Vägen till Skara

Sandra och jag är superduktiga, det anser åtminstone jag.
Strax efter åtta i morse gick vi upp för att mötas upp strax efter nio. Därefter cyklade vi bort till spårcentralen för att springa lite mer än förra gången, så i runda slängar lite mer än 1½km. Förvåningen var stor när vi såg flera tiotal cyklar stå parkerade runt den lilla stugan som ligger precis bredvid. Vid huset stod en del kids och när vi i skogen först såg några som såg lite äldre ut undrade vi om det kunde vara någon form av friskvård för arbetande.

När vi väl börjat springa insåg vi att det snarare var skolorna i skara som hade någon form av orientering eller annan form av skogsaktivitet. Precis som jag minns det ifrån min egen skoltid så gick de flesta i klunga. Tjejer för sig, killar för sig. Några för sig själva. Både jag och Sandra kände väl oss lite gamla till en början, för vi blev faktiskt irriterade på de som inte flyttade på sig när de hörde oss komma springandes med tung andhämtning! De gick kvar som dumma får på stigen utan att så mycket som flytta en decimeter åt sidan. Vi hörde en del roliga kommentarer som:

"Varför springer de?"
"Spring då!"

samt den absolut bästa på frågan om varför vi sprang:
"De är (jag hörde inte den här meningen) barn"
Det jag fick ut av det hela var att de måste ha trott att vi gick på gymnasiet här i Skara och också var uttvingade i skogen. Tänk om de hade vetat att vi gjorde detta självmant!

Så även om vi kände oss gamla när vi gnällde över den oförskämda ungdomen så ser vi tydligen unga ut i den oförskämda ungdomens ögon!