Vägen till Skara

Vet ni, jag tror att detta kan vara den enda salstentan jag och resten av min klass har i år. Nästa del av kursen tentas av genom en hemtenta, och etologidelen vi har i vår är också en hemtenta. Praktiken har en skriftlig uppgift. De praktiska övningarna visas genom ett praktiskt prov.

Tentan bestod av 19 stycken snällt utformade frågor. Åtminstone tyckte jag det när jag skrev tentan, sen kan jag ju ha blivit lurad till tusen. Själv är jag en sådan typ av människa som tänker alldeles för mycket på tentor, så till den grad att den enklaste fråga kan bli fullkomlig förvirrad. I alla fall, jag vågar inte uttala mig om resultatet jag tror jag kommer få, dels har det inte stämt tidigare och sen så känns det som ett dåligt omen att säga det högt eller skriva ner det. Jag kan däremot berätta om salen vi satt i, och anledningen till den kyliga rubriken.

Aulan. Stor, luftig och med Hernqvist tittandes ner på en ifrån väggen bakom är den perfekt lämpad för en salstenta då en stor klass på 42 elever skall få plats. Nackdelen tycks vara att den nu i vintertid var fullkomligt iskall. Jag fick gå och hämta min munkjacka som jag slängt av mig, och ändå frös jag. Fingrarna blev så kalla att jag knappt kunde skriva, så till slut satte jag mig på dem för att få tillbaka känseln någorlunda. Efter drygt tre timmar var jag klar, och då var mina händer fullständigt förfrysna, med istappar och allt. Det var så oerhört skönt att få röra på sig och försöka få igång blodcirkulationen igen.

Efter tentan var det sedvanligt tentafika med biskvi, mums, och nu sitter jag här hemma och väntar på ork att gå hem till förra lägenheten och hämta mina stålhätteskor som jag behöver till hästronden imorgon.