saken. Det är ett faktum att tjejer generellt suger på brännboll. Vi är rikskassa. Vi skulle inte kunna slå iväg bollen långt och hårt om våra liv så hängde på det. Vet ni varför jag tror att det är så? För att tjejer, sedan lågstadiet först och främst förväntats vara sämre än killarna, och därfter fått kasta bollen eller ta det platta slagträet. Snart märkte alla elever att tjejerna i klassen generellt inte slog bollen långt och började gå flera steg framåt när det var en tjejs tur att slå varpå dessa tjejer lärde sig att det var mindre bra på att klippa till bollen med slagträet. Cirkeln är sluten så att säga. I mitt tankeexpriment undrar jag vad som hade hänt om en idrottslärare på en skola hade talat om för en elev att de var dåliga på att slå med brännbollsträet och att det minsann var dags att öva. Inte så mycket för att man måste vara bra på brännboll av någon som helst anledning utan för att kunna välja om man vill bli bättre eller till och med bra. Vidare är väl kanske brännboll ett dåligt exempel egentligen. Där är det så mycket som gör att de som är dåliga på det fortsätter att vara det. Det är till exempel inte roligt att spela om man inte är speciellt bra, åtminstone om man inte kör med kompisar. Spelar man det i skolan är det oftast stora lag, och då får man inte heller öva på att slå och chansen att man blir bättre är därför låg.

Men ändå, är det inte större chans att en person blir driven till att bli bättre, och har större möjlighet att bli bättre om han eller hon får veta vad han eller hon är dålig på? Och kan det vara extra bra att veta om man är dålig på något som man inte är intresserad av att göra? Till problematiken hör ju också att den som skall utdela negativ kritik måste kunna göra så utan att personen känner sig dålig. Det är ju bara en enskild del av ett utförande som är dålig. Uppmuntran tror jag är viktig för utveckling, men samtidigt måste positivt beröm vara trovärdigt.