Vägen till Skara

Det känns så fruktansvärt tråkigt och ledsamt. I magen en stor klump. Inte så mycket för att vi fått ställa in lanet utan vid tanken på vad en viss typ av människor öppet och i det dolda kommer tycka, tänka och säga.

 

Jag vet inte hur mycket jag själv fått utstå för den här föreningen. Antagligen lika mycket som alla andra i ideella föreningar. Eller mer. troligen mer. Varför gör jag detta till en sådan personlig sak, jag som i regel inte brukar skriva om sådant? För att jag vet att det finns människor därute som vill att jag misslyckas. Som längtar efter det. Som gottar sig i det. Visst är det äckligt? Visst är det så fullkomligt meningslöst! Men sådana människor finns det. Överallt.

 

Vad är det som har hänt undrar ni kanske? Den korta historien är att föreningen står utan lokal till åtminstone vårens lan. Höjd hyra i kombination med krav vi inte har kunnat tillmötesgå har gjort att en flytt blivit nödvändig. Vi har kontakt med Lloyd på Studiefrämjandet och Calle på kommunen och jag tror att det kommer leda till ett bra samarbete så småningom. Dock tar sådana lösningar tid och går inte att ordna upp på några veckor.

 

Min framtidsvision är att föreningen får ett sunt positivt och utvecklande samarbete med kommunen, studiefrämjandet och fritidsgårdarna. Vi behöver en positiv miljö för att kunna hänga med i utvecklingen! Det känns, för mig personligen, som om föreningen stått och stampat på samma ställe alltför länge. All energi går åt till att överleva till nästa lan och det kan inte vara hälsosamt. En lokal och människor vi trivs med och där vi vet att vi är välkomna och att vi har ett lokallöfte längre än ett lan i taget är drömmen. Nu ska vi bara nå dit.