Vägen till Skara

Med tanke på rubriken tror ni kanske att jag varit ute och tränat och sträckt mig eller liknande, men fullt så roligt har jag inte haft det. Istället har jag suttit hemma och renskrivit anteckningar från rehabföreläsningarna och lärt mig saker som jag inte alls har haft ordentlig koll på tidigare.

 

Exempelvis att vi alltid aktiverar samma nervfibrer för en viss rörelse. För att aktivera andra måste vi lura kroppen på något sätt, eller ta i mer, då styrkan i en muskelkontraktion ökas genom att vi aktiverar fler nervfibrer som då i sin tur påverkar muskelfibrerna. Därför tror man att vi, när vi tränar muskelarbete, i första hand förbättra nervfiberkoordinationen och först därefter muskeluppbyggnaden.

 

En annan spännande sak handlade om varför vi vrickar oss upprepade gånger. Kring våra leder, i senorna sitter Golgis senorgan vars uppgift det är att tala om för hjärnan hur spänd senan är och därmed i egentlig mening tala om hur pass sträckt leden är. Detta använder hjärnan för att förstå hur den skall anpassa en rörelse eller om den måste skydda kroppen då vi exempelvis översträcker en led. Men, om man en gång varit i ett sådant extremt ytterläge som vid en stukning sker en skada och kommunikationen blir sämre. Därför sker ofta samma skada en gång till.

 

Nu mat!