Vägen till Skara

Jag brukar generellt inte skriva om när saker och ting går på tok. En stor anledning till detta är att jag helt enkelt inte publicerar material som jag inte kan tänka mig att låta min värsta fiende, min arbetsgivare eller min familj läsa. Nu får ni följa med till ett av dessa sällsynta inlägg som faktiskt handlar om när något är fel.

 

I förra veckan slutade min katt äta. Detta är mycket anmärkningsvärt, för detta är en mycket matglad katt som säger till så snart han är hungrig. Och då ska det vara mat, pronto! I annat fall börjar han peta ner dyra saker från skrivbord, hyllor och bänkar. Sen kräktes han lite också. Dock är Illidan lite svår på det viset. Han kan kräkas enbart vätska om han har hunnit bli för hungrig, och det är en av anledningarna till att vi ger honom mat fyra till fem gånger dagligen. Ibland vill han inte äta om han ska till att kräkas upp en hårboll. Dagen gick och ingen hårboll kom upp.

Sagt och gjort, jag köpte hem torsk. Fisk är nämligen mums! Katten var intresserad av fisken under tillagningen och kunde tänka sig att äta lite. Lite, lite kyckling gick också ned. På morgonen kunde han tänka sig lite fisk igen. Det var allt. Började notera lådleveranserna också, och där fanns bara förstenade pölar, men inga högar så att säga.

 

Som den djursjukskötare jag är gjorde jag som alla vettiga djurägare gör. Drabbas av panik! 

Okej, nu skojar jag lite. Så farligt var det inte. Däremot så började jag fundera på allt det som man ska fundera på om katten inte vill äta och dessutom kräktes en gång. Bland annat: har han ätit något som fastnat i tarmen? Jag började också dra öronen åt mig eftersom han åt så fruktansvärt dåligt. En katt som svälter helt får snabbt skador på framförallt levern, där min kunskapskälla sade att tre dagar anses vara nästan lika med någon påverkan. Nu hade jag Illidan fått i sig mat, även om det var lite, så riktigt där var vi ju inte. Däremot behövde jag lite opartisk assistans varpå jag kontaktade en kollega. Så vi kom överens om att ge det en dag.

 

Ingen mat, ingen avföring. 

Illidan fick helt enkelt följa med till jobbet. Blodprov visade lite ändrade elektrolytvärden, framförallt sänkt kalium. Han fick lite aptitstimulerande och så ställde vi in mat. Och han åt. Ett tag. Sedan blev det matning, och det tyckte han absolut inte om! Jag kan inte säga att jag inte förstår honom, men alternativet var att behöva anlägga permanentkanyl och ge dropp. 

Dagen därpå tog vi om blodproverna och anlade kanyl. Allting var normalt efter att ha fått i sig en mera normal dygnsportion. En kräkning senare tog vi även röntgenbilder på honom. Misstänkt förstoppning, troligen på grund av hårboll! Aha! Kisse fick sitta på dropp med B-vitamin och vätska upp sig. Gjorde inte det susen så hägrade den fantastiska behandlingen: Toilax. Vad är nu detta, jo ett microlavemang.