Vägen till Skara

Har precis kommit hem efter en promenad ute i det härliga vårvädret. Som vanligt har jag funnit en strumpa i min säng som Illidan har burit upp och haft med sig som present. Det var väl snällt?

Under natten har det blåst något ofantligt, och jag tror till och med att jag vaknade av att regnet smattrade hårt mot fönsterrutan. När jag på morgonkvisten sedan tittade ut genom fönstret låg ett tunt snötäcke återigen över marken. ja nu håller det ju på att smälta bort igen, men det betydde dels att den riktiga våren får vänta i några dagar till samt att jag inte kunde ta på mig mina nya skor. Dock har jag erhållit vuxenpoäng, för jag impregnerade dem!

Under promenaden passade jag på att verkligen lyssna på fågelsången, att lägga märke till ljudet av smältvatten som rinner ner i brunnarna, och det omväxlande slafsandet och knastrandet under skorna när jag gick i snöslasket och över den ännu inte smälta isen. Eftersom tankarna lätt far iväg hos mig, för så är det, började jag tänka lite på en bok jag håller på att läsa just nu som går ut på att låta perfektionister släppa taget lite granna. Dels är den roligt skriven, och sen så kände jag igen mig i den. Bitvis är jag en perfektionist, och jag kan dessutom haka upp mig på saker som hände för evigheter sen och tycka de är jobbiga. Nu tänker jag avslöja en av de fånigare i hopp om att släppa den tanken för gott.
Detta hände i ettan, tvåan eller trean i grundskolan och min lärare läste högt ur en bok, antagligen barnbibeln, och jag lade märke till hennes vårtliknande utväxt hon hade runt munnen. När hon talade så liksom guppade den upp och ned, åt sidan och så upp igen. Givetvis märkte hon att jag stirrade för hon frågade om det var något fel. Direkt kom jag av mig och sa väl något i stil med att jag bara drömt mig bort eller fastnat med blicken och försökte att inte stirra därefter. Nu vet ni. Och i alla dessa år har jag tyckt det varit lite pinsamt att jag tokstirrat på min lärares vårta.