Vägen till Skara

För mig började det i tisdags.

Jag borde kanske ha anat att det inte skulle sluta så bra, när min partner några dagar tidigare legat däckad ett helt dygn i sängen med snuva och feber. Men det gick några dagar, där han hann bli frisk och jag inte kände av några symptom alls. Sen började det på tisdagen.

 

Jag var så trött att jag sjönk ihop mot en hurts och bara satt där med en av mina kollegors valp i famnen som fått följa med till jobbet. Sen flöt dagen på och hur trött jag var gick lite i vågor. Onsdagen var jag ledig på. Den spenderades inomhus. Torsdagen... haha.... Då var det min tur att gå och lägga mig med frossa och sova igenom dagen. 

 

Jag tillhör den där delen av befolkningen som avskyr att vara hemma från jobb och skola. Jag tycker att det känns fult och det spelar i princip ingen roll hur sjuk jag är. När jag väl är hemma känner jag ett behov av att få saker gjort, och orkar jag det så känner jag att jag borde ha gått till jobbet, orkar jag det inte, då känns det kasst bara därför. Moment 22 någon? Oavsett sundheten i dessa tankar så kan vi ju säga att nej, jag orkade ingenting. Jag gosade upp mig i soffan med katt och filt och försökte spela HS. Det var för ansträngande och slutade med fyra timmars tupplur efter lunch istället.

 

Och så idag då. Eh nej. Lite bättre men inte jobbabra.

Jag har redan hunnit avverka en snytrulle... Och slåss med min pläd om att antingen få mig att svettas eller frysa.

Gnäll. Mer gnäll. 

Det är tråkigt att vara sjuk.