Böjprov och ledanestesi
0kommentarer
Jag vaknade på tok för tidigt idag så jag passar på att använda tiden till något informativt. Som att skriva om gårdagen till exempel.
Igår åkte vi ut till Skålltorp som är en ridskola som har ett samarbete med skolan. Vi djursjukskötarelever övar en massa procedurer på deras hästar och jag har för mig att de får regelbundna hälsokoller bl.a. Cecilia, jag och Karin hittade en söt ponny för våra övningar. Bland annat böjde vi ett helt ben var, jag tog ett bakben, en tog tid och en sprang med ponnyn. Det var ganska enkelt att göra böjprovet på ett bakben, men så var ju ponnyn väldigt snäll och i lagom höjd! Frambenen tyckte han var lite jobbigare, men så är det kanske om man är en stel ridskoleponny. Mitt böjprov gav i alla fall utslag som en engradig hälta enligt Barbro. Betyder det att jag har gjort något bra? Kanske ska tala om hur och varför man gör ett böjprov också? Provet för ett helt ben går till så att man lyfter upp benet på ett sådant sätt att alla leder i det benet böjs ihop med en lika stor, jämn kraft. Om det är ett framben innefattar detta bogled, armbågsled, carpus, kotled, i viss mån kronled samt hovled. Trycket behålls under en minut varefter hästen lugnt ska få sätta ner sitt ben och därefter direkt trava på rakt spår bort från den som tittar, samt tillbaka efter drygt 20 meter. Hästen måste kunna röra huvudet fritt för att kunna visa de tecken som finns på en eventuell hälta. Detta är också varför man gör det. Man provocerar helt enkelt fram en smärtreaktion för att lättare kunna se var hästen är halt. Märker man att hältan till exempel sitter i ett framben börjar man böja de enskilda lederna för att försöka lokalisera skadan mer exakt.
Och vad gör man därefter då? Jo, man kan lokalbedöva just den leden för att utesluta skadelokation. Givetvis övade vi inte just på det, däremot på att lokalisera var en sådan injektion sker och hur vi ska raka samt tvätta så att en veterinär kan sticka i leden. Leder är oerhört känsliga, så därför gäller det att man lyckas få ordentligt rent och bakteriefritt. Det var riktigt roligt att försöka känna alla strukturer och hitta ett ungefärligt område som passar för rakning och tvättning. På vissa ställen var det faktiskt ganska lätt, andra var betydligt svårare. Carpus och armbågsled var nog bland de lättast, höftled och knäled de som jag tyckte var knivigast.
Någon i vår grupp, jag tror det var Karin, började försöka hitta pulsen. Jag har så svårt för det! Jag fick hjälp av Ullrika att leta och kände den ett tag. Sedan försökte jag. Och försökte. Och försökte! Till slut på vänster sida så bara fanns den där! Så tydligt att vi tog pulsen på honom! 13 slag på 15 sekunder innebar en puls på 52 slag per minut. Något över vad en häst ska ha då normalt ligger mellan 24-42 slag/minut, men å andra sidan tyckte han att vi var lite jobbiga och tröttnade lite på slutet. Då får man ha en förhöjd puls.
Igår åkte vi ut till Skålltorp som är en ridskola som har ett samarbete med skolan. Vi djursjukskötarelever övar en massa procedurer på deras hästar och jag har för mig att de får regelbundna hälsokoller bl.a. Cecilia, jag och Karin hittade en söt ponny för våra övningar. Bland annat böjde vi ett helt ben var, jag tog ett bakben, en tog tid och en sprang med ponnyn. Det var ganska enkelt att göra böjprovet på ett bakben, men så var ju ponnyn väldigt snäll och i lagom höjd! Frambenen tyckte han var lite jobbigare, men så är det kanske om man är en stel ridskoleponny. Mitt böjprov gav i alla fall utslag som en engradig hälta enligt Barbro. Betyder det att jag har gjort något bra? Kanske ska tala om hur och varför man gör ett böjprov också? Provet för ett helt ben går till så att man lyfter upp benet på ett sådant sätt att alla leder i det benet böjs ihop med en lika stor, jämn kraft. Om det är ett framben innefattar detta bogled, armbågsled, carpus, kotled, i viss mån kronled samt hovled. Trycket behålls under en minut varefter hästen lugnt ska få sätta ner sitt ben och därefter direkt trava på rakt spår bort från den som tittar, samt tillbaka efter drygt 20 meter. Hästen måste kunna röra huvudet fritt för att kunna visa de tecken som finns på en eventuell hälta. Detta är också varför man gör det. Man provocerar helt enkelt fram en smärtreaktion för att lättare kunna se var hästen är halt. Märker man att hältan till exempel sitter i ett framben börjar man böja de enskilda lederna för att försöka lokalisera skadan mer exakt.
Och vad gör man därefter då? Jo, man kan lokalbedöva just den leden för att utesluta skadelokation. Givetvis övade vi inte just på det, däremot på att lokalisera var en sådan injektion sker och hur vi ska raka samt tvätta så att en veterinär kan sticka i leden. Leder är oerhört känsliga, så därför gäller det att man lyckas få ordentligt rent och bakteriefritt. Det var riktigt roligt att försöka känna alla strukturer och hitta ett ungefärligt område som passar för rakning och tvättning. På vissa ställen var det faktiskt ganska lätt, andra var betydligt svårare. Carpus och armbågsled var nog bland de lättast, höftled och knäled de som jag tyckte var knivigast.
Någon i vår grupp, jag tror det var Karin, började försöka hitta pulsen. Jag har så svårt för det! Jag fick hjälp av Ullrika att leta och kände den ett tag. Sedan försökte jag. Och försökte. Och försökte! Till slut på vänster sida så bara fanns den där! Så tydligt att vi tog pulsen på honom! 13 slag på 15 sekunder innebar en puls på 52 slag per minut. Något över vad en häst ska ha då normalt ligger mellan 24-42 slag/minut, men å andra sidan tyckte han att vi var lite jobbiga och tröttnade lite på slutet. Då får man ha en förhöjd puls.
Kommentera