Vägen till Skara

Under lunchen idag började vi så smått att diskutera studenters status och bostadsförutsättningar, framförallt med tanke på flytten till Uppsala. Själv är jag mycket skeptisk till att alla nya studenter ska få bostäder i staden, även om exempelvis alla Cecilias kompisar fått bostad där och inte upplevt att någon av hennes kompisar tackat nej till en utbildning på grund av bostadsbrist. När jag var i Stockholm på besök pratade jag med en av Fluffigts korridorkamrater som berättade att det gick att få bostad i Uppsala, om man nöjde sig med en korridor vilket gick relativt lätt att få. Kanske har jag helt fel, och att det kommer gå superlätt för alla, men det känns som om en stad så nära Stockholm borde lida av samma symptom.

 

Vad är då lite av problemet kring studenttänket? Jo, att det ibland känns som om studenter tänks på som en slags avpersonifierad (är det ett ord?) grupp som kan bo trångt, dela kök och i vissa fall badrum, äter nudlar och är strax över arton år. Sanningen lutar väl lite mer åt att många som studerar i Sverige är betydligt äldre. Många har barn och många av oss som går denna typ av linje (och andra linjer givetvis) har djur. 

 

Jag uppskattar det fantastiska utbildningssystem vi har i Sverige, där vi inte måste betala för utbildningar annat än i undantagsfall. I städer som Skara kan man bo billigt både vad gäller hyra och mat och faktiskt få riktigt rymliga lägenheter för sina pengar! Jag som är lite äldre, som har djur och som helst inte vill dela kök eller badrum med en eller flera personer jag inte känner föredrar helt klart det bostadsutbud som en mindre, inte lika populär, stad kan erbjuda. Vad vill jag komma fram till egentligen? Jo, att ett Universitet flyttar en utbildning som har bra bo- och levnadsmöjligheter för studenter till en plats där de troligen kommer behöva leva och bo i en miljö få arbetande vuxna skulle tycka vore acceptabel. För att det rör sig om studenter, tror jag. Jag kan ha fel och det är lätt att ibland trilla ner i hopplöshetsträsket. Nu kommer jag inte behöva oroa mig mer, men jag vet ju hur Fluffigt har haft det och hur lyckligt lottade vi är som har löst vår bostadssituation nu när jag flyttar tillbaka till Stockholm. För första gången med ett fast underbart jobb.