Den omöjliga situationen
0kommentarer
Vad gör man när man inser att en vän är en potientiell våldtäktsman?
Det var en ganska stor fråga och jag skulle gissa att en hel del av er tänker att detta inlägg inte började som de andra brukar. Jag ska försöka förklara anledningen till frågan. När jag valde formulering av den, så insåg jag att om jag hade valt att fråga vad man känner, då hade svaret blivit enklare. Man känner antagligen chock, äckel, ledsamhet, ilska och kanske rädsla. Kanske kommer man inte känna något av det för att situationen blir så absurd och man inte riktigt tror på det man hör. Är inte det ett stort problem, att inte ta till sig och se tecknen tidigt när de presenterar sig så tydligt?
En vän och jag hade en kort period då vi inte pratade. Anledningen var att jag tyckte personen betett sig oerhört illa som med enligt sig själv med sin konstruktiva kritik försökt förbättra mig då jag inte betett mig optimalt under ett tillfälle då han visste att jag var ledsen. Ni vet säkert hur jag menar om ni tänker efter. Ni är ledsna en dag för att er bästa vän har åkt till Libyen ett år och ni kommer inte ses under tiden. Kanske kan ni skicka brev men risken är stor att de inte kommer fram. Okej, intressant situation jag hittade på, men i alla fall... Tänker er nu att ni fortsätter dagen, ni kommer vara nere, kanske grubblande och fundersamma. Om någon träffar er nu är ni kanske inte alls lika sociala och trevliga som ni brukar vara. Är detta då ett lämpligt tillfälle att säga att ni borde öva upp era sociala färdigheter, kanske vara mer glad och gilla människor? Givetvis inte. Det är en reaktion som blev i en extrem situation. Ni är inte egentligen så tillbakadragna och osociala.
Tillbaka till personen och mig. Jag ville ha en ursäkt men det mynnande ut i att jag inte skulle få någon då personen inte kunde sätta sig in i min situation. Han kunde inte förstå varför det kändes jobbigt att försöka bli förbättrad när jag var ledsen, varför det inte var rätt läge att göra just då eller ens om det var motiverat att försöka ändra på mig. Vi pratade länge, länge, och allt eftersom samtalet fortskred och jag ställde nya frågor började jag med en smygande känsla av obehag inse att den här personen i det här samtalet tycks sakna förmåga till empati och till vissa känslor. Kanske var det hans sätt att uttrycka sig, kanske ville han inte erkänna att han har dessa förmågor, kanske blev det en miss i situationen, men på det sätt som jag efter en summering av samtalet kunde uppfatta det så saknades det. I viss mån i alla fall. I annat fall borde han ha haft enkelt att förstå min situation och varför jag blev besviken på honom när han gick på mig i en olämplig situation. Han kunde inte ens se att situationen var olämplig. Möjligen att han borde ha väntat två dagar för bättre resultat.
Okej, detta tycks kanske långt från våldtäktsmansfrågan, vi är på väg dit. Jag försöker ge er lagom information så att ni förstår komplexiteten i frågan. Denna person har även en historia av depression och tankar på självmord. Eftersom jag tänkte att det borde vara väldigt jobbigt med ett gräl med en av ens vänner ville jag förvissa mig om att det inte blir droppen som får bägaren att rinna över. Jag säger åt honom att ringa mig om det känns outhärdligt så att jag kan åka dit i tid och ge honom 100 bra anledningar att fortsätta leva. Någonstans efter detta, när jag även sagt att något gått sönder i vår vänskap men att vi får försöka fundera på hur vi kan reparera det, tror jag någon slags kran slogs på hos honom. Kanske var den triggad av att förtroendet oss emellan var rispat, jag vet inte. Han börjar prata om sina självmordstankar. Nu kommer det. En av de saker han har funderat på är att först våldta en kvinna för att därefter ta livet av sig. Då har han mer anledning att döda sig själv, för då är han ju skurken.
Jag är kvinna. Jag känner att detta är obehagligt. Visst, han kan ha sagt så för effektens skull, för att han kände att han måste säga det högt till någon, eller för att varna mig. Jag vet inte. Det är möjligt att detta är hans värsta tänkbara scenario som han är rädd för att råka göra. Han kanske bara tänder på det men skulle vilja göra det med någon som låtsas att inte vilja eller, och detta är mer obehagligt, han kanske faktiskt skulle vilja göra det med någon som inte vill. Alltså har jag ett problem. Det finns så många faktorer, så mycket där jag kan välja att tolka förmildrande, men faktum kvarstår, detta skulle kunna vara ett sådant tecken som någon ignorerar och sedan blir en kvinna våldtagen. I en annan situation kanske någon blev mördad, kidnappad osv osv.
jag såg ett program Oprah, och där sa hon att det var jätteviktigt att anmäla våldtäktsmän hur jobbigt det än var, för då kanske man kunde förhindra att en person till våldtogs av samme man. Kan jag förhindra något?
Till på köpet hör att den här personen har en begränsad inre vänkrets där min fästman är en av nyckelpersonerna. Jag var det också, men tror inte jag kan vara en del av den längre såvida det inte visar sig att han menade annorlunda eller har hanterat sina inre tankar eller rädslor på något sätt. Dilemmat är att om även min fästman förskjuter honom finns risk att hans lilla värld rasar samman och att han tar livet av sig. Och han var ju min vän. Han betydde ju något för mig tidigare, inte slutar det bara i och med detta, eller gör det? Borde det? Borde jag välja att se alla förmildrande omständigheter och förbättrande tolkningar? Eller gör jag världen en otjänst då? Är det värt hans liv om jag väljer att gå en viss väg och det utmynnar i det?
Vad gör man när man inser att en vän är en potientiell våldtäktsman?
Det var en ganska stor fråga och jag skulle gissa att en hel del av er tänker att detta inlägg inte började som de andra brukar. Jag ska försöka förklara anledningen till frågan. När jag valde formulering av den, så insåg jag att om jag hade valt att fråga vad man känner, då hade svaret blivit enklare. Man känner antagligen chock, äckel, ledsamhet, ilska och kanske rädsla. Kanske kommer man inte känna något av det för att situationen blir så absurd och man inte riktigt tror på det man hör. Är inte det ett stort problem, att inte ta till sig och se tecknen tidigt när de presenterar sig så tydligt?
En vän och jag hade en kort period då vi inte pratade. Anledningen var att jag tyckte personen betett sig oerhört illa som med enligt sig själv med sin konstruktiva kritik försökt förbättra mig då jag inte betett mig optimalt under ett tillfälle då han visste att jag var ledsen. Ni vet säkert hur jag menar om ni tänker efter. Ni är ledsna en dag för att er bästa vän har åkt till Libyen ett år och ni kommer inte ses under tiden. Kanske kan ni skicka brev men risken är stor att de inte kommer fram. Okej, intressant situation jag hittade på, men i alla fall... Tänker er nu att ni fortsätter dagen, ni kommer vara nere, kanske grubblande och fundersamma. Om någon träffar er nu är ni kanske inte alls lika sociala och trevliga som ni brukar vara. Är detta då ett lämpligt tillfälle att säga att ni borde öva upp era sociala färdigheter, kanske vara mer glad och gilla människor? Givetvis inte. Det är en reaktion som blev i en extrem situation. Ni är inte egentligen så tillbakadragna och osociala.
Tillbaka till personen och mig. Jag ville ha en ursäkt men det mynnande ut i att jag inte skulle få någon då personen inte kunde sätta sig in i min situation. Han kunde inte förstå varför det kändes jobbigt att försöka bli förbättrad när jag var ledsen, varför det inte var rätt läge att göra just då eller ens om det var motiverat att försöka ändra på mig. Vi pratade länge, länge, och allt eftersom samtalet fortskred och jag ställde nya frågor började jag med en smygande känsla av obehag inse att den här personen i det här samtalet tycks sakna förmåga till empati och till vissa känslor. Kanske var det hans sätt att uttrycka sig, kanske ville han inte erkänna att han har dessa förmågor, kanske blev det en miss i situationen, men på det sätt som jag efter en summering av samtalet kunde uppfatta det så saknades det. I viss mån i alla fall. I annat fall borde han ha haft enkelt att förstå min situation och varför jag blev besviken på honom när han gick på mig i en olämplig situation. Han kunde inte ens se att situationen var olämplig. Möjligen att han borde ha väntat två dagar för bättre resultat.
Okej, detta tycks kanske långt från våldtäktsmansfrågan, vi är på väg dit. Jag försöker ge er lagom information så att ni förstår komplexiteten i frågan. Denna person har även en historia av depression och tankar på självmord. Eftersom jag tänkte att det borde vara väldigt jobbigt med ett gräl med en av ens vänner ville jag förvissa mig om att det inte blir droppen som får bägaren att rinna över. Jag säger åt honom att ringa mig om det känns outhärdligt så att jag kan åka dit i tid och ge honom 100 bra anledningar att fortsätta leva. Någonstans efter detta, när jag även sagt att något gått sönder i vår vänskap men att vi får försöka fundera på hur vi kan reparera det, tror jag någon slags kran slogs på hos honom. Kanske var den triggad av att förtroendet oss emellan var rispat, jag vet inte. Han börjar prata om sina självmordstankar. Nu kommer det. En av de saker han har funderat på är att först våldta en kvinna för att därefter ta livet av sig. Då har han mer anledning att döda sig själv, för då är han ju skurken.
Jag är kvinna. Jag känner att detta är obehagligt. Visst, han kan ha sagt så för effektens skull, för att han kände att han måste säga det högt till någon, eller för att varna mig. Jag vet inte. Det är möjligt att detta är hans värsta tänkbara scenario som han är rädd för att råka göra. Han kanske bara tänder på det men skulle vilja göra det med någon som låtsas att inte vilja eller, och detta är mer obehagligt, han kanske faktiskt skulle vilja göra det med någon som inte vill. Alltså har jag ett problem. Det finns så många faktorer, så mycket där jag kan välja att tolka förmildrande, men faktum kvarstår, detta skulle kunna vara ett sådant tecken som någon ignorerar och sedan blir en kvinna våldtagen. I en annan situation kanske någon blev mördad, kidnappad osv osv.
jag såg ett program Oprah, och där sa hon att det var jätteviktigt att anmäla våldtäktsmän hur jobbigt det än var, för då kanske man kunde förhindra att en person till våldtogs av samme man. Kan jag förhindra något?
Till på köpet hör att den här personen har en begränsad inre vänkrets där min fästman är en av nyckelpersonerna. Jag var det också, men tror inte jag kan vara en del av den längre såvida det inte visar sig att han menade annorlunda eller har hanterat sina inre tankar eller rädslor på något sätt. Dilemmat är att om även min fästman förskjuter honom finns risk att hans lilla värld rasar samman och att han tar livet av sig. Och han var ju min vän. Han betydde ju något för mig tidigare, inte slutar det bara i och med detta, eller gör det? Borde det? Borde jag välja att se alla förmildrande omständigheter och förbättrande tolkningar? Eller gör jag världen en otjänst då? Är det värt hans liv om jag väljer att gå en viss väg och det utmynnar i det?
Vad gör man när man inser att en vän är en potientiell våldtäktsman?
Kommentera