Vägen till Skara

Nu har jag nog helt och hållet kommit över den här känslan av prestationsångest och det pinsamma i att jag som brukar ha bra resultat på mina prov inte klarade av det praktiska provet. Jag pratade lite med Linnea igår när vi satt och bandagerade, och hon hade haft ungefär samma känsla som jag. Linnea är en av de bästa i klassen skulle jag säga. Hon har varit hästskötare och lindat jag vet inte hur många bandage, och ändå var det just det momentet hon kommer få göra om. Hon nämnde något som jag tror kan vara bidragande till den prestationspress som många av oss känner. Vi är alla tjejer som har haft bra betyg, eller bra på högskoleprovet. De flesta av oss har varit bland de bästa i våra tidigare klasser/utbildningar och nu sätt vi allesammans i en och samma klass. Det går oftast inte att vara bäst på allt längre.

Och appropå absolut ingenting så tror jag min katt har förstått att det är idag som jag ska åka hem. Vad han inte tycks förstå är att han ska få åka hem tillsammans med mig. Nästan konstant ska han ligga bredvid mig, så nära det bara går eller också på mig. Lite som nu. Han ligger över mina underarmar. Gissa hur bekvämt det är att skriva det här inlägget? Min mänskliga tolkning av hans beteende är att han försöker ha lite koll på mig, så jag inte bara försvinner utan förvarning. Jag undrar vad han känner och upplever egentligen? Och även om han kunde förklara, skulle jag förstå?