Vägen till Skara

Kritiskt tänkande, det är väl viktigt, eller hur? Vi vill ju inte gå på vad som helst. Och det gör vi väl inte heller, eller? Faktum är att jag tror att de allra flesta av oss inte är i närheten så skeptiska som vi borde vara och jag tror att det finns en väldigt enkel anledning till detta. Vi är inte tränade.

 

Jag tänker slänga all falsk ödmjukhet åt sidan här och påstå att främst sedan min utbildning i Skara, boken "Mistakes were made but not by me" samt en god påminnelse då och då i form av Potholer54 videor på Youtube, är jag numera mycket bättre på att förhålla mig sunt skeptisk och kritiskt granska information som presenteras. I Skara blev vi tränade att sålla bland allt myller att information och påstådd fakta för att finna sådan kunskap som var tillförlitlig. Processen gick relativt långsamt under de tre år Dss10 kämpade med uppsatser och frågeställningar. Från början tilläts vi hämta information främst från böcker, allra helst från vår kurslitteratur. Därefter ökades kravet. Nu krävdes böcker baserade på vetenskapliga artiklar och vetenskapliga artiklar. Än senare godtogs dessa böcker bara i undantagsfall. Det skulle vara vetenskapliga artiklar, och inte bara reviewartiklar, och de skulle dessutom allra helst vara så nya som möjligt.

 

Jag förstår helt och fullt om många av er inte förstår vad jag har skrivit under de senaste meningarna. Vad är det för en skillnad på en bok och bok? Jag gissar att de som studerat på ett universitet kommer känna igen sig mer i min beskrivning. Kanske var kraven ännu högre för er? 

 

Vad är nu skillnaden på alla dessa olika källor till fakta som jag nämnt. Och vad spelar det för roll?

En vetenskaplig artikel som är publicerad är granskad. Den skall vara skriven på ett visst sätt, bland annat skall det tydligt framgå hur de resultat den presenteras har tagits fram. Exempelvis kan den beskriva hur ett experiment gått till (20 honkatter fick i hemmet tillgång till två kattlådor med olika strömedel, Eurokatt kattsand och Swekatt spån), eller vilka avgränsningar som gjorts i en litteraturstudie (Sökord som användes var cat, feline, FLUTD,  etc.). Vissa artiklar kan beskrivas som sammanfattande artiklar. Författaren har inhämtat fakta och tolkat denna från flera andra olika källor och därefter sammanställt detta enligt sin egen tolkning. Således är dessa inte lika bra som originalkällan eftersom det finns en risk att författaren tolkat sina källor på ett annat sätt än du kommer göra. Icke desto mindre kan dessa artiklar granskas innan de publiceras, vilket är som en slags kvalitétssäkring. 

 

Vetenskapligt tänk, att alltid kräva bevis för ett påstående, och att ny data skall kunna testas, mätas och utvärderas gör att den kontinuerligt förbättrar sig självt och kan skydda sig mot falsk information. Exempelvis skall experiment som tidigare gjorts kunna göras om. Om ny kunskap erhålls kan tidigare kunskap uppdateras eller vid behov omprövas. Att ha ett vetenskapligt tänk innebär att man måste vara försiktig, ödmjuk. Man kan inte med definitivt absolut säkerhet säga att någonting är på ett visst sätt. Det kan dyka upp nya bevis som kullkastar ens tidigare teori och då måste det finnas en mottaglighet för förändring. Det kanske kan låta veligt, men detta är vetenskapens, enligt mig, största styrka.

En bok som är baserad på vetenskapliga artiklar och som har referenser löpande i text är förvisso fortfarande offer för risken att författarna har behövt tolkat det andra har skrivit. En vetenskaplig originalartikel skall vara skriven så objektivt (och tråkigt, haha) som möjligt. En bok har inte alls samma krav på sig. Styrkan i denna typ av böcker, exempelvis mycket av min kurslitteratur och Mistakes were made but not by me, är att allt det som påstås kan kontrolleras. Referensen till den artikel som använts finns där! Allting går att faktagranska.

 

En vanlig bok, där vem som helst får tycka vad som helst och skriva ner det som om det vore väl dokumenterad fakta eller någon slags absolut sanning, eller ett forum, en hemsida eller en blogg för den delen, har absolut inget som helst krav på sig att visa varifrån faktan är hämtad. Borde ni då lita på det jag skriver här? Nej, inte utan vidare. Jag har inga referenser för den fakta jag presenterar och det är ingen som granskar mig. Vad borde man då göra? Jo, orka ta tiden till att ta reda på om påståendena verkar rimliga, och sedan ta reda på mer fakta, både för och emot påståendet. Fakta bör inhämtas från platser som verkar tillförlitliga för att de har vad jag väljer att kalla godkända källor. Hemsidor som länkar till andra hemsidor eller icke vetenskapliga böcker är inte trovärdiga. 

 

Det handlar ju givetvis mycket om kontexten också. Förvänta dig till exempel inte att få objektiv information angående en produkt från tillverkarens hemsida. Samma princip borde gå att applicera om du skall fråga om en bil av en bilförsäljare, eller kanske till och med om du undrar över hälsoläget i en ras och du frågar en uppfödare? Jag menar inte att alla är oärliga, men jag menar att man skall förhålla sig kritiskt till den information som presenteras varifrån den än kommer. Det är nämligen inte garanterat att den som skall ge dig information själv är bra på att finna ny kunskap som är testad, omprövad och uppdaterad. Jag tror att det inte är helt fel att våga fråga andra och sig själv: vad baserar du denna kunskap på?

I skolan skall vi lära oss denna färdighet, att tänka kritiskt. Ett sista exempel på att detta kan vara minst sagt svårt får avsluta detta långa inlägg. En vikarierande lärarstuderande undervisade vår klass på gymnasiet i historia tror jag. Ämnet var något krig, och jag gissar att det handlade om andra världskriget. Helt plötsligt kläcker läraren ur sig följande:

"Männen var långt ifrån sina fruar, och eftersom det inte fanns andra kvinnor där så blev de homosexuella"
Jag kunde inte hålla tyst och sa att det inte var så att män bara blev homosexuella. (Här kan man ju då undra om han omvänt menade att alla lämnade kvinnor helt plötsligt startade egna homosexualla förhållanden sedan männen åkt ut i krig). Läraren ändrade taktik lite.
"Ja men då var de väl bisexuella då"

 

Jag ska låta vara osagt om det helt plötsligt förekom en våg av homosexuell kärlek under världskrigen, det har jag ingen kunskap om, men vad jag däremot tycker är anmärkningsvärt är hur vår lärare kunde kläcka ur sig något sådant som han defintivit inte hade belägg för. Att män blir intresserade av män för att det finns en brist på kvinnor? Jag har i efterhand tolkat det som om han valde titeln bisexuell för att släta över sitt misstag lite. Detta behöver inte vara sanningen, men det är något jag tänkt mycket över i efterhand. Och vad mera är, hade han ens tänkt på att släta över det om inte någon protesterat. Det får en onekligen att undra över hur mycket strunt som människor trycker i andra människor som om det vore sanning utan att ens ha en tanke på att uppdatera sig och ompröva sin kunskap.

 

Med andra ord, kritiskt granska sin kunskap.
Och granska det jag har skrivit.

Inte ens ett dygn har gått förrän katten och hunden insett att om de arbetar tillsammans kan man få dubbelt så bra resultat. Vad händer när jag och Fluffigt ligger och snarkar i sängen och de små odjuren tycker att det är dags för oss att gå upp? Jo, först hoppar katten upp på Fluffigts bröst och jamar, sekunden därpå har vi en sheltie i sängen och pussar mig i ansiktet och viftar på svansen. Stört omöjligt att undgå och värja sig emot! När man då går upp har man två individer att snubbla över som båda vill ha mat. Samma sak när man går in i badrummet för morgonrastning av sig själv. När jag öppnar dörren står där två fluffbollar med uppfodrande blick. Hjälp! Om det är såhär det är att ha flera djur, då vill jag definitivt ha det!

 

Nu återstår bara ett dilemma. Om det blir en hanhund är risken enormt stor att den kommer att behöva heta Kjell. Varför? Jo av någon anledning har min fästmans vänskapskrets hittat något roligt med namnet Kjell. Man kan kalla någon okänd eller känd för Kjell, man kan vara rädd att få Kjell om man kommer sent hem, ja, ni förstår säkert. Om man då skaffar en Kjelltie så är tycker Fluffigt att det liksom passar sig att den borde heta Kjell. Huga! Han påstod i och för sig att det eventuellt kunde drivas en stark lobbyverksamhet för namnet Kjell, och då är frågan hur mycket choklad man kan casha in för ett namn som inte är helt horribelt. Vi får se.

 

Nej, oroa er inte. Såvida min framtida valp inte ser ut att heta Kjell kommer den inte att behöva det.

Det är en mycket snäll dam jag har fått låna hem måste jag säga. Säger inte ett pip när hon möter andra hundar utan fortsätter framåt som om ingenting hänt, trots att jag bara är en främling hon känt i en dag. Det är en lyx, det är det verkligen, och det får mig att tänka att så vill jag att min framtida hund ska reagera när vi får hundmöte. Vi mötte tre hundar på långpromenaden idag, en annan sheltie som var lös och glatt ville följa efter oss, en som husse tog ut långt från stigen och ytterligare en som matten fick hålla i för att han "bara var ett år och ville hälsa på allt och alla". Det låter ju trevligt damen, hade jag lust att svara, men om man har en hund till låns som man inte känner så väl så har jag ingen lust att låta den hälsa på en främmande hund! Slutsats ett, min framtida hund ska ha fokus på mig och det vi gör, och inte på alla andra hundar, människor och övriga saker man riskerar att stöta på under en promenad.

 

Igår var vi även ute på en sista kisspromenad, och då passade vi på att ta med oss katten också. Så Illidan gick med Fluffigt och Humlan med mig. Det gick inte så långsamt som man kan tro, även om det inte direkt var frågan om en powerwalk. Slutsats, det är fullt möjligt att rasta hunden och motionera katten samtidigt på kvällen så att framförallt katten sover gott på natten och inte väcker de i hushållet som ska iväg och arbeta morgonen därpå.

Imorgon om allt går som det ska kommer jag ha med mig en fluffboll hem på lån över helgen. Vad är nu en fluffboll? En sheltie såklart! Jag har den enorma turen att ha en sheltieuppfödare på min arbetsplats som inte hade något alls emot att låna ut en av sina mycket meriterade underbara hundar till mig så att jag skulle få pröva på att ha en sheltie. 

 

Men vänta nu... Varför ska jag pröva på att ha en sheltie?

 

Jo, för att jag går i valpköpartankar! Jag och Fluffigt har haft hand om Ludde, den luddiga mellanpudeln som hans syster äger, och som vi haft hand om när hon har varit på semester tidigare, men det var långt innan Illidan fanns med i bilden. Jag vill gärna se hur han reagerar på en sheltie, hur en sådan hund får plats  i lägenheten, hur det är att vandra de härliga skogsstigarna vi har här i Orminge, och så vidare, och så vidare. Eftersom jag har massor utav tid och alla resurser man kan ha vill jag gärna göra så rätt jag bara kan innan ett valpköp.

 

Tips på bra valpböcker mottages tacksamt!

Jag föredrar mjuka metoder med mycket tanke på förtroende och samarbete.

Ytterligare en dags ledighet idag. Har arbetat under gårdagen men fått vara ledig under fredagen. Jag vet inte riktigt varför, men helgerna känns inte lika tunga som vardagarna. Kanske beror det på att man ofta är på jobbet en timma  kortare tid eller att man bara har en kortare lunchpaus under de passen. Det känns lite som att man har ångan uppe, istället för som annars när i alla fall jag lätt saktar ner i arbetstempo precis efter lunchen. Hursomhelst är det roligt och igår var inget undantag.

 

Vad jag har märkt iår från alla de akutpass jag arbetat samt de fall som jag sett på avstånd när jag själv arbetat på polikliniken är att huggormsbett tycks mycket vanligt iår, och därtill att de kräver veterinärvård. Jag diskuterade det med en kollega. Under förra året sökte också flertalet veterinärvård för ormbett, men många av de patienterna var inte nämnvärt påverkade. I år tycks det hitills som om fler blir trötta och hängiga snabbt efter bettet och jag blir lite nyfiken på varför. Kanske var det bara slumpen förra året, och att de som inte blev trötta direkt kom till oss, eller har huggormarna ändrats på något sätt till iår? Eftersom jag har lite svårt att få tag på bra vetenskapliga artiklar och själv sätta mig in i ämnet här hemifrån letade jag lite på vårdguiden, som i alla fall borde vara någorlunda faktagranskad! De menar, precis som jag blivit lärd, att effekten beror på hur mycket gift ormen sprutat in samt var man blivit biten, samt indirekt, hur mycket man rör sig efter bettet. För de som arbetar inom djursjukvården eller är mer intresserade fann jag ett granskat examensarbete för Johanna Miemois specialistkompetens i kattens och hundens sjukdomar från 2008 som behandlar just frågan huggormsbett. Jag gissar att denna ligger till grund för den behandling Sveriges Veterinärförbund rekommenderar som också är från 2008. Jag hittar faktiskt ingen nyare artikel på SVF, så det är denna jag kan erbjuda i nuläget. Intressant läsning för den som är intresserad, och om man följer referenserna i Miemois (2008) arbete kan man lära sig mycket mer.

 

Hm.
Jag hade tänkt skriva om att min sambo är ute och ska simma Vansbrosimmet idag, att jag fick sova ensam nu under natten och helt fräckt släppte in katten i sovrummet så han kunde rulla ihop sig bredvid mig fastän han annars inte får och att jag ska baka muffins idag. Istället blev det funderingar kring huggormsbett. Nåväl, fler inlägg kommer i framtiden, kanske ett av dem behandlar de andra ämnena?

Sedan den 3:e juli då jag äntligen erhöll mitt brev från jordbruksverket kan jag nu titulera mig legitimerad djursjukskötare!

 

På hyllan i sovrummet står nu mitt examensbevis från SLU samt legitimationsbeviset från Jordbruksverket och väntar på inramning. Min underbart snälla fästman hämtade ut mitt brev medan jag var på jobbet och åkte sedan iväg till Bagarmossen för att ge mig det. Dagen till ära firade jag med att sätta min första permanentkanyl som legitimerad. Hur det gick? Klockrent.

 

Som om allt detta inte var nog kommer jag nu få möjlighet att bli upptränad på vårdavdelningen nästa vecka. Det var roligt och mycket lärorikt under min praktikperiod, så det är något jag ser fram emot. Jag måste säga att jag står fast vid mitt tidigare påstående. Jag har den bästa arbetsplatsen.

Den här bilden förtjänar ett eget inlägg, för jösses vad vi slet med den. Med vi menar jag mig själv och Fluffigt. Sådär en två veckor innan bröllopet kom vi på den ultimata bröllopspresenten, en bild på Melissas och Zakis två katter iförda bröllopskläder. Det fanns flera saker som kunde gå snett med denna plan, dels min förmåga att rita detta, och därtill i tid, och sen att hitta en lämplig ram. Jag har mycket svårt att rita under press, men nu hade jag inget val. Efter jobbet åt jag och ritade, det var hela min förra vecka det! Det allra sista satt jag och arbetade på morgonen innan bröllopet och innan min buss gick för att ta mig till jobbet. Fluffigt lade sista handen vid bilden och lade på bakgrunden, färgkorrigerade för att ge ett lite mera gammalt intryck och begav sig ut för att skriva ut bilden på fotopapper och införskaffa en lämplig guldfärgad ram. Det gick. Jag förstår inte riktigt hur vi hann, men det gjorde vi! Det enda som inte riktigt gick enligt planerna var ramen. Vi ville egentligen ha en ovalformad ram, men det är nästan stört omöjligt att hitta en som passar bilden med vårt format på så kort varsel. Nåväl. Resultatet blev bra och brudparet blev glada.

 

Och vad tror ni väntade på mig i brevlådan därhemma? Ja, just det, avin till min legitimation från jordbruksverket. Som jag har väntat och längtat! Det är bara ett smärre problem. Utlämningsstället är Ica Munken i Skara.

 

Djup suck. Min snälla fästman ringde upp postens kundservice och legitimationen är nu på väg hit istället. Jag förstår att det har tagit lite tid, trots allt så får jag ju min post eftersänd efter flytten, och adressen jag fick ange vid min ansökan var ju den i Skara, jag visste ju inte var jag skulle bo. Vad jag däremot inte förstår, är hur själva avin för att hämta ut paketet kan eftersändas, men inte paketet i sig! Verkar det inte vara en ganska solklar brist i systemet?!

 

Nåväl. Jag följer nu min försändelse med spänd förväntan, och damen Fluffigt pratade med lovade att den skulle vara framme senast i övermorgon. Jag hoppas på imorgon, gärna innan jag ska åka iväg till jobbet runt elva. Idag fick jag nämligen min stämpel till vilken legitimationen skulle passa alldeles utmärkt!

Fluffigts tvillingsyster gifte sig i lördags med sin älskade Zaki, och det var en underbart vacker solig dag, perfekt för bröllop. Faktum var att den var så solig att jag har minnen kvar av den i form av kliande bränd hud. Tack och lov flagar inget, ännu, och det röda på armarna ser bara fint brunt ut, det röda på kinderna gör att jag ser hälsosamt pigg ut hela tiden meeen det röda på bröstet fyller då ingen praktiskt funktion. Det kliar. Mycket. Låt oss nu släppa kliande bränd hud för några minuter och gå vidare till bilder från bröllopet!

 

Första veckan på jobbet avklarad, och imorgon är det dags för vecka nummer två! Jag är inte så trött som jag trodde att jag skulle vara. Mina goda sovvanor verkar ha fungerat, och när jag väl kommer hem får jag mumsig mat av en mycket vänlig fästman. Förutsättningarna är med andra ord goda.

 

Det blev ingen introduktion för mig, mina närmsta chefer tyckte jag kunde arbetet nog så bra efter tidigare sommarjobb, enstaka jullovspass och praktik. Jag tackar för förtroendet men kan tillägga att jag ändå är glatt förvirrad under den första tiden, något som jag misstänker att varenda kotte i min klass just nu känner runtom i landet. Nästan så att jag tror att detta är en av de bästa stunderna, nu när allting är nytt och man upptäcker det ena roliga efter det andra.

 

Vad jag, och vad som känns som alla mina medarbetare, väntar på är min legitimation! Jag och Louise som arbetar på samma ställe, vi har båda två varit på och tjatat på SLU. Hon ringde, jag mailade. Jag fick veta att Dekanus måste skriva under examensbeviset innan det kan skickas till jordbruksverket, och först därefter kan min legitimationsansökan behandlas, vilket skulle ske senast fredag denna vecka. Tur det, för jag behöver kunna sedera och ge läkemedel till mina patienter! I fredags väntade en härlig överraskning hemma i brevlådan, mitt examensbevis, och med det följde ett meddelande om att examanesbeviset även skickats till jordbruksverket den 27:e, alltså under torsdagen. Kort sagt borde ju legitimationen ha möjlighet att bli klar i början på kommande vecka. 

 

Så nu, när klockan börjar närma sig nio, och jag fortfarande är utmattad av helgens aktiviteter, vilka jag kommer berätta mer om senare, så önskar jag er alla en god natt och ska själv strax krypa till kojs med sjätte boken om Harry Potter för minst sjunde gången. Minst.

Sedan drygt åtta år tillbaka har jag haft en metalltråd kvar i underkäken, fastlimmad bakom underkäkständerna, efter många år med tandställning. I förrgår eftermiddag fick den för sig att släppa på alla ställen utom ett. Den har givetvis släppt lite i taget, men nu satt den enbart kvar med den allra vänstraste limningen. Vänstraste är helt klart ett ord. Det gjorde ganska ont med en lös ståltråd i munnen, varje gång jag rörde på tungan så strök den emot trådkanten. Vi åkte faktiskt in till tandakuten, jag och Fluffigt, men efter att ha spenderat fyrtiofem minuter där och fått höra en kvinna säga att hon suttit där i tre och en halv timma och bara sett en person ropas upp kändes det lite hopplöst. Hela gårdagen gick jag med detta och på kvällen gjorde det så ont att jag tog en värktablett och åt kall glass. Motiverad glass är altid bra glass, väl värt att komma ihåg. 

 

Idag, tjugo över åtta på morgonen hade jag så äntligen en tid hos tandläkaren, som inte bara kunde ta bort tråden och limmet utan även alla tandsten som bildats. Det är ruskigt svårt att hålla bra rent med den där tjocka tråden och framförallt limningen. Nu ska det inte längre vara något problem, jag är väl utrustad med tandtråd, tandborste och tandkräm. Och min mun är mycket gladare än på länge. Förutom tungan. Tungan är fortfarande bitter och öm.

När man går ut utanför sin dörr och dessutom utanför sin port sent på kvällen är det en god idé att ta med sig nyckeln som öppnar upp till porten. Överflödigt att säga kanske, det gjorde inte vi. Bäst som jag, Illidan och Fluffigt skulle gå in upptäckte vi att det kunde vi inte alls det. Där stod vi, utanför porten och tittade in på vår ytterdörr, blott en meter från där vi stod. Inte hade vi telefoner med oss heller. Det finns dock flera fördelar med att bo i Orminge, och en av dem är att Fluffigts pappa bor en fem minuter därifrån. Kort sagt gick vi alla tre raskt bort mot Kajs lägenhet i hopp om att han var hemma.

 

Idag gick vi förbi Fler bollar i luften för att jag skulle få inhandla nya fina icke antändningsbara pois. Nu när jag är tillbaka i Stockholm känns det som något jag vill återuppta, men innan man börjar tända eld på sig själv och omgivningen kan det vara bra att öva med riktiga grejjer, sen med sina eldpois utan eld och sen med eld igen. Han som hjälpte oss i butiken var den gladaste, raraste underbaraste man jag träffat på år och dar! Jag fick pröva på olika pois och fastnade för en sort med tillhörande långa svansar, helt enkelt för att de gör ett helt fantastiskt ljud när man svingar dem! Jag fick även med mig ett mycket bra instruktionshäfte om vård av eldpois, så nu ska vi se om det inte kan bli lite fart på det också så småningom. Bildtajm!

 

Examen!

 

I fredags var det äntligen dags, den efterlängtade examensdagen. Vädret var perfekt, den finaste dageen vi haft hitills på året. Fluffigt filmade bandceremonin, så när jag får tid kanske jag lägger upp även den på bloggen, tills vidare får ni nöja er med bilder!

 

Vi samlades först för tal och bandceremoni tillsammans med EoD samt TUVE-veterinärerna innan vi gick i kortege tillbaka till undervisningshuset där det bjöds på fika. Därefter var det ny samling i Smedjan där vi alla fick ett minnesbrev av dagen samt att några priser delades ut, däribland bästa muntliga presentation av kandidatarbetet, klassens ambassadör och klassens vetgiriga. Ehm. Klassens Vetgirig. Det var felstavat. Eftersom två fel är bättre än ett var dessutom mitt namn felstavat. Ah well. Motiveringen löd: "För att hon inte nöjer sig utan vill veta allt, vilket får oss andra att få reda på allt!" Inte illa va? Bildtajm!

 

När detta inlägg publiceras är jag på väg hem igen. Tre år blev till tre dagar som gick till ända. Jag minns såväl dagen när jag gick hem från stationen där Fluffigt stigit på bussen hem till Stockholm sedan han spenderat den första natten i Skara med mig, så att jag fick chans att vänja mig lite. Innan dess avskydde jag att sova ensam. Kanske är det katten som varit min vän och sällskap under alla dessa år eller kanske är det bara det faktum att man tvingas anpassa sig och lära sig som gjort att jag nu är mer självständig än någonsin. Det visade sig att min mamma hade rätt, åtminstone för mig. Man bör bo själv någon gång i sitt liv. Det ger en styrka som är svårt att uppnå om man alltid har stöd och hjälp i en annan person.

 

Jag vågar påstå att jag är en bättre person nu än när jag först kom till Skara. På samma sätt som jag utvecklats som person har jag också vuxit i min yrkesroll. Nu mer än någonsin är jag övertygad om att en förbättring av världen enbart kan ske genom kunskap. Med kunskap menar jag inte enbart information och kunskap som vi genom olika medier tar till oss, utan också hur vi granskar och värderar den information som erbjuds oss. Detta för mig till vad detta inlägg skall fokusera på.

 

Vägen till Skara.

Jag skapade denna blogg året innan jag kom in på Djursjukskötarutbildningen. Jag skrev om mitt liv och mina studier då jag försökte höja mina gymnasiebetyg samtidigt som jag gjorde högskoleprovet. Sen kom jag in på utbildningen, och ni har kunnat följa min väg genom Skara under tre år. Nu är jag på väg från Skara, och då är frågan vad bloggen skall handla om nu. Jag kan inte beskriva vad jag gör på min arbetsplats, det anser jag inte är förenligt med god yrkeskodex, och dessutom är många upplysningar förbjudna att delge öppet på grund av en tystnadsplikt som även vi i djurhälsopersonalen har. Vad jag däremot hoppas på är att kunna informera och argumentera för olika områden inom djurhälsa och djursjukvård. Detta kan vara kopplat till vad jag ser ofta inom mitt yrke, även om det då inte kommer vara knutet till enskilda patientfall exempelvis. Målet är för mig att jag kan finna trovärdiga och relevanta källor för att styrka mina påståenden. När jag skriver något vill jag kunna tala om var jag fått denna information från, och detta är något jag tycker ni alla skall kräva ifråga om olika råd ni får och eller finner själva.

 

Jag vill även få använda bloggen för att sprida nyheter om spel, särskilt eftersom jag ofta skriver debatterande artiklar med koppling till genus och sexuell läggning, något som ligger mig varmt om hjärtat. Att jag får skriva för Ctrl Alt Elite är en ynnest, och jag är mycket glad över den möjligheten. 

 

Debatterande argumenterande inlägg tycker jag är roligt att skriva. Jag anser att man skall ha goda argument och fakta i ryggen innan man går ut och påstår eller tycker saker. Man skall också kontinuerligt utvärdera sina åsikter i olika frågor. Ett kort sidospår, detta är otroligt svårt! Jag var inte i närheten så bra på detta som jag är nu efter tre års akademiska studier! Och stort tack till Christina, min kommunikationslärare. Med hjälp av den sista kursen fick jag en helt annan förståelse för hur jag själv reflekterar, och det har givit mig en helt ny självkännedom.

 

Slutligen vill jag få skriva om sådant som gör mig glad att skriva om.

Om bilder jag ritat, spel jag spelat, vad katten gjort för knas och om böcker jag skriver.

Jag hoppas att just Du vill följa med mig.

Någonstans på E20 sitter Fluffigt, Nyman och Drakir i en bil på väg till Skara och mig! Det känns alldeles glatt i magen! Eftersom jag misstänker att de är lite sugna på fika när de väl kommer hit har jag köpt gifflar och mjölk. En stor favorit hos i alla fall Fluffigt, och varken Nyman eller Drakir har då tackat nej till godsaker jag erbjudit tidigare.

 

Köket är städat. I vardagsrummet står en låda som så småningom skall fyllas med det sista från badrummet, som är nästan klart, förutom själva badkaret och golvet. Jag tänkte att jag ska spara det till efter att jag har duschat. Allt annat utom det jag behöver just nu eller som är helt meningslöst att flytta på, det vill säga mitt skrivbord, soffan och sängen, är nu instängt i biblioteket. Illidan är mycket besviken och jamar högljutt så fort han får chansen att visa sitt missnöje. Dock vet jag exakt vad som kommer hända om han får röja runt därinne alldeles ensam. Han kommer välta något, och går inte detta något sönder finns risk att katten gör det. Summan av kardemumman, dörren förblir stängd och katten besviken. Jag kan leva med det.

 

Vet ni vad?

Imorgon är det dags!

Kapitel 1 har nu publicerat ett inlägg om vilka tre som gick vidare med hjälp av medlemmarnas röster. Vann gjorde Livet som vände av Ann-Britt Berglund, jag tror hon hade 65 poäng, jag kom tvåa med Bunden av lust på 55 poäng, och trea kom Den rätte av Mary-Linda Månhjort på 45 poäng tror jag. Kort sagt var det endast 10 röster som skiljde mig från ettan vilket betyder att det absolut inte är omöjligt att ta hem finalen i december, för det vill vi ju, eller hur?

 

I augusti fortsätter deltävlingarna och håller på under totalt fyra månader till innan det är dags för finalmånaden.

 

Tack så väldigt mycket till alla som har röstat! Det är tack vare er som jag nu är med i finalen! Om ni vill hjälpa mig en gång till, och kanske dra med en vän eller två i röstningsprocessen så kanske det till och med blir seger denna gång. Dock är det många bidrag med i december, ännu fler än det var nu, och konkurrensen kommer vara stenhård!

 

På återseende.

Redan under anestesikursen uttryckte CB det så fint. I mitt huvud har jag gått på sommarlov sade hon. Fast det hade vi ju inte förstås. Då var det ännu tre kurser kvar. I förrgår pratade jag med Caroline som uttryckte lite samma tanke om sin sista kurs. Den här kursen är jättespännande, egentligen, det är bara det att jag har tagit sommarlov nånstans på vägen... Idag pratade jag med ytterligare en som sa precis samma sak. Det är lustigt egentligen, hur vi försöker hålla humöret uppe, men egentligen visar det sig att vi alla är mer eller mindre utmattade och skoltrötta. Vissa tidigare än andra ska kanske tilläggas.

 

Jag och Martina läste varandras arbeten, skrev dit våra referenser och mailade in dem. Vi är klara nu. Helt klara. Det enda vi har att göra är flyttpacka och städa samt examen. Och sen är det sommarlov.

 

Tyvärr visade det sig att det inte blir något Dreamhack för mig iår. Hamsternator, som jag skulle åka med, var tvungen att arbeta, och jag kände inte för att åka själv. Istället ska jag skriva en reseskildring om det Magicevent jag, Fluffigt, Jocke och Spacy ska iväg på. Vi ska köra ner till Göteborg och det är ju kul bara det. 

 

Resten av tiden hoppas jag blir solig, för jag vill kunna passa på att bada! Känner jag mig själv rätt kommer jag nämligen bli helt utslagen den första tiden på jobbet och sova mig igenom mina lediga dagar. Och appropå solig, både yr.no och smhi är överens om att det inte ska regna på fredag. Vi hoppas att de har rätt!

Jahapp!

 

Det är inte klokt vad tiden går fort. Tre dagar kvar tills examensdagen, det är ju knappt så man kan tro det! Förmiddagen förflöt snabbt med massa intressant diskussion under kursens, och utbildningens allra sista lektion. Därefter satt vi ute på en bänk jag och Martina och gjorde en muntlig kommunikationsövning som handlade mycket om att utvärdera sig själv och sitt eget betéende i grupp. Efter kursens gång kändes det som om man fått en helt ny förståelse om sig själv. Solen sken och efter ett tag kom Karin förbi, hon går den andra kommunikationskursen tillsammans med resten av klassen som inte har tillgodoräknade poäng.

 

Strax innan lunch öppnade kåren upp och vi fick hämta ut våra fina gröna band som det står Aude Sapere 2013 på, vilket är latin och betyder våga vara vis, eller, våga veta. Det finns en förklaring om frasens ursprung från Wikipedia att läsa här, samt på Wiktionary här.

 

Efter lunchen satt vi väl en timma och så och fnulade med vår hemtenta som får vara maximalt två A4. Nu har vi skrivit precis det och ska bara använda morgondagen till att läsa igenom varandras och finputsa dem innan även de skickas in. Och sedan är vi klara. 

 

Det var tre år det...

Tiden har gått väldigt fort.

Sällan är vi nog medvetna om när vi gör något, ser något, eller säger något för sista gången. Jag gissar att det oftat är obetydliga saker. Sista gången vi plockade upp en femtioöring från gatan, sista gången vi behövde ringa reparatören av hyresrättsföreningens tvättstuga...

 

Ibland känns det betydligt mer symboliskt. Alla de som gick på examensbalen under fredagen var nog alla medvetna om att det var sista gången de behövde göra ett kandidatarbete. Sista inlämningsdag var nämligen också på fredagen. Jag har också en massa sista nu under den allra sista tiden som jag ska vara kvar här i Skara, det är mindre än en vecka kvar nu! Sista gången jag tvingades gå ner till den här avskyvärda tvättstugan, som dessutom bevakades av en särdeles envis spindel, sista gången jag får flytta från Skara. Snart är det sista gången jag vandrar bland bibliotekets hyllor. Min sista gång på KTC har redan varit, fast det visste jag inte då.

 

Är det sorgligt? Lite.

Skara kommer ju inte att förbli. Om jag av någon anledning skulle hälsa på programmet kommer antagligen mina lärare, de jag känt under den här långa perioden, inte att finnas med längre. Inte på samma sätt i vilket fall. Vi har haft en bra kontakt med våra lärare och högt i tak under min tid här.

Jag hoppas att det återstår och att det blir fler gånger.