Vägen till Skara

Igår fick vi möjligheten att åka och titta på en föreläsning och clinic med dr. Andrew Mclean, internationellt känd hästtränare men framförallt etolog. Han har bland annat hjälpt till att träna elefanter i Indien på ett mer harmoniskt och för djuret enklare sätt att förstå än vad traditionen bjöd.

Den här mannen hade kunnat sitta och prata med Herr Eriksson, för de tycks dela ungefär samma världsbild. Det som verkligen slog mig som så fantastiskt är hur han studerar hästar för att förstå hur de lär sig för att sedan kunna anpassa träning efter det. Som att en häst inte riktigt minns händelser utan vad som utlöste känslan. Den kan inte tänka i förväg och säga "Sist jag åkte i en transport så började det skaka och sen åskade det och sen skakade det och sen så låg jag på sidan, bäst jag inte går in igen". Däremot kanske den koommer att få panik när transporten börjar rulla därför att det skakar och den kopplar samman skakningar med den senare smärtan. Och att de minns allting som, jag antar att vi skulle kalla det fotografiskt minne. De upptäcker om den röda hinken inte står på vänster sida om stalldörren utan nu är flyttad till höger sida. Och att de eftersom de minns saker så fast knutet till en plats måste man lära dem att en viss sak gäller överallt, alltså träna in något på minst fem platser har jag för mig att han sa. Detta påminner mig om sådant jag läst om vid hundträning. Man kan inte bara öva sitt hemma därför att hunden kan få för sig att kommandot bara funkar hemma. Jag vet inte om hundar är sådana, men hästar är uppenbarligen det.

Det känns som att den dagen jag börjar rida igen, den dagen kommer jag ha en helt annan syn på hästar och ridning. När man lär sig sådant här får man en helt annan motivation, åtminstonde får jag det. Det är en sådan drivkraft att verkligen förstå! Nu ska jag borsta tänderna och sedan skynda iväg till tentafrågestunden och senare inför VFUn.