Vägen till Skara

För fem år sedan föddes en liten vit kattunge, och det är jag glad för!
Ann, hans andra mamma, hälsar grattis via bloggen:

"Hipp hipp hurra, hurra, hurra, hurraaaa för Illidan idag på 5-årsdagen! Massor av grattiskramar och nospussar från gammelmatte och resten av gänget hos S*Månlyckans."

Illidan ska få fira dagen med lek med sina två favoritleksaker (en blå och en rosa boll med rep och fjädrar) samt få en kvällspromenad och extra gos. Om jag hittar laxpaté som kattmat i någon butik kanske han får det till middag, det vet jag att hans mage klarar av bra.

Just nu ligger födelsedagskatten i sängen och putsar sig. Han är inte helt utslagen av värmen ännu, men det kommer väl. Speciellt eftersom vi ska åka över till Gotland nästa vecka.

Här är en bild på en alldeles nöjd Illidan som ligger på en varm solfläck i lägenheten i Skara.

Detta inlägg skall handla om hur man vinner över sin katt klockan sju på morgonen.

Min älskade lilla kissekatt, den vita lurvbollen Illidan som sovit nästan hela natten i min och Fluffigts säng och delat kudde med mig, fick strax efter att Fluffigt gått till jobbet för sig att han skulle klättra omkring bland krukorna på fönsterbrädan. Detta hände runt sju på morgonen.
Låt mig förklara grejjen med fönsterbrädan. Till höger finns det tre krukor med blommor i, där han absolut inte får vara, men till vänster, där är det alldeles tomt och iordninggjort för honom. Han brukar heller inte i normala fall vara så sugen på att kliva omkring bland blommorna.

Denna morgon gjorde han emellertid det, och jag tänkte att snart åker en kruka i golvet! Jag flyttar bort katten och inser samtidigt att hans fokus verkligen är att komma upp på fönsterbrädan. Så jag lyfter ner han på golvet.Går och lägger mig.

Klirr. Ljudet från krukor och katt.
Flyttar ner katten.
Går och lägger mig.

Klirr. Klirr. Skrap.
Ser att katten jagar en korkad grå duva som sitter på fönsterbläcket.
Jag vinklar upp persiennerna och katten får anfalla duvan.
Flyttar ner katten i den mjuka kontorsstolen.
Går och lägger mig.

Klirr. Skrap.
Katten fattar inte att duvan är borta!
Flyttar ner katten.

Följande upprepades och till sist droppade jag vatten på honom. Eller flyttade honom till kontorsstolen. Eller till vänstra sidan av fönstret. Eller på golvet. Eller på sängen.
Han fortsatte. Till slut, och det tog rejält med tid för man är inte så smart klockan sju på morgonen, kom jag på att det ju faktiskt finns en lösning! Katten ville ju sitta vid fönstret och titta ut, och vårt fönster består av två delar, en stor till höger och en liten till vänster som vi brukar ha lite öppet. På den högra sidan vinklade jag persiennerna så att katten inte kan se ner igenom dem, och på den vänstra sidan så att han kunde se ner på gatan igenom den.

Och tror ni inte katten byter sida nästan på direkten, och därefter hoppar upp i min säng och somnar om.
Det tog tid, men visst vann jag?

Solen lyste över Gärdet och jag fick till och med ta av mig munkjackan för att det blev så varmt! Precis så var det igår när jag tog med Illidan på en promenad. Först hittade vi en liten upptrampad stig som ledde fram till en hundrastgård, och den tog han sig över ganska snabbt. Därefter kom vi ut på ett lite öppnar område där han försökte smyga på en fågel utan resultat givetvis, samt klättra i ett nedfallet träd. Han var väldigt duktig tills han kom lite väl högt upp, ja kanske en och en halv meter ungefär, för då tittade han på mig och fick hoppa ner i famnen igen. Han kanske behöver lite mer övning innan han blir självsäker. Oavsett så har han dessutom klöst på två träd under gårdagen och därmed utövat normalt kattbeteende! jag blir så stolt när han lyckas med det, för han beter sig ju i normala fall inte alls som en katt ska. Missförstå mig rätt är det jag menar.
Efter trädklättringen knatade vi ner till gångstigen och där gick Illidan finare än de flesta hundar skulle jag vilja påstå, och hälsade dessutom på två av de där andra fyrbenta vännerna som är av en annan art. Det var så roligt att se hur hundarna inte reagerade på honom, antagligen för att han varken sprang, skyggade eller väste. En chihuahua tyckte att han var lite läskig, men å andra sidan var den ungefär en fjärdedel av Illidans storlek. Jag har aldrig sett en så liten chihuahua.
På vägen hem, sedan vi gått i säkert en halvtimma, så fick jag bära honom. Det blåste mot oss, och jag märkte att han inte gärna gick mot blåsten, utan då föredrog att gå åt motsatt håll. Annars gick han själv på alla fyra tassarna hela tiden. Hur coolt är inte det?

Skulle fota en blyertssketch inför en teckningstävling som ni kanske får se någon gång i framtiden, när jag hittade en del bilder på Illidan som ligger och vräker i solskenet på golvet.

Illidan tycker det är najs i solen.

Jag har absolut inget roligt att skriva om just nu, men eftersom min kära mormor frågade efter mer inlägg om Illidan så passar jag på nu. Och om morbror Anders läser detta så har jag full koll på att det är din födelsedag, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i ett sms eller på fb ännu, så jag dröjer lite!

I allafall, Illidan har bott hos Cecilia när jag var bortrest, och hon passade på att ta en massa bra bilder på honom. Det finns två favoriter, och här kommer de!

Igår var spännande, för då fick Illidan vara med på ett experiment i syfte att studera om en tryckplatta kan vara en bra metod att diagnostisera artros och andra ledsjukdomar hos katt. I alla fall var det så jag förstod det. Vår lärare för dagen (och morgondagen) höll i försöket och bad om extra katter då några lämnat återbud.

Illidan skulle gå över tryckmattan som hade ett överdrag av tunt papper. På ena sidan var väggen och på andra sidan om mattan var en glasvägg som stod uppställd med hjälp av tunga läromedel. På ena sidan stod vår föreläsare som höll i experimentet och släppte Illidan och så lockade jag över honom med hans sedvanliga kattmyntegodisar. Hela tiden filmades han bakifrån, framifrån och från sidan. Som jag fick förklarat för mig så kan de inte veta hur en sjuk katt går på en sådan matta förrän de testat hur friska katter rör sig.

 

Det var spännande att ha fått vara med. Detta är djurförsök jag tycker är okej, de är för djurens skull och det skadar inte de som är med i försöket heller.

Hej Ann och Malin!

Till alla ni andra som läser detta inlägg, Ann är Illidans uppfödare och andra mamma (Illidans riktiga mamma ville inte dia honom, så Ann fick handmata honom), och Malin utbildar sig också till djursjukskötare men går andra året. Jag länkade till din blogg nu Malin, så alla ni som är nyfikna kan titta in där. Sist jag kollade stod det en hel massa om statistik!

Illidan fick i juni förra året diangosen gingivit och paradontit. Fem tänder drogs ut vid det tillfället, och det var de som var värst däran.
Denna gång på kliniken har resterande kindtänder på vänster sida (5 stycken) samt en i höger överkäke opererats ut. Det var tydligen lite svårt att få ut dem och rötterna i ett stycke, men veterinären som är tandspecialist tyckte att det var en rolig utmaning, så det var ju bra. Illidan har nu kvar två kindtänder kvar i underkäken på höger sida, sina huggtänder samt det som är kvar av hans framtänder. Statusen på dem har inte förändrats sen jag fick honom. Nu har jag fått Hexarinse att använda dagligen för att minska inflammationen runt de tänder som är kvar. Detta kan ge missfärgning på tänderna, men det känns som ett sekundärt problem ärligt talat. Faktum är att det inte är ett problem. Jag önskar bara jag kunde fått det rekomenderat tidigare.

I övrigt så får han Metacam oralt mot smärtan, och detta surplar han glatt i sig när jag kommer med sprutan. Jag antar att det måste smaka gott eller något, för han verkar nästan ivrig. Eller så har min kisse blivit drogberoende, nej jag skojjar bara. Vad jag kan utröna så uppvisar han inte tecken på obehag, han sover något mer än han brukar, och äter gör han med stor aptit. Redan dagen efter operationen fick han bra grepp på sin nya ätteknik och han tigger mat med större intensitet än tidigare.

Det var det hela. Om infektion skulle uppstå kunde jag ringa till kliniken så han får antibiotika, men både veterinären och jag föredrar att vänta tills ett behov finns. Man får försöka minska resistensutvecklingen där man kan. Oroa dig inte Ann, Illidan är min bästa kompis någonsin just nu, och han får kosta pengar. Så länge han mår bra av sin behandling och trivs med livet kommer djursjukvård vara en självklarhet.

Illidan är hemma nu och känner sig nog lite trött och mörbultad. Han vilar ut på mattan vid elementet.
Matte är 7500 kronor fattigare, men har fått ekonomisk hjälp av fästmannen, som också är fruktansvärt förtjust i vår underbara kisse.

En massa tänder har dragits ut, och de var svårutdragna. Han har några stygn i munnen som kommer lösa upp sig av sig självt. Känner mig ganska trött efter dagen, lång dag i skolan och så oron för Illidan. Nu vet ni att han lever i alla fall och att han förhoppningsvis kommer må bra.

Kissen har inte fått någon kvällsmat och börjar kanske bli lite kinkig. Imorgon ska han nämligen till veterinären igen för tandundersökning, tandstensborttagning och förmodligen massiv tandutdragning. Detta kräver sövning och jag har fått förklarat för mig att främsta anledningen till att de inte får äta är för att de kommer må illa under uppvaket. När jag lärt mig mer om detta ämne så kanske jag vet annorlunda!

I vilket fall så är det väldigt känslosamt. Det är inte roligt att gå till veterinären med en katt med ont i munnen. Jag känner mig som en hemsk ägare som inte kan göra något åt min katts problem. Kanske blir det till och med så att de får dra ut alla tänderna utom framtänderna samt hörntänderna. Jag hoppas det inte går fullt så långt, men å andra sidan har han inte så många molarer kvar, och dessutom har katter inte så många tänder till att börja med överhuvudtaget.

Dessutom är jag lite orolig för sövningen, och det är därför jag har bokat en sådan här lång tid så de inte söver honom flera gånger utan gör både undersökning och behandling samtidigt. Han flippade lite sist han blev sövd. Han såg tomtar, och blev aggresiv sist. Han fick lugnande men det hjälpte inte utan han kom hem alldeles blodig runt halsen, för de hade inte kunnat tvätta av honom efter behandlingen. Det känns hemskt. Det känns som om jag kommer gråta imorgon.

Nåväl, upp kvart i sju imorgon och så lämna in honom halv åtta.
Förhoppningsvis går allt väl.

En smygande känsla av att jag håller på att bli tokig börjar infinna sig. Inte som att jag börjar bli galen, snarare som att jag blir frustrerad över min katts betéende. Han måste ju lida av en extrem separationsångest sedan Stockholmsbesöket, då han fick vara ensam på dagarna när det var lan. Varenda natt nu ska han ligga riktigt riktigt nära, och det är okej, men när han ska lägga sig på min bröstkorg upp emot halsen med tassarna effektivt strypande blod- och luftflöde? Vad sägs om gårdagens bravad när han lade sig på mitt bakhuvud när jag sov på mage? Eller helt enkelt på halva mitt ansikte natten innan det?

Sen när jag då flyttar på honom så får han för sig att han ska göra andra dumma saker såsom att hoppa upp på hyllor där han inte får vara eller mitt skrivbord. Som tur är har jag nu garderat mig med ett effektivt långdistansvapen - en blomspruta! Så istället för att jag får flytta ner honom tio gånger från en hylla samma natt så räckte det med en. Mycket praktiskt.

Om drygt en timma ska jag möta upp Hector och gå iväg till skolan för att plocka på mig ett stycke hemtenta. Jag funderar på att gå förbi djurkliniken och boka tid åt Illidan med tanke på hans tänder. Känns som om det är bättre att göra det nu än senare, så får vi se vad den här andra veterinären säger. Kortfattat för er som inte vet så hade Illidan väldigt dålig tandstatus när jag först fick honom. Han hade rejält med tandsten och inflammerat tandkött. Några framtänder var tappade eller avslagna. På djurkliniken i Kolartorp drog de ut fem tänder och tog bort all tandsten men sa att han kunde komma att behöva dra ut fler, kanske kunde vi bromsa förloppet med tandborstning, men tandköttet hade börjat dra sig tillbaka. Så jag har borstat och borstat, på senare tid går det ganska smidigt och jag får peta på tänderna längst bak och inte bara hörntänderna som i början, tills jag träffade veterinären här i Skara. Jag känner mig kritisk till vad hon sa men samtidigt gav jag upp lite inombords. Nu vill jag ha en second opinion av en veterinär som Sara rekomenderade. Vi får se vad han säger.

Jag har slagit på lite julmusik och försöker julstäda lite här nu innan jag snart ska få åka hem. Det är för övrigt på tisdag i nästa vecka vilket innebär att jag bara behöver vänta i 5 dagar till... I vilket fall som helst, då kom jag att tänka på att killen som gjort youtubevideosarna med de talande katterna som jag lagt upp tidigare (ni kan hitta dem långt ner under Illidankategorin ) även har gjort en jullåt med klipp som en massa människor skickat in på sina talande djur. Det kanske inte låter jättevackert - men det är väldigt gulligt och väldigt juligt!

 

Haha, Lollo hittade den här som tydligen ska vara rätt gammal. Vad kan man säga, såhär är det! Eller som någon som kommenterat klippet på youtube skrev: det är inte en tecknad film, det är en dokumentär!

Eftersom jag vet att många undrar hur det går för Illidan med tanke på hans sår och veterinärbesöket han var på i fredags så skriver jag ett inlägg om det nu.

Först och främst vill jag säga att jag har varit förvirrad ändå från början, sedan flera olika veterinärer och djursjukvårdare haft lite olika åsikter om Illidans tandproblem. Nog om detta, låt mig berätta om veterinärbesöket.

Det var jag, Illidan, Fluffigt och Hector som gick till veterinärkliniken och denna gång fick Illidan gå i sin bur. Jag misstänkte att veterinären hade tittat lite ogillande på mig om jag haft med mig honom i enbart sele. Hans sår på halsen är nu en sårskorpa som är knappnålsstor och såret på sidan ser mera ut som ett pälslöst område stort som en femkrona ungefär. Veterinären meddelade att det inte var infekterat. Hennes åsikt var att den troligaste orsaken till hans sår (som nu alltså inte är sår längre) är att Illidan skulle ha ont i munnen på grund av sin tandköttsinflammation. I ett försök att lindra smärtan så skulle han då ha slickat sig en massa på sidan och på samma ställe vilket gick upphov till de här skadorna. Detta ansåg hon styrktes av att såren var på vänster sida och hans inflammation är mest utbredd på vänster sida. Hon tyckte att det bästa var att oavsett dra ut tänderna (alla utom framtänderna och hans hörntänder) för att bli av med inflammationen och smärtan. Ifall att såren inte gick tillbaka kunde man testa om det var fråga om foderallergi.

Nu till mitt dilemma. De av er som känner igen mitt sätt att skriva har säkert redan genomskådat min mycket skeptiska inställning till den här veterinären. Några saker har jag dock hakat upp mig på, och det är främst de olika bud som de olika personerna på klinikerna har gett mig.

* Veterinären i Skara sa att inflammationen orsakas av virus, varför fick jag då antibiotika att ge Illidan på efterkontrollen hemma då de inte tyckte att hans inflammation gått i regress?
* Förra gången Illidans tänder drogs ut märkte jag att han hade ont. Han ville inte äta och luktade död ur munnen. Nu äter han perfekt, nästan för mycket om jag inte ransonerade, han luktar visserligen katt ur munnen men ändå... Han leker, äter, går på toa, är pigg och glad.
* Att han skulle tvätta sig extra på vänster sida eller gå undan för att tvätta sig är inget jag märkt av, inte ens då jag studerat honom noga. Han ligger nära mig, sovandes eller bara vilandes. Han tvättar sig lika på båda sidorna, och inte överdrivet åt något håll. Han rör heller inte sårlokationerna något, vare sig tvättandes eller kliandes som förut.
* När han hade massor av tandsten första gången, när jag tog över honom för drygt ett år sedan nu, då ville han absolut inte att man petade i munnen på honom. Han sa ifrån. Nu får jag borsta tänderna på honom, allra längst bak också. När han är som duktigast ligger han till och med kvar när jag borstar iställer för att resa sig upp och gå undan.

Dilemmat för mig är att han faktiskt inte verkar ha ont, eller åtminstone inte ha besvär utav det. Och om det sedan skulle vara orsaken till såren är nästan inte relevant nu, för de läker ihop. Ny päls har täckt nästan allt av det på halsen. Veterinären hävdar ju, och det med all rätt, att katter kan dölja sin smärta mycket bra. Jo visst, och vissa piper av minsta lilla. Och vissa, som Illidan, visade ju faktiskt att han hade ont sist. Suck.

Jag visste inte hur jag skulle göra, så jag frågade min lärare på SLU. Hon gav mig namnet på en bra veterinäre som kan hud och tänder som jag ska gå till. Hans tandproblem blir ju inte bättre, det är inget jag kommer ifrån, men det visste jag ju sedan första gången. Detta är en kronisk inflammation och tandstatusen är en tidsfråga. Tanken är att boka en tid till den här rekomenderade veterinären när det finns, där undersökning och sövning samt utdragning sker samma gång. Om nu alla tänder behöver dras. Det är ju inte säkert heller.

Det är detta som är så drygt med djurhantering. Vi kan bara gissa, och våra patienter kan inte tala om huruvida de har ont eller inte. Vem vet, Illidan kanske inte ens bryr sig? Eller, så gör han det.

Som jag tidigare skrivit om så har Illidan ett sår på halsen som inte läker. Jag har även hittat ett sår på sidan som såg ut att vara av samma typ men som tidigare verkade utläkt med en fin skorpa över. Nu vätskar det istället.

Han är nästan som vanligt, äter, går på toa, leker när jag busar med honom, men jag tycker han är mer mammig än tidigare och vill inte hoppa upp på sitt klätterträd eller sin tidigare favoritplats på bokhyllan. Istället ligger han i min säng, och om nätterna ligger han tätt emot min kudde. Om jag läser i sängen föredrar han att ligga nära mig med en tass på min arm. Det är inte det att det inte är mysigt, men han brukar vilja ligga så högt upp han kan komma! Allt detta började efter att jag lämnat honom hos en klasskamrat första gången jag åkte ifrån Skara. Det är mycket därför jag inte vill åka iväg igen utan honom.

För en tio minuter sedan ringde jag och bokade tid till en hudintresserad veterinär som ska få titta på honom. Först den 26:e hade hon tid, men Sara min lärare som är veterinär sa att det var värt att vänta på. Jag hoppas att det är det. Och så hoppas jag att det inte är något allvarligt.

Jag hade tröja på Illidan i flera dagar, tills jag tyckte att han inte rörde sig så mycket i den utan mest sov och tyckte mig kunna känna en tova innanför den. Då tog jag av den och hittade flera pälstovor som jag redde ut. Såret var fortfarande inte läkt även om det såg torrt ut, och någon halvtimma senare hade Illidan kliat upp det igen.

suck.

Idag frågade jag Sara vad man ska göra nu, börjar det bli dags för ett besök på kliniken? Hon tyckte att det var det och jag ska inte förneka att tårarna började trilla. Vad är det för fel på min katt? Jag känner mig som en hemsk djurägare även fast hon försäkrade mig om att jag hade gjort allt i rätt ordning, testat en tröja och att såret borde ha läkt ihop mycket bättre vid det laget och att jag nu gjorde rätt som tänker ringa till veterinären. Förtydligande, hon sa åt mig att ringa och boka tid hos en hudintresserad veterinär. Hon lät antyda att många inte är det och att de då väldigt lätt bara skriver ut lite antibiotika och det kanske inte är just det han behöver.

Det är säkert inte så farligt mer än att han behöver lite hjälp på traven med läkandet, men som hon sa, något orsakar ju honom problem eftersom han fortsätter klia och kliar upp det igen. Och nu kommer läskiga tankar om att det ska vara något allvarligt. Sara sa också att det allra mesta går att fixa, ibland krävs det dock mycket tid och tålamod. Efter lanet får jag ta och ringa, men jag har ju ett önsketänkande om att såret mirakulöst har läkt ut till dess.

Sedan igår kväll har jag ett långt smalt rött sår tvärs över handleden och nu frågar jag er om jag har jag:

a) bestämt mig för att bli emo och skurit mig i handleden
b) tappat en osthyvel på handleden
c) knuffat ner en Illidan ifrån min famn samtidigt som Illidan ville vara kvar i famnen

Rätt svar är c) knuffat ner en Illidan ifrån min famn samtidigt som Illidan ville vara kvar i famnen! Ett tips inför framtiden, om din katt ligger i din famn, se till att lossa alla tassar med tillhörande klor ifrån dig i god tid innan du ska försöka putta ner katten ifrån dig. Illidan grabbade tag i det första han fick tag på, så igår hade jag fem snygga och mycket raka rivsår tvärs över handleden varav 1½ fortfarande syns idag.

Till Ann, Illidans andra mamma, kan jag meddela att Illidan har utmärkta klor i fullgod kondition och skarphet, ett rovdjur att frukta över allt annat. Ja om det inte var för det där med att han saknar instinkten att döda fullständigt.

Illidan har under en tid haft ett sår på halsen som jag misstänker ursprungligen uppkommit då han kliat bort en pälstova. Såret har läkt så pass att det varit likt en femtioöring och hade en fin torr skorpa. Dagen innan jag kom tillbaka ifrån Stockholm visade det sig att han kliat upp såret igen, och i morse kliade han som besatt så att hans hals blev alldeles orange runtikring såret.

Efter sista lektionen idag, som handlade om ögon och hölls i av en föreläsare som var mer snabbpratande än Sarah, begav sig jag och och Hector hem och hämtade Illidan. Med katten i sele gick jag och Hector till veterinärkliniken med Illidan i famnen där han genast blev favorit hos receptionisten. Han är ju så lugn och go den lilla kissen. Det visade sig att han inte kunde ha en tratt som jag hoppats på, för den skulle ligga på ett sådant sätt att han ändå skulle kommit åt att klia, utan istället har vi införskaffat en liten tröja i storlek XS som egentligen är till en hund (jag ska klippa av den bakre delen och sy in den vid tillfälle när jag har en symaskin i närheten) som Illidan nu har på sig. Den är i turkost och nu kan man faktiskt se hur mycket fluff och hur mycket katt Illidan egenligen består av!

Vet ni, någonstans runt sex imorse och framåt ville jag skrika åt min katt att hoppa ner ifrån rottinghyllan och skrivbordet minst tio gånger. Det fungerar ju inte av naturliga skäl. Istället för att slippa gå upp och putta ner honom ville jag bara kasta något på honom, men för det första (jag är mycket trött just nu) så siktar jag inte speciellt bra, jag skulle antagligen ha sönder något annat, dessutom kastar jag fruktansvärt dåligt så jag skulle ändå inte nå fram och sist men inte minst att om jag träffade skulle det säkert vara min otur att slänga något hårt varpå katten skulle få ont och tjuta och därefter skulle jag få dåligt samvete och så var resten av kvällen förstörd.

Till sist efter att ha lekt en typisk katt och råttalek där jag var katten som jagade en förbaskat snabb och smidig råtta i gryingens gråa ljus lyckades jag få fatt på odågan och stängde helt enkelt in honom i badrummet. Han kraffsar på dörren emellanåt, men har inte sönder något åtminstone.

Och nu undrar säkert folk, varför bryr jag mig? Kan han inte bara få sitta i hyllan eller på scannern eller på tangentbordet på skrivbordet? Svaret är nej. Varför? Två stora anledningar. För det första får han inte vara i hyllorna (förutom på sin sittplats allra högst upp på den ena bokhyllan) då han har en förkärlek för att putta ner saker. Således har han ner saker som verkligen kan gå sönder, som högtalarna till datorn, telefon, wacompenna.. listan kan göras oändlig. Den andra anledningen är helt enkel konsekvent behandling. På dagarna får han inte vara på några av de platserna och har ofta inte problem med det, varför skulle han få det nu? Förstår han skillnad mellan natt och dag kopplat till när han får vara var? (Dessutom har han ju ändå ner saker, men låt oss säga att det inte vore problemet!) Förstår han som helhet när mina regler inte gäller?

I övrigt vill jag säga att jag har en oerhört väluppfostrad katt som vet vart skåpet ska stå. Uppenbarligen inte på natten dock. Nu är jag dock ganska pigg och vaken igen, Illidan sitter i fönstret och tittar på morgonpigga fåglar och återigen är ordningen återställd och det är en bra morgon!

Detta inlägg är till alla de som tycker om och saknar Illidan, min norska skogskatt, men framförallt till hans uppfödare och andra mamma, Ann.

Illidan har fullt med energi, alldeles för mycket faktiskt. Det är nästan så att jag funderar på att skaffa en kattunge bara så att han får leka av sig! Nej, det vore inte realistiskt nu, jag vill ha tillräckligt med pengar så att jag skulle kunna betala veterinärkostnader för båda ifall att olyckan skulle vara framme.

Min tokiga katt väckte mig i alla fall fler gånger i natt än jag har fingrar på händerna. Han hoppade upp på alla möjliga och omöjliga ställen där han inte får vara. På mitt skrivbord, upp i rottinghyllan, upp i de olika hyllorna på bokhyllan där jag till och med försökt stänga för med stora böcker. Igår hittade jag mitt tunga CD-fodral, det väger säkert runt ett hekto, uppe på Illidans utsitksplats högst upp på bokhyllan. Då hade han norpat den från hyllan precis under och på något sätt burit iväg med den till sin klätterställning och sedan hoppat (med fodralet i munnen!) upp på översta hyllan.

Jag misstänker att norska skogskatter får mer och mer energi för varje dag de lever, och jag misstänker att jag när jag leker med honom bara tränar upp hans kondition ännu mer istället för att trötta ut honom! Kanske blir det att ta ner honom till grannens rottweiler ett tag, då kanske han blir uttröttad till slut. De går faktiskt väldigt bra ihop, vi släpper ihop dem lite då och då så att vi så småningom ska kunna samla alla djuren och titta på tv och ha myskvällar utan att behöva lämna fyrbeningarna hemma.

Detta var en ganska lång uppdatering om hur Illidan mår. Ni märker säkert att han tycks må prima. Tidigare i morse låg han på rygg i mitt knä och gosade och igår fick han agera hund när en klasskamrat och jag skulle träna på hundens exteriör och att lägga ner djur inför undersökningar. jag tror jag har världens snällast katt, för vi lägger verkligen ner honom, och det är inga som helst problem.

Nu blir det lite mera slappa, för sen ska jag och Hector iväg till Sandra för att tentaplugga såhär dagen innan den första tentan. Önska oss lycka till!